Issuu

Översättning: Ylva Kempe

This translation has been published with financial support of NORLA, Norwegian Literature Abroad

odjuren

Originalets titel: Udyr

Utgiven av Lilla Piratförlaget AB

Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm

Översättning: Ylva Kempe

Omslag och inlagebild: Anders Bergesen/Superultraplus

Andra tryckningen

Tryckt hos Jelgavas Tipografija, Lettland, 2025

isbn: 978-91-7813-579-0

www.lillapiratforlaget.se

Kråkorna satt så tätt intill varandra på kroppen att de såg ut som ett svart täcke.

Jag höll min syster Alva i handen.

”Vad är det där?” frågade hon. Rösten darrade, men hon tog modigt ett steg närmare.

Kråkflocken lyfte och försvann över trädtopparna med hesa skrik.

”Bara ett rådjur”, svarade jag. ”Det är inget farligt.”

Alva satte båda händerna för munnen. Ögonen var stora och rädda.

”Jag vill inte vara här”, viskade hon.

Jag sjönk ner på knä intill rådjuret och lade händerna mot den döda kroppen. Min ena hand blev röd av blod.

”Usch!” utbrast Alva.

”Inte så högt, Alva. Du måste viska”, sa jag lågt och torkade av handen på byxorna. De var redan alldeles

svarta och stela av smuts. Lite blod gjorde ingen skillnad. ”Kom.”

Vi fortsatte genom skogen.

Träden reste sig svarta ovanför oss, lutade topparna mot varandra och viskade lågt. Marken var täckt av barr som dämpade ljudet av våra steg. Det enda som bröt tystnaden var fåglarnas skärande skrik.

Så öppnade sig skogen och vi kom ut på en bergknalle. Vi stod där helt oskyddade i strålkastarljuset från månen.

”Titta!” ropade Alva och pekade ut mot havet. ”En båt!”

”Sch! Ropa inte!” väste jag och drog ner henne på huk i skydd av en buske.

Jag spanade ut mot det svarta, skummande havet och fick syn på ett stort lastfartyg som gled förbi där ute. Det var för långt ut för att kunna se oss. För långt borta för att kunna rädda oss.

Jag drog med Alva vidare, men hon rörde sig långsamt och motvilligt.

”Jag är trött”, klagade hon, ”och det gör ont i magen.”

Det enda vi hade ätit de senaste dagarna var ett paket havrekex som vi delat på, och lite blåbär som vi hittat i skogen. Jag var också trött, och hade ont i magen av hunger.

”Vi kan inte stanna nu”, suckade jag. ”Det är fortfarande långt till Djupevik, och rådjuret …”

Nej, jag kunde inte berätta för henne att rådjurets kropp fortfarande varit varm, att det inte var länge sedan djuret hade dödats. Vi var i fara, vi var tvungna att fortsätta.

”Ja, men jag är hungrig!” sa Alva med darrande underläpp. ”Jag vill ha mat nu.”

”Här”, sa jag och räckte henne vattenflaskan. Vi hade fyllt den i en bäck en stund tidigare. Vattnet smakade mossa, men det fyllde magen. Alva tog en stor klunk och svalde med en grimas. ”Kom nu”, sa jag och kramade hennes hand. ”Bara en liten bit till, okej? Vi ska snart vila.”

”Stackars rådjuret”, sa Alva efter en stund. ”Vem var det som dödade det?”

”Rådjur blir dödade av andra djur hela tiden”, sa jag. ”Vargar och björnar och sådant. Det är jättevanligt.”

”Men det finns inga vargar och björnar här”, protesterade

Alva. ”Det sa du ju själv, när jag var rädd. Du lovade det!”

”En räv då. Det var säkert en räv”, sa jag.

Alva nickade och log lättat. Rävar var hon inte rädd för.

Hon litade på mig. Storebror som var så modig och lugn.

Storebror som ljög.

Rävar lämnar inte djupa märken efter sylvassa tänder i dubbla rader. Inte sådana som jag sett på rådjurets mage, och som jag dolt med handen för att Alva inte skulle se dem.

Sådana märken lämnar bara odjuren vi flyr från.

Plötsligt hörde vi ljudet av kvistar som knäcktes.

Grenar böjdes åt sidan och smällde tillbaka när något trängde sig fram.

Snabba steg genom skogen.

Rakt mot oss!

Vi sprang.

