9789180024297

VÄRLDENS MITTPUNKT

TERESE BENGARD

Mittpunkt.Världens

TILL LANDSBYGDERNAS FÖRSVAR

© Terese Bengard, 2024

Mondial, Stockholm

omslagsfoto: Nicklas Lindström

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024

isbn: 978-91-8002-429-7

»Det är en glob, jag trampar med min fot, vad är centralt, på ytan av ett klot?

Jag väljer Pjätteryd till världens mitt. Det står mig fritt.«

alf henrikson

1 HELVETE

Jävla Staffan Heimerson.

Hur kunde han?

Det är den 22 juni 2011 och jag sitter på mitt kontor inne i Ragundas kommunhus med dagens Aftonbladet framför mig. Jag stirrar i chock på tidningens mittuppslag som är uppdelat i två sektioner: »himmel« och »helvete«.

Himlen, det är den idylliska byn Kall i Västjämtland.

Den illustreras med bilder på glada matentreprenörer mot storslagen fjällutsikt.

Helvetet är min hemort Ragunda. Där får läsaren se en tant med rollator och den, på sommaren, igenväxta rodelbanan.

Vi framstår som helt efterblivna.

Artikeln kommer en eller två veckor efter att Heimerson och hans fotograf varit på oanmält besök här uppe. De var ute på någon slags roadtrip och kom och knackade på, lite sådär i förbifarten, trodde jag. Jag tog emot dem i rollen som kommunalråd och berättade hur det är att bo i vår del av landet.

Heimerson var väldigt trevlig. Han ställde bra följdfrågor, verkade genuint intresserad av vår landsända. Så fram till den

här dagen hade jag – naivt nog – haft förhoppningar att det där reportaget skulle bli bra, men jag fick dåndimpen när jag såg det färdiga resultatet.

Welcome to hell.

Man brukar säga att ett heluppslag i en stor, rikstäckande tidning inte går att köpa för pengar, men det går heller inte att radera om vinklingen inte blir bra. Det blev det inte den här gången. Jag skulle säga att Heimersons text var på gränsen till ett karaktärsmord på Ragunda. Jag kände mig extremt dum där jag satt och läste.

Grundlurad.

Men jag hörde aldrig av mig till Aftonbladet och skrek i luren. Jag insåg att det var kört. De skulle aldrig rätta sig själva på en sådan grej. Inte när det är kusinen från landet som blir arg. Sådant tycker de antagligen bara är roligt. Som barnet som kissar i en myrstack. Se så arga myrorna blir!

Jag skrev ett blogginlägg för att försöka gjuta olja på vågorna. Inombords kokade jag, men jag bet ihop och fick ur mig en balanserad text där jag kallade Staffan Heimerson både trevlig och erfaren, samtidigt som jag försökte peka ut det absurda i hans skildring.

Så här i efterhand kan jag tycka att jag var alldeles för snäll.

Jag borde ha kallat honom för det han är: en cynisk sensationsmakare. En urban gubbtjyv. Fast igen, det var mitt eget fel … Under den här perioden gick det bra för mig som kommunalråd. Mitt eget parti tyckte om det jag gjorde, jag var ung och kaxig och fick mycket uppmärksamhet efter min första valvinst. Lokalt gick partiet från 40,11 procent till 54,93 procent och fick därmed egen majoritet. På valnatten blev jag korad som »valets drottning« och det gav mycket bra publicitet. Många positiva artiklar i olika medier följde i spåret. Men kanske också lite för bra självförtroende när det gäller

media, som jag hade med mig när jag klev in i Aftonbladetintervjun.

Jag tyckte jag förklarade på ett bra sätt för Staffan Heimerson att även om en liten kommun i inlandet kan ha sina ekonomiska och infrastrukturella problem så hade vi ändå medvind i ryggen. Det fanns goda exempel att ta upp.

Vi tog en bild utanför kommunhuset efteråt.

På bilden är jag klädd i svart välskräddad kavaj och ser nog ganska uppkäftig ut. Det var så jag kände mig också. Ung kvinna, framgångsrik i en bransch som överbefolkas av medelålders män med hängslen och pondusmage.

Men ack vad jag bedrog mig.

Intervjun blev ett totalt pr-haveri.

Jag undrade vad som hände. Var vi inte på samma intervju?

