9789177415121

leda och samspela

I MEDBORGARNAS TJÄNST

Innehåll

Förord 4

Framspegel 6

del a – mina vägar mot L edars K ap 9

1. Mina första steg som ledare 10

2. På vandring mot nya ledaruppdrag 26

3. Vandra vidare mot nya mål 44

del b – L eda och samspe L a 59

4. Leda och samspela i en stor organisation 60

5. Leda i med- och motvind 82

6. Leda när krisen kommer 93

7. Leda och samspela tillsammans 104

del c – L eda dig sjä Lv, spana och ref L e K tera 121

8. Lusten att utveckla ditt ledarskap 122

9. Spana och samspela för att leda bättre 133

10. Avslutande reflektioner 144

Backspegel – med sikte framåt 162

Författarens tack 164

Litteratur 166

Övriga referenser 167

Kommunforskning 168

Förord

Lena Dahlstedts bok Leda och samspela i medborgarnas tjänst tar sig an ledarskapets konst och komplexitet, inte som en checklista, utan som en lysande livsberättelse om mod, lärande och insikt.

Att leda är att förstå människor – deras drömmar, rädslor, konflikter och potential. Det är att våga se bortom ytan, att lyssna bakom orden och att balansera mellan styrka och sårbarhet.

Från den framväxande insikten om betydelsen av att själv ta sig an ledarskap för att undvika ett dåligt, belyses både väntade och oväntade utmaningar i att axla ansvaret i grupper präglade av samarbete men även av konkurrens.

Boken visar att ledarskap aldrig kan göras halvhjärtat – det går inte att bli chef lite halvdant, du måste bli det på riktigt i allt vad du gör.

Orden rymmer en djup sanning – ledarskap är ett hantverk, en ständig närvaro och ett ansvar för att både läsa av de sociala spelen och samtidigt förändra dem.

I berättelserna möter vi en guldgruva av olika uttryck för makt och inflytande, från människors intentioner och förmågor att ta sig igenom kriser som oundvikligen uppstår, till vikten av spaningar och samarbeten och en djup tillit till vad vi kan åstadkomma tillsammans. Eller hur en enkel ledstjärna – som förvaltningslagens portalparagraf om en snabb, smidig och enkel handläggning – kan vägleda i det vardagliga och det långsiktiga arbetet.

I varje kapitels avslutande korta avsnitt Lenas lärdomar om ledarskap får vi en unik inblick i hur erfarenheter via reflektion blir till visdom. Författaren visar hur ständigt lärande och omdöme och till och med arkivering inte bara är nycklar till bättre ledarskap, utan också till ett rikare liv för alla.

Vikten av att stötta men också att störa varandra när det behövs illustreras, liksom betydelsen av att välkomna både bekräftelse och opposition för att få bäst utväxling på service till medborgarna.

Insikten att våra barn och deras framtid måste stå i centrum för allt vi gör som samhälle är central. Kommunerna, som ofta balanserar på en knivsegg mellan stora förväntningar och begränsade resurser, spelar en avgörande roll. Hur vi leder och samspelar i dessa sammanhang formar inte bara dagens verksamheter, utan hela framtida generationer.

Det här är en bok att återvända till, en källa till inspiration och en praktisk vägledning i att navigera det svåra och det vackra i ledarskap. Den kombinerar klokhet och djup kunskap med en tillgänglig pedagogik, och gör det på ett sätt som visar att det bästa ledarskapet inte bara är en roll, utan ett sätt att vara. En bok för varenda människa som arbetar med människor att läsa, oavsett om det är inom kommunal, statlig eller privat verksamhet.

Du som läsare har en njutbar och tankeväckande resa framför dig!

Våga skriva Låt inte stå! på livets ledarskapstavla. Låt bokens insikter färga av sig i ditt eget ledarskap, och må du, likt författaren, våga ta tyglarna – med mod, med omsorg och med klokhet.

December 2024

Åsa Lundquist Coey

Framspegel

Detta är min berättelse om livet som chef och ledare i medborgarnas tjänst. Men det är också någonting mer. Det är en bok om ledarskap och hur du kan nå både hög kvalitet och kostnadseffektivitet – och samtidigt ha kul under tiden.

Del A, Mina vägar mot ledarskap, handlar om min utveckling som ung chef och ledare med olika uppdrag i medborgarnas tjänst. I kapitel 1–3 berättar jag om min resa från ung ridlärare till kultur- och utbildningsdirektör. Det är också berättelser om ovanliga händelser, platser och människor som har påverkat mina vägval och mitt ledarskap.

Del B, Leda och samspela, handlar om att leda och samspela som högsta chef i en stor organisation. I kapitel 4–7 berättar jag om hur det var för mig att ta täten och kliva upp på ett större uppdrag som stadsdirektör i en stor kommun. Att sikta högt och försöka bli bäst på att vara kommun. Att utveckla en enkel ledning, styrning och ett långsiktigt hållbart styrsystem. Hur gör man för att nå både hög kvalitet och kostnadseffektivitet? Det är ju bara människor som skapar resultat. Hur kan du motivera alla att vilja göra sitt bästa för dem ni är till för? Hur är det att leda en stor organisation i medvind, motvind och vid kriser, att förhandla stora avtal och att leda tillsammans med andra i ledningsgrupp?

Del C, Leda dig själv, spana och reflektera, handlar om vikten av att utveckla dig själv som ledare och reflektera kring ditt eget ledarskap. I kapitel 7–10 berättar jag om hur jag har utvecklat mitt ledarskap på olika sätt och hur jag har spanat efter utveckling själv och tillsammans med andra. Avslutningsvis reflekterar jag om hur det var att sluta som chef och vad jag lärt mig under mina drygt trettio år som chef i medborgarnas tjänst.

Varje kapitel avslutas med mina lärdomar om ledarskap och några reflekterande frågor för dig att fundera på. Förhoppningsvis kan du ha nytta av min berättelse och samtidigt fundera på hur du bäst kan utveckla ditt eget ledarskap.

Lena Dahlstedt, februari 2025

Efter en tuff vår 1986 var det dags för semester och resa med hela familjen till Luleå för att fira min far som fyllde jämna år. Han hade ordnat ett stort trädgårdskalas med helstekt gris, massor med vänner och musik. Det blev en riktigt rolig fest, då jag fick återse gamla vänner och tidigare grannar.

Dagen efter skulle vi bara sova ut och ta det lugnt. Men jag vaknade av att jag kände mig konstig och kunde inte stiga upp ur sängen. Väckte min man och fick hjälp att komma upp. Halva jag var förlamad, kunde inte använda mina ben och armar som vanligt. Vi blev förstås oroliga och åkte in till akuten. Väl där blev jag snabbt omhändertagen, skickades vidare till sjukhuset och fick gå igenom diverse undersökningar. Där konstaterade de att jag fått en blodpropp i hjärnan och var nästan halvsides förlamad.

Det blev en chock för oss alla, vad skulle hända nu? Skulle jag fortsatt vara förlamad eller skulle det gå tillbaka? Varför hade jag fått en propp? Kunde jag få fler? Många frågor och få svar.

Men läkarna var ändå positiva, jag var ung och de sa att jag troligen skulle återställas. Jag fick stanna några dagar på sjukhuset och sen fortsätta min vård när vi kom tillbaka till Stockholm. Där kom jag också med i en aktuell forskningsstudie under några år.

Det visade sig att jag fått en p-pillerpropp som inte var så ovanligt på den tiden. Jag hade haft tur, det var en liten propp och skadan läkte bra. Så småningom blev jag bättre och sen återställd i alla fall fysiskt. Jag fick äta blodförtunnande medicin under några år och förstås sluta med p-piller.

Min viktigaste erfarenhet från den tiden är vikten av att ta vara på livet medan det pågår och att vara ödmjuk inför livets sköra tråd.

a mina vägar mot

ledarskap

1. Mina första steg som ledare

Minnen, det där opålitliga flödet jag vet att vi åkte över en bro, en mor en far, en tyst pojke med stora öron och en liten syster som snart skulle födas.

Ordfirman Och Lars hedström, BrOpassage 2018

Edeforsgatan 80 och andra barndomsställen

Jag växte upp i skuggan av järnverket på Edeforsgatan 80 i Luleå. Min familj flyttade från Borlänge till Luleå precis innan jag föddes. Pappa jobbade på järnverket, mamma var hemarbetande och storebror Lars var min stora idol. Vi var en familj som alla andra i arbetarkvarteren i mitten av 1950-talet. Det kryllade av barn i alla lägenheter och på gatan. Kvinnorna var hemarbetande och männen jobbade på järnverket. Vi barn lekte mest hela dagen på den oändligt långa Edeforsgatan.

