EN AV OSS ÄR DÖD
Översättning Reine Mårtensson
Fler böcker i serien om Roy Grace
På andra förlag:
Levande begravd
Ett snyggt lik
Långt ifrån död
Död mans fotspår
Den enes död
Död som du Död mans grepp
Till döds
Döden kan vänta
Tills döden för oss samman
Dödsmärkt
Älska dig till döds
Du måste dö
På HarperCollins Nordic:
Han dör om du inte Död vid första ögonkastet
Hitta dem döda
Försvunnen. Död?
Se dig död
Plötsligt död
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Really Scary Books Ltd / Peter James 2024
Originalets titel: One of Us Is Dead
Översättning: Reine Mårtensson
Omslagsdesign: Anders Timrén
Omslagsbilder: Shutterstock, Alamy
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2026, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2026.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-7719-273-2
Till Lyn Gaylor – en mycket kär vän, en ovärderlig kritiker och en i alla avseenden enastående kämpe!
FREDAG 23 SEPTEMBER 2022
Den lilla bykyrkan var fullpackad med folk och Taylor som anlänt sent till begravningen, precis innan ceremonin började, blev tvungen att ställa sig längst bak, drypande våt av regnet som vräkte ner där ute. Men han stirrade inte på kistan, inte heller på prästen, den nästan överdrivet fromme kyrkoherden Ian Parry-Jones med sin oklanderligt rena prästrock, fanatiska blick och vildsint rufsiga vita hår. Mannen gav intryck av att besitta en genuin uppriktighet, men ett långtifrån lika övertygande intryck av att verkligen ha känt tilldragelsens beklagansvärda huvudperson.
I stället stirrade Taylor som hypnotiserad på en man som satt sex rader framför honom.
Även om han ännu inte kunnat se mannens ansikte tydligt, då denne bar solglasögon, halsduk och en basebollkeps, var Taylor övertygad om att det var Rufus Rorke. Hans gamle skolkamrat. Fast det kunde det inte vara. Det var helt enkelt inte möjligt.
Mannen vinklade huvudet lite åt vänster, som om han vilade det mot axeln – på samma underliga sätt som Rufus alltid gjort när han förberedde ett svar på någonting som någon precis hade sagt. Och nu var Taylor om möjligt ännu säkrare på sin sak. Det var Rufus, det var det definitivt!
Fast det kunde det inte vara. Rufus Rorke hade varit död i två år. Taylor hade själv hållit minnestalet på hans begravning.
FREDAG 23 SEPTEMBER 2022
Vad i helvete?
Taylor kunde inte slita blicken från mannen alltmedan begravningsakten fortskred, evigt länge, kändes det som. Två usla diktuppläsningar av – enligt programmet – Barnies syskonbarn samt ytterligare en, som Taylor faktiskt gillade, som handlade om att man egentligen inte var död utan bara befann sig i nästa rum, vilken lästes av en kvinna i flor, Barnies ex-fru, Debbie Martin (som behållit sitt flicknamn även som gift), fast flera rader överröstades av ett skrikande spädbarn.
Dikterna följdes av ett tal hållet av en man i fyrtioårsåldern som, i en virtuos uppvisning av rena fantasier, även detta emellanåt avbrutet av spädbarnet, skildrade den avlidne som något av ett helgon. Solen hade tittat fram; dess strålar lyste in genom de målade fönsterglasen bakom predikstolen och skapade en gloria kring mannens huvud.
Barnie skulle kanske bli helgonförklarad en dag, tänkte Taylor torrt. I så fall skulle han passa bra som förlorarnas skyddshelgon.
Taylor hade kommit till begravningen av ren plikt – han hade inte träffat Barnie på åratal, med undantag av ett kort möte på Rufus begravning för två år sedan. Men de tre hade varit som ler och långhalm i skolan – Taylor, Rufus och Barnie. De tre musketörerna, brukade de kalla sig. Och under en tid därefter hade de fortsatt att träffas för lunch eller en pubrunda. De hade lovat varandra att alltid hålla kontakten, men livet hade förstås haft andra planer.