Hur kunde Heimerson ta mina citat på det där sättet och bara stoppa in dem i detta sammanhang? Vilket framställde både mig och min kommun i dålig dager. Det var sant det jag sagt men taget ur sin kontext kändes det osanningsenligt. Och dessutom hade han mage att beskriva mig som en »mörk skönhet från Skellefteå«. Det skulle aldrig gå att beskriva en yngre kvinnlig politiker så idag. Ni kan ju tänka er rabaldret.

Det ska dock tilläggas att man blir smickrad av uppmärksamheten, givetvis blev även jag det. Jag inbillade mig att den stora kvällstidningen ville skildra Ragunda rättvist men så här i efterhand förstår jag ju att de bestämt sin vinkel innan de ens hunnit utanför tullarna: med namn som »Döda fallet« och »Döviken« ligger man på minus från början.

I alla fall i en stockholmares ögon.

Men, man måste förstå medielogiken dessa gånger.

Media vill helst berätta om det som är avvikande, så är det. De vill sälja lösnummer och när det gäller den svenska landsbygden letar de oftast efter någon kufig människa som gjort något excentriskt, byggt ett tokigt hus långt ute i skogen eller slagits med en björn eller så. De letar efter historier som sticker ut: en man som står på taket på sin villa och förgäves försöker hitta mobiltäckning (han kunde lika gärna vinka med båda händerna efter ett ufo – det är lika dumt). Och märk väl: oftast är det män på bilderna i dessa artiklar. Helst lite illa klädda, opolerade, orakade och inte alltid så vältaliga sådana. För det är tydligen de som befolkar Sverige utanför Stockholm.

De som blev kvar. De som ingen vill ha.

Mediebilden av våra landsbygder – jag använder alltid plural när jag talar om dem och förklarar varför i ett annat kapitel – säger att de är avfolkade och tomma; att de hör till en svunnen tid. Nio gånger av tio visar landsbygdsbilderna övergivna butiker, fäbodvallar och åkrar i träda, igenvuxna ängar, tomma lägdor och fält. Jag brukar visa några sådana »pedagogiska« bilder när jag är ute föreläser om fenomenet. Svensk landsbygd illustreras enligt många bäst med en bild på en lada i grå dimma, oavsett om det handlar om politik, kultur eller inflyttning.

Googla själva får ni se.

Det finns en annan bild som också är frekvent återkommande och det är den av en äldre man, åttio plus, som åker spark. På denna spark har han en konsumkasse från anno 1979. Jajamen. Och helst ska han sparka sig förbi en butik som är nedlagd och igenspikad.

För snart tio år sedan deltog den organisation jag leder, riksorganisationen Hela Sverige ska leva, på den Europeiska Landsbygdsriksdagen i Österrike. Där togs det fram ett manifest för Europas landsbygder: hur de ska kunna utvecklas i framtiden och bli mer attraktiva etcetera. När SVT illustrerade artikeln valde de just genrebilden »gubbe med spark«. Man kan tycka att det är så långt ifrån vad som faktiskt skrevs i artikeln: att manifestet ger förslag på olika åtgärder som ska hålla landsbygderna levande och begränsa urbaniseringen. I manifestet står också att man ska »uppmana EU att granska i vilket skick den europeiska landsbygden befinner sig och lägga mer fokus på landsbygden i de olika EU-programmen och fonderna«.

Det kanske handlar om den där ålderstigne mannen på sparken. Vad vet jag.

Jag skrev en debattartikel om regional politik för några år sedan. Artikeln handlade om hur det går till när staden får pengar från statskassan. Då kallas det nästan alltid »infrastruktursatsning« eller något annat fint ord som symboliserar utveckling och att man blickar framåt. När landsbygderna får statliga pengar kallas det per automatik för ett »stöd«. Tänk »bredbandsstöd«. Den gången valde för övrigt redigeraren att bildsätta debattartikeln med ett får. Ja, ni läste rätt: ett får.

Nästa debattartikel jag fick publicerad i samma tidning handlade om storstadsmaktsordningen, om att upprätta landsbygdernas självkänsla och skapa möjligheter för innovation, kreativitet och entreprenörskap.

Bildvalet: två kor.

Jag råmade av ilska när jag såg den. Trots att jag älskar kor.

Den lokala journalistiken är inte direkt bäst i klassen heller. Under de senaste decennierna har den centraliserats. Eller som det också heter: effektiviserats.

När jag flyttade till Ragunda strax före millennieskiftet fanns det två lokala redaktioner i kommunen: Östersunds-Posten (ÖP) och Länstidningen (LT). De hade var sin gubbe, bokstavligen, på plats i Ragunda kommun. De kunde tugget, snacket, det lokala skvallret, och de var framförallt nära när det väl hände något. Man behövde inte åka tio–tjugo mil för att ta en bild eller göra en intervju.

