Det nya landet Lena Mellin
© Lena Mellin, 2025
Mondial
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
form: Tilda Ekengren
sÀttning: Gustav Schiring
omslagsbild: © Tobbe Gustavsson/Aftonbladet/TT
Tryckt hos Livonia Print (Lettland) 2025
Första utgÄvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-590-4
Till Johannes som fixade cykelkÀrran
InnehÄll
Förord 9
palme
âStendöd, lilla gummanâ 17
Gisslandramat som avgjorde min karriÀr 27
carlsson
En pragmatisk Àrkesosse 37
Med blicken mot Europa 49
bildt
Den digitala revolutionen 69
Underbarnet 75
persson
Den motvillige statsministern 87
âHvad vilja Socialdemokraterna?â 105
reinfeldt
En frÀmling i Rosenbad 123
Blixtnedslaget SD 137
löfven
En enda lÄng kris 151
Förhandlaren 161
andersson
Ett historiskt ledarskap 173
Kriserna som ingen rÄr pÄ 187
kristersson
180-graderssvÀngen 209
En för alla, alla för en 221
Demokratin Àr förkyld 233
Efterord 245
Fakta och siffror 257
Förord
Jag Àr en produkt av det gamla Sverige. Av det kalla kriget. Av folkhemmet och av en tid dÄ utlandsresan gick till Norge.
NÀr jag började skolan fick man tvÄ blyertspennor, en linjal och en kautschuk. Fröken Milda höll ordning och spelade pÄ orgeln. Verkligheten var ganska förutsÀgbar. Fridfull, skulle man kunna sÀga. Kanske till och med begriplig. Mormor och farmor skjutsades till respektive vallokal pÄ valdagen. Pappa stÀllde k-pisten i hallen nÀr han hade permission frÄn försvarets repetitionsövningar. Revolvern hade han bland sina skjortor, ammunitionen var i stÀdskÄpet. Han trodde inte att vi barn visste.
Ute i vÀrlden kapprustade supermakterna. Terrorbalans skulle avskrÀcka frÄn nya storskaliga vÀpnade konflikter. KÀrnvapenkriget var ett reellt hot. Men trots det upplevde jag livet som tryggt. Kanske Àr det förklaringen till min, skulle jag sÀga, lÀttsinniga instÀllning till framtiden. Den skulle ordna sig, pÄ nÄgot sÀtt.
Jag hade frÄn början inga som helst planer pÄ att bli journalist, det var tillfÀlligheter som fick mig att börja pÄ Journalistutbildningen. Jag hade ingen plan för mitt yrkesliv alls faktiskt, och i brist pÄ det började jag plugga pÄ Handelshögskolan. Lite ekonomi kunde det alltid vara bra att kunna, tÀnkte jag.
Tiden dÀr blev kort. Den som avgjorde mitt yrkesval blev i stÀllet Lars Kobbe, som senare skulle bli utrikeskorrespondent pÄ Sveriges Radio. Han och jag sommarjobbade som vaktmÀstare pÄ stadsbiblioteket i Stockholm. Till skillnad frÄn mig visste Kobbe vad han ville, han skulle börja pÄ Journalisthögskolan. Vi Ät vÄra luncher pÄ bibliotekets tak, han rökte franska Gauloises, verkade vÀrldsvan och lade ut texten om journalistiken och lÀget i vÀrlden. Det hÀr var 1974 nÀr Washington Post tvingade USA:s president Richard Nixon att avgÄ. Den grÀvande journalistiken var glödhet.
Jag blev blÀndad. Medryckt. Imponerad. Handelshögskolan hamnade i papperskorgen. En termin senare Àn Kobbe stegade Àven jag in pÄ Journalisthögskolan pÄ Gjörwellsgatan i tidningskvarteren i Marieberg, Stockholm.
PĂ„ nyĂ„ret 1977, efter avslutade studier, satt jag i förĂ€ldrahemmet i Tyresö och undrade hur man gjorde för att skaffa sig ett jobb nĂ€r man inte kĂ€nner en enda mĂ€nniska i branschen. Jag hade inte mött sĂ€rskilt mĂ„nga journalister under Ă„ren pĂ„ Journalisthögskolan. Till slut kom jag Ă€ndĂ„ pĂ„ att jag kunde kontakta en person som jag trĂ€ffat pĂ„ en handledartrĂ€ff i skolans regi, redaktionschefen pĂ„ Ăstersunds-Posten, ĂP:n som man sĂ€ger i JĂ€mtland.
Redan nĂ„gra dagar senare klĂ€dde jag mig i mammas fĂ„rskinnspĂ€ls och tog tĂ„get till SollefteĂ„, bytte till rĂ€lsbuss och möttes pĂ„ stationen i Ragunda av en av Ăstersunds-Postens lokalredaktörer.
Det var honom jag skulle vikariera för under nÄgra mÄnader medan jag var inneboende hos hans syster i Hammarstrand dÀr tidningens lokalredaktion lÄg.
