Kärleksgapet
Dejting och vetenskapen
Kärleksgapet – dejting och vetenskapen
© Minna Höggren och Volante 2024
Volante
Stora Nygatan 7 111 27 Stockholm
Omslag: Sigge Kühlhorn
Inlaga: Richard Persson/RPform
Sättning: Johanna Bysell
Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2024
Första utgåvan, första tryckningen
ISBN 978-91-7965-313-2
”Vill du ses och dra tvär mkt tjack och knulla?”
Innehåll
Förord – The romance gap 9
Enligt biologin – Mät inte skallar, mät pungkulor 17
Enligt neurologin – Beroende av att vara oberoende 38
Enligt psykologin – The case against anknytningsteorin 52
Enligt religionen – Det gudformade hålet i hjärtat 75
Enligt politiken – Och männen i Pajala 98
Enligt feminismen – Myten om den defensiva autonomin 125
Enligt sociologin – Självhjälp för intellektuella 151
Enligt tekniken – En kyrkogård för dejtingappar 175
Enligt mig – Kunskap är inte makt 201
Tack 211
Referenser 212
The romance gap
Det var i riktad reklam på Instagram som jag först hörde talas om ”the romance gap”. Algoritmerna hade identifierat mig som ett av samhä llets olycksbarn, det vill säga utan en relation i begynnelsen av mä nsklighetens andra millennium, och plötsligt dök det upp inlägg i form av betalda samarbeten frå n trötta influencers. De satt i dunkel sovrumsbelysning och pratade halvhjä rtat om ett gap jag inte k ä nde till, troligtvis inspirerat av de lite mer etablerade uttrycken ”the pay gap” eller ”the gender gap”. De sponsrade inl äggen kom frå n en dejtingapp som jag inte heller hade hört talas om, antagligen för att Bumble i början av 2022 befann sig i etableringsfasen på den svenska marknaden.
I en reklamfilm från Bumble benar några skådisar ut begreppet ytterligare. Filmens koncept ser ut att vara hä mtat frå n någon slags onlinebutik som precis insett att inkludering och m å ngfald ä r avgörande för att sä kerst ä lla att unga kvinnor fortsätter konsumera tidstypiska jeans med bästföredatum n ästa säsong. Framför kameran st å r ett gä ng kaxiga quinnor och uppmanar tittaren att diskutera the romance gap – ”Beacuse there is a gap.” Vidare följer ett slags brandtal,
eller egentligen snarare en sä ljpitch, vars huvudargument ä r att romantiken inte ä r jä mst älld.
Bevismaterial ett: ”Hur kommer det sig att det alltid ä r han som köper ringen, frågar efter en dejt och siktar in sig på kyssen?” Bevismaterial två: ”Och varför vill vi det i hemlighet?” En person med väldigt mycket highlighter presenterar bevismaterial tre och undrar varför hon kä nner sig klä ngig nä r hon vill binda sig, ”slutty” nä r hon inte vill det? Det om något måste vara ett tecken på att kä rleken inte ä r jä mst älld.
En annan person grä mer sig över att vi spenderar tre timmar på att fundera om ”två pussmun-emojis ä r för må nga?”
Sedan blir st ä mningen i filmen allvarligare. ”Om romantiken var jämställd hade en kort kjol inte betytt ’ja’, en tredje dejt hade inte betytt ’ja’. Endast ja hade betytt ’ja’.” Tittaren blir återigen på mind om huvudbudskapet i filmen – romantiken ä r inte jä mst älld. Men de ska allt veta att den kan bli det.
Bumble har hittat lösningen på den (o)jä mst ällda kä rleken. De tekniska framstegen ä r hä r för att ä ntligen radera kvinnors lidande och göra kä rleken rättvis för gott. Inga fler t å rar över spilld mjölk! Inga pä rlor åt svin! Ingen ska behöva lida mer ä n nödvä ndigt nä r de letar efter kä rlek. Sä rskilt inte kvinnor med väldigt mycket highlighter. Men låt oss återkomma till utformningen av Bumbles vä rldsomvälvande lösning lite senare.
Om man söker i mediearkiv kan man se att antalet artiklar som innehåller ordet ”dejting” hade ett rekordår 2023. Alla verkar vara besatta av att skildra hur det är att befinna sig i kärlekens stora gap, hur de två komponenterna ”kärlek” och ”sex” samexisterar på dejtingmarknaden och vad som händer om man separerar dem från varandra. Ändå verkar diskussionen om den moderna kärleken röra sig i en liggande åtta.