Banade oss väg genom ett virrvarr av buskar och torra grenar som piskade oss i ansiktet. Ut på en myr, utan att se efter var vi trampade. Vi sjönk ner och blev genomblöta om fötterna, men klafsade vidare. Uppför en backe täckt med ljung och taggiga buskar, över krönet och ner igen på andra sidan. Jag snubblade på en sten och ramlade, drog med mig Alva i fallet. Vi rullade runt med ljung och kvistar i ansiktet och munnen, men vi hade inte tid att ligga kvar, inte tid att känna efter om det gjorde ont. Alva förstod det också. Vi reste oss så snabbt vi kunde.

Vi var tvungna att springa vidare, så fort vi kunde, så länge vi orkade.

Men till slut gick det inte att springa längre. Skräcken kan bara driva kroppen till en viss gräns innan det tar stopp. Kroppen behöver mat och vila.

Vi var så trötta, så trötta.

Alva var så liten.

”Vi måste gömma oss”, viskade jag.

Vi hittade ett stenröse täckt med mossa och björnbärssnår. Jag pressade mig in mellan två stora stenar med ryggen först, och drog försiktigt in Alva efter mig. Björnbärssnåret var som taggtråd, fastnade i våra kläder och

rev oss på armarna. Det var så trångt mellan stenarna att jag nästan inte kunde andas. Alva satt på mig och jag kunde känna hennes puls dunka genom kroppen, som pendeln i en gammaldags klocka.

Något kom ut i gläntan. Stod där på andra sidan myren.

Alva gnällde svagt och jag satte ena handen för hennes mun och den andra för min egen.

Skräcken var som en stor, svart fågel inom mig. Den slog panikslaget med vingarna. Men jag gav inte ett ljud ifrån mig.

Vi hörde stegen över myren. Det suckande ljudet när den blöta marken slöt sig efter dem.

Vi hörde andningen, tung och väsande genom en halvöppen käft full av långa, spetsiga tänder.

Den kom närmare och närmare.

Stannade alldeles vid stenröset.

Mellan stenarna och björnbärssnåret kunde jag se benen därute i månljuset. De var långa och täckta av svart, blank päls. Klövarna var dolda i gräset. Ner längs sidorna hängde två långa armar med smala händer och kraftiga, krökta klor.

När de attackerar rätar klorna ut sig till långa, vassa svärd.

Det såg jag när mamma blev dödad.

Alvas kropp darrade mot min.

Skräcken slog med svarta vingar inuti i mig.

Vi gav inte ett ljud ifrån oss.

Jag tänkte på den sista gången jag såg mamma.

”Ta med dig Alva och spring”, sa hon medan blodet bredde ut sig som en filt under henne.

Jag gjorde som hon sa. Jag tog med mig Alva, ingenting annat, och sprang.

Kanske borde jag ha vägrat. Eller åtminstone gått tillbaka sedan, för att se om mamma fortfarande låg där på gräset utanför vårt hus, med den stora kökskniven i handen, ett meningslöst försök att försvara oss.

Men jag hade Alva att tänka på. Vad skulle hända med henne om jag återvände till huset, om det fanns odjur kvar där, om jag inte överlevde? Vem skulle ta hand om henne då?

Ingenting var som förut. Vi kunde inte lita på någon.

Vi väntade där i stenröset.

Odjuret stod utanför.

Det såg sig omkring.

Spetsade öronen.

Vi höll andan.

Väntade.

Men så.

Äntligen rörde sig de pälsklädda benen bort från oss.

Vi hörde ljudet av klövar mot sten och sedan grenar som knäcktes när monstret försvann in i skogsdungen norrut.

Vi satt kvar en stund till. Jag andades häftigt, som om jag just hade sprungit.

”Vi måste ta en annan väg”, sa jag medan jag lirkade ut oss mellan stenarna och de taggiga snåren. ”Vi måste gå en omväg.”

”Varför det?” frågade Alva. Hon grep fortfarande om en flik av min tröja så hårt att knogarna vitnade. ”Jag vill inte ta en omväg.”

”Eftersom odjuret gick dit vi skulle gå”, sa jag. ”Vi kan inte följa efter det, tänk om det vänder sig om.”

”Men tänk om det väntar på oss i Djupevik”, sa Alva.

Den tanken hade inte ens slagit mig.

Nej, det gick inte att tänka så.

Jag hade ingen lösning på det.

