9789152791639

Varför är universiteten och högskolorna så dåliga ?

Olov Aronson

Myscas Förlag

Denna bok har inte blivit peer reviewed . Den har inte föregåtts av omfattande etiska eller metodologiska reflektioner. Den är inte nyanserad, inte välstrukturerad och absolut inte vetenskaplig enligt någon rimlig definition av begreppet.

Den har skrivits på ett spontant, oförställt och i allt väsentligt sanningsenligt sätt.

Förord/inledning

Jag började skriva denna korta bok under brinnande höst, i oktober 2023. Jag var nyss fyllda 32 och hade fått min första fasta lektorsanställning efter ett par års

kringflackande mellan olika universitet och högskolor. Nu kunde jag arbeta nära mitt hem som jag och min fru hade byggt i Alsterdalen, norr om Karlstad.

Livet var skönt och vackert.

Det som ger lugn och ledighet ger dock även utrymme åt nya utmaningar. Så snart jag hade slagit mig till ro började jag därför uppfinna nya problem som behövde lösas. Jag omarbetade min jordiga trädgård med tunga maskiner samtidigt som jag startade mitt

eget konsultbolag för att testa mina vingar som företagare. Jag funderade också på en mängd andra nya projekt, men jag avstyrde de flesta med vetskap om att jag ofta vill göra för många olika saker samtidigt, vilket inte alltid är bra för mig.

Dock fastnade jag särskilt för en av mina projektplaner som hade att göra med skrivandet av en kontroversiell liten bok. Eller snarare: detta projekt växte fram gradvis genom en sammanställning av olika anteckningar som tids nog tycktes innehålla tillräckligt mycket stoff för att kunna bli en intressant slutprodukt. Jag bestämde mig för att försöka slutföra just detta projekt. Jag kände att det var viktigare än de andra idéer som for in och ut ur mitt huvud.

Varför kände jag att projektet med den kontroversiella lilla boken var viktigare än mina andra infall?

Jo, jag tror att det var för att jag, under de senaste

åren, hade samlat på mig så mycket som jag var arg och upprörd över men som jag aldrig hade kunnat tala

fritt om annat än med vissa vänner och närstående.

Jag ville sätta all min ilska på pränt för att få den ur mig och för att se om den fann gehör hos några av mina kollegor inom akademin. Jag hade märkt, i vissa samtal med kollegor, att det fanns de som delade min förargelse men som av olika anledningar inte ville eller vågade tala öppet om saken. Min förhoppning var att när väl dammarna brast för mig så skulle även sprickor i andra dammar uppenbaras.

Jag ville också skriva boken för att försöka förstå varför så många entusiastiska studenter och doktorander förlorade sitt engagemang och sin skaparkraft efter att ha befunnit sig inom universitetens och högskolornas väggar några år. Jag kände att svaren på gåtan fanns någonstans bland alla mina erfarenheter – och även om jag inte kunde få fatt i svaren omedelbart tänkte jag att jag kunde närma mig dem, steg för steg, genom att försöka uttrycka och sortera mina observationer och upplevelser i skrift. Ofta är det väl

nämligen så jag försöker lösa mina gåtor: jag ber inte någon annan (utom möjligtvis min fru) att ge mig svaren utan jag försöker formulera dem på egen hand genom att uttrycka mig i text och omarbeta mina ord och meningar tills svaren framstår som självklara.

Dessutom ville jag skriva den kontroversiella lilla boken för att jag tilltalades av själva bokformatet, som innebar en frihet för mig som sedan länge var desillusionerad av de akademiska tidskrifternas mögliga konventioner. Jag ville skriva som jag tänkte utan att behöva begränsas av fyrkantiga mallar och konsensusuppfattningar. »Om jag skriver en bok och ger ut den på det sätt som jag själv väljer så kan jag åtminstone skriva vad jag faktiskt tycker«, tänkte jag. Sagt och gjort: jag skrev spontant och utan hänsyn till andras uppfattningar och preferenser. Ingen skulle tillåtas begränsa mina tankar och ord med sina omdömen och

åsikter innan tankarna och orden hade publicerats.

