9789178135950

Page 1


ÖversĂ€ttning: Anna Thuresson

Till Eishar: den bĂ€sta redaktören och Lauren: den mest fantastiska agenten. Till Lola, Georgia och Caitlin. Min mormor, som fick möta de vĂ€rsta hĂ€xjĂ€garna i historien och överlevde. Återigen, till barnen med glada, fladdrande hĂ€nder.

Enligt den ideella föreningen Autism Sverige kan man pÄ svenska bÄde sÀga att en person har autism och att den Àr autistisk, eftersom Äsikterna om detta gÄr isÀr och olika individer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll kallar sig sjÀlv autistisk och lÄter Àven personerna i den hÀr boken anvÀnda det begreppet.

keedie © Elle McNicoll, 2024

Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm

Originalets titel: Keedie First published by Knights Of, 2024

ÖversĂ€ttning: Anna Thuresson

© Omslagsillustration: Kay Wilson, 2024

Tryck: Livonia Print, Lettland, 2025 isbn: 978-91-7813-595-0

www.lillapiratforlaget.se

Kapitel ett

VĂ€lkommen till Juniper.

Vi Àr en liten, skotsk stad och vi har flera hundra Ärs historia.

Vi har dessutom mobbare.

Mobbarna Àr precis framför mig, vid floden. Tre stycken, sÄvitt jag kan bedöma. DÀr jag sitter i trÀdet har jag god uppsikt. Högt upp, dold av höstens utdöende grönska. Löv som faller till marken, fördrivs och tvingas bort. Redo att dö.

Jag ska inte falla.

Jag har ett bra grepp om grenen, men jag behöver bĂ„da hĂ€nderna för att hantera vattenpistolen. Det Ă€r en stor, tung sak. Plastpistolernas Al Capone. Den Ă€r fylld med iskallt vatten och jag har vĂ€ntat ut dem. Deras skratt Ă€r tillkĂ€mpade och kusligt höga – de Ă€r hycklare, hela bunten. Det fĂ„r mig att ta ett Ă€nnu hĂ„rdare grepp och fokusera mitt lasersikte.

Jag gillar inte hycklare. Dessutom var de taskiga mot Bonnie.

Vi Àr i skogen vid Water of Leith, som ligger dold i skugga och tystnad fast bara en kort promenad frÄn den livliga byn Juniper. Alla i Juniper förbereder sig inför jubileumsmÀssan, det var dÀrför butiksinnehavaren var för distraherad av andra kunder för att lÀgga mÀrke till att jag köpte hans största vattenpistol.

Jag siktar, och precis nÀr Spence McLauchlan brister ut i Ànnu ett motbjudande skratt avfyrar jag mitt vapen.

Den kalla vÀtskan trÀffar honom rakt i ansiktet, och dÄ Àr det inte lika roligt lÀngre. Han tjuter förvirrat och resten av hans lilla gÀng tittar upp bland trÀden. De fÄr syn pÄ mig direkt.

”Darrow?” Spences bĂ€sta kompis Jack kisar förvĂ„nat upp mot mig. Den tredje pojken kĂ€nner jag inte igen.

Men ÀndÄ. Jag hatar medlöpare. SÄ efter Spence skjuter jag mot honom.

Snart Àr de allihop genomdrÀnkta av iskallt vatten.

De frustar och flÀmtar, men jag ger mig inte.

”Vad hĂ„ller du pĂ„ med?” ylar Spence och försöker skydda sig med armarna.

Jag svarar inte. Jag hoppar ner frÄn trÀdet och landar smidigt pÄ skogsstigen. För ett ögonblick Àr det som om marken rör sig under fötterna. Jag spÀnner blicken i dem, och det hela kÀnns som i en western-film. Jag har alltid gillat de dÀr scenerna. NÀr huvudpersonen rider in i stan en sista gÄng för att ta sin hÀmnd. Bonnie sa att

de var tre stycken som hoppade fram framför henne pÄ torget och försökte skrÀmma henne till att skrika högt. Jag vet inte om Nya killen i Juniper var en av de tre, men han kan ÀndÄ fÄ lÀra sig en lÀxa i dag.

”Om ni gĂ„r i nĂ€rheten av Bonnie igen”, sĂ€ger jag lugnt, ”gĂ„r ni inte sĂ€kra nĂ„gonstans i byn.”

Vattenpistolen Àr tom, sÄ jag slÀpper den framför deras fötter. Jag vÀnder mig om och börjar gÄ uppför den lilla slÀnten, tar stigen tillbaka in mot byn. Tillbaka till Juniper. Skogen kÀnns alltid som ett mellanrum, dÀr fler saker Àr möjliga.