Ju mer tid som gått, desto mer hade de slagit in på sina egna och ytterst skilda vägar. Ingen av dem hade egentligen haft någonting gemensamt som kunde binda dem samman – med undantag av deras avsky för skolan de gick på. Rufus, den högljudde charmören, hade skrutit om att han skulle vara miljonär vid fyllda trettio. Och kanske hade han varit det också, fast i så fall hade det inte bringat honom någon större lycka. Han dog som trettionioåring.
Eller så hade det i varje fall verkat.
Och nu skulle stackars Barnie, den evige drömmaren om pengar och berömmelse, som bytt adress fler gånger än Taylor kunde räkna, flytta till sin slutgiltiga adress, Gravplats PY136 på Woodvales kyrkogård.
Men stackars Barnie fick slutligen sin stund i rampljuset, tänkte Taylor, och uppmärksamheten han alltid hade suktat efter. Kistan var avsevärt ståtligare än dess innehavare någonsin varit. Den stod på katafalken med mässingshandtag, vilka glittrade i solljuset som strömmade in genom fönstren. Den såg tillräckligt magnifik ut för att kunna inrymma självaste påven.
Taylor undrade vem som hade betalat för den. Inte för att han brydde sig.
Det enda han brydde sig om just nu var identiteten på mannen som satt sex rader framför honom.
Kunde det vara Rufus?
Självklart inte.
Men samtidigt …
Han fortsatte stirra, fullständigt hypnotiserad. Varje rörelse som mannen gjorde övertygade Taylor ytterligare om att det var han. Knappt kunde han hindra sig själv från att bana sig fram och knacka mannen på axeln, men med tanke på trängseln som rådde var det omöjligt.
Plötsligt och oförklarligt vände sig sedan mannen om och stirrade på honom i några sekunder som om han förnam hans närvaro. Fastän hans ansikte nästan helt doldes av halsduken och skärmen på basebollkepsen darrade Taylor till, frusen ända in i märgen. Sedan vände sig mannen om igen.
Tusentals tankar virvlade genom Taylors huvud. Hade Rufus
en bror? En tvillingbror? Men nej, aldrig någonsin under alla år de känt varandra hade Rufus ens antytt att han skulle haft en bror.
Fan. Det här var galet. Taylor tänkte att han kanske blivit tokig.
Han, som vanligtvis var punktligheten personifierad, förbannade omständigheterna som orsakat hans sena ankomst till kyrkan; det hade börjat med en punktering efter att han släppt av sin son, som bodde hos honom den här veckan, vid skolan. Och sedan, efter att ha bytt däck, stoppades han för fortkörning. Inte den bästa av dagar, men åtminstone bättre än Barnies.
Om han anlänt tidigare, så skulle han kanske kunnat se vem den här mannen verkligen var. Han måste sluta inbilla sig att det var Rufus. Det kunde det ju inte vara.
Men han kunde inte sluta stirra på honom. Och han kände sig alltmer illa till mods.
Det måste vara hundrafemtio personer här inne, tänkte han, och med undantag av Debbie och möjligen Rufus kände han inte igen någon av dem. Tanken slog honom om samtliga – såsom han själv – hade lånat ut pengar till Barnie.
Som den evige förloraren hade Barnie varit ständigt skuldsatt under skoltiden – spelat bort sina fickpengar – och ingenting hade förändrats. Under de närmaste åren som följde efter att de slutat skolan hade Taylor ofta blivit uppringd av Barnie, som undrat om han kunde få låna några pund med löfte om att han snart skulle betala tillbaka dem. Och ibland hade Taylor motvilligt gjort honom till viljes, eftersom han tyckte synd om honom. Barnie tycktes ha blivit född med ett stort F tatuerat i pannan.
Vid ett tillfälle hade Rufus elakt upplyst Barnie om att han var typen som aldrig skulle vinna ett val, inte ens om han var den ende kandidaten.
