Snittet Nisse Hallberg
EN DAGBOK
Snittet
Nisse Hallberg Snittet
EN DAGBOK
© Nisse Hallberg 2025
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslagsmÄlning: © Viola Sparre
författarfoto : © Per Englund
omslag: Tilda Ekengren
inlaga: Gustav Schiring
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgÄvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-604-8
Förord
Allt talade verkligen för att jag aldrig skulle bli pappa. Mina levnadsvanor, mina val av flickvÀnner och mitt stÀndiga flyktbeteende. Men det blev ett litet barn till slut, en perfekt liten pojke som har fÄtt mig att omvÀrdera allt. Klyschigt, absolut. Jag Àr inte unik med det utlÄtandet, men helt plötsligt kÀnner jag mig unik och det Àr helt underbart.
VÀgen hit var dock en aning krokig, vi lyckades inte göra Emelie gravid, det ville sig bara inte. Första gÄngen vi försökte, en Àgglossning pÄ Gotlandsgatan 58, slutade med att jag stod och grÀt i Emelies systers hiss 3 kvarter bort. Jag kunde inte prestera under Àgglossningspress. Jag blev 15 Är pÄ nytt.
Till slut fick vi söka hjÀlp, för nÀr jag vÀl lyckades hÄlla nerverna i styr sÄ fick vi ÀndÄ inte till det, det ville sig inte, vi behövde koppla in lite proffs, proffs som kunde se till att en 44-Ärig kvinna med tvÄ barn sen tidigare och en 40-Ärig pojke utan barn sen tidigare skulle fÄ det dÀr de lÀngtat efter, en liten gullig köttkorv. En liten köttkorv som bara var deras.
Jag fick Äka och onanera i rum 4 pÄ en sörmlÀndsk IVFklinik en fredag i januari 2024.
PÄ 39 sekunder var jag fÀrdig, spermier pÄ plats i burk, jag firade pÄ jÀrnvÀgskrogen med en kall 40 cl öl serverad ur rör som inte spolats sen i somras. Smaken av hÀrsken smörkola var för dagen helt underbar. Burken var fylld. Vi var halvvÀgs dÀr.
NÄgra veckor senare, den 14/2, satt jag och Magnus Betnér i turnébussen pÄ vÀg nÄgonstans i landet. Emelie med lillasyster Celie Sparre och mamma Ann Furelid befann sig pÄ plats i Sörmland, pÄ samma klinik dÀr hennes fÀstman satt och ströp tupp pÄ en schÀslong nÄgra veckor tidigare. Denna gÄng var det dock skarpt lÀge, nu skulle de in med vÄrt blivande lilla barn, eller det som förhoppningsvis skulle bli en förlÀngd del av oss.
Den fÀste bra, eller för att anvÀnda proffsens ord: Den fÀste PERFEKT.
FrÄn den dagen började tiden gÄ vÀldigt snabbt, men samtidigt, otroligt lÄngsamt.
Det blev en nio mÄnaders kamp, vÀldigt mÄnga djupa dalar men Àven höga toppar.
Emelie och jag fick kÀmpa, hennes graviditet blev resor jobbigare Àn vad nÄgon hade kunnat tro. Det fick mig att uppsöka min gamla terapeut igen, jag behövde vÀgledning, jag behövde hjÀlp att bli starkare, att undvika att fly frÄn det jobbiga.
Det Àr ju jag som ska vara den som min havande partner ska kunna luta sig mot varje minut pÄ dygnet. Hans tips var: Skriv av dig. IstÀllet för att gÄ in i konflikter, skriv ner dem pÄ ett papper, eller pÄ mobilen.
Nu Àr vi hÀr, det hÀr Àr resultatet av en mans faktiskt vÀldigt bra tips. Trots att jag inte alltid lyckades bita mig i tungan och anvÀnda pennan istÀllet sÄ har det hjÀlpt mig och Emelie under de snabbast gÄende lÄngsammaste mÄnaderna i vÄra liv.
Jag Àr otroligt glad över att jag tog min kÀra terapeuts förslag till mig, att jag för en gÄngs skull inte avfÀrdade en yrkesmans tips utan verkligen gjorde hemlÀxan. För utan det hade mitt minne varit utraderat, jag vill inte bara minnas de fina sakerna,
jag vill Àven minnas det som skavt, det som varit riktigt riktigt
jobbigt. Det fÄr mig att kÀnna Ànnu större stolthet över att vara dÀr vi Àr idag.