År 2020 härjade debatten om ”kanskemannen” på svenska kultursidor och det svenska folket introducerades för ännu en ny manlig arketyp med tillhörande tillkortakommanden. Därefter kom ”dejtingdebatten” som diskuterade kvinnors oförmåga att kombinera kravet på jämställdhet med traditionellt uppvaktande män. Sedan ”sexbilagan”-diskussionen om huruvida sex och kärlek bör diskuteras i trycksvärtan överhuvudtaget. Däremellan har även kvinnors kravlistor avhandlats, kvinnlig otrohet och i vilken mån dejtingapparna förstört kvinnors sexliv.
Samtidigt har dejtingprogrammen blivit fler, utbudet av virtuella mötesplatser likaså och romaner där dejtingmarknaden är den egentliga antagonisten har konsumerats som om de vore den sista droppen vatten i ett snustorrt ökenlandskap.
Det är tydligt att samhällsförändringar intresserar oss, så det är inte särskilt konstigt att parbildning och relationer diskuteras på ett sätt som skiljer sig från tidigare tidsåldrar. Om det beror på att fler kvinnor verkar i offentligheten, för att det är lockande att tolka världen med hjälp av nya kulturella fenomen eller för att offentligheten blivit mer marknadsinriktad ska vi inte gå in mer på här.
Men trots att det har blivit allt vanligare att vilja förklara varför det är som det är på den heterosexuella dejtingmarknaden verkar det vara lätt att fastna i beskrivningen av hur det är. (Höga toppar, djupa dalar.) Det är bara så dejtinglivets Colosseum är uppbyggt och skildringen av det verkar vara en aldrig sinande källa till fascination. Sä rskilt för de som envisas med att det ä r vägen som gör mödan vä rd och som tycker att mystiken ä r det som gör kä rleken så storslagen. Som på baksidan av antologin Av kärlek från 2021 där det går att läsa att ”trots det att ämnet har utsatts för vetenskapliga prövningar, bearbetats,
utforskats och filosoferats om under tusentals år finns det inget facit. Ingen Ikea-bruksanvisning till hur kä rleken ska byggas ihop och fungera”. Och det är det, menar baksidesförfattaren, som gör det hela så intressant. Men det ä r också det som får en att vilja skära av sig halspulsådern ibland.
I tjej-med-fallenhet-för-otillgängliga-män-klassikern Utan personligt ansvar frå n 2014 skriver författaren Lena Andersson att ”förälskelsen ä r ordlös och utan syntax” och att det inte gå r att ”paradera den genom alfabetet”, ä ndå ä r det precis det som Andersson gör. Med hjälp av alfabetet destillerar hon fram m ä nniskans lä ngtan efter n ä rhet som om det vore en simpel barnlek.
I en artikel i Dagens Nyheter frå n 2023 deklarerade litteraturvetaren Karin Brygger att ”språ k inte är kött” eftersom språ ket inte kan skildra kroppslig njutning och erfarenhet. Dä rför gå r det inte att skildra bra sex, menade hon. Kanske har hon rätt, men ä r det inte också dä rför som alla vä rldens läs- och skrivkunniga försöker ta sig an den utmaningen varje vaken dag, om och om igen?
Varenda popartist ägnar sig åt att befästa mystiken kring k ä rleken. Minns n ågon Ed Sheerans kvalmiga l åt d ä r han sjöng ”I’m thinking ’bout how people fall in love in mysterious ways, maybe just the touch of a hand”? En rad som sä kerligen var t ä nkt att vara precis lagom tankeväckande för att två miljarder mä nniskor skulle spela den vid ett iscensatt frieri med en stockbild av en solnedgå ng i bakgrunden, men som provocerar mer ä n en explicit sexskildring. Vad ä r det vackra med att fullst ä ndigt marineras i ovisshet och mystik?
Om det bara ä r en liten handrörelse som avgör det hela borde det väl dessutom inte vara så svå rt att förklara?
