Judarna pÄ Klipp gatan 19
En Stockholmshistoria
Ricki Neuman
Research av Anna Svenson
Judarna pÄ Klippgatan 19
En Stockholmshistoria
© Ricki Neuman och Volante 2025
Volante
Stora Nygatan
111 27 Stockholm www.volante.se
Research Anna Svenson
Efterord © Henrik Berggren
Omslag och inlaga Conny Lindström
Omslagsbild frĂ„n albumet Eduard och Sophie Heckschers stiftelse â uppförd 1911â1913
Första utgÄvan, första tryckningen
Tryckt hos Livonia Print i Lettland 2025
ISBN 978-91-7965-416-0
Jag Àr elva och sitter pÄ spÄrvagnen bredvid mamma. Vi Àr pÄ vÀg frÄn Kungsholmen till morfar som bor i Judehuset pÄ Klippgatan pÄ Södermalm, och jag har mammas stora grÄa shoppingvÀska i knÀet. I den stÄr en kastrull med hönssoppa till morfar.
Som vanligt har jag blivit tillsagd att hÄlla i kastrullens metallhandtag med bÀgge hÀnder, sÄ att jag snabbt kan lyfta upp den, utan att spilla, om spÄrvagnen plötsligt stannar till med ett ryck.
Vi stiger av pÄ Folkungagatan, vid Erstaparken, och gÄr den branta backen upp mot Judehuset, dÀr mamma föddes och vÀxte upp.
Sedan dess har hon gjort en klassresa, genom att gifta sig med pappa som Ă€r frĂ„n Ăstermalm, och vars far var en av stadens mest framgĂ„ngsrika och respekterade antikvitetshandlare, med adeln och hovet som kunder.
Morfar dÀremot hade olika smÄjobb, som vaktmÀstare, försÀljare och handelsresande, men han stannade aldrig lÀnge pÄ nÄgot av dom.
Mamma och jag gör den hÀr utflykten en eller tvÄ gÄnger i mÄnaden, efter att hon har varit i köket under förmiddagen, för att laga Ät bÄde morfar och oss.
Hon Àr alltid obekvÀm och spÀnd under resan, tycker varken om Klippgatan eller morfar, och ser noga till att besöken blir kortvariga.
Ibland upptÀcker hon nÄgon som hon kÀnner igen, lÄngt dÀr uppe, pÄ vÀg nerför backen, och dÄ viker vi snabbt in pÄ en tvÀrgata, och stÄr tysta, tills personen har gÄtt förbi.
För mig Àr det som en lek; vi spelar med i en film, och gömmer oss för fienden. Men för mamma Àr det pÄ allvar.
Judehuset rymmer tre trappuppgÄngar, men endast en har hiss, och vi Äker högst upp, och gÄr sedan genom den mörka och illaluktande vinden, för att dÀrefter ta trapporna ner till morfar.
Nu börjar det kÀnnas tungt att bÀra shoppingvÀskan.
VindsförrÄden har höga gallerdörrar av jÀrn, och en stor dörrskylt i ögonhöjd, och pÄ nÄgra av skyltarna stÄr hyresgÀstens namn med bÄde svenska och hebreiska bokstÀver.
I ett av hörnen pÄ vinden brukade David Slonimsky sitta och lÀsa sina böcker, berÀttar mamma. Han var jÀmnÄrig med henne och Àlskade att lÀsa, och nÀr hans förÀldrar skrek och brÄkade, vilket enligt mamma hÀnde ofta och hördes i hela huset, dÄ kunde han dra sig tillbaka till vinden. DÀr hade han möblerat en egen liten hörna Ät sig, med en sliten fÄtölj, en golvlampa och ett lÄgt bord för böckerna.
Under nÄgra Är, nÀr barnen Ànnu bodde hemma, odlade morfar karp i familjens vindsförrÄd, i tre stora metallbaljor med vatten.
Han matade dem dagligen, med vitt mjukt bröd, för att fÄ dem riktigt stora och feta, och sÄlde dem sedan till grannarna, inför de judiska högtiderna.
Men den största och fetaste karpen tog han sjÀlv, och bar ner till mormor att göra gefillte fisch utav.
Enligt mamma var det en av fÄ gÄnger han faktiskt tjÀnade lite pengar.
Vi sitter i det lilla trÄnga köket, och morfar lagar kaffe.