I soffan i vÄr lÀgenhet i Vasastan i Stockholm. Jag och Emelie, lyckligare Àn nÄgonsin med en sovande liten grabb vid vÄr sida.
Vi klarade det tillsammans. Kanske med lite, lite, lite hjÀlp av att jag antecknade mellan varven.
Men antagligen mest för att hon stod ut med en 40-Ärig pojke och jag med en 44-Ärig kvinna.
Vad grabben fick heta? Det avslöjar jag inte Àn.
Nisse Hallberg Stockholm, mars 2025
1/6 2024
Emelie sa idag, jag citerar: »Idag sÄg jag bilder frÄn nÀr vi trÀffades, du har VERKLIGEN Äldrats!«
VA? Vem fan sÀger sÄ? Vad Àr det att sÀga? För det första, absolut, jag vet att jag har Äldrats, det gör man dagligen och man ser inte den gradvisa utvecklingen eller förfallet frÄn dag till dag och jag förstÄr att man, om man ser en bild pÄ ett nyförÀlskat par som togs för 2 och ett halvt Är sen, kan se att ena personen har Äldrats.
MEN VEM SĂGER SĂ ?
TÀnker inte dra det uttjatade kortet »tÀnk om en man hade sagt sÄ till en kvinna« för det gÄr inte att jÀmföra.
Att hon försöker rÀdda det med att killar Äldras med vÀrdighet biter inte heller för den delen.
Det var nÄgot som dog i mig.
NÄgot förstördes.
Jag var för nÄgra Är sen tillsammans med en hemsk mÀnniska, fruktansvÀrd var hon. MEN en gÄng sÄ hon en snÀll sak.
Hon sa: »Du har inte peakat Àn, du kommer att vara snyggast nÀr du Àr 55, du kommer bara bli snyggare och snyggare.«
Detta har varit mitt brÀnsle, det och att hon antagligen bara blir fulare och fulare.
Men Emelies otroligt Àrliga uttalande Àndrade allt.
Jag bad att fÄ se pÄ bilden, Ä visst fan hade hon rÀtt!
Jag hade verkligen Ă„ldrats, mycket.
Började genast kolla gamla bilder, in pÄ Facebook, helvete, helveeete, jag peakade 2010. NÀr jag var 26.
Det har gÄtt nedför i snart 14 Är.
Jag, Nils Henrik Louis Hallberg, peakade för fan för 14 Är sen. Jag kommer aldrig komma tillbaka till det dÀr.
Det Àr inte det att jag ser ungdomlig och orörd ut. Nej, nej, jag ser typ likadan ut, men som att jag fÄtt smÄ smÄ hÀstsparkar pÄ mig 4 gÄnger om dagen sen dess. Som att en ponny har jabbat mig över hela gubben dagligen sen 2010.
Jag kommer aldrig lÀka frÄn de sparkarna. Men jag kommer inte tillÄta mig sjÀlv att bli »fulare«.
Kroppen ska vÄrdas. Inte överdrivet, inga 5 crossfit-pass i veckan med tillhörande broccoli-detox.
Jag ska fortsÀtta dricka öl och Àta transfetter, men som jag gjorde Äret dÄ jag peakade.
Inte för mycket, det Àr nyckelordet, inte för mycket.
Kroppen befinner sig pÄ ett skepp, och det börjar blÄsa upp till storm.
Jag ska vara redo, stormen ska skrattas i ansiktet, de andra kommer inte vara redo, i alla fall inte pÄ samma vis som jag.
Det kommer absolut spenderas tid pÄ gymmet, men med instÀllningen: HÄll i det du har, hÄll i det du har!
TrÀningen Àr inte ett redskap för att pÄ nÄgot vis bli snyggare, den finns nu endast till som huvudingrediens i att inte bli fulare.
Jag ska hÄlla den form och det utseende jag har nu, den skiten ska vara intakt om 30 Är, jag ska hÄlla i.
Masten i mitten av skeppet Àr min, det Àr dÀr jag klamrar mig fast nu nÀr vindbyarna ökar i styrka.
Med 8 situps, 12 armhÀvningar och en lÀttare promenad i uppförsbacke pÄ bandet i 10 minuter ska det funka.
Stormen kommer att komma och dÄ Àr jag koalan runt elstolpen.
