Till Eishar: den bÀsta redaktören och Lauren: den mest fantastiska agenten. Till Lola, Georgia och Caitlin. Min mormor, som fick möta de vÀrsta hÀxjÀgarna i historien och överlevde. à terigen, till barnen med glada, fladdrande hÀnder.
Enligt den ideella föreningen Autism Sverige kan man pÄ svenska bÄde sÀga att en person har autism och att den Àr autistisk, eftersom Äsikterna om detta gÄr isÀr och olika individer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll kallar sig sjÀlv autistisk och lÄter Àven personerna i den hÀr boken anvÀnda det begreppet.
Vi Àr en liten, skotsk stad och vi har flera hundra Ärs historia.
Vi har dessutom mobbare.
Mobbarna Àr precis framför mig, vid floden. Tre stycken, sÄvitt jag kan bedöma. DÀr jag sitter i trÀdet har jag god uppsikt. Högt upp, dold av höstens utdöende grönska. Löv som faller till marken, fördrivs och tvingas bort. Redo att dö.
Jag ska inte falla.
Jag har ett bra grepp om grenen, men jag behöver bĂ„da hĂ€nderna för att hantera vattenpistolen. Det Ă€r en stor, tung sak. Plastpistolernas Al Capone. Den Ă€r fylld med iskallt vatten och jag har vĂ€ntat ut dem. Deras skratt Ă€r tillkĂ€mpade och kusligt höga â de Ă€r hycklare, hela bunten. Det fĂ„r mig att ta ett Ă€nnu hĂ„rdare grepp och fokusera mitt lasersikte.
Jag gillar inte hycklare. Dessutom var de taskiga mot Bonnie.
Vi Àr i skogen vid Water of Leith, som ligger dold i skugga och tystnad fast bara en kort promenad frÄn den livliga byn Juniper. Alla i Juniper förbereder sig inför jubileumsmÀssan, det var dÀrför butiksinnehavaren var för distraherad av andra kunder för att lÀgga mÀrke till att jag köpte hans största vattenpistol.
Jag siktar, och precis nÀr Spence McLauchlan brister ut i Ànnu ett motbjudande skratt avfyrar jag mitt vapen.
Den kalla vÀtskan trÀffar honom rakt i ansiktet, och dÄ Àr det inte lika roligt lÀngre. Han tjuter förvirrat och resten av hans lilla gÀng tittar upp bland trÀden. De fÄr syn pÄ mig direkt.
âDarrow?â Spences bĂ€sta kompis Jack kisar förvĂ„nat upp mot mig. Den tredje pojken kĂ€nner jag inte igen.
Men ÀndÄ. Jag hatar medlöpare. SÄ efter Spence skjuter jag mot honom.
Snart Àr de allihop genomdrÀnkta av iskallt vatten.
De frustar och flÀmtar, men jag ger mig inte.
âVad hĂ„ller du pĂ„ med?â ylar Spence och försöker skydda sig med armarna.
Jag svarar inte. Jag hoppar ner frÄn trÀdet och landar smidigt pÄ skogsstigen. För ett ögonblick Àr det som om marken rör sig under fötterna. Jag spÀnner blicken i dem, och det hela kÀnns som i en western-film. Jag har alltid gillat de dÀr scenerna. NÀr huvudpersonen rider in i stan en sista gÄng för att ta sin hÀmnd. Bonnie sa att
de var tre stycken som hoppade fram framför henne pÄ torget och försökte skrÀmma henne till att skrika högt. Jag vet inte om Nya killen i Juniper var en av de tre, men han kan ÀndÄ fÄ lÀra sig en lÀxa i dag.
âOm ni gĂ„r i nĂ€rheten av Bonnie igenâ, sĂ€ger jag lugnt, âgĂ„r ni inte sĂ€kra nĂ„gonstans i byn.â
Vattenpistolen Àr tom, sÄ jag slÀpper den framför deras fötter. Jag vÀnder mig om och börjar gÄ uppför den lilla slÀnten, tar stigen tillbaka in mot byn. Tillbaka till Juniper. Skogen kÀnns alltid som ett mellanrum, dÀr fler saker Àr möjliga.
Det Àr inte mycket som kÀnns möjligt i Juniper.
âVem Ă€r det dĂ€r?â hör jag den okĂ€nda pojken sĂ€ga till Jack, medan Spence sparkar till plastleksaken med skon.