Fast ändå, så länge de känt varandra hade Barnie alltid trånat efter rampljuset. I dag hade han definitivt fångat det. Tråkigt bara att han inte kunde njuta av det, tänkte Taylor.
För ett ögonblick tog han blicken från mannen som satt sex rader framför honom. Han sneglade på begravningsprogrammet han fått när han anlände till kyrkan. Han tittade på fotografiet på baksidan – en änglalik liten Barnie, fyra år gammal med blonda
lockar, bylsiga kortbyxor och okynnig blick – och sedan på bilden på framsidan: en överviktig och i förtid åldrad Barnie med glesnande hår och trötta ögon som kikade fram från sina gömställen i hyn, som om de försökte se vart alla livets löften tagit vägen. Till och med de solkiga begravningsprogrammen såg undermåliga ut.
Stackars Barnie Wallace: misslyckad musiker, misslyckad kock, misslyckad make, misslyckad i allt han företog sig – inklusive fatalt misslyckad svampplockare.
Enligt vad Taylor hört hade Barnie dukat under till följd av svamp som han tillagade som förrätt till en middagsbjudning – svamp som hans gäster lyckligtvis aldrig behövde smaka. Enligt Debbie, som underrättat Taylor om begravningen, hade Barnie misstagit lömsk flugsvamp för ängschampinjoner – något som tydligen var lätt att göra. Som väl var för hans avsedda gäster hade Barnie förberett rätten en dag i förväg för att kunna lägga ut en bild av den på sitt Instagramkonto. Svampen som blev över hade han ätit till middag den kvällen och tolv timmar senare hade han blivit inlagd på sjukhus, varefter han avlidit till följd av multipel organsvikt.
Taylor lät blicken svepa över församlingen igen, men såg ingen annan han kände igen. Det förvånade honom en aning att det inte fanns några bekanta ansikten från skolan. Fast, för all del, trion hade slutat för mer än tjugo år sedan.
Hyllningstalen följdes av den alltid lika medryckande psalmen ”Jerusalem”. När de sista tonerna klingade av stapplade en man fram till predikstolen för att hålla minnestalet. Hans namn var Geoffrey Lewis – av allt att döma en fullständig idiot, tänkte Taylor. Geoffrey började med att presentera sig som Barnies dryckesbroder, och redan så här dags verkade han vara rejält på lyran. Sluddrande upplyste han församlingen om att Barnie en gång besegrade den belgiske mästaren i rapning, i en tävling spelad i set enligt tennisregler, vilket, enligt den här mannen, varit Barnies största stund i livet. Flinande som en apa ragglade han sedan på ostadiga ben tillbaka till sin plats.
Detta gjorde Taylor rejält förbannad. Vilket mörkt olycksmoln som än hängt över stackars Barnie i hela hans liv, förtjänade han ett bättre minnestal än det här.
Kollekthåven gick runt. Den minsta sedeln Taylor hade var en fempundare och han stoppade ner den i den vinröda påsen.
Efter avslutningsbönen meddelade kyrkoherden att själva jordfästningen bara var avsedd att följas av de närmast sörjande. Han bad alla att lämna kyrkan i sakta mak och att de skulle minnas
Barnie i sina böner och tankar, samt påminde dem om att de var välkomna att dela fortsatta minnen av Barnie över tilltugg och dryck i församlingshemmet.
Sedan – och tack till kyrkoherden, tänkte Taylor, för att han informerade folk om att det som följde var på strikta order från den avlidne – började en osannolikt fånig låt att spelas. Den började med pianoplink och fortsatte med en hackig röst som sjöng:
They’re coming to take me away, ha-ha, they’re coming to take me away.
De sörjande tittade sig roat omkring. Var det här Barnies sista hån till en värld som han aldrig riktigt fann sig till rätta i?
Med start längst fram började folk lämna kyrkan. Taylor, som så gott han kunde höll blicken riktad mot mannens huvud, försökte tränga sig fram genom mittgången för att hinna i kapp honom, men det var omöjligt. En lång kvinna i en löjlig svart hatt skymde plötsligt sikten för honom.