NÀr skutan bryter 8 meters vÄgor och det blÄser full storm stÄr jag dÀr skrikande:
»DRA à T HELVETE ANDRà POPS! MED DINA
JĂVLA BICEPS! VA FAN HJĂLPER DE DIG NU
NĂR DU SER UT SOM EN SJUTTIOĂ RIG LESBISK
TANT SOM KAN UNNA SIG LITE DREJNING EN SĂNDAGSEFTERMIDDAG?«
En efter en kommer alla dessa trosfuktare flyga förbi mig dÀr jag stÄr, som fastlimmad, orörd i hyn.
Benjamin Ingrosso, vacker förr, nu ett par pÀlsiga axlar som fladdrar förbi till dÄnet av discodunk som nÄgon annan komponerat. Gustav Lindh, far Ät helvete med ditt porslinslika ansikte!
Deras peakar mÄ ha varit högre, vackrare, berört fler.
Men nÀr stormen lagt sig och alla ser ut som mellanchefer som tror de har samma karisma som Jan Johansen stÄr jag kvar, stadigt med bÄda fötterna pÄ dÀck. Inte en sekund vackrare, men viktigast av allt, inte en millimeter fulare.
2/6
Hoppas jag inte fÄr nÄgon jÀvla kris bara. Jag vill inte ha nÄgon kris. Jag vill bara bli en bra pappa. Jag vet att jag kommer vara snÀll, men snÀll Àr inte detsamma som bra. Jag har fuckat upp mycket i mina dagar. LÄt inte nÄgon jÀvla kris fucka upp det hÀr.
3/6
SĂsĂ och hennes kille Danne Ă€r hĂ€r ikvĂ€ll. Ja, de Ă€r ju alltid hĂ€r. Men ikvĂ€ll hĂ€nde nĂ„got konstigt. De hade glömt sitt tĂ€cke pĂ„ soffan, SĂsĂ var och borstade tĂ€nderna och Danne var inne pĂ„ hennes rum.
Jag knackar pÄ och vÀlkomnas in.
HÀr bör tillÀggas att de dagen innan hade bakat tvÄ plÄtar med focaccia, som 18-Äringar gör.
Lite som nÀr man hade lÀrt sig att göra pÀronkrÀm pÄ hemkunskapen och i 2 Är framöver skulle stoltsera med att göra den dÀr vidriga sörjan.
NĂ€r jag kommer in i rummet ligger Danne pĂ„ sĂ€ngen i shorts och vad jag antar Ă€r SĂsĂs korta t-shirt, utan tĂ€cke sĂ„klart, dĂ„ det Ă€r det jag Ă€r dĂ€r för att överlĂ€mna.
Runt honom pĂ„ sĂ€ngen, likt en gloria, ligger dĂ€r 3â4 stora bitar focaccia.
Vi talar nu hÀr om 2 kilo focaccia. Va fan Àr det som pÄgÄr?
Mina kÀra familjemedlemmar i hemmet skulle nog kalla mig pedant. Det Àr jag absolut inte.
Men i jÀmförelse med deras stök kan jag nog framstÄ som det.
Jag tycker om att ha det stÀdat och rent, inte mer Àn sÄ.
MEN det hÀr var nÄgot nytt, det hÀr har nog aldrig nÄgonsin hÀnt innan, nÄgonstans.
Att en 18-Ärig kille ligger med ett halvt bageri i sÀngen.
Jag behövde ju veta vad fan det var som försiggick, vad var det som hÀnde? Framför allt, varför hÀnde det?
Men i alla tankar, i all förvirring, fick jag liksom inte ur mig mer Àn: »Men Danne, sover ni med bröd?«
Svaret som följde var sÄ ovÀntat att jag gick ut ur rummet med fler frÄgor Àn jag kom in med.
Danne svarade kolugnt: »Oj jag hann inte stÀda, jag visste inte att vi vÀntade frÀmmande.«
Jag sitter nu pÄ soffan, stirrar in i vÀggen som vetter mot rummet han och brödet vilar i och försöker förstÄ.
Kan vara som sÄ att jag aldrig kommer förstÄ, det Àr som den ryska annekteringen av Krim.
Focaccian och Danne med ledaren SĂsĂ i spetsen har annekterat en del av vĂ„r lĂ€genhet.
DÀr Àr jag inte en av dem lÀngre.
DÀr Àr jag frÀmmande.
Sjukaste av allt Àr ÀndÄ att jag kÀnner mig lite besviken att jag inte fick smaka brödet.