Pappa blev förman på järnverket. Jag förstod inte vad han gjorde på jobbet, men jag förstod att de andra lyssnade på honom och att han var en ledare för sina arbetskamrater. Morfar arbetade vid Statens Järnvägar i Jörn och Skellefteå, han älskade tåg. I Skellefteå bodde morfar och mormor i ett härligt rött hus på stationsområdet tills morfar gick i pension. Han var också förman. Jag vet inte vad han gjorde, men det verkade viktigt för att tågen skulle gå rätt.

Pappa och morfar blev de första ledare jag kom i kontakt med. Men de som gjorde störst intryck på mig i sin ledarroll var mina engagerade lärare och de underbara bibliotekarierna som jag mötte varje vecka när

jag lånade nya böcker. Jag var en bokslukare av stora mått, men vi hade inga böcker hemma. Så jag blev stamkund på skolbiblioteket och stadsbiblioteket.

Mormor var sömmerska, hon sydde festklänningar åt de fina damerna i Skellefteå. Jag satt ofta på golvet i hennes syrum och tittade och lärde. Jag fascinerades av tyger, knappar och trådar och lyssnade när hon träffade kunderna och provade kläder. Det var mina första lärdomar om kundbemötande.

Mamma var länge hemarbetande, sedan fick hon jobb på konditori. Hon sålde kakor mest hela dagen och var glad och trevlig mot alla kunder. Lite längre fram fick mamma lust att börja studera och göra nya vägval. Hon läste in en gymnasieexamen och fick ett bra jobb som chefssekreterare på Länsarbetsnämnden i Luleå. Hon visade mig att det går att utvecklas och studera vidare om du bara vill.

När jag var sex år fick jag gå på lekskola några timmar varje dag. På lekis lekte vi affär nästan jämt. Pedagogerna hade byggt upp en hel butik med varor, affärsdisk och låtsaspengar. Så kul, där lärde jag mig räkna.

Det skapades nya stora villaområden i Luleå där järnverksarbetare och andra kunde bygga sina egna hem. Pappa och mamma ville också bygga ett eget hus. De kämpade och byggde i flera år och sedan kunde vi flytta in i vår röda tegelvilla i ett helt nytt villakvarter.

Mina första år i området var roliga med lek ute med kompisar på kvällar och helger och härliga första skolår med mycket bra lärare. På den tiden var det många nyexaminerade lärare som kom söderifrån och som försökte få oss norrländska barn att lära sig rikssvenska. Det gick för bra med mig, tyvärr tappade jag min dialekt redan de första skolåren.

Vi var stora årskullar och jag minns också många skolprovisorier innan de nya skolorna var byggda. Mackor i klassrummet var länge den vanligaste skollunchen och ständigt pågående byggen på skolgården orsakade ofta problem. Jag minns särskilt en allvarlig olycka då ett barn blev påkört av en lastbil som backade. Barnet avled och det blev stor sorg på skolan under lång tid. Minnet av händelsen sitter fortfarande kvar i kroppen och gjorde sig påmint när jag senare fick ansvar för utveckling

av skolor och skolgårdar. För mig blev det viktigt att alltid tänka säkerhet för barn och unga när vi utvecklade skolgårdar, även under själva byggprocessen.

Jag var en aktiv, sportig och flitig flicka som gjorde mitt bästa när jag inte busade med min storebror. Det blev mycket rörelse med skidåkning, gymnastik, friidrott och ridning. Jag hade lätt för mig i skolan och de första betygen blev bra, men sedan tröttnade jag och strulade till det ordentligt för mig på högstadiet.

Ridlärare – mitt första egna vägval som ledare

Mina tonår blev en stökig tid och skolan var inte min högsta prioritet, snarare tvärtom. Jag gick ändå ut nian med hyfsade betyg. Sedan var det dags för gymnasiet i stan. Jag valde ekonomisk linje eftersom jag inte visste vad jag ville. Gymnasieskolan blev en pina från dag ett. Jag tröttnade snabbt på tråkiga och ointressanta lärare och på långsamma lektioner. Tempot var alldeles för lågt för mig och det blev bara trist.

Jag skrev en uppsats om skolan i högstadiet som handlade om framtidens skola. Uppsatsen Trivselskolan – finns den? bottnade i en artikel från 1968 i Skolledaren av Bert Stålhammar, vid den tiden rektor, senare fil.dr i pedagogik. Undervisningen måste vara intressant för att eleven ska känna trivsel, skrev jag då. Kraven som läraren ställer måste vara klara och tydliga från början. Inte visste jag då att jag skulle ägna större delen av mitt yrkesliv åt att utveckla skolan.

Det enda som var kul på den tiden var kompisarna och tiden i stallet. Efter första året på gymnasiet bestämde jag mig för att gå min egen väg. Jag hoppade av skolan och började jobba som ridlärare. Jag älskade att vara i stallet, att jobba med hästar, rida, tävla och leda andra ungdomar. Det var livet för mig då, mycket aktivitet, stort ansvar och utveckling både som ryttare, ledare och människa.

Därefter dröjde det inte länge förrän jag träffade min blivande man som hade flyttat till Luleå för att studera på den nya högskolan. Vi möttes i en trappa efter en festkväll och fick sällskap ut på gatan. Sedan dess har vi hållit ihop och firat mer än 50 år tillsammans. Jag blev snart

gravid och vi bestämde oss för att behålla barnet och flytta ihop trots att många försökte få oss att låta bli. Våra föräldrar var tveksamma och skolans psykolog försökte få mig tillbaka till skolan med alla medel. Det var en tuff tid, men jag var bestämd, jag ville inte alls gå tillbaka till skolan. Jag ville leva med min man och föda vårt barn. Snabbt insåg jag ändå att jag kanske skulle behöva studera för att kunna gå vidare. Då fick jag dispens för att börja läsa kurser inom vuxenutbildningen, eftersom jag var så ung och dessutom gravid. Jag läste in de gymnasieämnen jag behövde i min egen raska takt.

Upptäcker lusten till matematiken

Att bli mamma vid 17 år är kanske inte något att rekommendera, men det gick bra tack vare min man och min starka vilja att utvecklas och ta ansvar. Jag fortsatte att läsa in de ämnen jag behövde för att kunna läsa vidare. Efter en tid flyttade vi till Uppsala där vi studerade vidare båda två. Inom vuxenutbildningen hade jag en mattelärare som var underbar. Hon fick mig att upptäcka matematiken på nytt. Jag hade egentligen lätt för matte och tyckte det var kul igen. Efter avslutade kurser med högsta betyg tyckte hon att jag skulle fortsätta med matematik på universitetet. ”Gå upp till Matematicum och säg att du vill börja där”, tyckte hon, även om jag inte hade tillräckliga betyg i naturvetenskapliga ämnen som man också skulle ha.

Jag gjorde som hon sa, gick dit och försökte anmäla mig. Matematicum hade aldrig haft en mattelev som inte också hade läst fysik och kemi, men jag bönade och bad att få börja på prov. De kunde väl testa mig några veckor för att se hur det gick. Och på den vägen blev det, jag fick börja på prov, de testade mig på olika sätt och till slut fick jag börja på den ordinarie kursen.

Det blev ett fantastiskt roligt år, jag pluggade matte för fullt och det gick bra. Vi var också en av de första klasserna matematiker som fick jobba med stordatorn i Uppsala och lära oss grunderna i programmering, något som jag har haft stor nytta av hela yrkeslivet. Att så tidigt få upptäcka möjligheterna med datorer blev viktigt för min fortsatta utveckling.

Under tiden i Uppsala visade det sig också att vår dotter var allergisk. Vi fick göra en ordentlig allergiutredning och hon var så pass dålig att vi inte kunde ha henne på förskola. Vi fick en dagmamma så att jag kunde studera vidare och jag fick förstås sluta rida eftersom hon var mest allergisk mot hästar och andra pälsdjur. Fokus blev i stället att lära oss allt om allergier och hur vi tar hand om henne på bästa sätt. Det blev en tidig lärdom som senare ledde till stort engagemang inom Astmaoch allergiförbundet.

Gamla tvätthuset i Huddinge

När min man var klar med sina studier fick han sitt första jobb i södra Stockholm och vi packade väskorna för att flytta vidare. Vi hittade ett litet gammalt sekelskifteshus i Huddinge med ett uthus som hade varit traktens tvätthus. Det var ett ruckel som vi kunde köpa billigt med lite stöd av svärfar. Det renoverade vi under flera år.