Under tiden fortsatte låten att spelas.
Det dröjde flera minuter innan han var framme vid dörren där prästen stod. En kvinna framför Taylor tackade översvallande kyrkoherden för en helt enastående begravningsgudstjänst. Taylor skakade hand med honom, stormade ut i hällregnet som börjat falla igen och spanade efter Rufus. Klungor av sörjande med uppfällda paraplyer stod runt omkring honom och småpratade. Han skyndade förbi dem, nådde den trafikerade huvudgatan och tittade fram och tillbaka längs den.
Han syntes inte till någonstans.
FREDAG 23 SEPTEMBER 2022
”Försöker du utveckla dina kulinariska färdigheter, Roy, för att imponera på unga Cleo? Eller har du börjat söka efter din föda själv? Plockat fram grottmannen inom dig?”
Grace tittade upp med ett ryck. Han hade varit så koncentrerad på sin datorskärm att han inte hört kriminalkommissarien stiga in på hans tjänsterum. Han log och gav honom fingret.
Glenn Branson var klädd i en kungsblå kostym som skulle ha varit mer passande för en värd i ett underhållningsprogram än en kriminalkommissarie, tänkte Grace, men sa ingenting. Han hade för länge sedan gett upp försöken att förklara för sin bäste vän – och protegé – att skälet till att kriminalpoliser bar konservativa kostymer var för att framstå som respektfulla när de besökte anhöriga till brottsoffer. Men Glenn, som var den borne påfågeln, hade en egen definition av begreppet konservativ.
Och när det gällde hans slips, tänkte Grace, så gick den med råge över alla gränser. Den skulle, tillsammans med Perth i Australien, vara en av de få saker som kunde vara identifierbara från världsrymden.
”Kulinariska färdigheter?” undrade han.
Branson nickade mot boken som låg på Graces skrivbord: Den fulländade svampjägaren, löd titeln.
”Ha!”
Kriminalkommissarien sneglade på honom, slog upp boken och bläddrade förstrött igenom några av sidorna. ”Har du hört den
om killen som knallar in på en pub, släpper ner en champinjon på bardisken och beställer en stor stark till den?”
Grace himlade med ögonen. ”Nej, men jag lär väl få göra det nu.”
”Pubvärden frågar varför han har tagit med sig champinjonen till puben. Och han svarar: ’Därför att han är en fun guy!’ Fattar du?”
”Fungi”, svarade han med ett uttråkat tonfall.
”Kul att se att du inte har tappat greppet, trots din höga ålder.”
Roy Grace fyllde fyrtiofem för några veckor sedan och Branson, som var trettioåtta, förspillde aldrig en möjlighet att pika honom för det.
”Och det är sorgligt att se att din humor inte blivit ett dugg bättre med åren. Nå, kan jag hjälpa dig med någonting, eller kom du bara hit för att reta upp mig?”
Branson drog ut den ena av de båda stolarna framför Graces skrivbord, vände den ett halvt varv och satte sig grensle på den. ”Jag vill ha ett litet snack. Sedan jag blev befordrad till kommissarie har jag inte haft en enda riktigt utmanande utredning. Inte för att jag önskar någon död, men jag längtar efter att få sätta tänderna i ett verkligt komplicerat mord – förstår du vad jag menar?”
Grace visste precis vad han menade. Medan varje mord utreddes omsorgsfullt och fördomsfritt var majoriteten av de cirka tjugofem mord som rent statistiskt inträffade årligen i grevskapen Sussex och Sussex resultatet av dödligt våld i nära relationer eller omfattades av droger, fylleri och triviala bråk som spårade ur. Där fanns även den oroande utvecklingen av det ökande bruket av knivar – en ovälkommen import från den organiserade brottsligheten i London och andra större städer.
Alla mord var tragiska på sitt sätt och efterlämnade förkrossade människor som aldrig skulle komma över förlusten av en älskad anhörig. Men det var inte den här typen av fall som man skildrade i sina memoarer. Vad alla mordutredare i hemlighet längtade efter – och Grace var inget undantag – var ett uppmärksammat och fascinerande mord som skulle utmana ens färdigheter och, som en bonus, i slutänden imponera på såväl överordnade som media samt utgöra en del av ens livsgärning.
