9789152639931 by Smakprov Media AB

Kerstin Hesslefors Persson

Illustrationer av Sophie Ekman

F örord

Vi behöver öva oss på det som är svårt. Det var ju så vi en gång lärde oss att cykla. Det hör till livet att möta sorg och saknad. Ta avsked och leva vidare. Ändå är det så svårt. Alla, oavsett ålder, har rätt till sin sorg. Vuxna och barn behöver sörja tillsammans.

I Citronfjärilen följer vi Maja när hennes morfar dör och begravs. Ett vanligt dödsfall och en vanlig begravning i Sverige, rent statistiskt.

Ungefär 250 personer dör varje dag, 90 procent är över 65 år. Hjärtoch kärlsjukdomar är de vanligaste dödsorsakerna. De flesta dör på äldreboenden. Eller på sjukhus där det o ckså finns neutrala avskedsrum. Svenska kyrkan håller i majoriteten av alla begravningar, de flesta kremeras och begravs på en kyrkogård.

Barn och vuxna behöver förbereda sig för att möta döden, sorgen och kärleken. Samtala ärligt och i befintligt skick under dagar av sorg och saknad.

Tillåta varandra att vara ledsna och glada, sakna och älska. Att tala med varandra, små och stora, kan vara ömsesidigt läkande.

Att sörja tar tid. Vi sörjer i vår egen takt och på vårt eget sätt. Ilska, tårar och skratt, vrede, otålighet och rädsla, skuld och uppgivenhet – sorgen har många uttryck. Ibland vill vi prata, andra gånger vill vi vara i fred, men ingen vill lämnas helt ensam med det som är svårt. I dödens närhet är ingen av oss stor, vi behöver den hjälp vi kan få i vårt sorgearbete.

Citronfjärilen har vuxit fram under år av möten med familjer i sorg och i dialog med barn och vuxna. Min förhoppning är att boken ska bidra till samtal för små och stora om död och liv, men också om hopp och framtidstro.

Kerstin Hesslefors Persson

Illustrationer av Sophie Ekman

Maja och morfar

Maja och morfar går upp i skogen bakom mormors och morfars hus. Mellan träden i backen och ängen nedanför går deras hemliga stig.

När Maja var liten körde han henne i barnvagn. När hon lärde sig gå tog han henne i handen och så gick de samma stig. Det är en rolig runda med massor att upptäcka.

Ibland går de på fjärilsjakt. Först ser de inte en enda, men sen upptäcker de fjärilarna, en efter en.

Morfar kan allt om fjärilar och genom hans förstoringsglas kan man se minsta prick, alla fjärilsglada mönster. Man måste hålla i det försiktigt, för om man tappar det kan glaset gå sönder. Men Maja kan, så hon får hålla det själv. Det är ett superbra förstoringsglas.

Maja tycker mest om citronfjärilen. Den har en orange prick på varje vinge. Honorna är grönvita. Hanarna är gula. Gult är hennes favoritfärg.

Citronfjärilen är lätt att upptäcka och den syns tidigt på våren. Det är för att den överlever vintern som fjäril. Först är den ett ägg. När ägget kläcks blir den en larv och efter någon månad blir larven en puppa. När den har växt klart i puppan kommer det ut en färdig fjäril.

– Hur långt tid tar det? undrar Maja.

– Nästan ett helt sommarlov, svarar morfar.

Morfar är världens bästa morfar. När Maja är med honom behöver hon aldrig skynda sig. Hittar hon något spännande längs vägen så väntar han tills hon är klar.

Ibland sitter de på en bänk och tänker lite. Morfar tar fram sitt munspel. Sen brukar han vända sin slitna keps bak och fram. Han håller om munspelet med sina stora händer så att det nästan inte syns. Och så sätter han igång.

”Byssan lull koka kittelen full …”

Det blir alldeles lugnt inuti Maja när morfar spelar.

Sen tar de favoritlåten ”En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker …” Morfar spelar och Maja sjunger. Hon gillar slutet: ”Ja, det var jag när jag fick dig, för du var den där skatten. Och jag blev glad som katten.”

Morfar får munspelet att låta som en katt. Det är roligt!

De skrattar så att Maja blir varm och glad ända ner i tårna.

Morfar har aldrig bråttom. Men en sak är han petnoga med. Och då är han snabb. Blixtsnabb. Om Maja försöker fånga en fjäril med handen säger han mycket bestämt:

– Nej, Maja, ta inte i fjärilen! Du förstör vingarna o ch då kan den inte flyga mer!

Sen skrattar han sitt mysiga skratt och fortsätter:

– Fjärilen vill ha sin frihet, precis som du o ch jag.

Morfar är död

Så sa morfar. Men han kan inte säga så längre. Och han kan aldrig mer spela på sitt munspel.

