9789180024624

NYTORGSMANNEN

NYTORGS MANNEN

JIMMY KIRVESMÄKI & ELLEN PAN

© Jimmy Kirvesmäki & Ellen Pan, 2024 Mondial, Stockholm

form: Anton Rosander

författarporträtt: © Sofia Runarsdotter

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024

isbn 978-91-8002-462-4

INLEDNING

De gamla trähusen från 1700-talet radar upp sig längs

Nytorgets östra sida. Ett par med en dvärgtax och varsin kaffe promenerar förbi, och i bakgrunden hörs barnskratt från lekplatsen.

Södermalmsidyllen gör det svårt att föreställa sig vad som pågått bakom en av de färgglada fasaderna. En hemlig värld av övergrepp, våld och långa nätter av festande. Men den som har sett bilderna från polisens förundersökning vet hur det har sett ut: uppdruckna ölburkar, soppåsar på golvet, en ensam tavla föreställande en dödskalle över sängen, smutsiga lakan och kläder slängda i högar.

Nu har en ny person tagit över lägenheten. För när vi skriver det här får den tidigare hyresgästen, Andreas Holm, över huvud taget inte befinna sig på Södermalm. Han bor numera på hemlig adress i en helt annan del av Sverige, har fått skyddade personuppgifter och hjälp av socialtjänsten för att komma tillbaka in i samhället efter ett fängelsestraff.

Som journalister har vi rapporterat om sexualbrott i flera år, fast på varsitt håll, på olika redaktioner. Fallet Nytorgsmannen kom vi i kontakt med vid helt skilda tidpunkter. Jimmy 2021, i och med arbetet med en dokumentär för SVT. Och Ellen senare, när mediestormen sedan länge lagt sig. Vi har frågat oss om det finns något mer att berätta, något nytt att tillföra. Och det gör det. För kvinnorna påverkas fortfarande av brotten, fast på andra sätt än

de gjorde i början. Det ska också visa sig att det finns frågetecken kring hur Kriminalvården hanterat Andreas Holm under hans tid i fängelset.

Dessutom har gärningsmannen själv ännu inte uttalat sig.

I flera månader lever vi med den här mannen i våra huvuden. Vi infiltrerar hans värld, rotar i varenda detalj i hans liv för att försöka förstå vad som ledde fram till att allt blev som det blev. Vi tar reda på vilken musik han lyssnar på, vilka kläder han brukar ha på sig, vad hans värsta komplex är och vad han skrivit i anteckningarna i sin mobil. Det blir till en besatthet, ett kaninhål som slukar oss helt och hållet. Vi vill förstå vad som skapar en serievåldtäktsman och hur samhället kan sätta stopp för övergreppen innan det är för sent. Vad kan vi lära oss av fallet Nytorgsmannen och hur kan vi undvika att det bara blir en sensationalistisk kriminalhistoria som tapetserar löpsedlarna en kort period och sedan glöms bort?

Idag har Andreas Holm avtjänat sitt fängelsestraff. Han har kallats för en av Sveriges värsta våldtäktsmän, och nu är han fri. Kvinnorna som vi intervjuar i den här boken får reda på det av oss, inte från polisen eller Kriminalvården. Det är ett besked som ska komma att riva upp helt nya känslor.

Jimmy Kirvesmäki och Ellen Pan, mars 2024

OVÄN I NATTEN

Hon vaknade av att någon plötsligt tryckte in sina fingrar i hennes underliv. Morgonsolen var redan på väg upp men stängdes ute av sovrummets tjocka gardiner. Hennes blick sökte sömndrucket efter pojkvännen i mörkret, men han låg lugnt bredvid henne och snarkade. Den som gjorde det här mot henne var någon annan.

När hon började famla i mörkret ryckte gärningsmannen till. Han var van att jobba ostört, ifred. Nu mötte hans ögon plötsligt hennes och han måste snabbt dra sig tillbaka.

»Vad håller du på med?« frågade hon förvirrat.

»Ska vi gå ut och röka?« kontrade han snabbt.

Hon trodde att hon drömde, att fyllan spelade henne ett spratt.

