NIKLAS SVENSSON KVINNOR
SOM MĂRDAR
© Niklas Svensson, 2024
Mondial, Stockholm
form: Miroslav Ć okÄiÄ
sÀttning: Gustav Schiring
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-461-7
FĂRORD
Deras livsöden Àr mörka som döden. NÀr skyddsnÀten sprack förlorade de allt. Var det dÀrför jag inte kunde slÀppa taget?
De kunde varit tvÄ vanliga tjejer. En syster, en flickvÀn, grannen eller arbetskamraten. I stÀllet blev de mördare. InlÄsta och isolerade. Hatade och fruktade. En del tycker att vi borde kasta bort nycklarna och aldrig nÀmna deras namn. Andra föresprÄkar Bibelns ordsprÄk om öga för öga, tand för tand. Att de som dödat sjÀlva borde dö. Vissa menar att de förbrukat sin rÀtt att tala, och att journalister som jag bara Àr ute efter att tjÀna pengar pÄ andras olycka. Den enes död den andres bröd.
Men jag vill veta: Kan en mördare nÄgonsin förlÄtas? Om inte, hur ska vi dÄ straffa samhÀllet som svek?
Som journalist pÄ Expressen hade jag bevakat politiker i tjugo Är, och innan dess artister, skÄdespelare och dokusÄpadeltagare. Visst hade resorna runtom i vÀrlden med Löfven, Reinfeldt, Persson och Bildt varit spÀnnande, men jag hade tröttnat pÄ debatter, utspel och presstrÀffar. Det kÀndes som om jag stÀllt alla frÄgor hundra gÄnger och skrivit samma artiklar vecka efter vecka, mÄnad efter mÄnad.
Skandalerna sÄg likadana ut.
5
*
Jag ville tillbaka till den kriminaljournalistik som jag lÀmnat runt millennieskiftet, efter polismorden i Malexander och den stora nazistgranskningen i november 1999. Till berÀttandet som berör. Till mörkret och ondskan. Jag skulle ta mig in i huvudet pÄ mördarna, bakom fÀngelsemurarna. Förklara och försöka förstÄ. Jag fick lÄnga handskrivna brev frÄn Jackie Arklöv, John Ausonius, Helge Fossmo och Rakhmat Akilov. Men det var breven frÄn de kvinnliga mördarna som fascinerade mest.
PÄ det ena brevet sÄg pennan ut att ha dansat över det vita pappret, som om den ville berÀtta allt pÄ en gÄng. Meningarna var lÄnga och trÀngde sig girigt ut över den lodrÀta linjen till höger. BokstÀverna lutade lÀtt Ät höger. Linda var bara en i raden av mördare som hört av sig efter mitt massutskick till lÄngtidsdömda i svenska fÀngelser. Hon ville trÀffas.
Jessica skickade det andra brevet. Det blÄ blÀcket pÄ hennes linjerade papper var tunt, som om bokstÀverna viskade. Handstilen liknade min.
âJag sitter oskyldigt dömd till 18 Ă„rs fĂ€ngelse, för ett mordâ, skrev hon.
Det var sÄ det började.
Niklas Svensson Hammarby sjöstad, april 2024
PROLOG
Jessica öppnar dörren och kliver in i sin sjuttioÄttaÄriga grannes hus. Hon noterar att alla lampor Àr tÀnda, och att en katt jamar högljutt i ett annat rum. Men uppmÀrksamheten skiftar snart. För i bostaden pÄgÄr ett vÄldsamt slagsmÄl mellan grannen och Jessicas pojkvÀn. Det som sen sker kÀnns som i en film, en vÄldsam actionfilm. Den Àldre mannen faller ihop och blir liggande pÄ golvet. Han fÄr en kaffekanna i huvudet, knivhugg i magen. Sparkar utdelas.
Vem gör vad? Historierna gÄr isÀr. Klart Àr att blodpölen pÄ golvet vÀxer snabbt.