Vi bodde mitt i renoveringsprojektet med små barn och byggmaterial, men med en uppvuxen gammal tomt som var en underbar lekplats för barnen. Som tur var fanns också en öppen förskola i närheten, där vi kunde vara varje dag när det var dåligt väder.

Vi fick vårt andra barn och allt gick bra. Jag kände att jag hade energi över så jag blev dagmamma i kommunen. Det var ansvarsfullt, roligt och gav extra inkomster till mera byggmaterial och blodpudding. Jag engagerade mig i den lokala allergiföreningen för att få kontakt med andra föräldrar till allergiska barn för att kunna hjälpas åt och stötta varandra.

Under tiden i Huddinge ville jag också utveckla mig mer. Kanske kunde jag bli kursledare inom ett studieförbund? Jag fick positiv kontakt med Studieförbundet Vuxenskolan och ABF och fick hålla olika kurser, om till exempel matematik för föräldrar, om allergiska barn och om klädsömnad, ett stort fritidsintresse.

Det var roligt och lärorikt att få olika kursledaruppdrag med möjlighet att få träffa andra vuxna några kvällar i veckan. Jag fick också gå olika kurser i kursledarskap som gjorde mig ännu mer intresserad av att bli lärare i framtiden. Om jag inte kunde bli ridlärare så kanske mattelärare kunde bli min väg framåt?

Flyttlasset går till Skåne

Efter några år var huset i Huddinge renoverat och vi var båda sugna på att få nya perspektiv. När min man fick ett bra jobb nära Sölvesborg i Blekinge bestämde vi oss för att flytta söderut. Husrenoveringen hade gått bra och vi kunde köpa en stor villa i norra Skåne. Det kändes som att flytta till ett slott. Här skulle vi kunna bo länge, tänkte jag, nära naturen och ha en stor familj.

Livet i norra Skåne under småbarnsåren blev härligt med stort hus och fin tomt nära naturen och med gångavstånd till det mesta. Det var gott om plats för barnen, nära till dagmamma, skola och simhallen som blev vår fritidsgård.

Mitt engagemang i den lokala allergiföreningen utvecklades och jag hamnade i kommunens handikappråd. Det var min första ordentliga kontakt med den kommunala förvaltningen och jag upptäckte att det inte alls var särskilt lätt att försöka påverka tjänstepersoner. Men det var en nyttig erfarenhet för min fortsatta utveckling.

Dags att välja nya vägar

När vi hade kommit på plats ordentligt i Skåne ville jag fortsätta mina studier. Det blev företagsekonomi i Lund på halvdistans, med studier anpassade för vuxna. En kväll i veckan åkte jag till Lund och sedan studerade jag hemma under veckan. Många som gick kursen hade egen arbetslivserfarenhet. Det passade mig perfekt. Jag lärde känna några studiekompisar från Kristianstad och vi kunde samåka och göra många roliga projekt tillsammans.

Under studietiden arbetade jag som lärarvikarie på några grundskolor i närheten. Jag fick lära mig att undervisa i alla ämnen, trots att jag inte var utbildad inom dem. Jag fick också lära mig att ta itu med struliga tonåringar som ville göra allt för att ”jävlas” med vikarien, en nyttig erfarenhet som krävde stor kreativitet. Klarar du det så klarar du allt.

Mitt roligaste minne från vikarietiden är när jag skulle ha en nionde klass i tyska, jag som inte kunde ett enda ord tyska. Jag bestämde mig för att göra en omvänd lektion. Eleverna fick i uppgift att försöka lära

mig så mycket tyska som möjligt på två lektionstimmar. De fick först fundera ut hur de skulle göra i mindre grupper. Därefter fick de testa övningarna på mig och vi utsåg den grupp som lyckades bäst. Det blev en rolig lektion både för eleverna och för mig och ett extra kul minne.

Jag fick också pröva på att jobba med arbetsmarknadsutbildning för vuxna. Min första kurs blev Administrativ Data Behandling (ADB). Det var så roligt att få jobba med vuxna elever och programmering redan på slutet av 1970-talet. Jag minns särskilt när vi fick ägna en hel termin åt att skapa och programmera ett budgetprogram. Sedan fick vi testa budgeten sista veckan före jul. På den tiden fanns inga färdiga budgetprogram. Under alla mina yrkesår har jag sedan fått följa IT-utvecklingen i skolan och samhället.

Studierna i Lund bestod av företagsekonomi, marknadsföring och statistik. Sedan tidigare hade jag matematiken. Vad kunde jag använda allt detta till? Vad ville jag bli? Ville jag bli lärare eller ville jag börja jobba i näringslivet? Eller kanske inom någon myndighet? Mina lärardrömmar var fortfarande starka och jag sökte till en ettårig utbildning i Malmö för att bli lärare i matematik och företagsekonomi. Samtidigt hade vi fått vårt tredje barn och jag skulle bli tvungen att studera på heltid på plats i Malmö. Hur skulle det gå? Min man jobbade hårt och reste en del i jobbet. Men vi bestämde oss för att ändå försöka, det var ju bara ett år.

Jag sökte och kom in på utbildningen och hyrde en liten etta nära högskolan för att slippa åka varje dag. Min man tog hand om hem och barn under veckorna och jag var hemma på helgerna. Det blev en tuff höst för oss alla, men också roligt och stimulerande för mig. Lärarhögskolan i Malmö var progressiv och vi hade många kreativa lärare. Jag fick en lärarutbildning i framkant, men jag förstod det inte då, utan först långt senare.

Efter höstens studier på lärarhögskolan skulle vi göra en längre praktik på våren. Jag ansökte om att få göra praktiken i Kristianstad för att kunna bo hemma. Lärarhögskolan sa nej med motivering att deras handledare inte kunde resa så långt för att besöka mig några gånger på en termin. Det är knappt 10 mil mellan Malmö och Kristianstad.

Jag överklagade till utbildningsdepartementet, på den tiden var allt som rörde skolan statligt. Efter många administrativa turer fick jag till slut dispens för att göra min praktik i Kristianstad. Jag lärde mig då att det går att slåss mot myndigheter om du bara vill, kan skriva och har bra argument. Lärarhögskolans handledare fick göra några resor till Söderportskolan i Kristianstad den våren. De tyckte det var intressant att få besöka en bra skola som de inte hade besökt tidigare.

Mina första förebilder som ledare

Söderportskolan i Kristianstad var en gammal anrik gymnasieskola med historia från 1600-talet. Där fanns många duktiga lärare, bland annat min handledare Rune Larsson som undervisade i företagsekonomi och som var en fantastisk pedagog. Jag lärde mig så mycket av honom.

Jag har också starka minnen av vår rektor Bertil Svensson. Han var en äldre korrekt man med hatt. När jag mötte honom på skolgården lyfte han alltid på hatten och hälsade med efternamnet. Jag fick stor respekt för honom, mest för att han var så mån om att alla elever skulle nå så bra resultat som möjligt.

Rektorn besökte mina lektioner flera gånger under praktikterminen, han ville säkert skapa sig en egen bild av min undervisning. Jag minns särskilt en lektion i matematik i en naturvetarklass då jag gjorde ett innovativt och annorlunda upplägg. Eleverna skulle skapa egna matematikuppgifter till varandra och att göra bra och korrekta facit. Därefter fick de göra varandras uppgifter och rätta varandras svar. Jag blev orolig när rektorn besökte oss, det var kanske inte ett vanligt upplägg i en naturvetarklass. Men det var en rolig, lärande och kreativ lektion tyckte rektorn som var betydligt mer nytänkande än jag trodde. Underskatta inte en man i hatt.

När jag var klar med lärarutbildningen fick jag erbjudande om mitt första fasta lärarjobb i matematik och företagsekonomi på Söderportskolan. Det blev ett spännande första år då jag bland annat fick möjlighet att utveckla min undervisning i företagsekonomi för struliga elever. Det var en stor utmaning att få de elever som inte alls ville gå i skolan

att ändå gilla matematik och företagsekonomi och vilja lära sig och utvecklas. Jag minns särskilt en klass med DK-tjejer. DK stod för Distribution och kontor och på den linjen utbildades de som skulle jobba i affär eller på kontor. Det var den utbildning som hade lägsta intagningspoängen i hela skolan.