Det Àr inte mycket som kÀnns möjligt i Juniper.

”Vem Ă€r det dĂ€r?” hör jag den okĂ€nda pojken sĂ€ga till Jack, medan Spence sparkar till plastleksaken med skon.

”Kalla mig Keedie”, ropar jag över axeln, utan att se tillbaka och innan de hinner svara. ”Jag gillar inte mobbare.”

Kapitel tvÄ

Familjen Darrows hus Àr rÀtt fallfÀrdigt. Hade vÄr gata varit en mÀnniskokropp skulle vÄrt hus vara en hÄrig stortÄ. Inte det snyggaste, men det gör ÀndÄ vad det ska. Jag gÄr alltid in genom köksfönstret, eftersom ytterdörren Àr sÄ tung och besvÀrlig att fÄ upp. Fönstret stÄr alltid pÄ glÀnt Ät mig. NÀr jag glider in stÄr pappa och lagar minestronesoppa.

”Buenas noches”, hojtar han nĂ€r han fĂ„r syn pĂ„ mig.

”Buenas tardes”, rĂ€ttar jag.

Spanska Àr ett av de Àmnen som pappa övertalade mig till att vÀlja i skolan och jag börjar motvilligt tycka om det. Jag kikar ner i hans soppgryta. Det luktar otroligt, fast jag gillar alltid buljongen mer Àn grönsaksbitarna. Jag Àr selektiv med mat och gÄr igenom olika faser nÀr det kommer till vad jag gillar. Jag kan Àta samma sak trettio dagar pÄ raken och sedan aldrig vilja se det igen.

”Det Ă€r ett speciellt tillfĂ€lle”, sĂ€ger pappa med sĂ€nkt röst.

Jag sneglar upp pÄ honom.

”VadĂ„, sedan nĂ€r dĂ„?”

”Sedan Nina sa till mamma att en kille kommer över pĂ„ middag.”

Hela min kroppstemperatur förÀndras.

”Hon gjorde vadĂ„?”

”Keeds”, sĂ€ger han mjukt, samtidigt som han rör i soppan med precision och stadig pondus. ”Nu beter du dig.”

Nina Àr min tvilling och hon har velat bli stor Ànda sedan hon lÀrde sig prata. NÀr vi lekte med dockor ville jag klÀ dem i fÀrgglada klÀder och ordna modevisning. DÀr den vinnande designern fick Äka till Paris.

Nina ville att alla skulle ha pÄ sig samma klÀder och gifta sig med killdockor med kulsprutor i hÀnderna, som vi hade köpt pÄ en secondhandbutik.

Vi har varit tillsammans sedan livmodern, men den senaste tiden har ingen varit mer frÀmmande för mig Àn Nina.

Jag gĂ„r mot trappan. Jag hör tillrĂ€ckligt skarpt för att snappa upp hur det mullrar i de gamla rören. Jag kan urskilja brottstycken av grannens teve – de kollar pĂ„ nyheterna. Jag kan höra det lĂ„ga prasslet av höstvinden utanför huset.

Jag följer ljudet av Ninas höjda röst och hittar tre personer i mammas och pappas rum. Mamma stÄr med ryggen mot fönstret, och hÄret har klibbat fast i hennes

svettiga panna. Hon har hÀnderna pÄ höfterna och Àr lite andfÄdd. Nina ligger raklÄng pÄ sÀngen med nÀsan i kudden och rosa kinder.

Min lillasyster, Adeline, sitter lugnt pÄ stolen vid mammas toalettbord.

”Vad Ă€r det som hĂ€nder?” sĂ€ger jag uppfordrande.

”Varför ska en kille komma och Ă€ta?”

”Strunt i det nu, din syster har fastnat”, suckar mamma.

Jag tittar pÄ Nina igen. Hon har pÄ sig en kort svart kjol i fejkskinn och mamma verkar ha rÀtt. Kjolen har fastnat pÄ höfterna och dragkedjan har gÄtt sönder.

”Om man handlar frĂ„n företag som anstĂ€ller smĂ„barn för att sy billiga klĂ€der sĂ„â€, sĂ€ger jag och rycker pĂ„ axlarna.

Nina gör ett utfall mot mig.

”Nu rĂ€cker det!” snĂ€ser mamma. ”Keedie, hĂ€mta min sax. Vi fĂ„r klippa ut henne.”

Jag öppnar mammas sylÄda och plockar fram saxen.

”Lite mindre skadeglatt, tack”, lĂ€xar mamma upp mig nĂ€r jag rĂ€cker över den.

