9789152638316

CAMILLA LIF

Andra upplagan, första tryckningen

© 2015 Camilla Lif och Verbum ab

omslag : Eva Lindeberg

omslagsbild : Camilla Lif

grafisk form : Margareta Brisell Axelsson

tryck : Print Best, Estland 2020

isbn 978-91-526-3831-6

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet.

Verbum ab

Box 22543, 104 22 Stockholm

Tel 08-743 65 00

verbum.se

INNEHÅLL

Fri från det förflutna | Andra söndagen i fastan ..................

När ödet blir ett uppdrag | Jungfru Marie bebådelsedag .......... 87

En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva | Tredje söndagen

Att falla in mot Gud | Midfastosöndagen .......................

Olika sorters synd | Femte söndagen i fastan .....................

VÅR

Vad är självbevarelsedrift? | Palmsöndagen ......................

och ät | Skärtorsdagen

Den som gjort dig illa förlåter dig aldrig | Långfredagen

Att överleva ett farväl | Fjärde söndagen i påsktiden ..............

FÖRSOMMAR

Andligt

Arvstyngd | Annandag pingst .................................

Till dem som tvivlar | Heliga Trefaldighets dag ..................

Fråga djuren | Midsommardagen ..............................

Det stora konstverket | Den helige Johannes döparens dag .........

Detta är inte inbillning | Första söndagen efter Trefaldighet ....... 178

Ditt namn är skrivet i Guds hand | Andra söndagen efter Trefaldighet ......................................... 183

Alltid välkommen hem | Tredje söndagen efter Trefaldighet ....... 186

Medfödd barmhärtighet | Fjärde söndagen efter Trefaldighet ...... 192

HÖGSOMMAR

Be Jesus ro dig ut | Apostladagen .............................. 199

Ränderna går ur | Sjätte söndagen efter Trefaldighet .............. 203

Tafatthet och gudsfruktan | Kristi förklarings dag ............... 207

Vad skulle Jesus ha gjort? | Åttonde söndagen efter Trefaldighet .... 211

Pengar och tro | Nionde söndagen efter Trefaldighet .............. 215

Hösten och barnsligheten | Tionde söndagen efter Trefaldighet .... 220

Lägg ifrån dig manteln | Elfte söndagen efter Trefaldighet ......... 224

Att hålla något för heligt | Tolfte söndagen efter Trefaldighet ...... 228

Kärleken som reser sig upp på bakbenen | Trettonde söndagen efter Trefaldighet ......................................... 231

Att bli stämd som ett instrument | Fjortonde söndagen efter Trefaldighet ......................................... 236

Den duktiga tron | Femtonde söndagen efter Trefaldighet .......... 240

HÖST

Den nödvändiga natten | Den helige Mikaels dag ................ 247

Tacksägelse som proteströrelse | Tacksägelsedagen ............... 252

En irrationell önskan | Sextonde söndagen efter Trefaldighet ....... 257

Vi ses utanför T-Centralen | Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet .............................................. 261

Är du fattig eller rik? | Artonde söndagen efter Trefaldighet ........ 265

Efterkonstruktionernas Gud | Nittonde söndagen

Himmelriket tillhör dig | Alla helgons dag ......................

Ofrivillig medlem | Alla själars dag ...........................

Tillåter du förändring? | Tjugonde söndagen efter Trefaldighet . . .

En obekväm gäst | Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet .........

Livet under ytan | Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet .........

Någon som ville mig något | Tjugotredje söndagen efter

..............................................

Skrämselkristendomen | Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet ...

Andlig vakenhet | Söndagen före domssöndagen

När det inte blir som vi har tänkt | Annandag jul

Vuxen som ett barn | Söndagen efter jul ........................

Förord

Våren är på väg igen – den är tidig. Jag ser ut över skolgården intill med en blandning av oro för klimatförändringar, och längtan efter ljus. Det har gått fem år sedan den här boken kom ut för första gången, och nu ska den få tryckas igen. Jag är glad för det. Jag tycker att den blev bra.

Strax ska jag cykla iväg till församlingsexpeditionen. 21 år av de år som jag haft har jag varit präst. Jag har inte ångrat det en enda sekund. Men jag har inte ångrat det som var innan heller. Med Guds hjälp har allt i livet blivit användbart. Till och med det faktum att jag var med och slangade bensin ur Utbildningsradions skåpbilar på nätterna i min ungdom. Eller att jag genomled en djup depression. Eller att jag serverade öl på en jazzklubb. Eller att jag hängav mig åt väldigt komplicerade relationer. Allt i livet har kommit till användning på olika sätt. Jag tror att det kan bli så för alla människor.

I den här boken har jag valt en bibeltext från varje söndag och helgdag under ett år. Jag kryper tätt intill berättelserna ur Bibeln och ser vad de säger till mig eller om mig. Jag ställer dem bredvid mitt genomsnittssvenska liv, och försöker förstå vad de berättar om hur det är att vara människa, och hur vi kan leva våra liv i Guds närhet och blickfång. Vill du vara med?

