DYLAN & LONE
MEG ROSOFF GUDARS LIKE
Dylan& Lone MARTIN JERN
Ăversatt av Ulla Roseen
Citat:
s. 5â6: Sista stycket Ă€r inspirerat av âSomeone Like Youâav Adele och Dan Wilson
s. 23: âdrivers licenseâ av Olivia Rodrigo och Dan Nigro
s. 53: âFade Into Youâ med Mazzy Star, skriven av David Roback och Hope Sandoval
s. 122: âMurder On the Dancefloorâ av Sophie Ellis-Bextor och Gregg Alexander
s. 130 âHarder, Better, Faster, Strongerâ av Daft Punk
s. 230: âI donât Want to Miss a Thingâ med Aerosmith, skriven av Diane Warren
s. 235, 236: âEmpire State of Mindâ med Jay-Z feat Alicia Keys, skriven av Shawn Carter, Alexander Shuckburgh, Janet Sewell-Ulepic, Angela Hunte, Alicia Keys, Sylvia Robinson och Bert Keyes
Gilla Böcker
© Martin Jern 2025
Omslag: Sara R. Acedo
Omslagsfoto: Tim Mossholder/Unsplash
Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2025 isbn: 978-91-7813-612-4
Gilla Böcker Àr en del av Lilla Piratförlaget, Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm www.lillapiratforlaget.se
PROLOG: LONE
Det var inte som om hon hade förvÀntat sig att hon nÄgonsin skulle trÀffa honom igen. De levde ju i olika vÀrldar.
Men efter flytten till Stockholm tÀnkte hon allt oftare pÄ att det skulle kunna hÀnda, och började hoppas. Till och med nÀr hon hÀlsade pÄ pappa i Strandhamn över loven hoppades hon, Àven om det var osannolikt att han skulle dyka upp dÀr efter sÄ lÄng tid. Hon hoppades medan hon trÀngdes med turisterna pÄ Drottninggatan, medan hon gick i butikerna pÄ Götgatsbacken, medan hon drack öl pÄ barerna kring Skanstull och sen vinglade vidare till Under bron. De bodde trots allt bÄda i Stockholm, och hon tÀnkte att nÄgongÄng mÄste de springa pÄ varandra, sÄ stor Àr vÀl ÀndÄ inte stan?
Men hon visste ocksÄ att han hade annat att tÀnka pÄ. Hon hade lÀst nÄgonstans att de hade hittat tillbaka till varandra, att han hade fÄtt det dÀr livet han lÀngtade efter, att han var lycklig. Och det förtjÀnade han vÀl pÄ nÄgot sÀtt.
Det fanns en tid nÀr hon fantiserade om att leta upp honom, att knacka pÄ hans dörr. I fantasin vaknade alla hans kÀnslor för henne och han insÄg att det inte var över, att det var
de tvĂ„ forever â Dylan & Lone. För det kĂ€ndes aldrig över, i alla fall inte för henne, och hon visste att hon aldrig skulle glömma honom.
TRE Ă R TIDIGARE
Kapitel 1: DYLAN
Dylan Ajello, 21, har avvikit frÄn ett behandlingshem. Enligt en anonym kÀlla till Aftonbladet tillbringade den 21-Äriga youtubern och realityprofilen bara tre dagar av de planerade nittio pÄ den exklusiva kliniken dÀr han vÄrdades för sitt alkoholmissbruk.
âJag mĂ„r bra nuâ, skriver han i ett sms till Aftonbladet.
I efterhand kunde han erkĂ€nna att det inte direkt varit en supersmart idĂ© att smita frĂ„n behandlingshemmet. För att nĂ„got skulle kvala in som en riktig idĂ© krĂ€vdes vĂ€l trots allt en aning eftertanke, och den delen hade han definitivt hoppat över. Efter tre dagar av abstinens och terapi hade han fĂ„tt nog. SĂ„ han ringde en âkompisâ â vilket i praktiken betydde en kille han knappt kĂ€nde, som rĂ„kade ha bil, och betalade honom för att bli hĂ€mtad. Och eftersom han hade skrivit in sig frivilligt (âfrivilligtâ) pĂ„ kliniken var det ingen som hindrade honom. Han gick bara ut genom dörrarna.