Jag bara ler. Om nÄgra veckor fyller Nina och jag fjorton och Ànda sedan vi blev tonÄringar har hon tagit minsta tillfÀlle i akt att lÀmna barndomen bakom sig. Rakt framför ögonen pÄ mig börjar hon och sÄ mÄnga andra i vÄr Ärskurs att flytta sig mot sidlinjen. Deras samtal blir till viskningar bakom hÀnder. Grupperna blir

mindre, mer interna och svÄrare att infiltrera. Matsalen förvandlas till Förenta nationerna. Alla bord Àr olika stater med sina egna regler, och minsta misstolkade krÀnkning kan starta krig.

Nina och hennes kompisar sitter vid elementen. Jag flyter omkring.

Sociala regler skulle kunna skrivas ner med blÀck men ÀndÄ vara omöjliga för mig att förstÄ eller följa. Fast jag har inga problem med det, jag behöver ingen annan. Jag klarar mig vÀldigt bra för mig sjÀlv.

”Ligg stilla”, sĂ€ger mamma till Nina och sĂ€tter sig pĂ„ hennes ben.

”Kan vi inte rĂ€dda den?” gnĂ€ller Nina medan mamma sĂ€tter igĂ„ng med saxen.

”Ja, mamma, den har kostat henne hela tre pund”, sĂ€ger jag torrt.

”Mamma, sĂ€g Ă„t henne att gĂ„ ut!”

Adeline iakttar oss. Hennes blick Àr lite ofokuserad, men sÄ fort jag pratar granskar hon mig. Hon reagerar sÄ fort volymen i rummet stiger, men om mamma sa hennes namn skulle hon inte svara. Det vet jag definitivt.

Nina kastar en blick pÄ henne.

”Det Ă€r lugnt, Adeline. Det Ă€r bara en kjol, inte huden.”

”Sluta dĂ„ yla”, sĂ€ger mamma bestĂ€mt. ”Vad ska hon tro nĂ€r du gastar som en vĂ„lnad?”

Hon börjar klippa och Nina sparkar med benen som en bebis och fnyser.

”Han kommer snart och nu mĂ„ste jag byta om.”

”Ja, till nĂ„got förstĂ„ndigt, tack”, svarar mamma.

”Vem kommer pĂ„ middag?” undrar jag.

”En kompis frĂ„n skolan, ingen du kĂ€nner”, snĂ€ser Nina.

Nina befinner sig högst upp i nÀringskedjan i skolan. Jag antar att det gör mig till nÄgot slags bioluminiscent varelse frÄn djupen.

Adeline vrider pÄ huvudet och jag vet varför. Jag hör ocksÄ klicket frÄn ytterdörren. Den skvallrande signalen om att det strax ringer pÄ dörren, fast mamma, pappa och Nina blir alltid lika förvÄnade.

Det gÀlla ljudet fÄr Nina att stelna till och omedelbart sluta slingra sig.

”Jag hĂ„ller pĂ„ med varm mat!” hojtar pappas röst upp till oss.

”Keedie, öppna dörren medan madam hĂ€r klĂ€r pĂ„ sig”, sĂ€ger mamma.

”LĂ„t inte henne öppna!” flĂ€mtar Nina. ”Hon 
 kommer vara sig sjĂ€lv!”

Bara för det rusar jag ner. Riktigt kanar nerför trappan med en vild, trotsig energi. Jag halkar pÄ nedersta steget och stukar nÀstan vristen. Mitt hÄr, redan för lÄngt dÀr det hÀnger ner till midjan, döljer nÀstan ansiktet nÀr jag vÀl rycker upp ytterdörren.

”VĂ€lkommen, Ninas pojkv
”

Orden tystnar. Det Àr killen frÄn skogen. Han som jag inte kÀnde igen.

”Keedie”, sĂ€ger han, pekar pĂ„ mig med bĂ„da pekfingrarna och gör en grimas. ”Jag minns.”

Kapitel tre

Vi sitter alla sex runt matbordet. Det som vi aldrig Àter vid. Förutom vid jul. Jag skulle mycket hellre Àta soppa pÄ mitt rum dÀr det inte Àr lika kallt. Gammelfarmor Astrid stirrar pÄ mig frÄn sitt foto pÄ vÀggen och skuldkÀnslorna hugger till. Jag mÄste hÀlsa pÄ henne pÄ Minster Court.

Hon Àr brysk och barsk, men jag vet att hon saknar mig.

Den nya killen blÄser pÄ soppan innan han Àter.