Boken är en kort, vass framställning av sociologiska betraktelser i essäistisk stil. Den är skriven med ett glödande patos men bör inte betraktas som en politisk stridsskrift eftersom den saknar egentliga mål och ambitioner annat än att inspirera till eftertanke. I sann sociologisk anda uppmärksammar jag brister och problem utan att föreslå några lösningar. Jag problematiserar världen jag lever i och överlämnar åt dig, som läsare, att göra något åt alla de utmaningar som jag lägger i ditt knä. Min kritik är alltså inte särskilt konstruktiv – men förhoppningsvis kan du använda den till att göra något konstruktivt.

Boken fokuserar på de sociala och strukturella förutsättningarna för forskares och lärares arbete inom universitet och högskolor, vilka jag menar kan förklara varför forskarna och lärarna lyckas så dåligt med att utveckla och förmedla användbara och intressanta kunskaper. Boken fokuserar på att förklara varför forskarna och lärarna lyckas så dåligt, men längs

vägen kommer den också beskriva vissa aspekter av hur de misslyckas. Om du inte accepterar premissen att forskarna och lärarna misslyckas med att utveckla och förmedla användbara och intressanta kunskaper råder jag dig att läsa boken ändå eftersom jag vill fresta dig att ompröva din ståndpunkt.

Jag vill varna eventuella akademiska kollegor för att boken inte på något sätt är skriven med intentionen att spegla hela den mångfald av personer, projekt och ambitioner som ryms inom universiteten och högskolorna. Jag vill inte lyfta alla variationer, enskildheter och undantag eftersom det skulle ta fokus från kärnan i det narrativ som jag försöker bygga. Självfallet har ni, mina kollegor, erfarenheter som går på tvärs med det som jag beskriver. Dock vill jag att ni tar min kritik på allvar och frågar er själva om ni inte ändå kan se de mönster som jag sätter ljus på. Kan det vara så att ni ser mönstren även om ni också kan se de otaliga avvikelserna och undantagen från dem?

Så – nog om detta. Det börjar bli tröttsamt för

mig att berätta varför jag har skrivit min bok – och

tröttsamt för er att lyssna på mig. Jag ska låta er gå

vidare till bokens första »riktiga« kapitel, där jag

inleder mina försök att förklara varför forskare och

lärare vid universitet och högskolor lyckas så oerhört

dåligt med att utveckla och förmedla användbara och intressanta kunskaper.

Någonstans utanför Karlstad, någon gång under 2024

Trevlighetens gift

Trevligheten inom universiteten och högskolorna är ett gift. Trevligheten letar sig in i ärliga diskussioner och förställer dem; den smetar över oförenliga ståndpunkter utan att erkänna att så har skett; den kväver meningsskiljaktigheter innan de har hunnit höras och klargöras. Där trevligheten breder ut sig finns till slut inga besvärliga sanningar kvar – där finns bara trevliga sanningar, som i vissa fall alldeles uppenbart inte är sanna, men som ändå behandlas som om de vore det eftersom det skulle anses något alldeles oerhört otrevligt att kalla dem för osanningar.

Universitetens och högskolornas sociala värld präglas av en förhärskande trevlighet. Vart man än vänder sig ser man trevliga kollegor, chefer och studenter. Alla man möter i korridorerna är såklart inte trevliga, men alldeles för många är det utan tvekan. Missförstå mig inte: det är förvisso sant att universiteten och högskolorna präglas av alltför mycket trevlighet, men samtidigt finns det gott om otrevlighet. Trevlighet och otrevlighet utesluter nämligen inte varandra utan utgör varandras kompletterande parter – trevlighet och otrevlighet är två aspekter av samma sociala ordning, inom vilken universitetens och högskolornas sociala liv utspelar sig. Det är hotet om otrevlighet som bibehåller den förhärskande trevligheten och det är avsteg från påbjudna trevligheter som föranleder otrevligheter.