Matematikbokens övningar fungerade inte alls för DK-eleverna, övningarna var alldeles för teoretiska och trista. Jag fick försöka skapa enkla konkreta övningar som handlade om butiken eller kontoret för att de skulle förstå. Då gick det bättre, de insåg att de kunde ha nytta av matematik och tyckte att det var roligt med praktiska övningar. Roligast var att räkna på butiksflöden och vad som händer om man möblerar om i butiken. Då fick de både geometri och företagsekonomi på köpet.

Mitt första lärarår på Söderportskolan ökade också mitt intresse för läromedel. Jag ville skapa läromedel som var mer praktiska och som byggde på verkligheten, de som fanns på den tiden var ofta teoretiska och alltför förenklade. Det var då jag började skissa på ett första läromedel om projektarbete eftersom vi också jobbade mycket med projekt.

Ny flytt och nytt jobb

Efter tio år i Skåne bestämde vi oss för att det var dags att flytta tillbaka till Stockholmstrakten. Livet i Skåne var härligt men vi hade börjat längta norrut. Släkten fanns i Stockholm och Norrbotten och det blev många och långa resor genom Sverige. Våra skidresor gick till Hemavan och min släkt bodde kvar i Luleå och det blev extremt långa bilresor varje år. Vi ville också försöka ge barnen bättre utbildningsmöjligheter än vad som fanns i norra Skåne på den tiden. Min man sökte och fick snabbt nytt jobb i Stockholm och jag sökte nya lärarjobb. Det fanns flera lediga jobb som företagsekonomilärare i Stockholmsområdet. Jag sökte bland annat till det nybyggda gymnasiet i Tyresö och den gamla anrika skolan Frans Schartaus gymnasium på Södermalm.

Tyresö gymnasium var spännande och nytt och lärarna och ledningen verkade progressiva. Det var lockande för mig som ville utveckla och

förändra, men det skulle bli en lång väg att pendla. Frans Schartaus gymnasium och handelsinstitut kändes som raka motsatsen: gammalt, anrikt och med många kompetenta och professionella lärare inom de olika ämnena inom företagsekonomi. Rektor Anders Wahlberg var också en äldre erfaren rektor med hatt och med ett brinnande engagemang för eleverna och utveckling för både elever och lärare.

Jag valde jobbet på Frans Schartau, främst för att det fanns så många kompetenta kollegor inom ekonomiområdet och stora möjligheter att få utvecklas som ekonomilärare. Jag kunde också specialisera mig i delar av ämnet företagsekonomi, till exempel organisation och ledarskap samt marknadsföring som var mina stora intressen. Viktigast var att jag fick förtroende för rektorn som hade så starkt elevfokus. Att välja min ledare har varit det viktigaste för min egen utveckling genom åren.

Att börja jobba som lärare på Frans Schartau var en stor upplevelse. Till den enormt vackra skolbyggnaden, fylld av fantastiska lärare i företagsekonomi, sökte sig elever som var intresserade av ekonomiämnets olika aspekter och skolan hade både gymnasium och eftergymnasial utbildning. Det var en underbar plats för en ung engagerad ekonomilärare som ville utvecklas och driva skolutveckling.

Det började inte så bra

Min första dag på Frans Schartau inleddes inte på bästa sätt. Jag kom in i den magnifika byggnaden på Stigbergsgatan, klev uppför den stora stentrappan och in i lärarrummet. Det var ett stort vackert rum med ett gigantiskt gammalt ekbord i mitten med gamla karmstolar runt om. All inredning var i mörk ek, teak eller mahogny, och väggarna kantades av höga bokskåp. Det var tomt runt bordet så jag satte mig på en bra plats med ljus från fönstret. Jag hann inte sitta där länge. Då kom en kollega från rummet intill och viskade till mig: ”Hej, välkommen, men du ska nog inte sätta dig på den här platsen, det är xx plats. De nya lärarna sitter i rummet intill.” Jag reste mig och följde med till det andra rummet som var betydligt ljusare och fräschare med fina möbler och burspråk och en ljusare stämning. Jag förstod snabbt att här gällde det att

lära sig alla gamla regler och heliga kor under ytan först, innan jag kunde börja driva utveckling.

I stället lyssnade jag och lärde och efter några år fick jag frågan av rektor om jag ville bli studierektor på skolan. Vår skola skulle slås ihop med Skanstulls gymnasium och rektorn behövde utöka ledningen för att klara det samlade uppdraget. Jag tackade ja och fick då ett stort rum med många fina gamla ekmöbler och fantastisk utsikt över hela inloppet till Stockholm. Ett tjusigt rum som jag inte satt så mycket i, jag trivdes ju bäst ute i skolan med elever och lärare. Det var intressant, lärorikt och även utmanande att vara chef och ledare för så många erfarna lärare som kunde ha varit mina föräldrar. Jag är tacksam för rektor som vågade tro på mig och mitt ledarskap så tidigt. Jag undrar hur han tänkte då, jag glömde fråga.

Under mina år på Frans Schartau jobbade vi aktivt med att utveckla ett nytt handelsprogram för gymnasieskolan. Jag hade ordentliga diskussioner med Skolöverstyrelsen och med Stockholms stads legendariska skolchef, Sven-Åke Johansson. Under kontakterna med den statliga och kommunala skolbyråkratin insåg jag att svensk skola behövde förändras. Efter mycket om och men fick vi tillstånd att bedriva utbildningen på försök och den blev en stor succé både för skolan och eleverna. Många elever valde utbildningen och presterade ovanligt bra resultat. Jag lärde mig än en gång att det går om du bara vill och kämpar för det du tror på.

Skriva läromedel – tufft och utvecklande

Under åren på Frans Schartau fortsatte jag att skriva egna läromedel när jag inte tyckte att de som redan fanns var tillräckligt bra. Jag fick kontakt med Liber som parade ihop mig med två andra författare som hade liknande idéer. Vi skrev sedan Projektboken – lär dig projektarbeta, som blev omtyckt och gavs ut i flera utgåvor under femton år. Boken användes av många, inte bara inom skolans värld, och uppskattades länge. Jag tror att vi kanske var lite för tidiga, den stora projektboomen kom senare, under 2000-talet. Det fick mig att inse vikten av tajming,

att göra saker vid rätt tillfälle, inte för tidigt och inte för sent. Men det var spännande att skriva läromedel tillsammans.

Efter det första bokprojektet gick jag med i en större författargrupp med flera författare som skrev i ämnet företagsekonomi. Vi skrev sedan flera stora undervisningspaket för både Liber och Gleerups under många år tillsammans.

Att skriva läromedel var roligt och utvecklande, men också tufft. Vi ville göra läromedel som var företagsekonomi på riktigt med konkreta exempel från verkligheten. Vi var alla aktiva inom olika yrkesområden inom företagsekonomin. Jag hade huvudansvar för att skriva om marknadsföring samt organisation och ledarskap. Men vi bearbetade alla texter tillsammans och var tuffa i vår kritik. Jag fick lära mig hur man utvecklar en text tillsammans, något som jag har haft stor nytta under hela arbetslivet.

Ibland gjorde vi skrivarresor när vi skulle starta upp nya projekt. Jag minns särskilt vår resa till Rumänien under tidigt 1990-tal, den var både omtumlande och betydelsefull för mig och gav nya perspektiv på tillvaron. Det var just efter järnridåns fall och en stor del av befolkningen levde under svåra förhållanden. Jag lärde mig att ibland måste du byta plats för att kunna se saker på ett annat sätt. Ofta behöver du också göra konkreta saker tillsammans med andra för att kunna fungera som en arbetande grupp.

Om lärarutbildningen

Under flera år som lärare fick jag också uppdrag som handledare för lärarkandidater i lärarutbildningen. Det var ett roligt och viktigt uppdrag. Jag hade ju själv haft en fantastiskt bra handledare under min egen utbildning, så jag visste vad det kunde betyda för kandidatens utveckling. Det var så inspirerande att få möta blivande lärare och de flesta var mycket lovande. Men ett år fick jag en lärarkandidat som inte alls var lämplig för jobbet som lärare. Det var jobbigt att vara handledare åt en person som var ointresserad på lektionerna och inte alls ville utvecklas. Jag hade flera samtal med lärarhögskolan och föreslog att de

skulle avbryta utbildningen för kandidaten. Jag avrådde bestämt och tydligt, hen var klart olämplig för att arbeta med barn och ungdomar, men de valde ändå att godkänna personen. Efter det bestämde jag mig för att avsluta alla mina uppdrag som handledare för lärarutbildningen.