Det hÀnder att det inte finns socker. DÄ blir mamma irriterad och fÄr morfar att genast gÄ över till grannen bredvid och lÄna. Jag hör hur de pratar jiddisch dÀr inne, högt, nÀstan skriker, och sÄ kommer morfar tillbaka och meddelar lite högtidligt att grannen hÀlsar till mamma, som inte svarar utan himlar med ögonen och lÀgger en sockerbit i kaffet.
â Ich vill dos nit, sĂ€ger morfar med bestĂ€md röst, nĂ€r vi sitter dĂ€r i köket i hans lĂ€genhet pĂ„ Klippgatan.
Han bjuder pÄ kaffe, och vi har med oss kanelbullar.
Sedan sÀger han det igen, men extra lÄngsamt.
â Ich. Vill. Dos. Nit.
Mamma vill att han ska flytta in pÄ det nya judiska sjukhemmet i Enskede, eftersom han klarar sig allt sÀmre nu nÀr den ogifta dottern har gÄtt bort, och han dÀrmed bor ensam, och eftersom det blir mÄnga utryckningar för mamma och hennes syskon.
Hon har noga förklarat för honom vilka fördelar som finns, som att han fÄr egen lÀgenhet med pentry och badrum, koscher mat tre gÄnger om dagen, plus en sjuksköterska pÄ plats varje dag. Dessutom bor dÀr flera som han kÀnner.
Vi sitter som vanligt med öppen ytterdörr, och plötsligt syns morfars granne ute i korridoren. Han har stannat upp och vinkar glatt Ät mamma.
â Kum aher, ropar morfar och vinkar in honom, och sĂ€ger att hans dotter vill att han ska flytta, sĂ„ att hon kan ta över lĂ€genheten och tjĂ€na pengar pĂ„ att hyra ut den.
Mamma skakar uppgivet pÄ huvudet och berÀttar hur det egentligen Àr.
Sedan lÀgger morfar till att det blir för lÄngt till shul, och att han vill fortsÀtta davna med dem som han alltid davnar med, nere pÄ Sankt Paulsgatan.
Morfar och mormor var bÀgge del av den stora flyktingströmmen frÄn slutet av 1800-talet, dÄ över 30 miljoner européer flyttade vÀsterut till Amerika och Kanada, varav tvÄ miljoner judar. Men alla kom inte Ànda fram, som Nathan och Hinde Scherlin, som av skÀl vi inte kÀnner till blev kvar i Stockholm, under det att deras mÄnga syskon drog vidare.
à r 1915 flyttade de in i Judehuset, tvÄ Är efter invigningen av detta privata vÀlgörenhetsprojekt.
DÀr vÀxte deras sju barn upp, fyra döttrar och tre söner, först i en liten etta, dÀrefter i en nÄgot större tvÄa. Alla kom in i det nya hemlandet, och blev en del av Sverige, förutom den ogifta dottern.
Det Àr i den tvÄan vi sitter.
Fast inte lÀnge till.
Mamma har börjat duka av; det Àr den överenskomna signalen.
Morfar, Nathan Scherlin, pÄ besök i skÀrgÄrden. (Privat)
Författaren med mamma Kiki, tidigt 50-tal. (Privat)
2 Klippgatans historia
del ett, frÄn 1913
F aStIgheteN KlIppgataN 19 började byggas vÄren 1911, och det gÄr att förestÀlla sig hur mÀrkligt det hela tedde sig för dem som bodde runtomkring.
Klippgatan mellan SkÄnegatan och Bondegatan stÀngdes helt av, motordrivna lastbilar kom och Äkte i ett, och upp reste sig lÄngsamt ett stort, högt, brett, massivt och pÄkostat sexvÄningshus, avsevÀrt större och högre Àn nÄgot annat hus i nÀrheten.
Nytillskottet har nÄgot synnerligen kraftfullt över sig dÀr det stÄr, omgivet av hukande ruckel, skjul, baracker, ödemarker och lÄga hus. Den enda utmanaren Àr den Ànnu högre Sofia kyrka, som stÄr pÄ en kulle i Vitabergsparken och strÀngt ser ut över sin kristna flock. I den nya fastigheten ska judar flytta in, fick man tidigt veta. Det blir ett hus med bara judar.
Var det bra eller dÄligt? Nja, det visste man nog inte riktigt.
Skulle det kanske byggas fler hus av samma slag, Àr det början pÄ en invasion, och kommer kvarteren framöver att tas över av judar?
Skulle det bli fler butiker nu, och mer kommers pÄ gatan? Judar och affÀrer, det hade man ju hört.
Eller var detta inledningen pÄ ett betydligt mer bebyggt Södermalm?
Och det var det.