Det är lätt att missta trevligheten inom universiteten och högskolorna för att vara ett uttryck för tolerans och välvilja – trevlighetens själva syfte är

Marginell marginalnytta

De flesta forskare och lärare – förutom möjligtvis de som just har påbörjat sina karriärer – vet att deras arbete har ytterst begränsad betydelse för någon annan än dem själva. Forskarna och lärarna kanske inte vill erkänna det, men någonstans inombords känner de, och vet de, att så är fallet. Varför är deras arbete så betydelselöst? Jo, för att deras publikationer, kursmaterial och föreläsningar sällan kan bidra väsentligt till de publikationer, kursmaterial och föreläsningar som redan finns tillgängliga. Deras tekniska innovationer är sällan mer användbara än de tekniska alternativ som redan finns att tillgå, deras nya teore-

tiska resonemang är sällan mer intresseväckande än de som redan är vedertagna och deras föreläsningar är sällan mer begripliga än de som finns fritt tillgängliga på Youtube. Många stora frågor och utmaningar har redan besvarats och hanterats på så förnuftiga och gedigna sätt att det är svårt för det flesta forskare och lärare att leverera väsentliga bidrag.

Den oerhörda mängden forskning och utbildningsmaterial som finns fritt tillgängliga gör att varje enskild forskares och lärares arbete utgör ett i det närmaste obefintligt bidrag till helheten. Även inom smala forskningsfält publiceras ofantligt mycket mer forskning än vad någon hinner läsa och ta del av. Få har tid att läsa alla de riktigt banbrytande böckerna eller lyssna på de riktigt geniala tänkarnas offentliga framträdanden – så vem skulle ha tid att läsa eller lyssna på något som har producerats av någon utanför det intellektuella toppskiktet? De flesta forskningspublikationer och konferensbidrag förblir nästintill olästa

Hypotetiskt värde

På den fria marknaden bestäms värdet av en viss vara eller tjänst av hur eftertraktad och ovanlig just denna

vara eller tjänst är. Marknadsvärdet på en vara eller tjänst bestäms med andra ord av dess tillgång och efterfrågan. Eftersom det finns en direkt relation mellan producent och konsument behövs inga diskussioner kring begrepp och bedömningskriterier för att avgöra marknadsvärdet på en specifik vara eller tjänst – marknadsvärdet framgår direkt av det pris som producenten och konsumenten kommer överens om när de utför ett utbyte med varandra.

Inom universiteten och högskolorna bestäms inte värdet på akademiska varor (böcker, tekniska innovationer) och tjänster (föreläsningar, utredningar) genom den fria marknadens processer eftersom de akademiska varorna och tjänsterna inte direktbeställs av konsumenterna. Det vill säga, de akademiska varorna och tjänsterna betalas inte av dem som de är riktade till och således finns det inga marknadsprocesser som kan avgöra deras värde. Så hur avgörs egentligen värdet på akademiska varor och tjänster? I praktiken sker detta genom ständiga sociala och politiska förhandlingar inom och utanför de akademiska institutionerna, genom vilka värdet av olika typer av akademiska varor och tjänster definieras, eller antyds, med ord snarare än siffror.Verbala sociala och politiska förhandlingarna ersätter alltså de »tysta« avvägningar mellan tillgång och efterfrågan som hade bestämt varornas och tjänsternas värde på en fri marknad. Det framförhandlade värdet av en akademisk vara

Intern rationalitet

Den akademiska konkurrensen inbegriper inte bara en konkurrens om att massproducera forskning utan den inbegriper också en konkurrens om att söka och tilldelas forskningsmedel och andra (mestadels offentligt finansierade) bidrag. Universiteten och högskolorna är i praktiken beroende av ett stadigt inflöde av externa forskningsmedel och tillfälliga bidrag för att kunna finansiera sina verksamheter. För att öka kassainflödet »investerar« universiteten och högskolorna i sådant som kan underlätta forskarnas arbete med att ansöka om och beviljas nya anslag.