TvÄ timmar senare var han tillbaka i Stockholm. Han vÀntade i porten till lÀgenheten pÄ Odengatan tills bilen försvunnit runt hörnet. Sen slank han tillbaka ut pÄ gatan, snabbt
och smidig som en ninja, för att inte riskera att upptÀckas av nyfikna grannar. DÀrefter tog han en uber till Sturecompagniet och festade hela natten. NÀsta morgon vaknade han hemma hos Natalie Kindblom, och eftersom alla hade sett dem lÀmna restaurangen tillsammans blev han inte sÀrskilt förvÄnad nÀr han lÀste skvallret:
Dylan Ajello, 21, otrogen mot flickvĂ€nnen Amanda KovaÄeviÄ, 29 â för tredje gĂ„ngen.
Rykten om problem mellan Dylan och Amanda har cirkulerat i mĂ„nader. Flera videor pĂ„ sociala medier visar hur realityprofilen lĂ€mnar Stockholmsnattklubben tillsammans med skĂ„despelerskan Natalie Kindblom, 22. âDe sĂ„g vĂ€ldigt kĂ€ra utâ, avslöjar en nattklubbsbesökare som vill vara anonym.
Men det var bullshit. Ingenting hade hĂ€nt mellan dem. I alla fall inget sĂ„nt. Natalie hade bjudit pĂ„ en cocktail av tabletter och mediciner. Först upp, sen ner, sen upp igen, för som Natalie hade sagt: âVem fan vill vara nere?â Dylan kĂ€nde sig dock varken uppe eller nere. Han kĂ€nde ingenting.
NĂ€r ryktena om behandlingshemmet, ârymningenâ, och natten med Natalie vĂ€l tog fart, var det bara att inse fakta: Han var fucked och det var dags att glida under radarn.
Han skrev âjag mĂ„r bra nuâ till reportern pĂ„ Aftonbladet
som sökt honom, tog en uber tillbaka till Odenplan, hÀmtade sin bil och satte planlöst kurs söderut pÄ E4:an i 150 kilometer i timmen.
Utanför fönstret for landskapet förbi: Den svenska naturen i sin absurda skönhet. Sjöar med spegelklart vatten, kalhyggen varvade med tallskog, slumpaktigt utplacerade hamburgerrestauranger och köpcentrum.
DÀr och dÄ fick Dylan en vision. Han skulle köra till Berlin, dÀr ingen visste vem han var. DÀr skulle han skaffa nya vÀnner. Riktiga vÀnner! SÄna som inte sÀljer ut en till ett sunkigt skvallerkonto för tusen spÀnn. SÄna som inte bjuder pÄ knark en minut efter att man lÀmnat ett behandlingshem.
SĂ„na som inte âŠ
En tjutande varningston fick honom att rycka till och öppna ögonen. Helvete. Bilen hade glidit ut i vÀgrenen. Han kastade sig pÄ ratten och svÀngde tillbaka. En biltuta dÄnade. NÀra ögat.
HÀnderna skakade, hjÀrtat hamrade i bröstet. Det hÀr var för farligt. Han saktade ner, tog nÀsta avfart in i en rondell. Han snurrade ett varv, sen ett till. Borde han vÀnda tillbaka till Stockholm, tillbaka till Amanda och försöka fixa allt? Eller skulle han fortsÀtta söderut, mot Berlin?
Ănnu ett varv i rondellen medan han febrilt letade efter ett bĂ€ttre alternativ.
I backspegeln dök en polisbil upp, nÀrmade sig frÄn
E4:ans avfart. Stoppade polisen honom, upptÀckte att han var bÀng och sökte igenom bilen skulle han garanterat bli inlÄst.
Större skandal, fler rubriker.
Ăkta kaos.
Han tog nÀrmaste avfart ur rondellen, mot Nyköping enligt skylten. Polisbilen följde efter och la sig tÀtt bakom.
âChilla, Gunillaâ, sa han högt till sig sjĂ€lv och drog nĂ„gra djupa andetag.
Han anpassade hastigheten till skyltarna, höll sig i samma fil, körde genom hela Nyköping utan att vika av. Smala gator kantade av gamla stenfasader. En kyrka med ett spetsigt torn, en sporthall, ett stenhus med slottsliknande drag.
NĂ€r han kom ut pĂ„ andra sidan var polisbilen borta. Faran var över â för den hĂ€r gĂ„ngen. Men han var fortfarande skakig, varm och kall samtidigt, liksom febrig. HĂ€nderna klibbade mot ratten. Han började leta efter en plats att vĂ€nda, men vĂ€gen fortsatte och fortsatte. Inga korsningar, inga avfarter. Bara den spikraka asfalten framför honom.