Allt fler höga hus byggdes, den enkla lÄga bebyggelsen försvann steg för steg, och endast tvÄ Är efter invigningen av Judehuset stod ett lika stort hus fÀrdigt pÄ andra sidan gatan, byggt av Sunnerdahlska stiftelsen, för fattiga och barnrika familjer, och ritat av samma arkitekt som hade ritat Klippgatan 19.
Nu började gatan likna en vanlig stadsgata.
Och ÀndÄ inte.
Ingen annan gata i staden kunde visa upp samma blandning av hyresgÀster.
Klippgatans tvÄ rejÀla portar ut mot gatan kommer tidigt upp, tycks extra bredbröstade och utstrÄlar nÄgot kaxigt, som om de stolt berÀttar att stora, höga saker kommer att passera hÀr, samtidigt som deras tunga jÀrngrindar ocksÄ utgör en markering, och tycks sÀga att vi kan stÀnga ordentligt om oss, om det skulle behövas.
InvÄnarna pÄ östra Södermalm kunde se hur den bastanta huskroppen successivt tog form, men hade ingen aning om hur insidan sÄg ut, och visste inte att den skilde sig radikalt frÄn vad som var vanligt pÄ Söder.
Vid denna tid var stora delar av stadsdelen ett slumdistrikt.
Man bodde trÄngt och dragigt, trÀhusen var ofta slitna och utan vÀrme, och för det mesta fanns det en vattenpump och ett torrdass pÄ gÄrden, men inte mer Àn sÄ, under det att Judehuset bjöd pÄ centralvÀrme, badkar i kÀllaren, tvÀttstuga och torkrum, varmt och kallt vatten i köket eller pentryt och tre vattenklosetter pÄ varje vÄningsplan.
Klippgatan 19, tidigt 20-tal. (Privat)
Klippgatan 19 nÀstan fÀrdigbyggt, tidigt 10-tal.
Klippgatan 19 var bÄde det högsta och mest moderna huset.
Det byggdes av Heckschers Stiftelse, grundad av det judiska paret Eduard och Sophie Heckscher. Det var en pÄkostad fastighet, ritad av den vÀlkÀnde arkitekten Axel Bergman, som alltsÄ Àven stod bakom Sunnerdahlska huset mittemot pÄ Klippgatan. Han var vÀlkÀnd och hade bland annat arbetat som bitrÀdande arkitekt vid bygget av Nordiska museet pÄ DjurgÄrden nÄgra Är tidigare.
Varför hade Eduard och Sophie valt att bygga ett judiskt hus just i kvarteret Kopparn 7?
SĂ€kerligen för att tomterna var avsevĂ€rt billigare pĂ„ Söder, som fortfarande kallades ett utkantsomrĂ„de. Dessutom ville man inte ha alla dessa judar i nĂ€rheten av de egna burgna kvarteren pĂ„ Ăstermalm.
Just pÄ Söder bodde redan de allra flesta östjudar, och skulle fortsÀtta att bo dÀr, för dÀr fanns en mÀngd arbetsplatser, inte minst invid kajerna vid BarnÀngen nedanför Vitabergsparken.
DÀr hade flera stora företag placerat sig, med fabriker och verkstÀder, för dÀr kunde man bygga sina egna pirar och lÄta sina egna bÄtar lassa pÄ och av, och dÀr kunde man Àn sÄ lÀnge gratis och enkelt bli av med alla sopor
Och slutligen för att stadsdelen sÄ dags hade flera etablerade institutioner som servade de nya invandrarna. DÀr fanns till exempel en etablerad synagoga, flera smÄ vad man skulle kunna kalla pop-up shuls, en mikve pÄ Bastugatan och en arbetsstuga pÄ Bondegatan.
Judehuset pĂ„ Klippgatan 19 (1913â1965) var ett unikt svenskt projekt, levererade integration och bidrog bland annat till att min mamma och hennes syskon blev en naturlig del av Sverige, liksom hundratals andra judar frĂ„n Ăsteuropa.
Verksamhetens syfte var att hjÀlpa de nya invandrarna med hyran och med att snabbt komma in i det nya landet, utan att behöva ge avkall pÄ det judiska.
Huset rymde 79 lÀgenheter, varav merparten ettor. Klippgatans tre vattenklosetter pÄ varje vÄningsplan lockade mÄnga av grannskapets barn de första veckorna efter invigningen. Ibland var det en kö av nyfikna pojkar och flickor utanför toaletten, som ville slÀnga in en pappersbit, dra i snöret, höra bruset och se vattnet forsa fram och pappret försvinna, simsalabim, som ett litet skÄdespel.