âKalla mig Keedieâ, ropar jag över axeln, utan att se tillbaka och innan de hinner svara. âJag gillar inte mobbare.â
Kapitel tvÄ
Familjen Darrows hus Àr rÀtt fallfÀrdigt. Hade vÄr gata varit en mÀnniskokropp skulle vÄrt hus vara en hÄrig stortÄ. Inte det snyggaste, men det gör ÀndÄ vad det ska. Jag gÄr alltid in genom köksfönstret, eftersom ytterdörren Àr sÄ tung och besvÀrlig att fÄ upp. Fönstret stÄr alltid pÄ glÀnt Ät mig. NÀr jag glider in stÄr pappa och lagar minestronesoppa.
âBuenas nochesâ, hojtar han nĂ€r han fĂ„r syn pĂ„ mig.
âBuenas tardesâ, rĂ€ttar jag.
Spanska Àr ett av de Àmnen som pappa övertalade mig till att vÀlja i skolan och jag börjar motvilligt tycka om det. Jag kikar ner i hans soppgryta. Det luktar otroligt, fast jag gillar alltid buljongen mer Àn grönsaksbitarna. Jag Àr selektiv med mat och gÄr igenom olika faser nÀr det kommer till vad jag gillar. Jag kan Àta samma sak trettio dagar pÄ raken och sedan aldrig vilja se det igen.
âDet Ă€r ett speciellt tillfĂ€lleâ, sĂ€ger pappa med sĂ€nkt röst.
Jag sneglar upp pÄ honom.
âVadĂ„, sedan nĂ€r dĂ„?â
âSedan Nina sa till mamma att en kille kommer över pĂ„ middag.â
Hela min kroppstemperatur förÀndras.
âHon gjorde vadĂ„?â
âKeedsâ, sĂ€ger han mjukt, samtidigt som han rör i soppan med precision och stadig pondus. âNu beter du dig.â
Nina Àr min tvilling och hon har velat bli stor Ànda sedan hon lÀrde sig prata. NÀr vi lekte med dockor ville jag klÀ dem i fÀrgglada klÀder och ordna modevisning. DÀr den vinnande designern fick Äka till Paris.
Nina ville att alla skulle ha pÄ sig samma klÀder och gifta sig med killdockor med kulsprutor i hÀnderna, som vi hade köpt pÄ en secondhandbutik.
Vi har varit tillsammans sedan livmodern, men den senaste tiden har ingen varit mer frÀmmande för mig Àn Nina.
Jag gĂ„r mot trappan. Jag hör tillrĂ€ckligt skarpt för att snappa upp hur det mullrar i de gamla rören. Jag kan urskilja brottstycken av grannens teve â de kollar pĂ„ nyheterna. Jag kan höra det lĂ„ga prasslet av höstvinden utanför huset.
Jag följer ljudet av Ninas höjda röst och hittar tre personer i mammas och pappas rum. Mamma stÄr med ryggen mot fönstret, och hÄret har klibbat fast i hennes
svettiga panna. Hon har hÀnderna pÄ höfterna och Àr lite andfÄdd. Nina ligger raklÄng pÄ sÀngen med nÀsan i kudden och rosa kinder.
Min lillasyster, Adeline, sitter lugnt pÄ stolen vid mammas toalettbord.
âVad Ă€r det som hĂ€nder?â sĂ€ger jag uppfordrande.
âVarför ska en kille komma och Ă€ta?â
âStrunt i det nu, din syster har fastnatâ, suckar mamma.
Jag tittar pÄ Nina igen. Hon har pÄ sig en kort svart kjol i fejkskinn och mamma verkar ha rÀtt. Kjolen har fastnat pÄ höfterna och dragkedjan har gÄtt sönder.
âOm man handlar frĂ„n företag som anstĂ€ller smĂ„barn för att sy billiga klĂ€der sĂ„â, sĂ€ger jag och rycker pĂ„ axlarna.
Nina gör ett utfall mot mig.
âNu rĂ€cker det!â snĂ€ser mamma. âKeedie, hĂ€mta min sax. Vi fĂ„r klippa ut henne.â
Jag öppnar mammas sylÄda och plockar fram saxen.
âLite mindre skadeglatt, tackâ, lĂ€xar mamma upp mig nĂ€r jag rĂ€cker över den.