Det talas ibland om en ”avförtrollning” av vå rt samh ä lle. Allt ska studeras, förklaras och rationaliseras. Sociologen Max Weber menade att samhället redan i slutet av 1800-talet präglades av detta, och han fruktade att det skulle leda till att människor förlorade sin livsglädje. Men rädslan för att en avförtrollad verklighet ska uppenbara sig nä r klockan slå r midnatt ä r inte argument nog för att låta något vara höljt i dunkel för evigt. K ä rleken blir inte heller mer autentisk bara för att man inte ifrågas ätter mystiken som den omhuldas av. Genom att acceptera Anderssons, Bryggers och Sheerans på st ående om att språ ket och d ä rmed k ä rleken ä r flyktig, tillåts också handlingarna som utförs i dess namn att vara det. Det är på så sätt inte så svårt att förstå att det finns en stark vilja att skriva ner sina erfarenheter och göra dem till allmän handling. Paradoxalt nog envisas vi, samtidigt som samhället avförtrollas, med att säga saker som att ”sanningen om kä rleken ä r upp till betraktaren” och att kä rleken ”inte kan kokas ner till enstaka ord eller slutsatser” eftersom det vi upplever ä r högst subjektivt och djupt personligt. Som nä r ä rkebiskopen Martin Modéus intervjuades i SVT:s 30 minuter 2023 och menade att Jesus uppst å ndelse, liksom kä rleken och solnedgå ngen, ä r ett mysterium. Inget gå r att dementera eller bekrä fta. Det ä r ord mot ord! K ä rleken, solen, Jesus – allt ä r irrationellt! Men det ä r en slapp förest ällning. Och det ä r att aldrig ge m ä nskligheten upprättelse för alla de timmar den ägnar sig åt att försöka finna, förstå och förhålla sig till kä rleken.
I förordet till en samlingsutgåva av Lena Anderssons Utan personligt ansvar och Egenm äktigt förfarande skriver språ koch kulturforskaren Brita Strand Rangnes att ”det sägs att i
krig och kä rlek ä r allting tillåtet. Men i krig finns det regler och domstolar som ser till att mä nniskor och lä nder förhåller sig inom ramen för vad som tillåts. Då återst å r bara kä rleken”.
Men det st ä mmer inte. K ä rleken omgärdas av en m ä ngd idéer som vi alla förhåller oss till på olika sätt. Det måste gå att förstå även dem.
Det ä r klart, vill man förstå allt, kunna allt och berätta allt få r man rä kna med självutplå ning. Den enda räddningen blir att fråga mä nniskor som har mer kunskap ä n en sjä lv, höra om de har tid för ett samtal eller två och om de möjligtvis kan svara på några korta men också lå nga frågor om den moderna dejtingmarknaden. I hopp om att det som lä mnar deras läppar kan utgöra något som liknar en Ikea-bruksanvisning, eller som åtminstone genererar kunskap om den romantiska kä rleken som ä r tjockare ä n ett fyrsidigt pappershä fte. Det ä r det jag med hjälp av ett trettiotal forskare, några journalister och ett par politiker hoppas kunna göra i den här boken. Jag vill förstå om det finns ett kä rleksgap och vad det i så fall innebä r för samhället och för mä nniskorna som befinner sig nere i gapet. Med ”romantisk kä rlek” menar jag den som kä nns i fingertopparna. Den typen av k ä rlek som inte ä r platonisk, som inte bygger på slä ktskap eller vä nskap och som ofta innebä r naket inneh å ll och viss m å n av huvudvä rk. Den h ä r boken utg å r visserligen frä mst frå n ett heterosexuellt perspektiv, eftersom min besatthet av kä rlek verkar korrelera med en besatthet av nackpartiet på killar med brunt lockigt hå r och för att den heterosexuella dejtingmarknaden fortfarande präglas av könsstereotypa förest ä llningar som synliggör skillnader mellan könen. Det hä r ä r inte direkt en bok som ifrågasätter tvåsamhetsnormen, ist ället vill jag undersöka vad det innebä r att vara en del av den. Jag vet också att ni vet att jag vet att
det inte betyder att det inte finns tusentals andra perspektiv och aspekter av kä rleken som också ä r vä rda att undersöka, men som inte gå r att t äcka in hä r.
Varför just jag ska skriva den här boken är en bra fråga. Som medierapporteringen kring dejting och dejtingappar vittnar om är diskussionen ofta reserverad till det kvinnliga könet, och utgår vanligen från ett kvinnligt perspektiv. I sammanhanget skulle jag förstås kunna nämna Den unge Werthers lidanden, säga att kvinnliga berättelser från dejtingmarknaden bara är en modernare och sämre version av Goethes. Jag skulle kunna referera till en podd om kärlek av en avdankad manlig komiker, eller en annan podd av två unga killar vars hjärtefråga är att likt Ruben Östlund fundera kring könsaspekten i att ta notan. Men det är inte de berättelserna som fått mig att skriva den här boken.