Vad skulle hända med de barn och unga som tvingades ha den läraren? Och vad skulle hända med läraryrket om så bristfälliga kandidater godkändes? Och vem vill ha en sådan kollega? Lärarutbildningen är det viktigaste verktyget staten har för att utveckla skolan och det används inte alls. Varför har staten inte lagt mera kraft på denna viktiga fråga?

Lärarna och läraryrket blir inte bättre än lärarutbildningen i sig och de som söker sig till utbildningen. Under mina år inom skoladministration på olika nivåer i stat och kommun har jag ofta funderat på denna viktiga fråga. Lärarutbildningen måste vara bra så att den lockar de bästa att söka sig dit. Vi måste få fler med både goda kunskaper och förmåga för yrket att söka utbildningen. Alla skolor och skolledare måste förstås också säkra att lärarjobbet blir roligt, utmanande och utvecklande.

Det måste också gå att göra karriär som lärare utan att behöva lämna själva lärarjobbet och det måste gå att få bättre lön och villkor om du är riktigt bra i ditt yrke. De lärare som lyckas med alla elever, till exempel de lågstadielärare som alltid lyckas få alla elever att läsa, skriva och räkna, ska ha rejäl löneutveckling.

Pionjärer

på förskoleområdet

När vi kom tillbaka till Stockholmstrakten flyttade vi till Lidingö. Det var svårt att få en förskoleplats som nyinflyttad och till slut fick vår son en plats på en kommunal förskola som inte alls var bra. Vi bestämde oss därför för att försöka hitta andra alternativ. Vi hade länge varit medlemmar i Friluftsfrämjandet och fick där kontakt med förskollärarna Siw Linde och Susanne Drougge som planerade att starta en förskola med utomhusverksamhet. Hösten 1985 startade verksamheten I Ur och Skur Mulleborg i en gammal villa i närheten av där vi bodde. Det var självklart för oss att söka plats för vår son och att engagera oss. Vi blev aktiva föräldrar i förskolan. Jag fick använda min ekonomiska kompe-

tens och fick ansvar för att söka externa ekonomiska medel. Det var inte så lätt på den tiden när det inte fanns någon förskolepeng, men vi blev bra på att söka fondmedel av olika slag.

Vi föräldrar tog stort ansvar. Vi städade på förskolan och i trädgården samt var vikarier när det behövdes. Det var en förskola med engagerade pedagoger och fantastisk innovativ verksamhet. Men inledningsvis mötte vi motstånd från kommunen, vi var då den första fristående förskolan på Lidingö. I Nacka utvecklades Pysslingen under samma tid och blev starten på den förskoleutveckling vi sett i Sverige sedan dess. År 1998 fick förskolan äntligen en egen läroplan och skolformen har utvecklats kvalitativt tack vare positiv konkurrens och samarbete mellan kommunala och fristående förskolor.

Jag är glad över att vi fick vara med om resan med Mulleborg några år. Det gav mig värdefull erfarenhet som jag har haft stor nytta av i senare uppdrag både inom Skolverket och i Nacka kommun. Jag fick också stor förståelse för de som vill starta en ny fristående verksamhet och vilka utmaningar de står inför när de ska möta myndigheter på olika nivåer.

När livet hänger på en skör tråd

Efter en tuff vår 1986 var det dags för semester och resa med hela familjen till Luleå för att fira min far som fyllde jämna år. Han hade ordnat ett stort trädgårdskalas med helstekt gris, massor med vänner och musik. Det blev en riktigt rolig fest, då jag fick återse gamla vänner och tidigare grannar. Dagen efter skulle vi sova ut och ta det lugnt. Men jag vaknade av att jag kände mig konstig och kunde inte stiga upp ur sängen. Jag väckte min man och fick hjälp att komma upp. Halva jag var förlamad, kunde inte använda mina ben och armar som vanligt. Vi blev förstås oroliga och åkte in till akuten. Väl där blev jag snabbt omhändertagen, skickades vidare till sjukhuset och fick gå igenom diverse undersökningar. Där konstaterade de att jag fått en blodpropp i hjärnan och nästan hade en halvsidig förlamning.

Det blev en chock för oss alla, vad skulle hända nu? Skulle jag fortsatt vara förlamad eller skulle det gå tillbaka? Varför hade jag fått en propp?

Kunde jag få fler? Många frågor och få svar. Men läkarna var positiva, jag var ung och jag skulle troligen återställas. Jag fick stanna några dagar på sjukhuset och därefter fortsätta min vård när vi kom tillbaka till Stockholm. Där kom jag också med i en aktuell forskningsstudie under några år.

Det visade sig att jag fått en p-pillerpropp som inte var så ovanligt på den tiden. Jag hade haft tur, det var en liten propp och skadan läkte bra. Så småningom blev jag bättre och därefter återställd, i alla fall fysiskt. Jag fick äta blodförtunnande medicin under några år och förstås sluta med p-piller. Det svåraste var den psykiska omställningen. Det var ju en chock för mig och hela familjen, det hade kunnat sluta riktigt illa och jag var försiktig med det mesta den första tiden. Jag kände mig ofta rädd och osäker i olika situationer, jag vågade till exempel inte köra bil. Den mest aktiva rehabfasen tog ett drygt halvår men sviterna mentalt höll i sig längre.

Min viktigaste erfarenhet från den tiden är att ta vara på livet medan det pågår och att vara ödmjuk inför livets sköra tråd. Att hålla ihop i familjen och hjälpas åt och ta vara på nära och kära blev ännu mer betydelsefullt. Jag blev också en mer omtänksam chef och hade lättare för att förstå när medarbetare eller deras närmaste råkade ut för olyckor eller svåra sjukdomar.

Jag byter riktning

Efter fyra fem år var det dags för vår rektor att gå i välförtjänt pension. Vi fick en ny rektor och jag insåg då hur viktigt det är för mig med en bra chef om jag ska kunna vara en bra ledare själv. Jag förstod direkt att det inte skulle bli bra, varken för mig, eleverna eller lärarna. Då valde jag att börja se mig om och fundera på nästa steg.

Du måste alltid se till att du har en bra chef som passar dig för att kunna fungera som en bra ledare för andra och du måste tro på uppdraget och riktningen. Om du får en chef som inte passar dig och din utveckling måste du spana efter en ny väg i arbetslivet så snart det går.

Just det året undervisade jag en klass i organisationslära i den eftergymnasiala utbildningen. I sina projektarbeten valde de att studera

nedläggningen av Skolöverstyrelsen och beslutet om den nya skolmyndigheten Skolverket, en ovanligt intressant organisationsförändring i staten just då. När eleverna redovisade sina projektarbeten på våren blev jag så inspirerad att jag valde att söka mig till den nya myndigheten som skulle starta efter sommaren. Det var lockande att försöka få vara med och starta en ny skolmyndighet, det händer inte så ofta.

Lenas Lärdomar om LedarsKap

Gå i din egen takt, välj din egen väg och din chef

Fundera på dina egna vägval mot ledarskap. Varför vill du vara chef?

Hur har din väg mot att bli chef och ledare sett ut så här långt?

Vad är en bra chef för dig?

Välj det som är viktigt och roligt för dig och ta vara på dina möjligheter

Vad är det som är viktigast för dig som chef och ledare? Vad är roligast?

Vad vill du helst göra i framtiden? Hur ser dina möjligheter ut framåt?

Lär känna både kultur och historia i din organisation

Hur kan du göra för att lära känna kulturen och historien i din organisation?

Besök arkivet om det finns något, sök på nätet eller fråga de som varit med länge. Hur har det varit här tidigare? Viktiga händelser i historien?

Hur är det nu?

Vad finns det för heliga kor i din organisation? Vad har ni för elefanter i rummet?

Se till att ha fakta på fötterna och inse vikten av tajming

Hur kan du göra för att ta reda på mer fakta om din organisation och era resultat?

Hur gör du när du ska fatta viktiga beslut? Vilka fakta behöver du då?

Hur kan du göra för att bedöma när du och din organisation är redo för förändring?

Våga utmana och göra på ett annat sätt

Hur kan du göra för att våga göra på ett helt annat sätt?

Pröva i liten skala först.

Vad händer då? Hur kan du göra nästa gång?

Vad är det bästa som kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Min nyfikenhet har alltid varit min största drivkraft.

Jag har alltid velat kika runt hörnet, på andra sidan eller ur ett annat perspektiv. Kan vi nå bättre resultat om vi gör på ett annat sätt? Hur kan man lösa detta problem? Hur gör man i andra branscher?

Varför gör inte vi så?

Om du bara spanar under dina egna lampor kommer du att hitta ungefär samma saker. Du måste spana utanför om du vill hitta annat och lära dig nya saker.