Jag bara ler. Om nÄgra veckor fyller Nina och jag fjorton och Ànda sedan vi blev tonÄringar har hon tagit minsta tillfÀlle i akt att lÀmna barndomen bakom sig. Rakt framför ögonen pÄ mig börjar hon och sÄ mÄnga andra i vÄr Ärskurs att flytta sig mot sidlinjen. Deras samtal blir till viskningar bakom hÀnder. Grupperna blir
mindre, mer interna och svÄrare att infiltrera. Matsalen förvandlas till Förenta nationerna. Alla bord Àr olika stater med sina egna regler, och minsta misstolkade krÀnkning kan starta krig.
Nina och hennes kompisar sitter vid elementen. Jag flyter omkring.
Sociala regler skulle kunna skrivas ner med blÀck men ÀndÄ vara omöjliga för mig att förstÄ eller följa. Fast jag har inga problem med det, jag behöver ingen annan. Jag klarar mig vÀldigt bra för mig sjÀlv.
âLigg stillaâ, sĂ€ger mamma till Nina och sĂ€tter sig pĂ„ hennes ben.
âKan vi inte rĂ€dda den?â gnĂ€ller Nina medan mamma sĂ€tter igĂ„ng med saxen.
âJa, mamma, den har kostat henne hela tre pundâ, sĂ€ger jag torrt.
âMamma, sĂ€g Ă„t henne att gĂ„ ut!â
Adeline iakttar oss. Hennes blick Àr lite ofokuserad, men sÄ fort jag pratar granskar hon mig. Hon reagerar sÄ fort volymen i rummet stiger, men om mamma sa hennes namn skulle hon inte svara. Det vet jag definitivt.
Nina kastar en blick pÄ henne.
âDet Ă€r lugnt, Adeline. Det Ă€r bara en kjol, inte huden.â
âSluta dĂ„ ylaâ, sĂ€ger mamma bestĂ€mt. âVad ska hon tro nĂ€r du gastar som en vĂ„lnad?â
Hon börjar klippa och Nina sparkar med benen som en bebis och fnyser.
âHan kommer snart och nu mĂ„ste jag byta om.â
âJa, till nĂ„got förstĂ„ndigt, tackâ, svarar mamma.
âVem kommer pĂ„ middag?â undrar jag.
âEn kompis frĂ„n skolan, ingen du kĂ€nnerâ, snĂ€ser Nina.
Nina befinner sig högst upp i nÀringskedjan i skolan. Jag antar att det gör mig till nÄgot slags bioluminiscent varelse frÄn djupen.
Adeline vrider pÄ huvudet och jag vet varför. Jag hör ocksÄ klicket frÄn ytterdörren. Den skvallrande signalen om att det strax ringer pÄ dörren, fast mamma, pappa och Nina blir alltid lika förvÄnade.
Det gÀlla ljudet fÄr Nina att stelna till och omedelbart sluta slingra sig.
âJag hĂ„ller pĂ„ med varm mat!â hojtar pappas röst upp till oss.
âLĂ„t inte henne öppna!â flĂ€mtar Nina. âHon ⊠kommer vara sig sjĂ€lv!â
Bara för det rusar jag ner. Riktigt kanar nerför trappan med en vild, trotsig energi. Jag halkar pÄ nedersta steget och stukar nÀstan vristen. Mitt hÄr, redan för lÄngt dÀr det hÀnger ner till midjan, döljer nÀstan ansiktet nÀr jag vÀl rycker upp ytterdörren.
âVĂ€lkommen, Ninas pojkvâŠâ
Orden tystnar. Det Àr killen frÄn skogen. Han som jag inte kÀnde igen.
âKeedieâ, sĂ€ger han, pekar pĂ„ mig med bĂ„da pekfingrarna och gör en grimas. âJag minns.â
Kapitel tre
Vi sitter alla sex runt matbordet. Det som vi aldrig Àter vid. Förutom vid jul. Jag skulle mycket hellre Àta soppa pÄ mitt rum dÀr det inte Àr lika kallt. Gammelfarmor Astrid stirrar pÄ mig frÄn sitt foto pÄ vÀggen och skuldkÀnslorna hugger till. Jag mÄste hÀlsa pÄ henne pÄ Minster Court.
Hon Àr brysk och barsk, men jag vet att hon saknar mig.
Den nya killen blÄser pÄ soppan innan han Àter.
âJaha, Hughâ, sĂ€ger mamma hurtigt, och jag hoppar
till. âHur trivs du med att vara tillbaka i Juniper? Jag minns din familj frĂ„n innan ni flyttade till Glasgow.â
Han ler lite kaxigt.