Och det luktade inte. Det var stor skillnad jÀmfört med torrdassen dÀr hemma.
Sedan fanns dÀr andra skillnader.
Vad tÀnkte en ung icke-judisk kille frÄn Bondegatan, efter att ha stÄtt i kön en stund, och efter att ha sett mÀnnen i lÄnga svarta kaftaner gÄ förbi, och kvinnorna i hucklen och lÄnga kjolar, och kanske hört jiddisch för första gÄngen?
De hÀr nya som bor i huset, de Àr verkligen inte som vi.
Eduard och Sophie Heckscher utgjorde en del av den övre vÀlbÀrgade medelklassen i Stockholm. De var aktiva i den judiska församlingen men Àven i samhÀllet i stort, och bland annat engagerade i The Settlement Movement, eller hemgÄrdsrörelsen som den kallades i Sverige, dÀr de samarbetade med Natanael Beskow, teolog och organisationens ledande svenska profil.
Rörelsen var ursprungligen brittisk, bestod frÀmst av överklass och övre medelklass, och kom till som en reaktion pÄ det framvÀxande proletariatet i London och andra större stÀder i England. Tanken var att hjÀlpa industriarbetare och andra till mer bildning och utveckla dem kulturellt, vilket skulle skapa
Arkitekt Axel Bergmans ritning av gatuplanet, med generösa utrymmen för arbetsstugan.
Arkitekt Axel Bergmans ritning av vÄning 3, mestadels ettor.
gemenskap och samhörighet â och kanske motverka det vĂ„ld man fruktade.
I hemgÄrdsrörelsen menade man att alla mÀnniskor kan förÀndras och förÀdlas, men att mÄnga behöver hjÀlp pÄ vÀgen.
En av drivkrafterna bakom rörelsen var rÀdslan för det nya, inte minst oron för vad den allt starkare arbetarklassen kunde ta sig för.
RĂ€dslan för det nya fanns Ă€ven med i projektet pĂ„ Klippgatan, men dĂ€r var paret Heckscher bekymrade över nĂ„got helt annat. DĂ€r handlade oron om en ökande invandring av judar frĂ„n Ăsteuropa, fattiga, religiösa, obildade, jiddischtalande utlĂ€nningar med mĂ„nga barn â en annan typ av judar, alltmer vanlig nere pĂ„ kontinenten, men nĂ€stan helt ny för Sverige.
Hur kommer svenskarna att reagera, tÀnkte stadens etablerade vÀstjudar, som alla en gÄng hade anlÀnt frÄn Danmark och Tyskland. Kommer vi framöver att betraktas med andra ögon?
VÀstjudarna var vÀl insatta i förhÄllandena nere pÄ kontinenten och Àngsliga för att ett judiskt proletariat i Stockholm skulle leda till samma utbrott av antisemitism och vÄld, som i storstÀderna söderut. DÀr kunde mobben emellanÄt ge sig pÄ judarna, gÄ bÀrsÀrkagÄng i deras kvarter, bryta sig in i butiker och lÀgenheter, och dÀr man kunde bli mördad enkom för att man var jude. Utbrott som skulle kunna drabba alla judar, oavsett hÀrkomst och samhÀllsstatus.
Man visste att klimatet i ett land snabbt kan vÀnda, att stÀmningen med ens kan försÀmras, att nya lagar kan stiftas och att minoriteten kan bli attackerad, och utslÀngd.
Judarna i Stockholm bar pÄ samma oro som judarna i Paris eller Warszawa: goda Är kan plötsligt övergÄ i dÄliga.
Det Àr en tidlös Àngslan.
EngĂ„ng i tiden fanns det ett judiskt getto pĂ„ Söders höjder. DĂ€r odlade man karp pĂ„ vinden, sĂ„lde sin motbok till svenskarna i kvarteret och skvallrade om de fina och rika judarna pĂ„ Ăstermalm â dem man fick klĂ€der och skor av men aldrig trĂ€ffade, förutom i religionsskolan.
I den hĂ€r boken berĂ€ttas för första gĂ„ngen historien om Judehuset pĂ„ Klippgatan 19 â om mĂ€nniskorna som bodde dĂ€r, och avtrycken de satte i ett Stockholm som höll pĂ„ att förvandlas till en modern storstad.
Med utgÄngspunkt i barndomsminnena frÄn besöken hos sin morfar pÄ Klippgatan har författaren och journalisten
RICKI NEUMAN skrivit ett stycke oberÀttad Stockholmshistoria. Arkivarie ANNA SVENSON stÄr för bokens research.