Min första artikel handlade om latrinhÀmtning. Jobbet var inte alltid helt enkelt, det var en, för mig, frÀmmande vÀrld. Jag förstod knappt vad Àldre mÀnniskor sade, östjÀmtska Àr svÄrt.
Om jag var sent ute, det vill sĂ€ga sedan sista bussen till Ăstersund och huvudredaktionen gĂ„tt, lĂ€mnade jag artiklar pĂ„ telex och soppade film pĂ„ lokalredaktionens toalett. Annars kunde jag skicka ett kuvert med text och fotorullar med bussföraren. Jag hade, och har fortfarande inte, körkort utan fick lifta runt i bevakningsomrĂ„det. Det var bara att börja gĂ„ Ă„t det hĂ„ll man skulle, och nĂ€r det kom en bil satte man tummen i vĂ€dret. Man fick veta mycket under bilturerna.
Har man vÀl fÄtt in en fot rullar det gÀrna pÄ. Till sommaren var jag tillbaka i huvudstaden och nÄgra vikariat senare började jag pÄ Svenska Dagbladets Stockholmsredaktion. En mÄndagskvÀll fick den ordinarie reportern förhinder och jag fick ersÀtta honom som mÄnadens bevakare av sammantrÀdet i Stockholms stadsfullmÀktige. Det var den andre Lars som hade ett avgörande inflytande över mitt yrkesliv. Men han hette Ryding i efternamn.
Med undantag för en eller annan Vietnamdemonstration hade jag vid det hÀr laget inte varit pÄ ett enda politiskt möte. Timmarna pÄ presslÀktaren blev en omvÀlvande upplevelse. Stort ord, men i det hÀr fallet den bÀsta beskrivningen. Enbart den pampiga RÄdssalen var en upplevelse. LÀgg till stÀndiga meningsutbyten, elakheter, engagemang och kunskap, Àven om en del mest verkade drÀlla runt i salen för att de tyckte det var roligt att snacka med sina partikompisar.
Jag blev imponerad, fick mersmak.
SÄ började det, och sÄ har det fortsatt.
Det Àr sÄ mycket man tror, och det vi trodde om oss sjÀlva Àr i mÄnga stycken helt fel. Eller i alla fall missvisande.
Mitt liv har formats av tillfÀlligheter, jag har gjort det som kÀnts rÀtt, det som kÀnts roligt. Det fanns aldrig nÄgot uttalat mÄl om att bli journalist, politisk reporter eller kommentator. Jag hade ingen plan. Men det blev bra ÀndÄ. Nu, 50 Är senare, ser jag tillbaka pÄ en karriÀr dÀr jag under fyra decennier följt, rapporterat om och analyserat den svenska politiken. Jag kan konstatera att vi Àven pÄ det omrÄdet trodde att det skulle bli pÄ ett sÀtt men det blev pÄ ett annat. VÀgen till dÀr vi befinner oss nu har stundtals varit dramatisk. Det som format Sverige Àr till stor del en rad kriser. De har tvingat mÄnga regeringar och mÄnga riksdagar att göra svÄra avvÀganden. Resultatet Àr det Sverige vi har idag.
I hastigt uppblossade, djupa kriser skÀrper sig politiken. Horisonten ligger nÀra och nÄgot mÄste göras snabbt. DÄ spelar statsministrarna en avgörande roll. Deras agerande i de hÀr situationerna definierar dessutom ofta eftervÀrldens syn pÄ deras insatser som regeringschef.
Att hantera tÀtt Äterkommande kriser Àr det nya normala, sade Magdalena Andersson under en kaffetrÀff med riksdagsjournalister vÄren 2024. Hon har förmodligen rÀtt. PÄ nÄgot sÀtt förefaller
de komma oftare och vara djupare nu Àn för nÄgra decennier sedan. Det Àr svÄrt att mÀta om det verkligen stÀmmer, men kÀnslan gÄr inte att skaka av sig.
Under min tid som politisk reporter har jag haft med Ätta statsministrar att göra. FrÄn Olof Palme till Ulf Kristersson. Det kan lÄta konstigt men den som pÄ heltid bevakar politik pÄ nationell nivÄ fÄr ett ganska intimt förhÄllande med sittande statsminister. BÄde genom umgÀnget med statsministern personligen och med dennes inre krets. Den inblicken har jag haft nytta av under stora delar av mitt yrkesliv.
VÄrt land Àr bra pÄ mÄnga sÀtt. Men det har, liksom resten av vÀrlden, genomgÄtt mycket stora förÀndringar pÄ en ganska kort tid. Dramatiken har stundtals varit pÄfallande, och resultatet har inte alltid blivit sÄ lyckat.
Det Àr det jag vill skildra i den hÀr boken: utvecklingen frÄn det vi trodde att vi var till dÀr vi Àr nu.
Det nya landet.
Palme
âStendöd, lilla gummanâ
Det var fredagskvÀll den 28 februari 1986, omkring midnatt. Jag hade haft en liten slÀktmiddag och nöjt krupit upp i sÀngen med ett glas belöningsvin efter att ha diskat och plockat undan.