âLitet. Men trevligt.â
Trevligt. Det perfekta ordet för Juniper. Stan klappar sig sjÀlv pÄ axeln för all sin trevlighet.
âAllt Ă€r litet jĂ€mfört med Glasgowâ, pĂ„pekar pappa.
âSantâ, instĂ€mmer Hugh sakligt.
Tystnaden sÀnker sig igen. Nina sneglar pÄ honom och rynkar pannan.
âRegnar det?â
Hugh ser hÀpen ut.
âNej.â
âDu Ă€r blöt i hĂ„ret.â
Jag ler mot min soppsked.
Hugh vÀnder sig mot min lillasyster.
âDu mĂ„ste vara Adeline, som Nina pratar om hela tiden.â
âĂ h, jaâ, sĂ€ger mamma och skiner upp. âAdeline blev Ninas bebis sĂ„ fort jag kom hem frĂ„n sjukhuset med henne. Hon avgudar henne.â
Nina ler, men blicken blir orolig nÀr vi alla tittar pÄ den lilla flickan vid bordsÀnden. Nina mÀrker att hennes dyrkan inte riktigt ÄtergÀldas. Nina Àlskade att byta pÄ henne och bÀra henne och klÀ pÄ henne och pyssla med henne. Men det verkar ha varit förgÀves.
Adeline. En liten frÀmling i huset. Den tystaste av oss alla. Efter bara en termin i skolan, och dÄ har hon redan börjat sÄ sent som möjligt, skapar hon huvudbry för lÀrarna.
âHon Ă€r inte mycket för smĂ„pratâ, sĂ€ger pappa snabbt nĂ€r Hugh ser förvirrad ut. âHon Ă€r vĂ€ldigt introvert.â
Jag biter mig i tungan. Som alltid. Introvert. Jojo.
Adeline Àter inte minestrone. Hon fÄr tunt skurna kycklingbitar och vitt bröd utan kanter.
âTrevligt att trĂ€ffas, Adelineâ, försöker Hugh igen, och den hĂ€r gĂ„ngen höjer han rösten. âHur gammal Ă€r du?â
Adeline svarar inte. Svaret Ă€r âsexâ, men hon förblir tyst, ser inte ens pĂ„ Hugh. Han upprepar ljudligt frĂ„gan, ett sista försök till samtal.
âHon kan höra digâ, sĂ€ger jag dĂ€mpat och sippar pĂ„ mitt vatten.
Han sneglar pÄ mig för första gÄngen sedan vi nÀstan krockade i ytterdörren.
âJasĂ„.â
âDin familj har ju bott i Juniper i mĂ„nga generationerâ, sĂ€ger mamma, byter hastigt kurs pĂ„ samtalet. Hon Ă€r för prat vad en Ă„ra Ă€r för en bĂ„t. Hon hjĂ€lper konversationen att flyta lugnt och smidigt över svĂ„ra vatten.
Jag Àr ett ankare. Jag fÄr allt att stanna upp.
âJaâ, sĂ€ger Hugh. âVĂ„rt namn Ă€r bland de Ă€ldsta i byn. Vi hĂ€rstammar frĂ„n en av grundarna. Det var bland annat dĂ€rför pappa ville flytta tillbaka. Han tyckte att livet i storstan blev alldeles för anonymt.â
âVi kommer gĂ„ efter matenâ, meddelar Nina. Jag kommer av mig helt nĂ€r hon byter Ă€mne sĂ„ plötsligt. âUngdomsklubben har disko.â
âWowâ, mumlar jag, med bröd i munnen. âStudio 54 bĂ€var.â
âDet lĂ„ter jĂ€ttekul!â sĂ€ger pappa högt, överröstar mig innan det jag sa kan skapa pinsam stĂ€mning.
âNi borde ta med er Keedie.â
Mamma kanske inte alls Àr en Ära. Orden fÄr mig att
sÀtta brödet i halsen, sÄ mycket att pappa mÄste dunka mig i ryggen. Den lilla skalken flyger ur munnen och landar i soppskÄlen med ett ovÀrdigt plask.
âNej tackâ, kraxar jag med raspig röst. Jag har tĂ„rar i ögonen.
âStruntpratâ, sĂ€ger mamma med bestĂ€md blick. âTvillingar gĂ„r tillsammans.â
Det Àr ett inofficiellt familjemotto. Vi har alltid varit varandras förklÀden.