Jessica mÄr illa, behöver egentligen krÀkas, men svÀljer i stÀllet nÄgra gÄnger. Kanske Àr det de lugnande tabletterna hon tagit tidigare under kvÀllen som rÀddar henne.
SÄ plockar hon fram sin mobiltelefon och tar en sÄ kallad livebild. Samtidigt utbrister hon:
âNu!â
PojkvĂ€nnen kastar vid nĂ„got tillfĂ€lle en tv mot grannen, som förmodligen trĂ€ffar honom i huvudet. Sen ristas ett stort kryss in i hans kind â med samma kniv som precis anvĂ€nts för att hugga honom i magen. DĂ„ gĂ„r det inte lĂ€ngre. Jessica springer upp pĂ„ övervĂ„ningen i huset och letar upp en toalett. Hon spyr.
NÀr hon kommer ner igen noterar hon att den Àldre mannens bröstkorg Àr stilla. Paret placerar tvÄ mattor över den blodiga,
7
livlösa kroppen innan de lÀmnar huset. De rycker ocksÄ Ät sig en bilnyckel och offrets plÄnbok.
PÄ vÀg ut genom dörren hÄller Jessica mobiltelefonen i sin högra hand. Hon kommer Ät inspelningsknappen av misstag.
DÀrför finns en kort filmsekvens som visar nÀr de lÀmnar mordplatsen. Jessicas röst hörs:
âJag har fĂ„tt det pĂ„ film.â
Linda Àr utom sig. Hon börjar slÄ pÄ sin sambos överkropp med bÄda hÀnderna. Han tappar balansen och vinglar till. Det ena stolsbenet knÀcks sÄ att han ramlar av stolen och landar pÄ golvet i vardagsrummet, mellan fÄtöljen och ett glasbord som stÄr intill vÀggen. Linda försöker rÀta upp honom och lÀgger honom pÄ rygg. Hon Àr fortfarande arg och drÀmmer till honom i ansiktet med ena handflatan innan hon sÀtter sig grÀnsle över hans bröst.
Det som sker sen gÄr vÀldigt fort, allt Àr över pÄ fem, eller kanske sex, minuter. Hon grabbar tag i en kudde frÄn soffan eller fÄtöljen och hÄller den över den sjuttiosjuÄriga sambons huvud. Han vevar vilt med bÄda armarna, försöker ta tag i hennes överarmar, kÀmpar för sitt liv. Blicken Àr vÀnd mot glasbordet. Bredvid fÄtöljen ligger hunden och iakttar det som hÀnder.
Linda vet att ytterdörren Àr lÄst, men det spelar ingen roll. Hon Àr rÀdd för att nÄgon ska titta in genom fönstret och se allt. Kanske sambons söner? Hon bestÀmmer sig för att flytta pÄ honom. SÄ hon kastar upp kudden i fÄtöljen, tar ett rejÀlt tag om sambons fötter och börjar slÀpa honom frÄn vardagsrumsgolvet mot sovrummet. Hon gÄr baklÀnges och drar honom efter sig, och vÀl i sovrummet stÀnger hon snabbt dörren. Hon vill inte att hunden ska smita in och se vad hon gör.
8
*
Linda betraktar sin sambo, som nu andas hÀftigt. Hon tar en ny kudde och lÀgger över hans ansikte. Det Àr hans kudde, den som vanligtvis ligger pÄ hans plats i den stora sÀngen. Linda har en egen, lite mindre pÄ sin sida. I mitten ligger en som de delar pÄ, men det Àr oftast han som rycker Ät sig den nÀr de ska sova.
Eftersom hans andning Àr sÄ tung krÀvs det nog bara nÄgra fÄ minuter, tror hon.
Men inget hÀnder.
Det mÄste gÄ fortare, tÀnker hon, och sticker in sin högra hand under kudden samtidigt som hon hÄller för hans nÀsa med den vÀnstra.
Bara nÄgon minut senare Àr han borta. Hon noterar att hans bröstben Àr stilla, tar bort kudden och kÀnner honom pÄ pulsen.
Nej, ingenting.