DÄ ringde telefonen. Det var Christer Renström, nyhetschef pÄ Aftonbladet som borde ha gÄtt hem frÄn jobbet för lÀnge sedan.
âOlof Palme Ă€r skjutenâ, sade han.
Jag fick först för mig att det var ett opassande skĂ€mt. Vi hade ett sĂ„ kallat sĂ€g pĂ„ tidningen pĂ„ den tiden som löd âsĂ„ gör vi om Olof Palme inte blir skjuten pĂ„ Drottninggatanâ. Det var den mest orubbliga planering vi hade för morgondagens tidning.
Jag svarade alltsÄ nyhetschefen snÀsigt.
âPĂ„ Drottninggatan va?â
âNejâ, sade han. âPĂ„ Tunnelgatan.â
PÄ nÄgot sÀtt fattade jag att det var allvar, att det omöjliga hade intrÀffat.
âSkjuten, Ă€r han död?â frĂ„gade jag.
âStendöd, lilla gummanâ, svarade han.
âOkej, jag kommerâ, sade jag.
Innan jag lÀmnade lÀgenheten slog jag pÄ tv:n. Testbild. Satte pÄ radion. Inga nyheter. Men mord pÄ statsministern Àr inget man skÀmtar om. Jag invÀntade taxin och undrade hur natten skulle te sig. PÄ redaktionen var det febril aktivitet för att hinna fÄ med sÄ mycket som möjligt, till tidningens första upplaga. Jag satte mig pÄ min plats och började jobba pÄ en artikel om
Ingvar Carlsson. Han var vice statsminister och skulle Ätminstone tillfÀlligt ersÀtta Palme.
Vid femtiden pÄ morgonen hade regeringen presskonferens pÄ Rosenbad, och jag och min kollega Stefan Borg, senare utrikeskorrespondent pÄ TV4, gick dit. En efter en anlÀnde ministrarna.
En del sÄg ut som om de fortfarande bar pyjamas under kavajen. NÄgon rÄdig person hade redan stÀllt upp ett bord med en kondoleansbok till vÀnster ovanför entrétrappan. Bredvid boken stod ett tÀnt ljus. NÀsta dag skulle kön av mÀnniskor som ville skriva sitt namn i boken vara Ätskilliga kvarter lÄng. PÄ den tiden slÀppte man fortfarande in vanligt folk i Rosenbad. Det gör man inte lÀngre. SÀkerheten Àr numera rigorös i jÀmförelse med hur det var dÄ. Den som nÀrmar sig paradentrén kan rÀkna med att bli stoppad och en gata mellan tvÄ andra kvarter i regeringsomrÄdet Àr idag helt avstÀngd för allmÀnheten. De massiva metallgrindarna i gatans Àndar Àr ungefÀr tre meter höga och starkt bevakade. Morgonen efter mordet reste mina förÀldrar till à land. Det var en kall vinter och de ville bese den vackra havsisen. De hann en bra bit upp i Furusundsleden innan de fick veta att Olof Palme var död. Idag Àr det nÀstan lika obegripligt som statsministermordet i sig att man i ett halvt dygn kan undvika att fÄ kÀnnedom om
att regeringschefen mördats pÄ öppen gata nÄgon mil bort. Men
pÄ den tiden fungerade mycket annorlunda. Radion hade de inte satt pÄ. Tidningarna som distribuerades till mitt förÀldrahem innehöll inte sÄ sena nyheter. Morgon-tv var Ànnu inte uppfunnen, Ätminstone inte i Sverige, och internet ska vi inte tala om.
Olof Palme begravdes den 15 mars. Minnesceremonin hölls i Stockholms stadshus under nÀrvaro av en lÄng rad internationella dignitÀrer. En av talarna var den dÄ 28-Äriga SSU-ordföranden
Anna Lindh. En annan Indiens premiÀrminister Rajiv Gandhi vars mamma Indira ocksÄ varit premiÀrminister. Hon hade mördats tvÄ Är tidigare.
Jag satt nedanför trappan, vÀlkÀnd frÄn Nobelfesten. Framför mig hade jag en mur av begravningskransar. Bakom den satt familjen Palme och jag tittade rakt in i Lisbeth Palmes kritvita ansikte.
Mordet pÄ statsministern kom att stÄ som en symbol för dörren in i en ny tid. In i nÄgot nytt och mer osÀkert. Man kunde inte vara sÀker pÄ nÄgonting lÀngre, sade de som bortsÄg frÄn mordet pÄ Gustav III 1792. En skillnad Àr dock att det senare faktiskt klarades upp. Mordet pÄ Palme har dÀremot inte fÄtt nÄgon lösning, och sannolikt bidrar det till att hÀndelsen definierar de flestas minne av honom. Visst, mÄnga minns honom ocksÄ som en internationell röst och som en skarp, nÀrmast frÀtande, debattör, men till sist hamnar de flesta ÀndÄ i det som hÀnde den