I förest ä llningen Liv Strömquist t ä nker på dig! frå n 2014, som handlar om relationer, ställde sig ensemblen lä ngst fram på scenen och sjöng refrä ngen frå n låten ”I’m every woman” om och om igen. Högre och högre så att det övergick frå n att vara ett sexigt löfte, till att vara en hå rt åtsittande två ngströja. Slingan har förföljt mig sedan dess.
”I’m every woman, it’s all in me”, en kvinnas upplevelse kan vara andra kvinnors erfarenhet. ”I’m every woman” och tydligen måste vi samlas kring det, enas i det, lägerelda framför det. ”I’M EVERY WOMAN” för om det inte skrivs ner eller talas om kvinnliga erfarenheter så finns det inget bevis på att det har hänt. ”I’M EVERY WOMAN” och på mina fjuttiga små axlar kä nns det som att jag bä r på alla kvinnors berättelser om att söka, finna och förlora kä rleken. Och det är därför jag vill skriva den här boken.
Men det måste finnas mer än så. Det måste finnas de som klarar av att tänka på det stora ämnet kärlek utan att återupprepa gamla ord eller förkasta allt som gör ont. Så var börjar man? Kan feministiska techentreprenörer göra romantiken jä mst älld och radera kä rleksgapet för gott? Ä r det kärleken som styr oss eller vi som styr den? Och till hur stor del har politiska vindar och urbaniseringen att göra med sättet vi söker och finner kä rlek på? Ä r vi lika dömda till vå rt eget öde som vilken annan art som helst? Det återst å r att se.
Mät inte skallar, mät pungkulor
Det var för 400 miljoner år sedan, långt innan Stegosaurusen och Velociraptorn fanns, som ammoniterna bebodde vår planet. En slags bläckfisk som trivdes i grunda vatten. De klädde sig i ett hoprullat skal likt en räka eller snigel och simmade runt med sina tentakler. På våren (vi säger att det var på våren) när det var dags att para sig befann sig ammoniterna nära vattenytan för att föröka sig. Honorna som hade störst skal var de mest eftertraktade, eftersom ett stort skal innebar att de kunde bära fler ägg. Hanar med små skal befann sig längst ner i hierarkin och fick göra vad de kunde för att väcka vördnad hos en storskalad hona.
Man har funnit spår från fler än 5 000 olika sorters ammoniter, och en av dem liksom lyste och blinkade när det var dags att para sig. Ljusrytmen liknade ett epileptiskt ljus som strömmade genom ammoniternas sladdriga tentakler och hade en avgörande funktion när det var dags att hitta den rätta. Så här gick det till: hanen placerade sig tätt intill en hona och gjorde sedan ett försök. Som små fyrverkerier letade sig ljuset fram i deras tentakler i hopp om att efterlikna den andras manér. Men om hanen inte kunde matcha den exakta
ljusrytmen hos honan blev han avvisad och fick istället säga tack och bock och simma vidare till nästa ammonit, i hopp om ett lyckligare slut.
När det kommer till förståelsen för vårt sätt att söka efter kärleken kan naturvetenskapen kännas lite väl mossig. Framtiden verkar alltid vara närmare än dåtiden, och för att förstå något eller för att hitta argument som kan styrka det vi tror på, letar vi hellre efter nya ord än gamla. Dessutom har biologiska argument använts minst sagt flitigt för att legitimera sociala skillnader genom historien. Carl von Linné är delvis cancelled och ingen vill beblanda sig med en vetenskap som rättfärdigar etniska gruppers överlägsenhet eller fördömer allt annat än heterosexuell kärlek. Naturvetenskapen kan vara både obehaglig och rätt töntig om den hamnar i fel händer. Särskilt irriterande kan den vara om den hamnar i händerna på någon som anser biologin vara överordnad all annan typ av kunskap om mänsklig interaktion. Där inget argument biter mot de bevis som växer på träd eller som små krälande djur kan tillgodose. När Nina Björk 1996 skrev den feministiska klassikern Under det rosa täcket gjorde hon det som en kritik av biologismen. Inte för att hon motsatte sig biologiska skillnader mellan könen, utan för att de användes i ett ideologiskt syfte och för att cementera en viss kvinnlighet och en viss manlighet. Men även om de biologiska skillnaderna mellan könen aldrig var de mest intressanta för Nina Björk (utan den mening som de tillskrevs), fick vi aldrig riktigt veta vilka de biologiska skillnaderna var och vad vi kunde lära oss av dem. Därför är det i dåtiden vi måste börja. Det förflutna sägs vara prologen och då är det lika bra att börja med att mala ner det mänskliga varandet till begynnelsen och låta Darwin tala till punkt:
ammoniterna, kräldjuren och däggdjuren har fört vidare sitt dna genom evolutionens längtan efter det nya och gjort oss till dem vi är i dag. Det är på så sätt även det som är prologen till den moderna kärleken.