”Jaha, Hugh”, sĂ€ger mamma hurtigt, och jag hoppar

till. ”Hur trivs du med att vara tillbaka i Juniper? Jag minns din familj frĂ„n innan ni flyttade till Glasgow.”

Han ler lite kaxigt.

”Litet. Men trevligt.”

Trevligt. Det perfekta ordet för Juniper. Stan klappar sig sjÀlv pÄ axeln för all sin trevlighet.

”Allt Ă€r litet jĂ€mfört med Glasgow”, pĂ„pekar pappa.

”Sant”, instĂ€mmer Hugh sakligt.

Tystnaden sÀnker sig igen. Nina sneglar pÄ honom och rynkar pannan.

”Regnar det?”

Hugh ser hÀpen ut.

”Nej.”

”Du Ă€r blöt i hĂ„ret.”

Jag ler mot min soppsked.

Hugh vÀnder sig mot min lillasyster.

”Du mĂ„ste vara Adeline, som Nina pratar om hela tiden.”

Ӂh, ja”, sĂ€ger mamma och skiner upp. ”Adeline blev Ninas bebis sĂ„ fort jag kom hem frĂ„n sjukhuset med henne. Hon avgudar henne.”

Nina ler, men blicken blir orolig nÀr vi alla tittar pÄ den lilla flickan vid bordsÀnden. Nina mÀrker att hennes dyrkan inte riktigt ÄtergÀldas. Nina Àlskade att byta pÄ henne och bÀra henne och klÀ pÄ henne och pyssla med henne. Men det verkar ha varit förgÀves.

Adeline. En liten frÀmling i huset. Den tystaste av oss alla. Efter bara en termin i skolan, och dÄ har hon redan börjat sÄ sent som möjligt, skapar hon huvudbry för lÀrarna.

”Hon Ă€r inte mycket för smĂ„prat”, sĂ€ger pappa snabbt nĂ€r Hugh ser förvirrad ut. ”Hon Ă€r vĂ€ldigt introvert.”

Jag biter mig i tungan. Som alltid. Introvert. Jojo.

Adeline Àter inte minestrone. Hon fÄr tunt skurna kycklingbitar och vitt bröd utan kanter.

”Trevligt att trĂ€ffas, Adeline”, försöker Hugh igen, och den hĂ€r gĂ„ngen höjer han rösten. ”Hur gammal Ă€r du?”

Adeline svarar inte. Svaret Ă€r ”sex”, men hon förblir tyst, ser inte ens pĂ„ Hugh. Han upprepar ljudligt frĂ„gan, ett sista försök till samtal.

”Hon kan höra dig”, sĂ€ger jag dĂ€mpat och sippar pĂ„ mitt vatten.

Han sneglar pÄ mig för första gÄngen sedan vi nÀstan krockade i ytterdörren.

”JasĂ„.”

”Din familj har ju bott i Juniper i mĂ„nga generationer”, sĂ€ger mamma, byter hastigt kurs pĂ„ samtalet. Hon Ă€r för prat vad en Ă„ra Ă€r för en bĂ„t. Hon hjĂ€lper konversationen att flyta lugnt och smidigt över svĂ„ra vatten.

Jag Àr ett ankare. Jag fÄr allt att stanna upp.

”Ja”, sĂ€ger Hugh. ”VĂ„rt namn Ă€r bland de Ă€ldsta i byn. Vi hĂ€rstammar frĂ„n en av grundarna. Det var bland annat dĂ€rför pappa ville flytta tillbaka. Han tyckte att livet i storstan blev alldeles för anonymt.”

”Vi kommer gĂ„ efter maten”, meddelar Nina. Jag kommer av mig helt nĂ€r hon byter Ă€mne sĂ„ plötsligt. ”Ungdomsklubben har disko.”

”Wow”, mumlar jag, med bröd i munnen. ”Studio 54 bĂ€var.”

”Det lĂ„ter jĂ€ttekul!” sĂ€ger pappa högt, överröstar mig innan det jag sa kan skapa pinsam stĂ€mning.

”Ni borde ta med er Keedie.”

Mamma kanske inte alls Àr en Ära. Orden fÄr mig att

sÀtta brödet i halsen, sÄ mycket att pappa mÄste dunka mig i ryggen. Den lilla skalken flyger ur munnen och landar i soppskÄlen med ett ovÀrdigt plask.

”Nej tack”, kraxar jag med raspig röst. Jag har tĂ„rar i ögonen.

”Struntprat”, sĂ€ger mamma med bestĂ€md blick. ”Tvillingar gĂ„r tillsammans.”