”Vad vet du om svampar, Glenn? Bortsett från urdåliga skämt.”
”Jag vet att kastanjechampinjoner odlades i Paris katakomber på sjuttonhundratalet. Och att det är en av de få sorter som kan ätas råa. Jag älskar dem tunt hyvlade i en grönsallad.”
”Och vanliga ängschampinjoner – sådana man kan köpa i vilken matbutik som helst?”
Branson nickade. ”De är också goda. Utsökta på en toast med stekt ägg.”
”Har du någonsin plockat sådana själv?”
Han skakade på huvudet. ”Nej, jag litar inte på mitt kunnande – jag hade lätt kunnat förväxla dem med en giftig sort.”
”Vet du något om lömsk flugsvamp?”
”Ja, en kompis till mig som gillar att plocka svamp varnade mig för dem. Han sa att de liknar ängschampinjoner. Det är ett av skälen till att jag inte vågar plocka själv.”
”Enligt vad jag har läst på nätet är förgiftning av lömsk flugsvamp ingen angenäm död.”
”Vem planerar du att likvidera?” undrade Branson.
”Det är lustigt”, sa Grace och gjorde en grimas. ”Vi försöker undvika att prata jobb hemma, men det hände en grej på bårhuset som Cleo tyckte att jag borde veta. Inte ett enda dödsfall till följd av svampförgiftning har registrerats här i Brighton and Hove på över tjugo år, minst, men vid middagsbordet för ett par veckor sedan berättade hon att de fått in en trettionioårig man som dött av leveroch njursvikt sjuttiotvå timmar efter att han ätit svamp som han tillagat inför en middagsbjudning – svamp man tror att han köpt i en lokal matbutik. Som väl var för gästerna var han tvungen att ställa in middagen eftersom han mådde så dåligt. Sedan, för två dagar sedan, inträffade ytterligare ett dödsfall till följd av misstänkt flugsvampsförgiftning – en femtionioårig man.”
”På riktigt?”
”Offret började känna sig sjuk några timmar efter att ha ätit svampen som hans fru plockat medan han spelade golf. Hon ligger på intensiven. Hennes tillstånd är kritiskt, men hon förväntas överleva. Patologen ringde till Cleo i morse för att meddela att labbresultaten tyder på att det rör sig om ännu ett fall av flugsvampsförgiftning.”
Branson rynkade pannan. ”Är det här en slump, eller är det någonting annat som pågår?”
”Lustigt att du säger det. Jag fick ett samtal från undersökningsdomaren tidigare i morse och han ställde precis samma fråga. Jag skickade Will Glover till stadsbiblioteket för att se vad han kunde hitta om giftsvampar och han kom tillbaka med den här boken.”
”Inte ett enda fall på minst tjugo år och sedan plötsligt två inom loppet av ett par veckor”, grubblade Branson. ”Illavarslande – om pressen får nys om det.”
”Men det får de inte, eller hur?” Roy Grace spände ögonen i honom. ”Inte förrän vi är redo.”
Branson var gift med kriminalreportern på den lokala dagstidningen, The Argus. Han log och lät sedan tummen och pekfingret löpa över sina läppar, förslöt dem.
”Utmärkt. Nå, din uppgift för i dag blir att ta reda på om det finns någon koppling mellan de båda personerna som dog. För undersökningsdomarens skull måste vi utesluta att någonting brottsligt föreligger.”
”Svampförgiftning är inte precis den flerskiktade utredning jag hade hoppats på.”
”Vem vet, du kanske måste gräva i jordskikten för att få fram några avgörande ledtrådar.”
”Kul sagt”, log Branson och skakade sedan på huvudet. ”Men ge inte upp din fasta anställning för en karriär som komiker.”
”Jag utser dig till min ställföreträdande fungi.”