Hon kollar bröstbenet igen, men hon kan inte urskilja nÄgon rörelse. DÄ lÀmnar hon sovrummet, stÀnger och lÄser dörren.
Nyckeln stoppar hon i bakfickan pÄ sina jeans. Sen vankar hon en stund fram och tillbaka i köket. Arg, och samtidigt förvirrad och rÀdd. Hon sveper snabbt ytterligare ett glas vin, röker en cigarett under flÀkten.
SÄ gÄr hon in i sovrummet igen.
Sambons mun Àr vidöppen. Det ser ut som om han gapar stort, som om han Àr hos tandlÀkaren och vÀntar pÄ att borren ska föras in. Hans ena öga Àr helt stÀngt, det andra halvt öppet. Han har blÄ fina ögon, tycker hon.
Linda förstÄr att han Àr död, att hon har tagit livet av honom.
9
DEL 1 LINDA OCH JESSICA
LINDA
Hon har sin finaste klÀnning pÄ sig, hÄret i flÀta. Mamma har klÀtt upp lillasyster ocksÄ. Pappa bÀr kostym, den dÀr mörka som han tar pÄ sig varje lördag. Grannbarnen leker och busar pÄ gatan utanför. Linda hör skratten genom det halvöppna fönstret i vardagsrummet. Det Àr bÄde pojkar och flickor. Att de vÄgar umgÄs, tÀnker hon. Det Àr ju förbjudet.
SjĂ€lv ska hon inte ut och leka â i stĂ€llet mĂ„ste hon följa med familjen till Jehovas vittnens möteslokal. Det Ă€r dĂ€r familjen tillbringar en stor del av sin fritid.
âVill du ha en Bibelkurs?â stĂ„r det pĂ„ en affisch pĂ„ dörren till Rikets sal. âFinns det en Gud som bryr sig om oss? Kommer krig och lidande att försvinna? Vad hĂ€nder nĂ€r man dör? Kan man trĂ€ffa de döda igen? Lyssnar Gud verkligen till böner? Vad Ă€r meningen med livet?â
Linda kan redan svaret pÄ alla de hÀr frÄgorna. För henne Àr hela uppvÀxten en Bibelkurs. Hon föddes dagen efter arbetarrörelsens dag, den 2 maj 1972, och vÀxer upp i HÀssleholm. Barndomen hemma i villan pÄ HÀrnadsvÀgen prÀglas av stenhÄrd disciplin, skoningslösa regler och omfattande Bibelstudier.
Hon ska fostras till ett vittne.
Linda förstĂ„r tidigt att hennes liv ser annorlunda ut Ă€n mĂ„nga andras â och det gĂ€ller inte bara hemma, utan Ă€ven i skolan. NĂ€r resten av klassen ska julpyssla fĂ„r hon och hennes
13
systrar inte vara med. DÄ sitter de i ett annat rum och lÀser lÀxor eller ritar teckningar. FörÀldrarna och de fyra systrarna firar varken födelsedagar, jul eller midsommar. Barnen fÄr inga julklappar eller födelsedagspresenter, och julgran, ljusstakar, stjÀrnor i fönstren och trÀdgÄrdstomtar Àr förbjudna. Diskotek och dans Àr uteslutet. Och oftast Àr det alltsÄ inte tillÄtet att umgÄs med pojkar pÄ fritiden. Möjligen kan det gÄ för sig om en förÀlder Àr nÀrvarande, eller om pojkens familj ocksÄ Àr med i Jehovas vittnen.
I skolan Ă€r Linda en drömmare. Hon sitter oftast tyst, och uppfattas som blyg av sina klasskamrater. Tar ingen plats, gör sig inte hörd. NĂ€r hon Ă€r tio Ă„r gammal bestĂ€mmer skolledningen att hon ska gĂ„ om trean, eftersom lĂ€rare och annan skolpersonal anser att hon Ă€r för omogen för att flytta upp till fyran. Hon hamnar i samma klass som sin lillasyster. Det har hon inget emot. Systern Ă€r kaxigare och mer sjĂ€lvsĂ€ker, en hand att hĂ„lla i nĂ€r lĂ€rarens krav blir för höga â och det hĂ€nder ganska ofta. Varken det som stĂ„r pĂ„ tavlan eller i skolböckerna fastnar.