De senaste femton åren har dock det lokala fått stå tillbaka i många mediekoncerner.

Hälften av alla lokalredaktioner lades ner efter sekelskiftet och bevakningen sker numera på distans med reportrar som alltmer sällan lämnar redaktionen. Det har faktiskt gått så långt att politikerna känt sig manade att göra något åt saken. Det var därför man införde ett »vita fläckar«-presstöd. I de områden som saknar lokal bevakning får tidningen extra pengar för att bevaka. Jag tycker att begreppet »vita fläckar« är intressant. Det känns väl mer som svarta hål, skulle jag säga. År 2022 fick lokaltidningarna 84 miljoner för att täcka dessa svarta hål. Huruvida de numera är täckta låter jag vara osagt. En annan medieproducent som i sitt uppdrag har inskrivet att man ska bevaka hela landet är de lokala radiostationerna. Det varierar säkert där med, men P4 Jämtland brukar ta stora sändningsbussen och åka på »turné«.

I sitt eget bevakningsområde.

Lite som att åka på safari i sin egen trädgård.

Även Ekoredaktionen på Sveriges Radio har haft en Norrlandskorrespondent.

Alltså, en korrespondent i sitt eget land …

Det är lätt hänt att det som är dig nära är det du berörs mest av, det som engagerar dig lite extra. Och jag vet, journalister är bara människor. Det de snubblar över, det som de talar om i sin vardag, är också det som hamnar i medierna. Deras privata verklighet på Hornsgatan i Stockholm blir allas vår världsbild. Ett tag kunde man uppfatta det som att kringslängda elsparkcyklar var Sveriges i särklass största problem. Våren 2020 skrevs det spaltkilometer om fenomenet.

Samtidigt var vi på väg in i en matkris. Jag pratade med representanter för Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) som var superoroliga över dieselpriser och ökade kostnader för handelsgödsel. Om detta skrevs nada i pressen. Men samtidigt rådde hysteri kring det stora »elsparkcykelproblemet«. Jag fick 337 träffar på Aftonbladet om elsparkcyklar när jag kollade.

Under en period hade SVT en egen rubrik för just »ELSPARKCYKLAR«, ungefär som »KRIGET I UKRAINA« eller »VÅLDSVÅGEN I STOCKHOLM«.

Alla skrev om sparkcyklarna: krönikörer, debattörer, Transportstyrelsen, public service, stora dagstidningar, Dagens Medicin, Dagens Samhälle. Statsministern Stefan Löfven uttalade sig i frågan. Till och med Kungen. Det skrevs motioner i riksdagen.

Men om ni ursäktar … elsparkcyklar i storstäder är en helt irrelevant fråga för mig som Ragundabo. Det är en lokal Stockholmsföreteelse. Ett lokalt problem. En lokal nyhet. Där jag bor är risken att köra på en älg betydligt större än att snubbla över en slarvigt kastad elsparkcykel. Lite komiskt blir det när jag sitter och skriver detta kapitel och får en pushnotis 19:29 från Aftonbladet »JUST NU: Cykel och elspark i krock norr om Stockholm«. En lokal nyhet. Det hade inte ens blivit en nyhet än mindre en pushnotis om två bilar hade krockat i Ragunda.

Med det sagt blir ofta lokala Stockholmsproblem en nationell angelägenhet, som exempelvis bygget av Slussen. Herrejisses vad detta är välbevakat. Till skillnad från Kiruna kommun som flyttat en hel stad. Fast det är tydligen en väldigt lokal händelse, »Norrlandsrelaterat« och inget som berör resten av Sverige.

Jag slår upp lokaltidningens livsstilsbilaga.

Ännu ett reportage om ett par som »flytt storstaden«. Killarna är homosexuella så deras epitet får bli »bögbönderna«. Det här reportaget är version 999 på samma tema. Unga människor som »lämnat ekorrhjulet« och sökt sig tillbaka till naturen. Som i ett stort reportage i Dagens Nyheter där en familj drog upp bopålarna, vågade förändra livet och flyttade till … Gävle.

I shit you not.

Gävle.

I reportaget berättar det lyckliga paret att de fått större boyta i »Norrland«. De har lämnat tryggheten i Stockholm. Börjat kompostera. Elda med ved. Det är ofta härliga historier. Berättade i ett

slags rosa skimmer. Och ofta är de intill förväxling lika varandra. Är det förresten något nytt och annorlunda att flytta till landsbygden från »stan«? Eller för att vara korrekt: från Stockholm.