FREDAG 23 SEPTEMBER 2022
Eftersom regnet tilltog i styrka skingrades de sörjande snabbt. Med uppfällt paraply följde Taylor en annan grupp från begravningen längs huvudgatan, vilken säkert såg avsevärt trevligare ut i solsken, tänkte han.
Efter ett par hundra meter tog de av till vänster i riktning mot en stor parkeringsplats, och ett ögonblick undrade han om det varit ett misstag av honom att följa efter dem, men sedan skyndade de in i en intetsägande, modern enplansbyggnad som inte alls matchade de georgianska fasaderna som dominerade resten av byn.
Om utsidan saknade allt vad charm hette, så var insidan om möjligt ännu mer intetsägande. Primitiva bockbord dukade med en buffé som bara britter kunde misslyckas så totalt med. Sandwichar där ändarna var krökta uppåt, bleka pajer, korvpiroger som inte såg ut att ha tinat än, en ostbricka, ananaskuber genomborrade med cocktailpinnar, skålar med chips, ostbågar, nötter och russin. På ett annat bord fanns glas och flaskor med rött och vitt vin där även det vita var rumstempererat.
Ett femtiotal personer befann sig redan i lokalen, vissa med överlastade papperstallrikar i ena handen och glas i den andra, och många av dem tittade sig ängsligt omkring som om de letade efter någon att tala med.
Taylor, som bara var här för att försöka hitta mannen med basebollkepsen och halsduken, kände inte igen någon av de andra. Han själv var ännu en gång singel efter en lång och uppslitande
skilsmässa från sin fru, Marianne, och vårdnadstvist om sin tioårige son, Harrison. Först nu var han på väg att hitta tillbaka till sig själv efter en svår tid. Han visste att det inte var riktigt passande, men han kunde inte låta bli att snegla på kvinnorna i lokalen – det hade varit på just en begravning som han träffat Marianne. Men ingen av dem han såg var hans typ. Inte för att han riktigt visste vem som var hans typ.
”Hejsan, James!”
Han vände sig snabbt om och fick syn på Barnies före detta fru, vars flor var avlägsnat nu, leende mot honom under en elegant, blond frisyr och med ett glas rött vin i handen. En självsäker och mycket attraktiv kvinna i trettiofemårsåldern, med en rökares aningen sträva röst. Hon luktade cigarettrök nu och hade utan tvekan passat på att ta ett hastigt bloss efter begravningen. Taylor, som hade slutat för några år sedan, kände fortfarande begäret ibland, och gjorde det definitivt nu. Starkt.
”Debbie!” svarade han. ”Jag är så hemskt ledsen för Barnie.”
Hon gav honom ett blekt leende. ”Tack.” Hon tvekade. ”Jag antar att han inte var typen som var ämnad att bli särskilt gammal. Men jag trodde inte att han skulle gå bort så här ung.” Hon ryckte på axlarna.
”Trevligt att se dig”, sa han uppriktigt. Taylor hade alltid gillat henne, fastän de knappt kände varandra. En av de få gånger han träffat henne var på Rufus Rorkes begravning.
”Så fint att du kunde komma. Jag uppskattar det verkligen och det är trevligt att se dig igen.”
Han ryckte på axlarna. ”Naturligtvis. Barnie var en av mina äldsta vänner. Hur är det med dig?”
”Bara bra”, svarade hon. ”Fast jag är förstås nedstämd nu. Vi blev betydligt bättre vänner efter skilsmässan än vi var som gifta. Som sagt, allt är bra med mig.”
Och det såg ut så också. Hon var vacker, stilfull och till och med attraktivare än när han senast träffade henne för två år sedan. Han hade alltid tyckt att hon höll till i en division högt över Barnies. Men attraktionens lag var förstås inte alltid rationell.
”Jag är såklart ledsen för att han är död”, tillade hon. ”Och jag
är ledsen för att det aldrig riktigt fungerade mellan oss. Han är … var”, rättade hon sig, ”en underbar människa. Men en drömmare.
Med ett häftigt temperament.”