Gå en annan väg, titta uppåt och titta nedåt.

Vad ser du då? Träffa människor från andra branscher och fråga hur de gör.

Fråga, fråga och fråga mera. Bjud in spännande personer till din organisation som kan ge andra perspektiv.

Bjud unga och äldre, personer med annan bakgrund och personer med innovativa idéer. Försök leva öppenhet och mångfald i praktiken.

Samarbeten med barn och unga samt näringslivet kan också ge nya idéer och förslag.

del c

leda dig själv, spana och reFlektera

8. Lusten att utveckla ditt ledarskap

Hur kommer det sig att den struliga tonåringen som hoppade av gymnasiet blev utbildningsdirektör och stadsdirektör i en stor kommun?

Hur blir man till som chef och hur utvecklas man som chef? Jag har alltid velat lära mig mer, men passade inte så bra i det fyrkantiga och likriktade skolsystem jag växte upp i. Men min lust att utvecklas har funnits där hela tiden precis som min lust att förbättra skolan så att fler elever får möjlighet att lyckas.

Att utvecklas som chef och ledare kan man göra på väldigt många sätt. Det viktigaste tror jag är att göra det som passar dig bäst i den situation du är i. De ledarskapskurser jag gått har inte gett mig så mycket. Det har däremot de kollegor jag mött och de nätverk jag medverkat i. Och de utvecklingsinsatser som har legat långt ifrån en vanlig kurs när jag tvingats utmana mig själv ordentligt.

Det som utvecklat mig mest är ändå själva arbetet som chef och ledare. Jag har lärt mig mycket av alla de utmaningar vi ställts inför och alla de medarbetare jag har fått jobba med. Utveckling pågår i arbetet hela tiden. Som jag sa till alla nyanställda i Nacka: ”Du har alltid två uppdrag: göra jobbet och utveckla jobbet.”

Från rutat och linjerat till blankt och helt digitalt

Min egen utveckling under drygt 30 år som chef kan enklast beskrivas som en vän till mig gjorde, då hon noterat vilka olika slags anteckningsblock jag använde genom åren. Under 1980-talet hade jag alltid rutade block, det var då jag studerade matematik och företagsekonomi. Det var praktisk med rutade block och jag gillade rutor. Jag var kanske fyrkantig på den tiden även i min roll som ledare. Under 1990-talet arbetade jag

på Skolverket och det mesta handlade om texter. Vi skrev text och jag läste många och långa texter. Under den här tiden skrev jag också läromedel. Så det blev fokus på text även i mitt ledarskap och mina anteckningsblock var linjerade.

Sedan blev jag chef och då gick jag över till blanka blad och anteckningsböcker med fina omslag. På det blanka bladet kunde jag skriva, räkna och rita alltefter behov. Jag blev alltmer fri i mina anteckningar genom åren och alltmer fri och flexibel även i mitt ledarskap.

Under 2000-talet blev det mer och mer datorer. Jag har haft dator sedan slutet av 1980-talet men under 2000-talet utvecklades programmen och du kunde ha allt i din bärbara dator och mobilen. När kalendern blev digital blev jag också helt digital i mina anteckningar.

De sista tio åren som chef hade jag bara en dator, en Ipad och en mobiltelefon. Inga pappersanteckningar, inga pärmar och inga skåp. Vi hade flexibla arbetsplatser i stadshuset så jag kunde sätta mig var jag ville, där det passade bäst för dagens uppgifter. Jag hade allt i datorn eller huvudet.

Den digitala utvecklingen under min tid som chef och ledare har varit fantastisk. Jag uppskattar vad datorerna kan åstadkomma och vilken frihet det blev som ledare när jag kunde vara mer flexibel och nästan sladdlös, bara jag laddade mina apparater inför en ny arbetsdag. På samma sätt som jag måste ladda mina egna batterier varje dag med en god natts sömn, bra mat och regelbunden träning.

Hur använder jag min tid som ledare?

Jag valde tidigt att försöka dela in min egen arbetstid i en enkel modell med en hand för att jag skulle kunna fungera långsiktigt hållbart som ledare. Jag ville ha tiden i min egen hand och vara tydlig med det inför andra. För att inte fastna i egna eller interna processer bestämde jag mig för att försöka ge ungefär en femtedel av min tid på respektive område. Mina olika arbetsuppgifter handlade då om arbete med mina uppdragsgivare, politiken (majoritet och opposition), mitt arbete med min ledningsgrupp och andra chefer i organisationen, mitt arbete med verk-

Hur använder jag min tid som ledare?

• 20 % – uppdragsgivare, politiken, majoritet och opposition

• 20 % – ledningsgrupp och chefer i organisationen

• 20 % – verksamheterna internt och externt, besök ute, näringsliv m.m.

• 20 % – omvärldskontakter, andra kommuner, stat, region …

• 20 % – egen tid för eget arbete, läsa, skriva, reflektera …

samheterna internt och externt, besök ute, näringsliv, mina omvärldskontakter med andra kommuner, stat och region samt min egen tid (eget arbete, läsa, skriva och reflektera).

Tidsmodellen använde jag både i rollen som kultur- och utbildningsdirektör och stadsdirektör. Den har hjälpt mig att använda tiden klokt men också att hålla långsiktigt. Jag har använt och beskrivit modellen öppet för min uppdragsgivare, mina medarbetare och för ledningsgruppen så att det var tydligt hur jag tänkte. För mig har det alltid varit särskilt viktigt med tid för min egen reflektion.

Ett citat som följt mig under många år som ledare är den romerske filosofen Senecas ”Rätt använd är tiden lång nog – ingenting är tur”. Min erfarenhet är att du kan nå bättre resultat om du lyckas använda din tid på bästa sätt utifrån det uppdrag du har och vad som passar dig bäst.

Lär känna dig själv – du är verktyget

Var har du din egen trygghet? Är du trygg i din ledarroll? Är du trygg i dig själv? Hur är det med din yttre trygghet? Behöver du den? Hur är det med din inre trygghet? Vad är trygghet för dig?

Självförtroende som ledare innebär att du är trygg i din roll och du blir tryggare med mer och mer träning och erfarenhet. Du ökar självförtroendet kontinuerligt om du lär dig av dina erfarenheter. Självsäkerhet handlar mest om din yttre trygghet, din fasad. Det kan handla om dina kläder och skor, en fin titel, senaste datorn och mobiltelefonen, ett stort rum och en tjänstebil. Har du stora behov av yttre trygghet? Då kanske du behöver stärka din inre trygghet.

Självkänsla är din inre trygghet. Att du accepterar och respekterar dig själv som du är och att du gör ditt bästa och har tillit till din egen kapacitet. Om du har en grundläggande god självkänsla kan du vara trygg i dig själv.

När du råkar ut för olika kriser kan du lätt tippa omkull som en klassisk vippdocka. Men om du lär dig av erfarenheterna blir du ofta starkare efteråt. Som ledare skaffar du många erfarenheter genom åren och bottnar mer och mer i dig själv. Din erfarenhet gör att du står stadigare sedan.

Jag brukar använda mig av en enkel så kallad backspegel när jag reflekterar och utvärderar händelser själv eller tillsammans med andra till exempel i ledningsgruppen. Jag utgår från följande frågor:

• Vad hände?

• Vad kände jag?

• Vad lärde jag mig?

Om du gör det regelbundet kommer du att samla på dig och lära dig av dina erfarenheter som chef och ledare. Om du också jobbar aktivt med att ge och ta emot feedback från andra utvecklar du både dig själv och organisationen.

Feedback från andra

Vid ett tillfälle bad jag alla i ledningsgruppen att skriva ned vad de skulle göra om de själva var stadsdirektör. Det blev ett intressant material som jag kunde använda i min och vår fortsatta utveckling. Jag tror att det var en nyttig övning för alla att försöka sätta sig in i stadsdirektörens roll och uppdrag.

Under mitt uppdrag frågade jag mig vad jag skulle göra om jag var ny i rollen. Vad var det som hindrade mig att göra det nu? Det är nyttigt att reflektera över det egna ledarskapet och fundera på vad jag skulle kunna göra i stället för det jag gör. Vad är det som hindrar mig att göra det?

Som ledare gör du ofta det som du brukar göra, det du kan och har lärt dig. Våra invanda mönster är oerhört starka, det är som motorvägar i huvudet och hela kroppen. Om du vill börja göra på ett annat sätt måste du träna hårt för att lära dig nya sätt och nya rörelser, det är inte lätt. Lägg in träning på det nya både för dig själv och dina medarbetare om du vill att alla ska göra på ett annat sätt. Och träna ofta, att lära sig att göra saker på ett annat sätt tar tid.