Naturvetenskap är inte direkt tända ljus eller svarta nätstrumpbyxor. Biologin är utrotningshotade fåglar som visar upp sina fjädrar för varandra i en fuktig skog, en hårig spindel som äter upp sin partner efter att ha använt honom som spermadonator. En häst ovanpå en annan, båda två stirrande rakt ut i intet utan några som helst spår av tillfredsställelse eller obehag. Skäms de för att vi tittar? Känner de sig iakttagna? Känner de sig känslomässigt frånkopplade eftersom de har svårt att avgöra om de verkligen vill ha sex just här, just nu, med just detta sto? Eller råkade det bara bli så och nu är det för sent att dra sig ur?
Naturvetenskapen gör sig inte särskilt påmind när man bestämmer sig för att fullt ut hänge sig åt dejtingmarknaden, när man öppnar Pandoras ask och formulerar orden: jag längtar efter någon. Biologin känns snarare ständigt frånvarande, som ett redan vunnet krig med hjälp av p-piller och avancerad datateknik.
Men biologins löfte om de definitiva förklaringsmodellerna har en stark dragningskraft. Det dissekerade och utstuderade skulle kunna skänka oss ett lugn, matchar inte rytmen i dina blinkande tentakler är det bara inte rätt. Det definitiva är den grubblande människans våta dröm eftersom det raderar ovissheten och förflyttar ansvaret från individen med ständig beslutsångest till förbestämda svar som vi enkelt kan referera till när vi försöker förstå vårt mänskliga varande.
För att komma åt det definitiva behöver man ägna sig åt att observera, mäta och testa. Tre saker jag inte direkt ägnat
mina lediga dagar åt. Att beblanda sig med naturvetenskapens riddare känns som ett självmordsuppdrag. Förakt låter elakt men min förundran över hur enkelt Ockhams rakkniv kunde ta död på relativa svar gjorde att jag i tidig ålder hamnade långt ifrån det evolutionära, mikrobiologiska och neurologiska. Det kändes som att naturvetenskapens riddare aldrig lät känslorna styra utan hellre dissekerade ett grishjärta än att lyssna till sitt eget.
Att jag trots det började betrakta kärleken som en slags biologisk fälla, innan jag ens hade hunnit fylla 15, säger något om den deterministiska världsåskådning som kan drabba en tonåring som upplever att världen krymper för varje dag som går. När jag tänkte på kärleken som en fälla dikterad av våra förfäder kunde jag tillåta mig själv att vara en liten liten sardell som fick lov att flyta med i förälskelsen. Det gjorde inget att min självständighet äventyrades eller att lungorna ibland fylldes av vatten och att det blev svårt att andas. Att vara en del av ett kretslopp kändes mindre farligt än att vara en del av ett självförvållat förfall.
Kärleken var endast ett verktyg. Ett enda långt förspel som uppstod i det första mötet med syftet att göra oss med barn.
Men vi befann ju oss själva i gränslandet mellan vuxen och barn och om ingen hade något skydd testade man ändå och bad en vän gå in på apoteket och köpa ett dagen efter-piller som han sedan fick betala för genom att bjuda en på pizza och Fanta exotic.
Om vår kärlek i någon mån gick att förklara med hjälp av biologin sträckte sig min hjärnkapacitet inte så pass långt att jag kunde förstå den kärlek som inte var till för reproduktion.
Om kärleken bara fanns till för att vi skulle hitta någon som vi kunde föröka oss med, varför blev man då kär i någon där
det inte ens var ett alternativ? I någon av samma kön, i någon som inte ville ha barn? I någon som inte brydde sig om en?