VÀgen slingrade sig mellan öppna fÀlt och smÄ gÄrdar med vitmÄlade hus. RÄgÄkrar bredde ut sig Ànda till horisonten, och lÄngt dÀr borta kunde han ana havet som en grÄblÄ rand.
NÀr han fick syn pÄ en bensinmack svÀngde han av. Han steg ur bilen och möttes av den tryckande sommarhettan.
Intill macken lĂ„g en kiosk med en liten uteservering â en
oas mitt i öknen. Hans mage kurrade högt. Hur lÀnge sen var det egentligen han Ät? IgÄr? I förrgÄr?
PÄ uteserveringen satt en familj i matchande sportiga klÀder. Och för att nÄ kiosken var han tvungen att passera dem. Paniken började krypa under huden. TÀnk om de kÀnde igen honom? TÀnk om de ville snacka och ta foton?
Det var förstĂ„s inte sĂ„ att alla visste vem han var. Han var inte household som Zlatan eller Bianca Ingrosso. Han blev inte tillfrĂ„gad om att leda Melodifestivalen eller MusikhjĂ€lpen, han fyllde inte Globen och var inte âGretaâ med hela svenska folket. Men med över en miljon följare pĂ„ bĂ„de Youtube och Tiktok var han störst pĂ„ sociala medier. MĂ„nga, kanske till och med de flesta, kĂ€nde till honom â vare sig de ville eller inte. Varje gĂ„ng han klev in pĂ„ en bar eller restaurang flög mobilerna upp, och varje bild eller video av honom blev föremĂ„l för intensiv spekulation. Samtidigt var han smĂ€rtsamt medveten om att de flesta inte stod ut med honom, att fler hatade Ă€n Ă€lskade honom. Och just nu, i det hĂ€r sköra ögonblicket, kĂ€nde han att det var helt avgörande att inte bli igenkĂ€nd.
Han vÀnde tillbaka till bilen och svepte snabbt tvÄ ritalin med den avslagna colan i mugghÄllaren. För sÀkerhets skull tog han en tramadol ocksÄ. Sen maxade han AC:n, drog bak sÀtet och lutade sig tillbaka.
Vad gör jag nu?
En tanke slog honom: Han skulle kunna spela in en video och uppdatera sina följare. Han var pÄ flykt, han var bÀng och hade mer eller mindre kört vilse. Fram med luren, pÄ med smilet. Det hÀr var bra innehÄll!
SkÀrmen var full av notiser. Det var den visserligen alltid, men sÀllan pÄ den hÀr nivÄn. 112 nya meddelanden och 56 missade samtal. Sen imorse.
Den som sökt honom mest intensivt var Bella, hans manager sen fem Ă„r. Det var hon som hade fixat in honom pĂ„ Paradise Hotel, matchat ihop honom med Amanda KovaÄeviÄ och gjort om honom frĂ„n en halvstor youtuber till en av Sveriges största influencers.
VAR TF ĂR DU?! skrev hon.
Han slÀckte skÀrmen och stoppade tillbaka telefonen i fickan. Inte lÀge att lÀgga upp en video nu. Stick to the plan: Glid under radarn.
Magen kurrade och hans blick sökte sig tillbaka till kiosken.
Fuck it.
Han tryckte ner kepsen över ansiktet, satte pÄ sig solglasögon och steg ur bilen. Med blicken fastnaglad i marken nÀrmade han sig kiosken.
Bara nÄgra meter kvar, tÀnkte han. Sen Àr jag förbi dem.
âUrsĂ€kta?â sa kvinnan i trĂ€ningsoverall.
Dylan stannade upp. Familjen stirrade pÄ honom.
Fan. UpptÀckt.
Han drog upp armen för ansiktet, skrek: âINGET ATT
SE HĂR!â och rusade tillbaka till bilen. Ny plan. Upp med Google maps. NĂ€rmsta samhĂ€lle hette Strandhamn, lĂ„g fem minuter bort och var bara en liten prick pĂ„ kartan. Perfekt.
Kapitel 2: LONE
Sommaren hade blivit precis som Lone förutspÄtt: No fun. Tre veckor tidigare hade hennes pappa mött henne pÄ busstationen i Strandhamn.
âVad ser du fram emot att göra i sommar?â hade han frĂ„gat.