Donald Berwick, en amerikansk hälso- och sjukvårdsforskare lär ha sagt ”Varje system är perfekt designat för att uppnå exakt de resultat det gör” (u.å.). Om du vill ha ett annat resultat måste du göra på ett annat sätt. Du måste designa om din process och dina arbetssätt för att du ska åstadkomma ett annat resultat.

Utmanar mig själv – på gränsen till det möjliga

När jag var ny som stadsdirektör ville jag utmana mig själv på gränsen till det möjliga. Jag valde att delta i en utvecklingsinsats som handlade om att våga mera och utveckla hela mig. Vi var en mindre grupp som fick träna med stöd av en filosof och en skådespelare. Åsa Lundquist Coey, en erfaren processledare och ledarutvecklare, ledde utbildningen. Det handlade om att både träna vårt inre och vår etiska ryggrad samt att träna det yttre, såsom att stå på scen och utveckla kommunikation och scenspråk. Målet var att förstå och fritt kunna röra sig mellan att leda, chefa, coacha och vara medmänniska.

För mig blev det en betydelsefull träning och utveckling. Jag fick uppleva nya sidor av mig själv i interaktion med andra. Vi fick skriva och reflektera om hur det är att ha makt och hur vi förhåller oss till makt. Vi fick också träna på att stå på scen och att få publiken att både skratta, gråta och bli glada, arga eller förtvivlade.

Jag lärde mig först och främst att vi måste träna kontinuerligt för att hålla oss i form. Om jag ska bli en långsiktigt hållbar chef och ledare behöver jag hålla mig i form både fysiskt och psykiskt, i både kropp och själ, och utmana mig själv och mina närmaste medarbetare.

Jag lärde mig också att jag är relativt stabil i många svåra situationer och att jag har en inre trygghet som kan bära långt. Jag kan vila i den tryggheten när det blåser hårt. Men jag måste också utmana mig själv och våga ta ut svängarna mera så att jag inte stagnerar. Och framför allt behöver jag träna på det som jag vill utveckla och göra mer av, inte träna på det jag redan kan.

Min första ledarretreat

Boktips

Samspel och Rävspel av Åsa Lundqvist Coey (Vulkan, 2019).

Jag har följt Åsa Lundqvist Coeys egen utveckling som konsult under flera år och när hon senare doktorerade i komplexitet och ledarskap. Jag kan varmt rekommendera boken som konkretiserar hennes forskning i praktiken på ett enkelt sätt.

Dagen hade kommit för mitt livs första retreat en mörk eftermiddag i början av februari. Jag tillhörde en mindre grupp personer i ledande toppbefattningar som hade bjudits in att delta. Under några dagar skulle vi befinna oss i gränssnittet mellan modern hjärnforskning och de mångtusenåriga kontemplativa metoder som förknippas med visdom. Olika kunskapshöjande sessioner om hjärnan varvades med guidade meditationer, yoga, samtal och tid för egen reflektion. Retreaten fick en extra dimension tack vare den utvalda platsen, vackra Ekskäret, en speciell ö i Stockholms skärgård, som jag sedan kommit tillbaka till flera gånger. Vi blev hämtade med båt och på Ekskäret väntade hänförande skärgårdsnatur i vinterskrud, stillhet, tystnad, brasa, bastu med dopp och en förstklassig vegetarisk kock. Vi bodde enkelt i en vandrarhemsliknande miljö med sovhytter och toalett och dusch i separata stugor. I storstugan

fanns ett stort kök, matrum och samlingsrum med öppen spis. Vi var där från torsdag kväll till söndag lunch. Som ledare hade vi Marie Ryd, hjärnforskare och vetenskapsjournalist, och Björn Natthiko Lindeblad, uppskattad föreläsare, meditationslärare, civilekonom och före detta munk.

Jag är så tacksam att jag fick möjlighet att vara med på min första retreat, det var omtumlande för mig och har betytt en hel del för min utveckling som chef och ledare. Vi var tolv deltagare, de andra hade olika vd-roller i privata näringslivet. Förhållningsreglerna var få men tydliga: inga mobiltelefoner, vegetarisk mat och ingen alkohol, tystnad på dagarna mellan deltagarna och samtal bara vid middagen och vid brasan på kvällarna. Programmet bestod av olika former av meditation och yoga både morgon och kväll, seminarier om hjärnans förmåga och utveckling samt samtal om visdom och tacksamhet, om kost och kognition. Björn Natthiko Lindeblad berättade om sitt liv som munk och delade med sig av sin klokskap under hela programmet. Marie Ryd berättade inspirerande om aktuell hjärnforskning. Kvällarna vid brasan blev höjdpunkter med gemensamma samtal och reflektion om det vi upplevt under dagen. Meditationen och yogan gjorde att jag lärde känna mig själv och min andning. Jag, bara jag, kan påverka mig själv. Jag tycker mer om min kropp när jag lär känna den och min kropp kan betydligt mer än jag tror. Det gav mersmak, jag har lagt in mer meditativa inslag i min träning och mer lugna yogainspirerade övningar.

Efter retreaten kändes det som att jag svävade hem, större, starkare och med en spirande känsla av samhörighet, tacksamhet och mod i bröstet. Mitt ledarskap förändrades efter det, jag blev lugnare och förändrade mitt arbete med ledningsgruppen. Vi la in mer tid för reflektion, lugna aktiviteter och öppna samtal om de svåra frågorna.

Låt dig beforskas

Under min tid som kultur- och utbildningsdirektör fick jag kontakt med Klara Palmberg Broryd som var civilingenjör i kvalitetsteknik från Luleå Tekniska universitet och forskade på komplexitet i olika organisationer. Hon kände till mitt ledarskap och vad vi åstadkommit inom kultur- och utbildningsverksamheten i Nacka. Nu ville hon följa mig och forska på mitt ledarskap. Jag är intresserad av forskning och tänkte att det kunde bli intressant. Det var ju också en möjlighet för mig att få uppdatera mig på forskningsläget samtidigt som det alltid är nyttigt att låta sig utvärderas eller beforskas. Jag sa ja.

Klara Palmberg Broryd valde att följa mitt arbete på flera sätt. Så småningom kom hennes avhandling och det blev en intressant läsning. I den lyfte hon bland annat fram vår ledning och styrning samt de principer för systemledning som jag använde i skolsystemet i Nacka.

Uppföljning och feedback

Tydligt formulerat uppdrag

Principer för

SYSTEMLEDNING i Nacka kommuns skolsystem

Mångfald och konkurrens

Delegerat ansvar och befogenhet

Källa: Klara Palmberg Broryd, 2009.

Boktips

Komplexitet – enklare navigerat, bättre hanterat av Klara Palmberg Broryd (Volante, 2021). Jag kan varmt rekommendera boken för den som vill utvecklas som ledare i komplexitet.

Klara Palmberg Broryd beskrev vår organisation som ett komplext system i nedanstående bild. Systemhållaren var jag, nämnden och medarbetarna på kultur och utbildningsenheten som var ansvariga för att hantera och hålla i de olika delarna i systemet.

Systemgränsen var Nacka kommun och det ansvar kommuner har för barnen och skolan. Inom systemet fanns ”beroende agenter”, det var olika kommunala och fristående förskolor och skolor som tog emot barn och elever från Nacka. Bilderna ovan stämmer så bra in både på mitt ledarskap och på de principer jag har tillämpat i Nacka även i min roll som stadsdirektör.

Tydligt formulerat uppdrag, delegerat ansvar och befogenheter, mångfald och konkurrens samt uppföljning och feedback är de fyra grundpelarna i en aktiv och effektiv systemledning.