Taylor rynkade pannan. ”Hade han ett häftigt temperament? Det såg jag aldrig i skolan.”
Hon lade huvudet på sned. ”Gjorde du inte?”
”Nej! Ärligt talat inte!”
Hon tittade misstroget på honom.
Han skakade på huvudet. ”Jag var blyg som fan – det är jag fortfarande. Barnie ville ständigt stå i händelsernas centrum. Han såg alltid till att få en roll i skolpjäserna, men olyckligtvis gav dramaläraren honom alltid den minsta rollen, vanligtvis med bara en enda replik eller ingen alls. Barnie accepterade det alltid. Han berättade att han en dag skulle bli en stor filmstjärna. Eller en rockstjärna. Jag minns att han startade ett band i skolan, men de andra medlemmarna gav honom sparken efter ett år; de sa att han var tondöv. Plus att han var totalt opålitlig.”
”Låter som Barnie”, sa hon med ett melankoliskt leende. ”Han försökte komma in på teaterskolor men blev inte antagen till någon av dem, delvis beroende på att han inte kunde sjunga. När vi gifte oss var han med i ett statistregister och hoppades på att få en roll någonstans som gjorde att han blev upptäckt. Men det inträffade aldrig. Vid ett tillfälle hade han en liten talroll i ett avsnitt av Unge kommissarie Morse – som polis. Han fick säga ’God morgon, sir’ till skådisen som spelade huvudrollen, Shaun Evans. Men det mesta klipptes bort, så när han dök upp i bild var han bara som en liten myra i bakgrunden!”
Han log. ”Så han hamnade på klipprumsgolvet?”
”Precis. Sedan fick han kicken från sitt kockjobb på en pub efter att alla matgäster drabbats av salmonella en kväll. Han fortsatte som telefonförsäljare åt ett företag i Newhaven som sålde annonsutrymmen i Network Rails personaltidning och The International Review of the Red Cross. En kväll kom han hem överlycklig efter att ha sålt en kvartssida, en halvsida och en helsida! En vecka senare berättade han modfällt att alla hade annullerat sina beställningar.”
”Hur som helst var han en bra kille”, sa Taylor.
Hon skakade på huvudet. ”Nej, James, det var bara vad alla trodde, inklusive jag själv när jag först träffade honom. Inte för att jag vill tala illa om de döda, men han utvecklades till en fullständig skitstövel, arg och förbittrad på en värld som inte uppskattade honom. Och han blev alltmer desperat angelägen om att uppnå framgång och berömmelse – till den grad att han skrämde mig.”
”Skrämde dig? På vilket sätt?”
Hon ryckte på axlarna. ”Det är svårt att förklara. Under vårt sista år tillsammans fick jag bara en känsla av att han var beredd att mörda för att uppnå det han eftersträvade – den där undanglidande framgången. Jag gjorde mitt bästa, men det räckte liksom inte till.”
”I stället däckades han av en svamp.”
Det fick henne att le. Och när hon gjorde det visste han, efter alla dessa år, vem hans typ var.
”Vad sägs om att vi äter lunch en dag?” undrade han.
”Gärna det, James. Hemskt gärna.”
”Kul, då bestämmer vi det.” Han funderade på att fråga om hon var röksugen, i så fall kunde han bomma en cigarett av henne, men i stället sa han: ”Kommer du ihåg Rufus?”
”Rufus Rorke?”
”Ja.”
”Det gör jag”, svarade hon tvekande. ”Vi träffades visserligen bara ett fåtal gånger, men jag var aldrig särskilt förtjust i honom.
Men du, han och Barnie stod varandra nära, ni var De tre musketörerna, inte sant? Athos, Porthos och Aramis?”
”Det stämmer.”
”Jag tyckte alltid att det vilade ett slags nattmörker över honom.”
”Ett slags nattmörker?” Taylor rynkade pannan. ”Över Rufus?”