Och för en gĂ„ngs skull hade Lone faktiskt haft en plan: Hon skulle göra musik. Skriva lĂ„tar. Ăntligen pĂ„börja sin resa mot att bli den artist hon alltid drömt om att vara. Och som en del av att genomföra den hĂ€r planen hade hon frĂ„gat sin pappa om hon fick upptrĂ€da pĂ„ tjugofemĂ„rsjubileet av hans restaurang. Nu hade den dagen kommit men hon hade fortfarande inte skrivit en rad, inte en ton. Viljan fanns dĂ€r, men nĂ„got annat saknades.
Hon skyllde pĂ„ vĂ€rmen, pĂ„ hur sommarljuset gjorde att natt och dag flöt samman, skyllde pĂ„ alla distraktioner i huset: poolen, solstolen, trĂ€dgĂ„rden. Smoothies och snacks. Men innerst inne visste hon vad det handlade om. Hennes vĂ€rsta farhĂ„ga: Att hon inte var bra nog. Att hon saknade âdet.â Och den dĂ€r rösten inom henne, den som viskade att âom du inte försöker kan du inte heller misslyckasâ, började lĂ„ta alltmer rimlig.
Och sĂ„ flöt dagar och veckor in i varandra, dĂ€r hon i princip bara förflyttade sig mellan sovrummet, köket, verandan och poolen. Hon lyssnade pĂ„ musik och lĂ€ste böcker: Rachel Cusk, Ottessa Moshfegh och Tone Schunnesson. Jane Eyre, The Great Gatsby, Gravityâs Rainbow, Anna Karenina, Svindlande höjder.
En perfekt mix av olycklig kÀrlek, smÀrta, sorg och död.
Hon hĂ€ngde en del med Matilda ocksĂ„, sin âsommarkompisâ sen way back. Vid nĂ„gra tillfĂ€llen hade de gjort âsomriga sakerâ som att bada och Ă€ta glass i hamnen, men allt som oftast lĂ„g de i soffan och kollade pĂ„ tv. De turades om att vĂ€lja film och serie, vilket ledde till tvĂ€ra kast mellan The Summer I Turned Pretty (Matildas val) och Call Me by Your Name (Lones val).
Lone hade inbillat sig att det fanns en trygghet i lĂ„nga vĂ€nskaper â att man vet var man har varandra. Men den hĂ€r sommaren var det som om nĂ„got inte stĂ€mde. Allt bara flöt pĂ„ ytan, inget kĂ€ndes Ă€kta. Lone tyckte att Matilda verkade sĂ„ nöjd och tillfreds med allt. Hon lyssnade pĂ„ Charlie XCX, skrollade Tiktok, och om hon lĂ€ste nĂ„got sĂ„ var det memes eller meddelanden pĂ„ Snap. Deras samtal kretsade kring ytliga och meningslösa Ă€mnen â killar, hudvĂ„rd och skvaller om kĂ€ndisar som Lone inte brydde sig om, eftersom Matilda var vanlig och helt ointressant. Som folk i allmĂ€nhet. Randoms.
Samtidigt gnagde en oro i Lone, en misstanke om att hon
inte heller var sĂ€rskilt intressant. Att böckerna hon lĂ€ste och musiken hon lyssnade pĂ„ i sjĂ€lva verket inte sa ett dugg om hur Ă€kta hon var. Och kanske var hennes sjĂ€lvvalda utanförskap inget annat Ă€n ett sĂ€tt att slippa jĂ€mföra sig med andra. Hon ville sĂ„ gĂ€rna tro att hennes smak gjorde henne speciell, men tĂ€nk om det bara var en fasad? Ett sĂ€tt att hĂ„lla fast vid kĂ€nslan av att hon var annorlunda, nĂ€r hon i sjĂ€lva verket inte var mer Ă€n âŠ
En random.
Men hon försökte i alla fall â kĂ€mpade för att vara speciell, och det var vĂ€l dĂ€rför en del kallade henne pretto. Det brydde hon sig i och för sig inte om. Hellre pretentiös Ă€n nöjd, hellre speciell Ă€n en random, hellre svĂ„r Ă€n enkel.
Hon ville vara nÄgon, hur fÄnigt och naivt det Àn lÀt.
Ăn sĂ„ lĂ€nge gick det inget vidare. Ingen tycktes förstĂ„ henne. Inte en enda levande mĂ€nniska.
âKommer han ikvĂ€ll?â frĂ„gade Matilda.
De lÄg i varsin solstol vid poolen. Svetten dröp om Lone, medan Matilda knappt var blank i pannan. Hur var det ens möjligt?
âVem?â frĂ„gade Lone, trots att hon visste precis vem Matilda menade.