”Det gör det inte”, sa jag bara. ”Kom nu!”

Vi klättrade upp till toppen av stenröset, en sten i taget. Jag var tvungen att dra upp Alva efter mig. Vi skrapade oss på både händer och knän.

Där uppe var det fri sikt åt alla håll, och månen lyste upp myrarna och bergen, men jag vågade inte spana efter odjuret. Vi kröp ihop på knä och kravlade över kanten och ner på andra sidan, mot öster. Bort från havet.

Gradvis skiftade himlen färg. Det mörkblå blev grått, och sedan ljusblått. Solen gled sakta upp över horisonten och spred sina strålar över åkrar och hagar framför oss.

Det fanns inga stenar eller träd här, ingenting att gömma sig bakom.

”Om vi hör ett ljud lägger vi oss ner på mage och gömmer oss i gräset, okej?” sa jag.

”Vi kan väl springa”, föreslog Alva.

”De springer mycket fortare än vad vi kan göra.”

”Okej”, sa hon allvarligt.

Någon hade satt upp ett elstängsel runt en av hagarna för att inte fåren skulle rymma, men det var ingen ström i stängslet nu. Det fanns inga får kvar. Alla tamdjur var slaktade och uppätna sedan länge. Det hade inte funnits någon mat i butikerna på flera veckor.

Folk hade börjat hamstra redan de första dagarna. Så fort den första chocken över angreppet hade lagt sig, så fort alla förstod att myndigheterna inte hade någon kontroll över situationen. Då tömdes butikerna på toalettpapper och choklad, mjöl och torrvaror, konserver och pasta. Till slut fanns inget kvar förutom gelatinblad, nylonstrumpor och stärkspray. Och det var ingen som fyllde på varor i hyllorna, ingen som körde lastbilar med varor över bergen och över gränserna, inga båtar som lade till vid kajerna.

Ett av de sista nyhetsreportage vi hörde på radion innan mamma dog och vi flydde, handlade om bondgårdar som blev attackerade. Inte av odjur, utan av människor som länsade matförråden och slaktade djuren.

Jag hjälpte Alva över stängslet.

”Aj! Jag fick ström i mig!” sa hon och höll sig för magen. ”Det känns här!”

”Det är ingen ström i tråden. Sluta hitta på!”

”Okej”, sa Alva svagt. Hon vände sig bort och kräktes i gräset. Uppkastningen var tunn och gulgrön.

”Man spyr inte av att få ström i sig”, sa jag irriterat och drog henne i armen. ”Kom!”

”Men det gör ont! Jag har ont!”

”Vill du vänta här och bli dödad som mamma?” väste jag.

”Nej”, sa Alva gråtfärdigt och skakade på huvudet.

”Men kom då!”

”Jag tror jag skulle kunna äta ett helt får om jag hittade ett”, sa Alva när vi hade korsat hagen och en öde bilväg.

”Jag skulle bara ta bort ullen först, så klart.”

”Då måste du ju döda fåret”, sa jag.

”Jag vet. Men jag är så hungrig att jag skulle kunna göra det. Jag skulle kunna äta vad som helst nu. Till och med broccoli.” Hon tänkte efter ett ögonblick innan hon lade till: ”Men inte sushi!”

Jag log.

”Det finns nog inte sushi längre. Inte här i alla fall.

Då måste vi till ett annat land.”

”Ska vi det?” frågade Alva och stannade. ”Går båten i Djupevik till ett annat land?”

Jag nickade.

”Till Shetland”, sa jag. ”Och därifrån ska vi vidare till Fair Isle. Det är inte så långt, tror jag.”

”Jag tänker inta äta sushi där heller”, sa Alva bestämt.

”Det är okej.”

”Men jag vill till pappa.”

”Han väntar på oss där, det lovar jag”, sa jag och tog hennes hand.

Hon höll sig för magen medan hon gick, och hennes panna blänkte av små klara svettpärlor. Hon klagade inte längre, pratade bara om mat, vilken sorts mat hon tyckte om och inte tyckte om, och vad hon saknade mest och vad hon skulle äta när vi kom till pappa.

”Stå stilla lite”, sa jag.

”Kommer odjuret?” frågade hon med tunn röst.

”Nej”, sa jag. ”Jag ska bara …”

Jag lade handen på hennes panna. Den var varm och fuktig.

”Fryser du?” frågade jag.

”Hela tiden”, sa Alva och kräktes igen.