Nu ska jag gÄ och lÀgga mig bredvid mitt lilla mumintroll.
Det har varit en bÀttre dag idag. Vi ser varandra, det Àr skönt.
Men jag ser Àven att hon jobbar hÄrt med att upprÀtthÄlla en fasad för att fÄ mig att tro att hon mÄr bÀttre Àn vad hon gör. Det kan bli en krasch imorgon, jag Àr redo.
4/6
NÀstan alla förÀldrar som hör att man ska bli pappa, framförallt pappor, sÀger samma sak, de upprepar samma tröttsamma mantra, ni upprepar det om och om och om igen.
Jag kan ha gnÀllt om det hÀr tidigare, men det tÄl att gnÀllas pÄ igen.
Alla sÀger: »Jag beklagar, fy fan sÄ jobbigt du kommer ha det, det Àr helt jÀvla fruktansvÀrt jobbigt alltsÄ. Men missförstÄ mig rÀtt va, det Àr ju sÄ vÀrt det ocksÄ!«
TYST med er. PĂ„ riktigt, TYST!
Jag skiter i om du har det jobbigt, eller om du har haft det jobbigt.
Varför ska ni försöka ge mig Ängest inför nÄgot som ni inte har att göra med?
Töntigt Àr det. Puckat Àr det. Pinsamt Àr det.
Sköt dig, ditt misslyckade samliv och dina stackars barn istÀllet.
LÄt mig vara ifred, vill inte höra om era problem.
»Du vet vÀl att 2 av 3 vÀljer att gÄ skilda vÀgar efter att de skaffat barn? Det gÀller verkligen att vÄÄÄrda sin relation.«
DÄ kanske de inte borde skaffat barn dÄ? Eller ni som klagar pÄ hur jobbigt det Àr, ni kanske inte ska ha barn. Ni kanske ska fortsÀtta vara ensamma, dricka fickvarm Zinfandel och onanera till Ferry Svan som hÄller pÄ med timmersport.
Funkar för bÄda könen, kvinnor Àlskar dalmÄl och killar som ser friska ut, mÀn, ja vi gillar överdrivet stora motor-
sÄgar som kan kapa ett RedwoodtrÀd pÄ lÀngden under fyra sekunder.
Ni kan fan dra Ă„t helvete.
5/6
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra lÀngre. Skrivit en del om hur maktlös jag kÀnner mig i vÄra tjafs och förstÄr att vi inte Àr unika i att hamna i brÄk nÀr allting Àr sÄ skört som nu. Det finns rÀdslor frÄn bÄda hÄll, kring hur detta ska pÄverka vÄrt förhÄllande, det finns rÀdslor för huruvida barnets hÀlsa Àr bra, det finns rÀdslor för allt.
De rÀdslorna fÄr oss bÄda att vara otroligt lÀttantÀndliga. Jag behöver bara lugn och ro. Emelie behöver detsamma. Töntigt nog behöver vi bara nÀrhet av den andra, men bÄda Àr för trötta och ledsna för att orka ge den andre exakt det den behöver.
SÄ jag vet inte hur jag ska göra. Vill fly ivÀg som jag tidigare gjort med olika bedövningsmedel. Men vill hitta nÄgot nytt sÀtt att fly pÄ. NÄgot som inte Àr dekadent eller skadligt för oss.
Jag behöver verkligen att den lilla kommer snart. Vi behöver det. Vi behöver dig mer Àn nÄgonsin.
7/6
Sitter pÄ Stigbergsgatan. Kontoret som ligger pÄ en bergsknall.
LÄter som en dröm va? Att man fÄr sitta i en 1700-talskÄk och bara pumpa ur sig kultur.
Det Àr inte vad som hÀnder.
Ska fÄ 10 lÄdor TT levererade av Bring.
Pissluffaren till chaufför vill inte köra till dörren utan tycker att Renstiernas gata Àr nog. SÄ hÀr sitter jag i en telefonkö dagen efter turnéavslut och filmning av showen »BrÀnner ner huset«.
80 gig avslutade och det kÀnns tomt.
Emelie Àr otroligt gravid.
Inte sĂ„ att man ser det direkt Ă€n, men kĂ€nslorna. KĂNSLORNA!
Jag hade ingen mottagning i 30 minuter.
Hon var pÄ vÀg hit dÄ hon trodde att budet hade dödat mig. Budet dödat mig?