Det Àr ett inofficiellt familjemotto. Vi har alltid varit varandras förklÀden.

”Hon skulle inte tycka om det”, sĂ€ger Nina stelt och spĂ€nner blicken i mig, med en blandning av fasa och Ă€ckel. Jag himlar med ögonen. Som om jag desperat skulle vilja hĂ€nga efter Nina och hennes avskyvĂ€rda kompisar en hel kvĂ€ll.

”Keedie följer med, annars fĂ„r ingen gĂ„â€, sĂ€ger mamma, och hon hĂ„ller kvar Ninas blick.

Jag kan inte lÀsa av vad som tyst passerar mellan dem.

”Okej”, sĂ€ger Nina, vars stol gnisslar nĂ€r hon plötsligt reser sig. ”Men vi gĂ„r dit nu. Det Ă€r redan mörkt.”

”Det Ă€r november i Skottland”, sĂ€ger jag, med en sked soppa i munnen. ”Det blev mörkt vid elva i morse.”

”Nu eller aldrig”, framhĂ€rdar Nina med en glĂ€ttigt hotfull röst. Hugh reser sig lydigt med ett artigt leende mot mamma och pappa.

”Tack för en utsökt middag”, sĂ€ger han mesigt.

”Det var sĂ„ lite”, fĂ„nar sig mamma medan pappa nickar.

”Ge mig fem minuter att byta om”, sĂ€ger jag och slĂ€nger min servett pĂ„ bordet.

”Nej, Keedie, var nu bara normal”, vĂ€djar Nina.

Normal. Jag skrattar nÀstan högt.

”Om jag ska gĂ„ ut med Junipers ungdomar vill jag bĂ€ra uniform”, hĂ€mnas jag.

Hugh ser nyfiken ut. SÄvitt han vet kanske jag kommer ner igen utklÀdd som till halloween. Typ bakdelen pÄ en sÄdan dÀr dubbel hÀstdrÀkt.

Vi följer Junipers lugna kullerstensgator mot centrum i byn, dÀr Ungdomsklubben ligger. En gÄng i tiden lÄg det en bowlinghall dÀr, men det blev det Àndring pÄ nÀr de som grundat den hade dött och tonÄringarna började hÀnga runt dammen i parken. Nu skickar de hit oss, varje fredag, sÄ att vi Àr pÄ ett och samma stÀlle i stÀllet för utanför nÄgons trÀdgÄrd.

NÀr man Àr liten finns det hundra saker man kan göra. Vuxna har inget emot en. Sedan Àr det nÄgot som förÀndras. Platserna att vara pÄ försvinner och man möts av misstankar och motvilja vart man Àn gÄr. Men man Àr inte vuxen. Man fÄr inte tillgÄng till vÀrlden.

Man förvÀntas bara vÀnta.

Jag har pÄ mig en klÀnning helt i rosa tyll. Den fÄr mig att se ut som vandrande sockervadd.

Jag fryser jÀttemycket, men Nina skÀms ihjÀl och det Àr det enda som betyder nÄgot. Jag kan kÀnna hennes nya vÀn stirra pÄ mig.

”Varför har du aldrig sagt att du har en tvilling?” viskar Hugh till Nina. Gatan Ă€r öde – det Ă€r omöjligt att föra en ohörd konversation i Juniper, minst av allt pĂ„ kvĂ€llen. Det rycker bokstavligt i gardinerna nĂ€r vi fortsĂ€tter mot Ungdomsklubben.

”Vad finns det att sĂ€ga?” sĂ€ger Nina och granskar mig med omtumlad fasa dĂ€r jag slĂ€ntrar fram i min luddiga, rosa klĂ€nning.

”Hon skĂ€ms för mig”, sĂ€ger jag avslappnat till Hugh.

”Det stĂ€mmer inte”, utbrister Nina.

Det har inte alltid varit sÄ. Vi brukade stÄ varandra nÀra. Vi brukade klÀ ut oss i fjÀderboor och skrika Abba-lÄtar till varandra. Det Àr den enda musik vi nÄgonsin varit överens om.

NÀr vi nÄr vÄr destination Àr den upplyst av regnbÄgsfÀrgad belysning. Men klÀderna som folk bÀr Àr lÄngt ifrÄn fÀrgglada. Alla bÀr olika varianter av samma outfit.

Grupptryck mÄste andas lika bra som bomull.

I huvudÀnden av salen har man röjt undan stolarna och skapat ett dansgolv, och ett mindre sidorum med ett biljardbord anvÀnds som kapprum. NÄgra av killarna spelar, medan ett gÀng tjejer stÄr och ser pÄ.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.