Linda vet det inte Àn, men hon Àr redan familjens svarta fÄr.
Till en början ifrĂ„gasĂ€tter hon inget. FörĂ€ldrarnas tro Ă€r ocksĂ„ hennes. Jehovas vittnen stĂ„r för den sanna religionen, det Ă€r hon övertygad om. Hon vet ju inget annat. Linda Ă€r pappas flicka, dottern som hade kunnat vara sonen i lĂ„ten som lĂ„g pĂ„ topplistorna den dagen hon föddes, âSon of my fatherâ. Hon vill att pappan ska vara stolt över henne, och dĂ€rför försöker hon pĂ„ alla vis imponera pĂ„ honom.
Trots det Ă€r det nĂ„got som skaver. Inte heller inom familjen fĂ„r hon kĂ€nna sig ârĂ€ttâ. Ju Ă€ldre Linda blir, desto tydligare blir
14
*
det för henne: Alla andra familjemedlemmarna lever till synes perfekta liv i Guds namn, medan hon sjÀlv allt oftare kÀnner sig som satans avkomma som inte lyckas med nÄgot. För Linda Àr nyfiken pÄ det som Àr bannlyst i familjen. Hon vill utforska vÀrlden utanför församlingen. Som den amerikanska sÄpoperan Dallas, och alla ungdomars favoritserie V, om utomjordingar som landat pÄ jorden. I Dallas Àgnar sig huvudpersonerna Ät bÄde otrohet och fylla, nÄgot som Àr strikt förbjudet inom Jehovas vittnen. VÄldsamma filmer Àr ocksÄ förbjudna, liksom nyhetsmedier som rapporterar om vÄld eller ond, brÄd död. FörÀldrarna vill inte att flickorna pÄ HÀrnadsvÀgen ska pÄverkas av sÄdant. Men Lindas nyfikenhet driver henne till sist utanför ramarna: Hon börjar smita hem till kompisar för att se sina favoritserier pÄ tv. Till slut hÀnder det flera kvÀllar i veckan. Det förÀldrarna inte vet har de heller inget ont av, tÀnker hon.
Hösten 1987 gÄr Linda i klass 8A pÄ LÀredaskolan. PÄ klassfotot sitter hon i mitten, pÄ bÀnken lÀngst fram. Hon bÀr jeans och en vit skjorta, det lÄnga, yviga, mörka hÄret hÀnger fritt. Hon ler, men en aning anstrÀngt. Hon ser spÀnd ut, axlarna Àr uppdragna lite för lÄngt, högerhanden vilar lÀtt pÄ den vÀnstra. Under hela skoltiden har hon kÀnt sig blyg och splittrad. I högstadiet har hon börjat skolka alltmer, hÀnger pÄ kafé och umgÄs med Àldre tjejer och killar. Och det spelar ingen roll att hon fick gÄ om Ärskurs tre i lÄgstadiet, betygen Àr ÀndÄ usla. Snittet blir 1,9 pÄ en femgradig skala. SÀmst gÄr det i engelska, biologi, kemi och geografi. Men i Àmnet bild fÄr hon i alla fall en trea.
Lindas förÀldrar oroar sig dock inte frÀmst över de dÄliga betygen. Viktigast för dem Àr dotterns engagemang i Jehovas
15
*
vittnen, och dÀr har de börjat se oroande tendenser. Tre gÄnger i veckan, pÄ tisdagar, torsdagar och lördagar gÄr familjen till Rikets sal pÄ Jungfrugatan 17 i HÀssleholm, men Linda tycker att det Àr jobbigt att klÀ sig fin och sen sitta och lyssna pÄ en Àldre farbror som pratar oavbrutet i tvÄ timmar. Tisdagarna Àr vÀrst, dÄ Àr hon som tröttast efter en lÄng skoldag med de svÄraste Àmnena pÄ schemat. För att slippa följa med börjar hon ljuga för sina förÀldrar. Ibland sÀger hon att hon har huvudvÀrk, andra gÄnger skyller hon pÄ att de ska ha prov i skolan eller att hon ligger efter med lÀxorna.