Kommer inte den jÀveln inom 30 minuter sÄ kommer jag fÄ sitta pÄ sluten och tillverka kubbspel kommande 8 Är.
Eller 8 Är? RÀcker det? Vad fÄr man för överlagt strypmord av muppjÀvel till bud nu för tiden?
Plats 16 i kön nu. Telefonrösten redovisar allt pÄ svenska, allt förutom siffrorna. De sÀgs pÄ norska. Som att den hÀr dagen inte kunde bli sÀmre.
Utebliven öl, Northugs lillasyster rabblar treans gÄngertabell och Emelie Àr vÀldigt skör.
Det finns ju Àven öl i kylen.
Men jag har karaktÀr. Man mÄste kunna sÀga nej ocksÄ.
Eller att ta en öl Àr ju mer karaktÀr. Pappor tar ju en öl för att det Àr gott.
Jag ska ju bli en sÄn pappa, som tar en öl och sen kan fortsÀtta med mjölk.
Budet verkar utebli.
Hoppas man fÄr skriva dagbok i hÀktet.
8/6
Kunde aldrig strypa budet igÄr, han kom ju aldrig. Planen var vÀrdelös frÄn start.
Strypa nÄgon pÄ grund av att den inte dyker upp.
Ja, ni förstÄr ju sjÀlva.
Bring Àr pÄ mig om att jag ska boka en ny tid.
Jag dröjer, det Àr mitt lÄngfinger, de ska gÄ och undra över dessa 240 flasköl.
De ska börja hata dessa 240 flasköl.
De ska vilja tulla, vara beredda pÄ att göra det man inte fÄr. Ta av flasköl som inte Àr deras. Dà , precis Dà , visar jag Äterigen mitt intresse för leverans.
De smÄ slagen Àr minst lika viktiga.
14.30 idag beger jag mig mot Fridhemsplan för att hinna till bolaget innan gymmet.
DÄlig Riesling och Johnnie Walker Black Label införskaffas.
Vinet ska det brÀsseras lammlÀgg i och whiskyn ska ner i mig. Jag behöver den idag. Absolut för att det Àr gott, men mest för att skapa imma pÄ hornhinnorna.
Jag stÄr i köket mellan 17 och 23.05.
DÄ det blir en sen middag fixar jag krustader med skagenröra, vinÀgerchips (69 spÀnn för 100 gram, nÄgon ska straffas), gÄrdagens dippsÄs, oliver, sÄna smÄ ostar som av nÄgon outgrundlig anledning Àr doppade i stearin och den nya smaksatta finncrispen med nÄgon salt röra pÄ.
Allt detta för att köpa mig tid.
Maten som idag ska lagas ska vara helt fri frÄn alla tillsatser.
Renare Àn Adam och Eva.
Eller renare Àn Adam.
Eva den sugna jÀveln, ja vi alla vet. Törstig var hennes mellannamn.
Börjar med att salta 3 lammlÀgg.
Medan saltet skapar lÄngsam magi börjar jag skÀra upp grönsakerna till en soffritto. Blekselleri, morötter, gullök och Àven, dagen till Àra, vitlökar.
FrÀser allt i nÄgon pissdyr olivolja jag investerat i ifall ryssen kommer.
10 liter italiensk fascistjuice Àr det vi har vid en invasion.
Eller efter idag Àr det nog 9,5 liter.
God som stryk Àr den i alla fall, trots att tanterna som fyllt dunken antagligen kastar sten pÄ nordafrikanska gÀstarbetare sÄ fort de har chansen.
En flaska Àcklig Riesling slogs pÄ nÀr jag hörde hur Salka och Emelie frÄn varsitt rum ropade ut hur gott det doftade.
Ner med brynta lammlÀgg, pÄ med lite vatten och sen lock.
Nu fÄr klockan ta över.
GrÀddtÄrta serveras till dessert.
Anslag bakas, CrÚme Anglaise kokas, jordgubbssÄs pÄ fÀrska jordgubbar likasÄ.
22.50 börjar jag lÄngsamt vispa grÀdden.
Den ska vara silkeslen.
Ăven denna anrĂ€ttning gjord helt pĂ„ rena rĂ„varor. Allt frĂ„n grunden. Allt för att göra en gravid kvinna som för tillfĂ€llet verkar falla tillbaka i gamla rĂ€dslor nöjd och lugn.
Det ser ut som en tÄrta vÀrdig ett kungabröllop sent 1800tal.