Långsamt reste hon sig och följde honom ut ur sovrummet, mötte den svalkande luften på balkongen. Det var tidig sommarmorgon i Högdalen i södra Stockholm, och för några minuter sedan hade en kvinna som heter Fredrika blivit våldtagen av en man som heter Andreas. Långt senare skulle han dömas till fängelse och bli känd i hela landet som en av Sveriges värsta sexualförbrytare. Men innan dess skulle fler kvinnor drabbas av mannen som Fredrika just nu delade en cigarett med på balkongen. Hon var fortfarande osäker på om hon drömde eller var packad. Inne i vardagsrummet, bara en balkongdörr bort, låg några vänner och sov på hennes soffa.

Fredrika och Andreas stod mitt emot varandra och blåste ut varm cigarettrök i sommarluften. Andreas verkade nervös, påkommen.

»Vi säger ingenting om det här va?« frågade han.

»Vad menar du?« svarade hon.

På en millisekund blev hennes tanke skarp, när Andreas höjde ena handen i luften och vickade med två fingrar för att illustrera vad det var de inte skulle säga någonting om. Nu var Fredrika klarvaken. Det som hänt i hennes sovrum var ingen dröm. Mannen hon träffat för första gången kvällen innan hade alltså begått ett övergrepp mot henne i hennes egen säng, bredvid hennes sovande pojkvän.

Gränslösheten var svindlande.

Den här historien började tolv timmar tidigare, på en bargata i södra Stockholm. Fredrika, hennes sambo och några vänner rörde sig vant mellan krogar, spelade spel och drack öl. Det var en helt vanlig lördagskväll. Sedan hon flyttat till huvudstaden för några år sedan hade Söder alltid varit målet – det var här hon ville leva det romantiserade liv som inte gick att få hemma i Borlänge.

På rockbaren Kelly’s fick gänget sällskap av Andreas. Han kände någon vid bordet, och bjöds in till att vara med på festkvällen. Fredrika träffade ofta nya människor på fotbollsmatcher och barrundor. Vissa dröjde sig kvar bara kvällen ut, andra blev hennes vänner. Hon var inbjudande, snäll, och Andreas var rolig och smälte snabbt in i varje typ av gemenskap. Kvällen fortsatte längs Folkungagatan inpå småtimmarna. Någonstans där föreslog någon att de skulle ha efterfest, och snart trängde vännerna ihop sig i en taxi. Bilen rullade över Skanstullsbron, mot Fredrikas lägenhet i Högdalen. Färden tog sjutton minuter. Väl inne i lägenheten hade himlen redan börjat

ljusna när musik fyllde vardagsrummet och gruppen delade på de halvt uppdruckna spritflaskorna som stod i skåpen. Någon dansade till musiken, en annan däckade i soffan. Andreas kopplade upp sin mobil till högtalaren, spelade sina favoritlåtar av ODZ och skröt om att han kände killarna i den populära hiphopgruppen.

Efter en stund kände sig Fredrika klar med festen och redo att sova. Det var inget ovanligt att hon var den första som gick och la sig på en efterfest, så hennes sorti dämpade inte stämningen. Tvärtom fortsatte musiken att dåna ut ur högtalarna, och till ljudet av svensk hiphop somnade hon i sin säng. Där ute satt hennes sambo kvar med vännerna ett bra tag, men till slut deklarerade även han att det var läggdags. Resten av gänget gjorde soffan till en gemensam sovplats. Musiken tystnade och festen klingade av.

Men Andreas, den nya bekantskapen, låg klarvaken i sitt hörn av soffan. Han väntade en stund, för att vara säker på att alla sov.

Sedan smög han upp.

Fredrika slet upp balkongdörren, rusade in i vardagsrummet och väckte de andra. Försökte förklara vad som hänt. Hennes pojkvän blev rasande och kastade ut Andreas från lägenheten, samtidigt som den anklagade hasplade ur sig bortförklaringar och protester.

Det hela var ett missförstånd, han var bara inne i sovrummet för att fråga om han skulle köpa mer öl, menade han.