”Jag kan inte riktigt förklara det, men han hade en mörk sida som fick mig att känna mig illa till mods. Jag var på hans begravning tillsammans med Barnie – du höll ett väldigt fint minnestal. Synd att du inte gjorde det i dag också, i stället för den där pajasen. Men jag har ofta undrat hur pass uppriktigt ditt minnestal egentligen var.” Hon tittade forskande på honom.
”Uppriktigt?”
”Mm.”
Han tittade på henne, undrade vad han skulle svara. Sanningen var (inte för att han någonsin hade medgett den) att Rufus hade skrämt upp både honom och Barnie. Han hade varit ett kontrollfreak, och en del av anledningen till att Taylor hållit ett sådant översvallande minnestal var att han, fastän Rufus var död, fortfarande var lite rädd för honom. Rädd för att göra honom upprörd om han sa någonting som Rufus inte gillade – reta upp honom till och med när han låg i graven.
Och mot bakgrund av vad han tyckte sig ha sett i kyrkan hade han kanske gjort klokt i att oroa sig för det.
Han mötte hennes blick. ”Där hade vi en person med ett häftigt temperament. Visste du att Rufus tvingades gå i terapi för sina aggressionsproblem i trafiken? Det var hemskt att befinna sig i en bil tillsammans med honom, det var som om det började brinna i skallen på honom. Vi gled isär, den saken är säker, men vi kunde inte förändra det faktum att vi var kompisar sedan barndomen. Internatskola i unga år får en att knyta an även till sådana man inte är särskilt förtjust i. Det var som ett lim som höll oss alla samman trots att vi växte upp och förändrades, vissa till det bättre, andra till det sämre. Jag antar att du har rätt i att vi var De tre musketörerna, det var därför jag höll minnestalet till honom. Ärligt talat tror jag inte att folk stod i kö för att göra det.”
”En för alla, alla för en.”
Han log. ”Exakt.”
”Tror du verkligen att Rufus skulle ha ställt upp för dig eller Barnie om det krisade?” frågade hon med ett plötsligt giftigt tonfall.
”En för alla? Icke. Rufus brydde sig inte om någon annan än sig själv. Du var snäll mot Barnie, jag vet att du lånade honom pengar vid ett flertal tillfällen. Men Rufus gjorde det aldrig – han hade tjänat en förmögenhet och kunde lätt ha hjälpt Barnie utan att det tärt på hans kassa. Jag menar inte att han förtjänade att dö, men han var en skitstövel, en fullständig skitstövel.”
”Hör du, jag vet att det här låter underligt, men jag kunde ha svurit på att jag såg honom i kyrkan i dag. Han satt bara några rader framför mig.”
Hon tittade skeptiskt på honom. ”Rufus?”
Taylor nickade.
”På begravningen?”
”Ja.”
”Vad menar du med att du såg honom? Att du typ såg hans vålnad?”
”Nej, inte hans vålnad. Jag såg honom. Rufus – eller någon som liknar honom på pricken.”
Hon höjde på ögonbrynen. ”Har han en bror, rentav en tvillingbror?”
”Det är jag säker på att han inte har. Med tanke på hur nära vi stod varandra i skolan hade jag vetat det i så fall. Han kanske har en dubbelgångare. Jag vet inte. Det sägs ju att alla har en sådan. Jag kände bara hur nackhåren reste sig när jag såg honom.”
”Pratade du med honom – den där snubben?”
”Jag försökte hinna i kapp honom efter begravningsakten, men det var massor av människor i vägen. När jag var ute på kyrktrappan hade han redan försvunnit. Jag hade hoppats på att han skulle vara här.”
”Vad jag vet fanns det bara en död man i kyrkan i dag”, sa hon vanvördigt och log.
Han besvarade leendet och betraktade hennes ansikte. Han såg inte den minsta skymt av oärlighet. Om det verkligen var Rufus i kyrkan hade hon helt enkelt inte sett honom.
Sedan kom fyllbulten som hållit minnestalet fram till dem med en öppnad flaska i handen och lade armen om Debbie. ”Mitt lilla tal blev visst inte helt lyckat, va?” sluddrade han.