âHon skulle inte tycka om detâ, sĂ€ger Nina stelt och spĂ€nner blicken i mig, med en blandning av fasa och Ă€ckel. Jag himlar med ögonen. Som om jag desperat skulle vilja hĂ€nga efter Nina och hennes avskyvĂ€rda kompisar en hel kvĂ€ll.
âKeedie följer med, annars fĂ„r ingen gĂ„â, sĂ€ger mamma, och hon hĂ„ller kvar Ninas blick.
Jag kan inte lÀsa av vad som tyst passerar mellan dem.
âOkejâ, sĂ€ger Nina, vars stol gnisslar nĂ€r hon plötsligt reser sig. âMen vi gĂ„r dit nu. Det Ă€r redan mörkt.â
âDet Ă€r november i Skottlandâ, sĂ€ger jag, med en sked soppa i munnen. âDet blev mörkt vid elva i morse.â
âNu eller aldrigâ, framhĂ€rdar Nina med en glĂ€ttigt hotfull röst. Hugh reser sig lydigt med ett artigt leende mot mamma och pappa.
âTack för en utsökt middagâ, sĂ€ger han mesigt.
âDet var sĂ„ liteâ, fĂ„nar sig mamma medan pappa nickar.
âGe mig fem minuter att byta omâ, sĂ€ger jag och slĂ€nger min servett pĂ„ bordet.
âNej, Keedie, var nu bara normalâ, vĂ€djar Nina.
Normal. Jag skrattar nÀstan högt.
âOm jag ska gĂ„ ut med Junipers ungdomar vill jag bĂ€ra uniformâ, hĂ€mnas jag.
Hugh ser nyfiken ut. SÄvitt han vet kanske jag kommer ner igen utklÀdd som till halloween. Typ bakdelen pÄ en sÄdan dÀr dubbel hÀstdrÀkt.
Vi följer Junipers lugna kullerstensgator mot centrum i byn, dÀr Ungdomsklubben ligger. En gÄng i tiden lÄg det en bowlinghall dÀr, men det blev det Àndring pÄ nÀr de som grundat den hade dött och tonÄringarna började hÀnga runt dammen i parken. Nu skickar de hit oss, varje fredag, sÄ att vi Àr pÄ ett och samma stÀlle i stÀllet för utanför nÄgons trÀdgÄrd.
NÀr man Àr liten finns det hundra saker man kan göra. Vuxna har inget emot en. Sedan Àr det nÄgot som förÀndras. Platserna att vara pÄ försvinner och man möts av misstankar och motvilja vart man Àn gÄr. Men man Àr inte vuxen. Man fÄr inte tillgÄng till vÀrlden.
Man förvÀntas bara vÀnta.
Jag har pÄ mig en klÀnning helt i rosa tyll. Den fÄr mig att se ut som vandrande sockervadd.
Jag fryser jÀttemycket, men Nina skÀms ihjÀl och det Àr det enda som betyder nÄgot. Jag kan kÀnna hennes nya vÀn stirra pÄ mig.
âVarför har du aldrig sagt att du har en tvilling?â viskar Hugh till Nina. Gatan Ă€r öde â det Ă€r omöjligt att föra en ohörd konversation i Juniper, minst av allt pĂ„ kvĂ€llen. Det rycker bokstavligt i gardinerna nĂ€r vi fortsĂ€tter mot Ungdomsklubben.
âVad finns det att sĂ€ga?â sĂ€ger Nina och granskar mig med omtumlad fasa dĂ€r jag slĂ€ntrar fram i min luddiga, rosa klĂ€nning.
âHon skĂ€ms för migâ, sĂ€ger jag avslappnat till Hugh.
âDet stĂ€mmer inteâ, utbrister Nina.
Det har inte alltid varit sÄ. Vi brukade stÄ varandra nÀra. Vi brukade klÀ ut oss i fjÀderboor och skrika Abba-lÄtar till varandra. Det Àr den enda musik vi nÄgonsin varit överens om.
NÀr vi nÄr vÄr destination Àr den upplyst av regnbÄgsfÀrgad belysning. Men klÀderna som folk bÀr Àr lÄngt ifrÄn fÀrgglada. Alla bÀr olika varianter av samma outfit.
Grupptryck mÄste andas lika bra som bomull.
I huvudÀnden av salen har man röjt undan stolarna och skapat ett dansgolv, och ett mindre sidorum med ett biljardbord anvÀnds som kapprum. NÄgra av killarna spelar, medan ett gÀng tjejer stÄr och ser pÄ.