Och vännerna var skeptiska mot Fredrika.

»Har det här verkligen hänt?« frågade en av dem. »Du har inte bara drömt?«

»Det där är väldigt allvarliga anklagelser«, konstaterade en annan.

Fredrika blev panikslagen. Hon hade försökt agera direkt, men hennes berättelse togs för en oansvarig anklagelse. Hade hon överdrivit? På några minuter hade ett övergrepp förvandlats till ett missförstånd, och Fredrika började redan nu lägga locket på. Stänga in det som hänt och hoppas att det skulle försvinna av sig självt. Morgon blev förmiddag som blev eftermiddag som blev kväll. Vännerna som tvivlat hade gått hem, och kvar i lägenheten var Fredrika och hennes sambo. Allting var som vanligt men inget var längre som förr.

Månaderna rann iväg, som de ofta gör under sommaren. Årstiderna skiftade, och tids nog hade det som hände på efterfesten glömts bort av några, förträngts av Fredrika. Hon försökte leva på som vanligt. På vardagarna arbetade hon som fritidsledare och på helgerna var hon fotbollssupporter och stamgäst på Folkungagatans krogar. Hon umgicks med sambon och vännerna, precis som hon brukade. Men någonting hade gått förlorat. Drömmen om livet på Söder kändes mer som en mardröm, och på jobbet hade hon ett ständigt tryck över bröstet. Inför Hammarbys fotbollsmatcher ville hon veta vilka som kunde tänkas dyka upp, och på krogen fick vännerna gå in först och skanna av lokalen. Se till så att Andreas inte var där. Livet hade begränsats, behövde kontrolleras in i minsta detalj. Hon hade börjat stöta bort sin sambo, klarade inte av närhet, ville allra helst bara vara för sig själv. Kanske trodde Fredrika att det skulle gå över, att hon skulle hitta tillbaka till vardagen och till livet som det var innan den där morgonen i Högdalen. Om hon bara försökte leva som innan.

Så fortsatte det tills hon en kväll råkade på sin gärningsman inne på en stimmig bar. Hennes vänner måste ha missat honom den här gången. Plötsligt stod han där, iklädd pösiga mjukisbyxor, ett löst linne och keps. De plirande ögonen brände hål i hennes.

Han var glad, precis som under den där festkvällen för några månader sedan. Fredrika bad stammande om ursäkt för att ha anklagat honom. Vännernas misstro hade fått henne att tvivla på sig själv.

»Det är lugnt«, skrattade Andreas innan han snabbt vimlade vidare till ett annat kompisgäng.

Han verkade ha vänner i vartenda hörn, på varenda bar. Fredrika tittade stumt efter honom när han försvann i dunklet. Musiken tätnade i bakgrunden och högljudda röster skrålade runt henne. Hjärtat dunkade hårt.

Det korta mötet blev en vändpunkt. Fredrikas liv rasade samman. Panikattackerna avlöste varandra och livet kändes plötsligt omöjligt att leva. Hon blev sjukskriven från jobbet och diagnostiserades med posttraumatisk stress. Förhållandet med sambon tog slut och den enda vägen ut var att flytta hem till Borlänge och lägga drömmarna om storstan bakom sig. Med några packade väskor lämnade hon jobb, syskon, vänner och staden hon velat bo i sedan barnsben.

Första gången jag ser Fredrika är den inledande dagen i tingsrätten, strax innan hon ska in och vittna i rättssalen. Jag är där för att göra intervjuer till min dokumentär och förstår direkt att hon är en av målsäganden. Hon sitter undangömd i ett hörn med tårar i ögonen, i väntan på att förhandlingarna ska ropas igång i högtalarna. Jag vill inte störa henne. Snart ska hon återigen stå öga mot öga med Andreas Holm – numera känd som Nytorgsmannen på löpsedlar runtom i hela Sverige.

I efterhand ska hon beskriva rättegången som det värsta som hänt i hennes liv sedan hon förlorade sin pappa.

»Det var som att uppleva övergreppet igen, fast hundra gånger värre.«

När dagen är slut åker hon hem till sin syster i Gröndal i södra Stockholm där hon sover över, innan hon morgonen därpå tar första bästa tåg hem till Borlänge.