Linda har en kompis som hon kan prata med om sina kval: Gustav. Hans förÀldrar Àr ocksÄ medlemmar i Jehovas vittnen.
De lĂ€rde kĂ€nna varandra tidigt i livet och trĂ€ffas ofta. I tonĂ„ren brukar de Ă€ta pizza eller gĂ„ pĂ„ bio. De har mycket gemensamt; ungefĂ€r samma upplevelser av förĂ€ldrarnas religiösa engagemang och motsvarande kĂ€nslor av avstĂ„ndstagande för egen del. För honom berĂ€ttar hon sanningen â att hon egentligen inte vill följa med till Rikets sal.
Ingen annan fÄr veta.
Men Lindas mamma genomskÄdar lögnerna. En dag knackar hon pÄ dörren till dotterns rum och ber henne att tala sanning.
Och sÄ sÀger mamman nÄgot ovÀntat:
âDu behöver inte följa med om du inte vill.â
Orden kommer som en chock för Linda. Finns verkligen den möjligheten? Hon trodde inte att hon kunde ha en egen upprorisk vilja, att hon fick vÀlja bort Gud. Men eftersom mamman ger henne ett val sÀger hon som det Àr: Hon vill helst stanna hemma. Och förÀldrarna lÄter henne göra det.
Fast det ska visa sig att beslutet kommer med ett pris. FörÀldrarnas besvikelse pÄ dottern vÀxer sig större och större. Och nÀr man börjar diskutera Lindas dop stÀlls allting pÄ sin spets.
16
Inom Jehovas vittnen döps man inte som barn, utan som lite Àldre, oftast nÀr man Àr i tonÄren. Men trots att hon har Äldern inne anses Linda inte vara tillrÀckligt mogen. NÄgot dop blir det aldrig.
âDet beror pĂ„ att du inte har kunskap om Bibelnâ, försöker förĂ€ldrarna och uppmanar henne till att studera mer och gĂ„ pĂ„ fler möten.
De tvingar henne inte, men pÄstötningarna Àr tydliga och uppfordrande. Familjehedern stÄr pÄ spel.
Linda, Ä sin sida, Àr pÄ vÀg att ge upp. FörÀldrarnas förvÀntningar pÄ henne har varit höga Ànda sen hon föddes, och hon vill sÄ gÀrna göra dem nöjda. Egentligen. Hon försöker pÄ alla vis möta deras krav, men det slutar alltid i besvikelse. Hon har inget lÀshuvud, Bibelstudierna intresserar henne inte och tron finns inte dÀr.
Den utstakade vÀgen inom Jehovas vittnen innebÀr att kvinnan gifter sig ung och lever med sin partner resten av livet, skaffar barn och sen ett jobb. Hon ska delta i varje församlingsmöte och inte umgÄs med mÀnniskor utanför församlingen. Det Àr det liv som förÀldrarna lever.
Men Linda vill nÄgot annat.
Bara sjutton Ă„r gammal lĂ€mnar hon förĂ€ldrahemmet pĂ„ HĂ€rnadsvĂ€gen â och församlingen.
17
JESSICA
Jessica Àr efterlÀngtad nÀr hon föds den 10 mars 1980 i Huddinge utanför Stockholm, som förÀldrarnas första gemensamma barn. PÄ pappans sida har hon tvÄ halvsyskon: en sjuttonÄrig storasyster och en sexÄrig storebror.
Men trots att hon vĂ€lkomnas av en stor familj möts den lilla flickan av kaos. BĂ„de mamman och pappan Ă€r kriminella och drogmissbrukare. Domstolsdokument avslöjar att pappan gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng döms till fĂ€ngelse, oftast för grova stölder och narkotikabrott. Mamman anvĂ€nder heroin och döms Ă€ven hon för liknande brott. Hon fĂ„r öknamnet âAlbys skrĂ€ckâ av ungdomar i omrĂ„det.