Till exempel är det vanligt att högskolorna och universiteten erbjuder sina forskare att ansöka om interna bidrag som kan finansiera en del av den arbetstid som forskarna behöver för att ansöka om externa forskningsmedel och bidrag (från andra offentligt finansierade finansiärer). Forskarna erbjuds alltså interna bidrag för att söka externa forskningsmedel och bidrag, vilket uppfattas som rationellt inom de enskilda universiteten och högskolorna eftersom de eventuella intäkterna från de externa forskningsmedlen och bidragen antas bli mycket större än kostnaderna för de interna bidragen. Nästan alla universitet och högskolor har dessutom inrättat särskilda avdelningar (så kallade grant offices) som hjälper forskarna vid det egna lärosätet att skicka in så många och så genomarbetade ansökningar som möjligt till olika finansiärer. Även många fakulteter och institutioner har inrättat olika typer av deltidstjänster för forskare och lärare som förväntas organisera sina kollegor och

Kvantitativ kvalitet

Universitetens och högskolornas verksamheter organiseras utifrån ett meritokratiskt ideal. Det finns en utbredd övertygelse om att de mest prestigefyllda och inflytelserika tjänsterna och positionerna ska tilldelas de skickligaste forskarna och lärarna. Det antas även vara möjligt att avgöra vilka forskare och lärare som är skickligast genom rättssäkra och transparenta bedömningsprocesser som jämför forskarnas och lärarnas meriter mot varandra på ett sakligt och neutralt sätt.

So far, so good – men hur jämför man meriter på ett sakligt och neutralt sätt när meriternas hypotetiska värde har bestämts genom socialt och politiskt fram-

förhandlade överenskommelser som inte låter sig uttryckas med siffror på jämförbara mätskalor? Hur bedömer och jämför man äpplen och päron på ett sakligt och neutralt sätt utan att anklagas för partiskhet eller godtycke?

En enkel praktisk lösning på denna utmaning är att helt bortse från det framförhandlade hypotetiska värdet av enskilda meriter och istället fokusera på det totala antalet erkända meriter som varje forskare eller lärare kan visa upp. Det är nämligen lättare att enas om hur många hypotetiskt värdefulla meriter en forskare eller lärare har än att enas om exakt hur värdefulla var och en av dessa meriter är. En rent kvantitativ bedömning av forskares och lärares meriter krockar dock med den meritokratiska föreställningen om att tjänster och positioner inom universiteten och högskolorna ska tillsättas på grundval av kvalitativ skicklighet snarare än kvantitativ erfarenhet. Så hur hanteras detta dilemma? Jo, nästan alla bedöm-

Sveriges universitet och högskolor är oerhört dåliga. Många studenter examineras utan grundläggande kunskaper och de flesta forskningsprojekt är sedan länge förbisprungna av samhällsutvecklingen. Universiteten och högskolorna framhålls som bastioner för fritt tänkande, men de flesta studenter och anställda upplever att de har större frihet att tänka utanför, än inne på, de akademiska institutionerna.

Varför är universiteten och högskolorna så dåliga? utforskar de sociala och strukturella förutsättningarna för forskares och lärares arbete på universitet och högskolor. Boken förklarar varför forskare och lärare oftast lyckas dåligt med att utveckla och förmedla kunskaper som är intressanta eller användbara för andra än dem själva. Boken är skriven i en essäistisk stil, med svepande resonemang och tillspetsade formuleringar.

Varför är universiteten och högskolorna så dåliga? har författats av Olov Aronson, lektor i socialt arbete vid Karlstads Universitet och affilierad forskare vid Institute for Globally

Distributed Open Research and Education (IGDORE). Olov Aronson disputerade i Välfärd och socialvetenskap vid Högskolan i Jönköping och har tidigare varit verksam som forskare och lärare vid Örebro Universitet och Karolinska Institutet.