En tid efter rättegången får jag kontakt med henne. En kollega har sett en statusuppdatering i en kvinnogrupp på Facebook som Fredrika gjort om fallet, och hon förmedlar mitt telefonnummer. Det tar några veckor, sedan ringer Fredrika. Efter ett långt telefonsamtal bestämmer hon sig: Hon vill prata med mig.

Jag och kollegan Christoffer Hjalmarsson, som jag gör dokumentären tillsammans med, kör de dryga tjugo milen från Stockholm till Borlänge och parkerar på uppfarten utanför det faluröda lägenhetshuset där hon numera bor. I vardagsrummet vittnar Hammarbyflaggor och halsdukar om det tidigare livet på Södermalm. Fredrika har inte pratat om övergreppet med någon annan efter att hon flytt till Dalarna, men ska nu prata, helt öppet, i tv. Hon överrumplar mig med sin beslutsamhet.

»Vi kan filma det här anonymt om du vill«, erbjuder jag.

»Nej, jag vill vara med öppet, det är inte jag som har gjort något fel«, svarar hon.

Det är Andreas, och bara Andreas, som ska känna behov av att gömma sig. Inte Fredrika.

Under vårt första möte berättar hon om våldtäkten och om de omedelbara konsekvenser som den fick för henne. Hon pratar om ångesten, diagnoserna och om ett förstört liv. Det är tydligt att en smärta och rädsla slagit rot i henne. Hon har svårt att se något ljus i slutet av tunneln. När vi sitter i den lilla ettan är den rättsliga processen redan över för Fredrika. Hon har använt sina sista krafter till att möta sin gärningsman en sista gång.

»Jag sov inte på flera dagar innan rättegången. Jag låg och glodde upp i taket och kunde inte förstå hur min kropp fysiskt skulle kunna ta sig till Stockholm. Men på något sätt gick det, och jag är stolt över mig själv att jag klarade det«, berättar hon när vi sitter i hennes kök och dricker kaffe.

Den filmade intervjun är över, lamporna har slocknat och kameran har stängts av. Det är ofta då de starkaste berättelserna kommer fram.

I Stockholm var Fredrika stolt över att ha flyttat för att skapa sig ett nytt liv i en större och mer levande miljö. En stolthet som nog många från mindre städer kan känna igen sig i. Men allt hon byggt upp i huvudstaden togs ifrån henne.

»Jag älskade Stockholm. Att bara kunna gå på en Bajenmatch helt spontant eller att det alltid fanns något att göra, oavsett vilken dag det var. Det var det jag hade drömt om. Men idag skulle jag aldrig vilja bo där«, säger hon och blickar ut över gårdsplanen i ett vintrigt Borlänge.

Vi ställs ständigt inför livsavgörande val. En missad fest kan vara en missad chans att träffa sitt livs kärlek – och det man väljer att göra istället kan leda någon helt annanstans. I populärkulturen kallas det för sliding doors-ögonblick. Fredrikas sliding doorsögonblick är när hon valde att bjuda med en okänd man på efterfest. Hon tänker på det ibland. Om hon bara hade åkt hem själv med sin sambo, om hon bara hade valt att inte gå ut och festa just den där lördagen.

Hur hade livet sett ut då?

SEKRETESS S

Kvällen den 5 januari 2020 begav sig en kvinna ut i Stockholms nattliv. Hennes barndomsvän var på besök och de tog sig till Patricia, en stor festbåt som ligger förtöjd vid Söder Mälarstrand. Dansade, drack alkohol. Det var då hon, som sedan skulle få benämningen Sekretess S av polisen, träffade Andreas Holm för första gången.

Mer än ett år senare blev hon kallad till ett polisförhör efter att en film hittats i hans mobiltelefon. Förhörsledaren bad henne beskriva kvällen, och kvinnan berättade att hon och barndomsvännen vid det här tillfället hade tillbringat en helg tillsammans.

De slog sig ned vid ett hörnbord på nattklubben och Andreas, en av de två killarna som satt där, bjöd dem på något att dricka. Hennes kompis blev rätt berusad.