Jessica Àr bara fem Är gammal nÀr hon omhÀndertas av socialtjÀnsten efter att ha gÄtt till dagis helt ensam. Hon och hennes tvÄ Är yngre bror hamnar pÄ barnhem, och nÄgot Är senare fÄr hon flytta till ett familjehem i BÄlsta, cirka fem mil nordvÀst om Stockholm. Brodern placeras i en annan familj.
Jessicas nya hem ligger en dryg kilometer frĂ„n GransĂ€terskolan och ett par stenkast frĂ„n Pingstkyrkan, dĂ€r familjehemsförĂ€ldrarna DesirĂ©e och Bengt Ă€r engagerade. Den stora villan med tre vĂ„ningsplan ligger i ett lugnt och gemytligt omrĂ„de â en del kallar det för BĂ„lstas grĂ€ddhylla. DesirĂ©e har en bakgrund inom socialtjĂ€nsten och som civilanstĂ€lld vid polisen i Karlskoga. Bengt Ă€r flygkapten, Ă€ger sjĂ€lv flera flygplan, och
18
arbetar för bĂ„de Flygvapnet och SAS. PĂ„ 1980-talet syns han Ă„terkommande i lokaltidningen Enköpings-Posten. PĂ„ en av tidningens löpsedlar berĂ€ttas om âflygkaptenen frĂ„n BĂ„lsta som flög till Zaire för att hjĂ€lpa landetâ. Han flyger bĂ„de HollywoodskĂ„despelare och politiker. Den tidigare amerikanske utrikesministern Henry Kissinger och statsminister Olof Palme finns pĂ„ hans passagerarlistor, liksom kung Carl XVI Gustaf.
Paret har tvĂ„ egna söner â men de tar ocksĂ„ hand om andras barn som kommer frĂ„n stökiga familjeförhĂ„llanden. Egentligen Ă€r det
DesirĂ©e som brinner starkast för att slĂ€ppa in fler barn i villan pĂ„ UllevivĂ€gen, men Bengt Ă€r inte svĂ„rövertalad. Hemmet Ă€r stort, 330 kvadratmeter, sĂ„ det finns plats, resonerar han. Och sĂ„ förstĂ„r han att hustrun tycker det Ă€r roligt att det blir âlivat i husetâ. Jourbarnen, de som placeras akut hos DesirĂ©e och Bengt, stannar i vissa fall bara ett dygn eller tvĂ„, kanske nĂ„gon vecka.
Familjehemsbarnen kan bli kvar i mÄnga Är.
Den 1 april 1986 Äker Bengt och Desirée till Sköndals barnhem i södra Stockholm för att hÀmta Jessica. PÄ barnhemmet, en institution som öppnade redan pÄ 1960-talet, Àr det stimmigt, rörigt och högljutt. Den lilla flickan som ska bli deras nya familjehemsbarn verkar blyg och osÀker, men ser snÀll ut, tycker familjehemsförÀldrarna. Hon sÀger nÀstan inget alls i bilen pÄ vÀg till BÄlsta.
PĂ„ grund av en strejk inom fackförbundet Saco upprĂ€ttas vĂ„rdplanen frĂ„n Stockholms socialförvaltning först ett par mĂ„nader efter att Jessica flyttat hem till DesirĂ©e och Bengt. DĂ€r konstateras att flickan under vistelsen i BĂ„lsta ska âha kontakt med förĂ€ldrar och nĂ€rstĂ„ende utifrĂ„n sina egna behovâ. Samtidigt
19
*
framgĂ„r det att det finns allvarliga tecken pĂ„ att nĂ„got inte stĂ„r rĂ€tt till i ursprungsfamiljen. HandlĂ€ggaren slĂ„r fast att det ska utredas vilka behov som finns och konstaterar att Jessica eventuellt kan âbehöva stöd för att inte utsĂ€ttas för kontakt med och pĂ„verkan av personer som berör henne illaâ.