Gustav. Gustav med pikén.
Det fanns ett gÀng som höll ihop i Strandhamn pÄ sommaren
â om dagarna badade de, cyklade, Ă„t glass. Lone gissade att det pĂ„ kvĂ€llarna övergick i fest, hĂ„ngel och kanske sex. Och Gustav var vad man skulle kunna kalla det hĂ€r gĂ€ngets ledare. Han var söt, charmig och fullt medveten om det. Lone hade alltid bara rört sig i utkanten av gĂ€nget. I bĂ€sta fall kĂ€nde hon sig annorlunda. I vĂ€rsta fall helt off.
âGustav!â stönade Matilda.
âVar kommer Gustav?â frĂ„gade Lone, fast hon redan visste svaret pĂ„ det ocksĂ„. Det var bara sĂ„ vĂ€ldigt kul att retas med Matilda.
Matilda satte sig upp i stolen och sköt upp solglasögonen i pannan.
âPĂ„ din pappas event, pĂ„ PĂ€rlan!â Hon knĂ€ppte irriterat med fingrarna. âKan du vakna?!â
âJahaaaâ, sa Lone, som om hon fortfarande inte hĂ€ngde med. PĂ€rlan var restaurangen i hamnen. Fisk och skaldjur i en rad olika variationer, sallader, Ă la carte, baguetter. Juicer, milkshakes, vin, öl och drinkar. Alltid fullpackat under sommaren. The place to be. Tidigare Ă„r hade Lone gjort sitt yttersta för att slippa medverka pĂ„ sin pappas tillstĂ€llningar, hon hatade att klĂ€ upp sig och att behöva bete sig. Men den hĂ€r gĂ„ngen kom hon inte undan. Hon hade lovat att upptrĂ€da. Och det hade uppenbarligen hĂ€nt i ett ögonblick av tillfĂ€llig hybris eftersom hon nu nĂ€r det nĂ€rmade sig inte kunde fatta hur hon ens kommit pĂ„ idĂ©n.
Men nu var det för sent att dra sig ur. Hennes pappa skulle aldrig förstĂ„ argumentet: âDet var tre veckor sen! Jag var en idiot dĂ„! Nu vet jag bĂ€ttre!â
âJa, det Ă€r klart han kommer vara dĂ€râ, sa Lone till slut. Matilda satte tillbaka solglasögon pĂ„ nĂ€stippen och log brett.
âHan Ă€r singel nu, du vet.â
âJa, jag vetâ, sa Lone. âEftersom du har sagt det hundra gĂ„nger.â
âNĂ„gon borde göra nĂ„got Ă„t det.â
âDet kommer inte vara jag i alla fallâ, muttade Lone. âAlla hĂ€r Ă€r idioter.â
Matilda sjönk tillbaka ner i stolen, uppenbart nöjd. Lone betraktade henne â de klara blĂ„ ögonen, det solblekta hĂ„ret, den bruna, frĂ€kniga huden. Den hĂ€r sommaren hade Matilda nĂ€rmat sig Gustav och hans gĂ€ng, hĂ€ngt pĂ„ samma platser för att hitta en vĂ€g in. Det var som om hon hade bestĂ€mt sig för att bli en main character i Strandhamn. Lone, Ă„ andra sidan, kĂ€nde sig inte som en biroll, knappt ens i sitt eget liv. Hade hon varit lite klumpig eller witty hade hon kanske platsat som en comic relief-sidekick, men nej. Hon var snarare en helt obetydlig statist. DĂ€rför spelade diskussionen om Gustav ingen roll för henne.
Matilda suckade dramatiskt och log snett.
âDu Ă€r sĂ„ liksom ⊠mörk.â
âSlutaâ, sa Lone.
Matilda skrattade till.
âTyp emo.â
Hon hade rÀtt. Lone var emo, hon var en sad girl. SvÄr, dum, en nobody.
Det hade funnits en tid nÀr hon ocksÄ varit nöjd. NÀr hon spanade pÄ killar, tÀnkte pÄ vÀskor och smink och allt sÄnt dÀr som random folk i allmÀnhet tycker Àr rimligt och intressant.
Men ett och ett halvt Är tidigare hade allt förÀndrats. Lone hade trÀffat Katja och vÀrlden hade vÀnts upp och ner. Och sen dog Katja, och sen dess hade vÀrlden snurrat helt utan kontroll. Lone levde nu i en vÀrld dÀr ingenting made sense. Hon levde i vÀrlden utan Katja.