»När krogen stängde så bestämde jag mig för att jag inte kunde ta hem henne, jag hittade inte hem eftersom jag var nyinflyttad. Vi valde att följa med Andreas hem«, förklarade hon för förhörsledaren.

Förhöret var bara tjugo minuter långt, och Sekretess S visste fortfarande inte varför hon blivit kallad. Hon hade en obehaglig känsla av att hon gjort något fel. Vanligtvis kunde hon knappt gå förbi en polisbil på gatan utan att bli nervös över att göra sig skyldig till något. Men innan hon gick från polishuset informerade förhörsledaren om att hon kunde bli kallad till ett nytt förhör för att titta på fotografier för identifiering.

Sex dagar senare, den 29 mars 2021, satt hon i ett av polisens förhörsrum igen. Hon var kallad som ett potentiellt vittne.

Förhörsledare: Okej, hur känns det att komma hit idag?

Sekretess S: Det … ja, jag är bara förvirrad över varför jag är här, det är mest det … men annars så, det är lugnt.

Förhörsledare: Men som jag sa arbetar vi med ett ärende gällande sexuellt övergrepp.

Sekretess S: Mm.

Förhörsledare: Och jag tänkte att jag skulle börja visa dig en av bilderna och så får du säga ifall du känner igen några av föremålen på bilden.

Sekretess S: Mm

Förhörsledaren visade en bild på en mobiltelefon och ett par glasögon.

Sekretess S: Nej, tyvärr.

Förhörsledare: Ingenting?

Sekretess S: Nej.

Förhörsledare: Om jag visar dig bild nummer två. Det är ett par trosor.

Sekretess S: Det syns inte jättemycket, men det är väl ett par svarta trosor.

I början av förhöret kände kvinnan inte igen någonting av det som utredarna visade för henne. Men efter ett tag började minnet klarna, som en suddig bild som långsamt blev skarpare.

Förhörsledare: Jag har en fråga, jag tänker att de glasögonen du har på dig idag, hade du på dig dem vid det tillfället?

Sekretess S: Mm.

Förhörsledare: Jag tänker, den första bilden vi kollade på, jag kan tycka mig se en liten bit av ett par glasögon vid telefonen, om du ser ovanför där.

Sekretess S: Jo det kan ju, det skulle kunna vara en nyckelknippa eller mobilsmycke, eller glasögon som vikt sig.

Förhörsledare: Jag zoomar in lite på datorn.

Sekretess S: Nu börjar jag faktiskt bli lite orolig för det här ser ju lite ut som samma färg på kanten. Jag … de ser ju ut som mina, kanske lite guldiga.

Förhörsledare: Om du tittar på mobilskalet på den där bilden också, är det något du känner igen? Det är lite marmorerat i kanterna.

Sekretess S: Mm.

Förhörsledare: Du känner igen den?

Sekretess S: Mm.

Förhörsledare: Är det din telefon?

Sekretess S: Mm. Nej nu börjar jag ju faktiskt bli rädd.

Förhörsledare: Jag tänker att vi avslutar förhöret här.

Plötsligt föll allt på plats. Glasögonen på fotografierna var hennes, det blommiga mobilskalet som syntes i bildens yttre kant var hennes, trosorna, strumpbyxorna, nyckelknippan var hennes. I ett förhörsrum i södra Stockholm fick en kvinna veta att hon blivit utsatt för ett sexualbrott. Det var inte hon som anmält och det var inte hon som bett om att få komma dit. Men Andreas skulle senare komma att dömas för sexuellt ofredande mot henne.

Några veckor senare kallades kvinnan återigen till förhör. Det regnade i Farsta när hon tog hissen upp till polishuset.

Förhörsledare: Du sa att du pratade med Andreas, hur var han mot dig?

Sekretess S: Jättetrevlig, som en vanlig människa, trevlig, lättsam och skämtade och pratade om musik. Det märktes att han brann för musik och gjorde egen musik. Han sa att han samarbetade med en artist som vi båda tyckte om. Vi hade båda en trasslig bakgrund och pratade om att handskas med socialtjänst och skämtade om det. Som gamla vänner när man har mycket gemensamt. Han var trevlig.