Klara Palmberg Broryd och jag fortsatte samarbetet senare då jag anställde henne först som projektledare, senare som chef och strategioch förnyelsedirektör. Vi testade principerna ytterligare i praktiken på andra områden med gott resultat.

systemhåLLare

Organisationen som ett komplext system, Nacka kommuns skolsystem, Klara Palmberg Broryd. beroende agenter systemgräns

Låt dig utmanas av unga

När jag hade varit stadsdirektör några år ville jag hitta nya sätt att utmana mitt ledarskap och min ledningsgrupp. Inspiration till att skaffa en trainee fick jag från näringslivet. Där är det vanligt att knyta till sig unga påläggskalvar på hög nivå genom olika typer av traineesystem. Varför inte prova det i en kommun också? Jag valde att försöka hitta en ung stadsdirektörstrainee som skulle följa och utmana mig, men också vara en del av ledningsgruppen under ett år och ha egna strategiska uppdrag. Vi gick ut brett för att söka den som skulle bli vår unga utmanare och fick många sökande. Till slut fastnade jag för Nina Khoi som var både utbildad jurist, marknadsförare och medlem i nätverket Nova 100, en mötesplats för unga akademiker. Förutom att hon hade kompetens i sakfrågor var Nina Khoi också kunnig inom kommunikation och digitalisering. Hon var drivande och det blev ett spännande år tillsammans med mig och ledningsgruppen. Hennes engagemang smittade av sig på hela ledningen och hennes sätt att ställa frågor och utforska gav oss nya perspektiv. Det var nyttigt.

Traineeskapet gav stort eko både internt och externt. Många andra kommuner var nyfikna, ville veta mer och prövade egna varianter av traineeskap. Det stimulerade också andra chefer internt att ta in unga akademiker. Kan stadsdirektören så kan väl jag också, tänkte flera chefer.

Lenas Lärdomar om LedarsKap

Använd din tid medvetet – rätt använd är tiden lång nog

Hur använder du din tid? Vad kan du göra för att använda din tid mer medvetet? Vad kan du sluta göra? Ta bort eller korta ned möten och ta bort frågor som du inte behöver hantera. Delegera mera. Vad behöver du göra annorlunda? Planera in det i din kalender och lägg också in din egen tid för reflektion och träning.

Lär känna dig själv ordentligt och låt dig utmanas av andra

Vem är du? Vad är dina styrkor? Vad behöver du utveckla?

Vad behöver du hjälp med?

Ta alla tillfällen att lära känna dig själv mera. Ta hjälp av andra och fråga, titta på dig själv utifrån om det finns inspelat material? Lyssna på dig själv och din röst. Hur låter du? Hur är ditt kroppsspråk? Vad förmedlar du?

Lev som du lär, prata om det du vill göra och gör det du pratar om Som chef är du alltid i rampljuset, alla ser vad du gör och hör vad du säger. Ditt kroppsspråk läcker hela tiden. Så det bästa och enklaste är att alltid leva som du är och lär och prata om det du vill göra och göra det du pratar om. Se till att det hänger ihop. Hur gör du för att kunna leva som du lär i praktiken? Vad behöver du utveckla?

Reflektera mera som chef, enskilt och tillsammans med andra

Vad var det som hände egentligen? Varför? Hur kan jag eller vi göra bättre eller annorlunda nästa gång? Hur gör du när du reflekterar? Avsätt tid för din egen reflektion regelbundet.

Om du inte berättar historien gör någon annan det Kommunicera tydligt, ofta och personligt professionellt. Träna kommunikation enskilt och tillsammans med andra. Tacka ja till att stå på scen och berätta. Tänk på vad dina kläder och ditt kroppsspråk kommunicerar.

Vilken historia berättar du? Vilken känsla förmedlar du?

Författarens tack

Leda och samspela handlar om att göra saker tillsammans med andra. Jag vill därför börja med att tacka alla de medarbetare som har velat följa mig genom åren. Jag vill också tacka de chefer som såg mig tidigt och som vågade ge mig ledaruppdrag: Anders Wahlberg rektor på Frans Schartau, Ulf P Lundgren generaldirektör, Kerstin Mattson avdelningschef och Ragnar Eliasson regionchef, alla verkade på Skolverket på 1990-talet och var viktiga i min utveckling som chef och ledare. De gav mig ett stort friutrymme och vågade stötta och satsa på mig när jag ville utveckla.

Under min långa tid i Nacka finns många att tacka, men främst vill jag lyfta Lennart Jonasson stadsdirektör, Erik Langby kommunstyrelsens ordförande under många år och Mats Gerdau kommunstyrelsens ordförande under mina sista sju år. De har alla sett mig, lyft mig, gett mig stort handlingsutrymme och låtit mig ta ansvar och utveckla. Stort tack för det!

Jag vill förstås också tacka alla medarbetare som följt mig genom åren och som gjort sitt bästa för medborgarna varje dag. Och ett särskilt varmt tack till min ledningsgrupp i Nacka som både ville och vågade göra så mycket bra, utan er hade det inte gått.

Jag är oerhört stolt och glad över att ha fått jobba med koncernledningsgruppen i Nacka, att så många har utvecklats så mycket och gjort så många stordåd tillsammans. Det är en fröjd som högsta chef när du får jobba med kloka och kreativa chefer som gör sitt bästa för medborgarna, kunderna och varandra och som också har kul under tiden. Det var även en stor förmån att få arbeta med så engagerade, kloka och innovativa medarbetare som Nacka har. Varmt tack för det alla ni som var med på resan!

Jag vill också tacka mitt nätverk av kollegor och vänner som har stöttat mig under alla år och som jag har kunnat bolla olika frågor med. Ni är ovärderliga! Och ni som har läst mitt manus i olika versioner, Klara Palmberg Broryd, Åsa Lundquist Coey, Susanne Nord, Karin Hårding, Katarina Wåhlin Alm, Mats Bohman, Erik Langby, Mats Gerdau och Bengt Kristensson Uggla. Utan era kloka inspel hade boken inte blivit lika bra. Ett särskilt tack till Bengt som också bjöd in mig till ett lärande rundabordssamtal om hur ledare bildas. Samtalet med de andra erfarna ledarna gav mig ny energi till att skriva klart boken.

Sedan vill jag förstås också tacka alla på förlaget Gothia Kompetens som fick mig att göra klart boken. Tack för att förläggare Tobias Ludvigson hörde av sig och undrade över mitt manus som han hört talas om. Stort tack också för en bra process med att få klar boken, framför allt förläggare Ingela Skantze och redaktör Pernilla Rönnlid.

Avslutningsvis vill jag tacka min familj, min man, våra barn och barnbarn med familjer som har orkat med mig under alla år då jag haft tuffa chefsuppdrag och jobbat mycket. Men också bara för att ni finns, ni är mitt allt och ni har påverkat mig mycket också som chef och ledare.

Allra sist vill jag tacka min bror Lars Hedström som fick mig att börja skriva ned min berättelse. Han var journalist och författare och sa alltid att jag också borde skriva. Samma dag som jag blev avtackad i Nacka åkte han in till intensiven på Sunderby sjukhus med svår covid. Efter åtta veckors kamp i respirator fick han slutligen somna in. Vi fick inte ses innan han gick bort, men jag lovade mig själv då att skriva boken om mitt ledarliv som han hade velat läsa.

Att vara chef och ledare i offentlig sektor innebär att verka i en värld där politik, ekonomi och utveckling ständigt samspelar. Det är ett uppdrag som kräver både struktur och lyhördhet, tydlig styrning och förmågan att hantera oväntade utmaningar.

I Leda och samspela i medborgarnas tjänst delar Lena Dahlstedt med sig av sin långa erfarenhet av ledarskap. Från de första stegen som ung ridlärare och matematiklärare, vidare till ledande positioner inom skola, kultur och kommunal verksamhet, för att slutligen landa i rollen som stadsdirektör i en av Sveriges snabbast växande kommuner. Genom personliga berättelser och reflektioner får läsaren en unik inblick i hur det är att leda en stor organisation – i vardagen, i förändring och under samhällskriser som tsunamin, flyktingmottagandet och pandemin.

Boken tar med läsaren genom författarens erfarenheter av att leda och samspela i både med- och motgång och att navigera i de ibland osynliga maktspel som präglar en offentlig organisation.

Men det är också en berättelse om hur viktigt relationer och tillit är för att lyckas som chef, och hur ett tydligt ledarskap kan skapa engagemang och utveckling.

Varje kapitel avslutas med sammanfattande lärdomar och reflektionsfrågor för att du som läsare ska kunna applicera insikterna på ditt eget ledarskap. Oavsett om du är ny i chefsrollen eller har flera års erfarenheter ger boken inspiration och konkreta tankar kring hur du kan utveckla ditt ledarskap.

Det här är en bok för dig som vill förstå vad det innebär att leda i medborgarnas tjänst – på riktigt.

foto: Liza Simon SS on

Lena DahLsteDt är företagsekonom och gymnasielärare med lång erfarenhet som chef och ledare, från ledaruppdrag i skolans värld till stadsdirektör i en stor kommun. I rollen som senior rådgivare och styrelseledamot bidrar hon med utveckling av organisation, ledning och styrning.