Nä.

Det har alltid flyttat människor till och från våra storstäder. Det har bara ökat senaste tiden. Utflyttningen från Stockholm, Göteborg och Malmö har ökat med 77 procent sedan tiden runt millennieskiftet och utvecklingen har givetvis snabbats på under pandemin. Starkast är trenden i Stockholms stad, där över 70 000 personer flyttade till någon annan kommun under 2021 – en ökning med 19 procent jämfört med snittet för åren innan pandemin och 94 procent sedan år 2000.

Om man verkligen vill utmana fastrotade normer kan man vända på steken. Tänk dig exempelvis att det skulle skrivas ett reportage en gång i månaden om »flytten till storstaden«.

Eller en annan artikel som aldrig någonsin skrivits: den unga, kaxiga tjejen som valde att leva sitt liv på platsen hon föddes. En kvarstannare och då inte i den bemärkelsen »Oj, hon blev kvar … stackarn!«, utan: »Jag valde aktivt att inte flytta och leva mitt liv på den platsen jag älskar.«

Sådana reportage lyser med sin frånvaro. Troligen för att man tror att de inte ens existerar, tjejerna som valt att stanna.

När Aktuellt besökte Strömsund i samband med EU-omröstningen 1994 intervjuade man två personer: en tant på spark och en gubbe på skoter. Jag vill minnas att gubben hade öronlappsmössa och att han fick säga att det där med EU »det var mest skit«.

Tanten var också emot det.

Från en källa som jobbat på SR vet jag att när nationella medier beställer inslag från sina lokalredaktioner frågar de specifikt efter den här sortens illustra inslag:

»Vi vill ha en gubbe på spark!«

Underförstått:

»Ge oss någon som svarar lite efterblivet!«

Det här gäller särskilt Norrland. Det är alltså en stereotyp som reproducerats fram till dess att företag som Northvolt och H2 Green Steel plötsligt meddelade att de ville investera miljarder i Norrland – då vaknade många journalister ur sparkdvalan och blev helt begeistrade.

Intressant.

Det blev de inte när det investerades miljarder i gruvor och vattenkraft under hela 60-, 70-, 80- och 90-talet. De grejorna har liksom flugit under radarn. Fast elbilsbatterier och fossilfritt stål ligger förstås mer i tiden. Det ingår i ett globalt narrativ: det hållbara. Och de nya fabrikerna ger ju Norrland jobb! Också en bra vinkel för riksmedia: nu får norrlänningen äntligen vettiga jobb!

I Sverker Sörlins bok Framtidslandet finns beskrivet vad som hände i norra Sverige några decennier tidigare. Det är copy paste. Historien upprepar sig. Och har vi lärt oss något? Man undrar.

Så länge jag har bott här i Ragundadalen har faktiskt arbetskraftsbrist varit det stora problemet. Det där är en myt som det är nästan omöjlig att slå hål på. Vi har flera avancerade mekaniska verkstäder bara i min kommun. Det söks med ljus och lykta efter ingenjörer, CNC-operatörer och elektriker. I bakgrunden tuffar skogsindustrin på, också med enorm omsättning och stora krav på

välutbildad personal. Kommunen skriker efter lärare, socionomer, tandläkare, sjuksköterskor med mera.

Under de senaste åren har vi fått lära oss att Ukraina är Europas kornbod …

… och att Norrland är Sveriges, och delvis Europas, elgenerator.

I samband med energikrisen fick svenska folket också lära sig att det finns flera olika elprisområden i Sverige, med olika eltariffer. Häpnadsväckande. Visste ni förresten att i Ragunda kommun så täcker en veckas vattenkraftsproduktion hela det egna årsbehovet, resten exporteras söderut och konsumeras av andra.

Det blir med andra ord komiskt när folk tror att Norrland är fattigt och efterblivet.

Ett vedervärdigt helvete.

Så.

Hade jag gjort om den där Aftonbladetintervjun idag? Nix. Jag kan ärligt säga att jag inte hade bjudit Heimerson på en intervju. Tyvärr. Med tiden har jag blivit lika cynisk som han. Idag vet jag att det inte går att vinna mot media. Eller kanske rättare sagt: det gick inte då. Idag finns helt andra möjligheter att sätta bilden av sig själv. Jag ska återkomma till det längre fram.

Men låt oss först tala om den norrländske mannen.

Denne hopplösa idiot.