Förhörsledare: Upplevde du att du pratade mer med Andreas än vad din kompis gjorde?

Sekretess S: Ja, hon är inte den sociala typen.

Förhörsledare: Ni var kvar till stängning klockan fem?

Sekretess S: Ja.

Förhörsledare: Vad hände då? Ni tog en taxi hem till Andreas, hur kom det sig att ni åkte till honom?

Sekretess S: Det här får jag inte ihop i mitt eget huvud, man tar inte de bästa besluten när man

druckit. Han var så hjälpsam att ta hand om min kompis som blivit helt väck från ingenstans. Han ville att vi skulle ta oss hem säkert och att inget skulle hända på vägen. Jag tyckte det lät sjukt bra att vara där och nyktra till någon timme. Jag trodde bara att hon druckit lite för mycket och att vi sen skulle åka hem. Det kändes som en bra idé då, i ett nyktert tillstånd hade jag inte tagit beslutet att åka hem till en främling.

Förhörsledare: Beskriv hans bostad.

Sekretess S: Liten, instängd, ganska äcklig. Fanns mycket disk i köket som jag gick förbi lite snabbt. Trång hall. Litet sovrum. Han hade saker hängande på väggen och ölburkar på golvet. Tidningar skulle jag tippa på. Han hade ett sängbord, skrivbord tror jag. Jag vet att han inte hade någon riktig stol där, om det inte låg saker på stolen, för vi fick sitta på sängkanten, det var lite mörkt.

Efter en kort stund somnade kvinnan och hennes vän i lägenheten. Men genom den film som polisen senare hittade kunde man slå fast att Andreas höll sig vaken.

Förhörsledare: Vad var klockan när du vaknade?

Sekretess S: Kring nio–tio någonstans.

Förhörsledare: Hur kände du dig när du vaknade?

Sekretess S: Desorienterad, panikslagen och torr i munnen. Väldigt desorienterad och panikslagen.

Förhörsledarna spelade upp videoklippet som de hittat i Andreas Holms mobiltelefon. Det var samma film som hon sett stillbilder från under det förra förhöret.

Förhörsledare: Berätta om du ser något som du känner igen?

Sekretess S: Jag ser mina trosor, jag känner igen mitt eget underliv. På bilderna som ni visade, på filmen ser man tydligt att det är mina glasögon och mitt telefonskal. När ni började berätta och visa bilderna var det inte så tydligt men det går inte att se fel, det är min saker. Mina strumpbyxor, jag är osäker om det är mitt knä eller min häl som dyker upp med en stor spricka. Jag ser en tändare också.

Förhörsledare: Är den här händelsen något du har ett minne av?

Sekretess S: Nej, inte alls faktiskt.

Förhörsledare: Vi ser även på filmen att personen tar på dig, är det något du gett personen tillåtelse att göra?

Sekretess S: Nej.

Förhörsledare: Har du gett den här personen tillåtelse att filma dig?

Sekretess S: Nej.

Förhörsledare: Har du vetat om att filmen funnits?

Sekretess S: Nej, inte förrän ni berättade att den fanns.

Förhörsledare: Har Andreas pratat med dig om en film någon gång?

Sekretess S: Nej, inte alls.

Förhörsledare: Nu när du sett den här filmen, vad är dina tankar och känslor då?

Sekretess S: Många, nej men man känner sig så jävla äcklig och äcklad av människan, av Andreas. Att han kan ta sig friheten. Man går från det där till att bli arg till att få ångest över att det hänt. Jag har inte haft någon aning om att det hänt.

När förhöret var slut lämnade Sekretess S polishuset i Farsta med hjärtat i halsgropen. Hon satte sig i tunnelbanevagnen tillbaka in mot stan, längst in på en tvåa, med väskan på sätet så att ingen kunde sätta sig bredvid. Fastnade med blicken på något utanför rutan när vagnen började rulla ut från plattformen. Något avgörande hade förändrats inuti henne.