Pappa väcker Maja. Han berättar att morfar åkt ambulans till sjukhuset mitt i natten.

– Morfar är död, säger pappa. Hans hjärta slutade slå.

De tittar på varandra länge utan att säga något.

De ska åka hem till mormor och bo hos henne några dagar.

Mamma har åkt i förväg.

Maja kan inte äta sin ostmacka. Hon har en ledsen klump i magen.

Hon tänker på morfar.

Lillebror Ebbe blir också ledsen. Sen blir han glad för att de ska till mormor i stället för till förskolan.

Maja, Ebb e och pappa packar sitt snabbaste.

Fåtöljen är tom

När mormor ser sina barnbarn börjar hon gråta fast att hon blir glad att se dem. Maja och mormor kramas jättelänge.

Morfars fåtölj är tom. Hans säng är tom. I hallen står hans tofflor. Ingen hör hans mysiga skratt.

De sätter sig i vardagsrummet. Maja kryper upp hos mamma i den röda soffan. Det är inte lätt att sitta i hennes knä. Mamma har en bebis i sin stora mage och Maja har blivit så lång. Men det är skönt att vara hos mamma.

På byrån finns ett foto av morfar. Han har på sig den blåa skjortan som han fick när han fyllde år. Han ser glad ut. Bredvid står ett tänt ljus i en silvrig ljusstake.

– Vilken fin ljusstake, mormor! säger Maja.

– Den fick vi när vi gifte oss, säger mormor och gråter lite till.

Ebbe springer iväg. Efter en stund kommer han tillbaka med en handduk från köket. Han börjar torka mormor i ansiktet med den.

– Sluta, Ebbe! säger Maja argt.

– Han försöker ju trösta, säger pappa.

”Typiskt pappa att försvara lillebror”, tänker Maja.

– Det är konstigt att morfar är död, säger Maja till mormor.

– Ja, så konstigt.

Mormor tittar på Maja med ledsna ögon. De är tysta tillsammans.

– Jag saknar morfar, säger Maja efter en stund. Jag vill att han ska finnas.

– Sätt dig i hans fåtölj, så är den inte så tom, säger mormor.

Hon klappar Maja på kinden så som bara mormor kan. Hon har mjuka händer och luktar mormor.

När de pratar om morfar känner Maja inte klumpen i magen.

Hon sätter sig försiktigt i fåtöljen.

– Varför blev morfar sjuk? frågar hon.

– Det undrar jag också, svarar mormor. Hans hjärta fungerade inte så bra.

– Vad hände?

Mormor är tyst en stund. Sen säger hon:

– Först var det bråttom. Ambulansen körde fort. På sjukhuset tog flera läkare och sjuksköterskor hand om morfar.

Mormor sväljer gråten och tar ett djupt andetag.

– Morfar fick ett eget rum. Jag höll honom i handen. Han orkade inte prata. Men han tittade på mig. Jag tryckte hans hand och då tryckte han min.

Maja känner på fåtöljens mjuka sammet. Tyget ändrar färg när hon drar fingrarna fram och tillbaka. Hon gör mönster utan att hon märker att hon gör det.

– Han slutade att andas, fortsätter mormor. Hans hjärta slutade att slå. Det blev alldeles stilla i rummet.

Mormor torkar tårarna som rinner ner på hennes kinder.

– Ser morfar konstig ut? undrar Maja.

– Nej, det gör han inte. Han har på sig sin blåa skjorta, säger mormor och pekar mot fotot på byrån. Vi ska åka till sjukhuset. Då kan du få se hur fin han är. Vill du det?

– Det vill jag, säger Maja. Jag vill säga hej då till morfar.

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm 08–743 65 00 verbum.se

Första upplagan, första tryckningen tryck Print Best, Estland 2024 isBn 978-91-526-3993-1

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya papperspro dukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

Majas morfar har gott om tid. Och han kan allt om fjärilar. Tillsammans går de ofta på upptäcktsfärd i naturen.

Maja tycker särskilt mycket om den gula citronfjärilen. Men den dag har kommit då morfar är död. Vad ska hända nu? undrar Maja. Och förstoringsglaset som Maja lånade av morfar utan att fråga först, vad ska hon göra med det?

I Citronfjärilen får vi följa Maja när hennes morfar dör och begravs. Boken är tänkt att läsas tillsammans, vuxen och barn. Alla, oavsett ålder, har rätt till sin sorg. Det är en varm och verklighetsnära bok – om sorg och saknad, men också om kärlek och hopp.

Författaren Kerstin Hesslefors Persson är präst och har många års erfarenhet av att möta sörjande människor i olika åldrar. Boken är illustrerad av Sophie Ekman.