Som tur är finns det forskare med större hjärnkapacitet än mitt 15-åriga jag som kan tolka sammansatta protoner och neutroner åt oss och som studerat bananflugor eller schimpanser i timtal. Som har undersökt människan i mikroskop, lager för lager. Lyckats plocka bort våra mänskliga säregenskaper och bett sociala och kulturella förklaringsmodeller vänta ett litet tag till. Kanske kan de förklara hur den romantiska kärleken förändrats i samma takt som vi började gå på två ben?
Kanske vet de vilka av naturens lagar som vi inte kan se förbi när vi letar efter kärlek? Kanske kan de med hjälp av biologin förklara de maktförhållanden som kännetecknar dejtingmarknaden, utan att för den sakens skull legitimera dem?
I biologin är kärleken varken mystisk eller unik. Den bara är och bara sker och fyller en funktion framförallt i två sammanhang. 1) När det är dags att para sig. 2) När man vill att ens avkomma ska överleva. Men hur får man då syn på ”kärlek” när arter parar sig om den inte går att se med blotta ögat? Finns den med i ekvationen överhuvudtaget?
Om man tillämpar observation som vetenskaplig metod kommer man åt parningsbeteenden så länge man har gott om tid att gömma sig bakom ett träd. Djurarters känsloyttringar kan däremot vara något svårare att få syn på. En apa är lättare än en häst, en häst enklare än en fisk, en fisk enklare än en bananfluga och så vidare. Resultatet är att det oftast är schimpansen som får agera studieobjekt för forskare som försöker lära sig något om känslor i naturen. Problemet är att även om vi till 99 procent delar dna med schimpanserna, så har vi inte jättemycket gemensamt när det kommer till romantiken.
Schimpanserna lever i promiskuösa flockar där den fertila honan parar sig med flera hanar och spermierna konkurrerar med varandra som om det vore slaget vid Brunkebergstorg. Vem som är fadern till ungen vet man sällan, vilket om man ska se det från den ljusa sidan minskar risken för infanticid.
De djur vi snarare kan liknas vid när det kommer till uppvaktning, parning, föräldraskap och tillgivenhet är sångfåglar, som är relativt monogama och lever i det som kallas ”seriell monogami”. Man nöjer sig inte med samma partner livet ut men man har oftast en partner åt gången och är mer trogen än otrogen. Det är inte heller ovanligt att skilsmässobarn förekommer bland sångfåglarna, där fyra till fem procent av alla ungar har ett djupt hål i själen och har en annan så kallad ”social pappa” än den biologiska.
Bland alla djurarter är de monogama mer av ett undantag än en regel. Endast nio procent av alla djurarter håller ihop i par. Att monogami överhuvudtaget är en fungerade överlevnadsstrategi är för en del biologer fortfarande ett mysterium, eftersom det försvårar ett av naturens grundläggande moment: reproduktion.
Men att sprida sina gener kors och tvärs innehåller sällan spår av romantisk kärlek. Den typen av kärlek som inte fyller någon funktion för artens överlevnad, den kärlek som går emot hela ens förnuft, som gör att man skickar ytterligare ett sms trots att man redan skickat fyra. Som gör att man offrar sig själv och alla andra för att få att vara nära och som fyller en med bekräftelse i en kvart innan det rinner av en.
Huruvida den typen av känsloyttringar och beteenden finns i naturen råder det delade meningar om. Den amerikanska antropologen Helen Fisher menar att elefanter kan uppleva en
En gång fick jag frågan om jag är riktigt besatt av något.
”Inget”, svarade jag. ”Förutom kärleken.”
Varför rör sig män och kvinnor allt längre ifrån varandra? Hur mycket påverkar politiska vindar, sekularisering och feministiska dejtingappar sättet vi söker och finner kärlek på? Är vi lika dömda till vårt eget öde som vilken annan art som helst?
Och viktigast av allt: Går kärleksgapet att överbrygga?
I den här boken ger vetenskapen svaren. Du möter biologer, hjärnforskare, psykologer, teologer, sociologer, statsvetare, genusvetare och fysiker. Men också politiker, journalister, grisbönder, körskolelärare, två niondeklassare och en sorgsen sjuksköterska. På ett eller annat sätt har de alla lärt mig något om kärleken – och hjälpt mig stilla min besatthet.