I vĂ„rdplanen frĂ„n socialtjĂ€nstens servicecentral i SpĂ„nga finns nĂ„gra orovĂ€ckande rader: âJessica reagerade tidigare med att bli trött, fĂ„ ont i mage och hals i vissa situationer. SĂ„ har hon reagerat nĂ€r slĂ€ktingar ringt till familjehemmet.â
Familjeinspektören slĂ„r fast att hon dĂ€rför inte ska tvingas till kontakt med sin familj innan BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, âfĂ„r klarhet i varför hon reagerar som hon görâ.
Det finns Ă€ven annat som oroar familjeinspektören. Jessica har fĂ„tt âotroligt mycket presenterâ frĂ„n förĂ€ldrar och morförĂ€ldrar, konstateras det. âFamiljehemmet har inga möjligheter att fĂ„ Jessica att förstĂ„ vad som Ă€r rimligt för ett barn att fĂ„ och var man mĂ„ste sĂ€ga ifrĂ„n.â Enligt familjeinspektören skapar detta dessutom konflikter mellan Jessica och familjehemsbröderna.
Desirée och Bengt har ingen aning om vad som hÀnt tidigare i Jessicas liv, men de noterar att hon beter sig avvikande i vissa situationer. De lÀgger till exempel mÀrke till att hon försöker gömma sig under köksbordet nÀr hennes morfar ska komma pÄ besök. Det visar sig ocksÄ att den lilla flickan kan vara utÄtagerande. En dag under den första sommaren i BÄlsta besöker Desirée och Jessica en handelstrÀdgÄrd. Det Àr fullt av kunder i butiken och Jessica Àr uppspelt.
Plötsligt skriker hon:
âMin pappa sitter i fĂ€ngelse.â
Hon upprepar orden flera gÄnger och Desirée tycker att det Àr pinsamt. MÀnniskor i butiken himlar med ögonen, de tror att
20
det Àr Desirées man som sitter i fÀngelse, tÀnker förmodligen att hon Àr mamman som inte borde fÄ skaffa barn.
Efter sommaren Àr Jessica lika vÀlkommen till GransÀterskolan som de andra femhundra eleverna. Men klasskamraterna mÀrker snart att hon Àr annorlunda. Den första tiden i skolan berÀttar hon ofta öppet och gÀrna om sin farliga pappa, han som sitter i fÀngelse. Och om mamman som knarkar.
Jessica blir retad och hÄller sig till en början mest för sig sjÀlv. Men sÄ börjar hon umgÄs med Lina, som sÄ smÄningom blir hennes bÀsta kompis. Lina har stabilare hemförhÄllanden Àn Jessica; pappan Àr polis och mamman jobbar i chokladfabrik. Lina förstÄr snart att hennes nya vÀn har ett sorgligt bagage, och deras vÀnskap Àr inte problemfri. Vid nÄgot tillfÀlle ringer en lÀrare hem till Linas förÀldrar och menar att dottern inte borde umgÄs med Jessica, trots att kompisarna aldrig skolkat eller brutit mot nÄgra andra regler. Jessica har dÄligt inflytande pÄ polisdottern, menar lÀraren. Men Linas mamma hÄller inte med. Flickorna fortsÀtter vara vÀnner.
Jessica stannar i flera Är hos Desirée och Bengt. Vid sidan av skolan gÄr hon i Pingstkyrkans söndagsskola, dÀr hon ocksÄ Àr med i kören. Det Àr inte sÄ mycket prat om Gud och Jesus, men visst blÀddrar de ibland i nÄgon Bibel eller psalmbok. Hon trivs dÀr. Ibland sjunger de, men oftast Àr det bara lek, och nÀr kören Àr slut har hon nÀra till kompisen som bor granne med prÀstgÄrden. Ett par dagar i veckan gÄr hon i ridskola. Hon Àlskar att vara med hÀstarna, men Àven med djuren dÀr hemma: hundarna, katterna, marsvinen, hamstrarna, kaninerna.
Djuren vill henne inget ont.
21
*