Stockholm i Stilla veckan 2020

Camilla Lif

VINTER

Att bjuda in Gud

Ett nytt år. Här ligger det nu: orört, otrampat. Helt oanvänt, än så länge. Det är nästan lite svindlande. Sällan känns framtiden så öppen och full av möjligheter som på årets första dag. Men jag har en bekännelse: nästan varje nyårsafton under minst femton år har jag sagt till mig själv: Det här året ska Gud få mer att säga till om i mitt liv.

Jag har tänkt att om Gud får mer plats kommer mitt liv att bli en bättre version av sig självt. Livet kommer att djupna, vidgas, och jag kommer att känna mig mer hemma i mitt liv och i världen. Men varje år tvingas jag konstatera att det var svårare än jag trodde.

Jesus gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.’” (Luk 13:6–9)

Att vara ett träd med ganska lite frukt – jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Viljan är god och vår andliga längtan är djupt känd, men den tappar bort sig bland busstidtabeller, nyckelknippor och vardagens alla små och stora bestyr. Hur kommer det sig att de andliga behoven så ofta hamnar i skymundan? Min diagnos är att många av oss lever med en kluven andlighet. Med en kluven andlighet menar jag att vi har livet indelat i olika sektorer. Vi gör boskillnad mellan andligt, psykiskt och fysiskt liv.

Jag tror att denna kluvenhet beror på en dubbel rädsla: en rädsla som handlar om vår självbild och en rädsla som handlar om vår gudsbild. Det är sällan vi får känna att vi duger. Vi lever i en utvecklingskultur, en tillväxtkultur, och den drabbar naturligtvis vår självbild. I jakten på den perfekta personligheten och självförverkligandet blir vi aldrig nöjda. Allting ska växa. Ingenting får dö. Vi ska hinna med allt: barn, karriär, vilsamma semestrar, joggingrundor, vänner, lantställen – och så andlighet ovanpå alltihop!

Vår gudsbild är inte sällan präglad av främlingskap. Gud har ofta bara framställts som en oerhört kravfull auktoritet – huka er i bänkarna för här kommer Gud! Följaktligen räknar vi inte Gud som en vän, utan tänker: Om jag låter Gud rumstera om i mitt liv vet jag inte vad som kan hända. Tänk om Gud kräver ett liv präglat av moral, stränghet, duktighet … ett sådant liv vill jag inte ha. Tänk om Gud kommer att sabotera mina livsplaner.

I bibeltexten finns två personer och ett fikonträd. Rösten som säger Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? är inte Guds röst. Det är vår självkritiks röst. Jag vill uppmana dig (och mig själv) att under det här kommande året inte lyssna till den rösten utan till Guds röst, som nyfiket och längtansfullt tit-

tar på fikonträdet och säger: låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Vi kan samarbeta med den store Trädgårdsmästaren, och sakta läka ihop sprickan mellan det andliga i livet och det fysiska så att vår tro får bära frukt. Gud är inte en kosmisk jättesabotör. I Bibeln står det att Gud är kärlek. Guds kärlek har en enorm förvandlingskraft. Den kan förvandla en människa inifrån – jag har sett det hända.

Vad är det inuti dig som ruvat och väntat på sin första levnadsdag, som ett frö väntar i marken? Vilka delar av ditt alldeles vanliga vardagsliv skulle du vilja göra heliga genom att bjuda in Gud att vara med? Finns det någonting i ditt liv som du håller undan från Gud för att det inte känns tillräckligt fint eller färdigt? Den Gud som älskar att vårda, vattna, beskära och beundra tittar med nyfikenhet och förväntan på dig och ditt alldeles nya, oanvända år.

SÖNDAGEN

En ledig plats

Det händer att jag och min dotter smyger ut under ljumma vårkvällar och letar efter bortglömda platser – ni vet, de där spillbitsplatserna som kan finnas bakom busskurer, intill parkeringsplatser, mellan vägar. Små o-odlade platser som i bästa fall är fulla av ogräs, men ofta av grus och skräp. Stadsarkitekterna kallar dem sloap (spaces left over after planning) och de är inte alls önskvärda ur ett stadsplaneringsperspektiv. När dottern och jag lokaliserat en sådan plats lägger vi den på minnet för att någon natt senare – i skydd av mörkret – tassa dit med blomfrön, hacka och vattenkanna.

Vi smygodlar. Sedan vi började med smygodlandet har vi fått blick för mellanrummen. De fysiska mellanrummen har också fått mig att tänka på de psykiska och andliga mellanrummen. De utrymmen i tillvaron där varken stadsarkitekter, psykologer eller andra förståsigpåare kommit ihåg att titta …

Den unge Samuel tjänade nu Herren under Elis uppsikt. På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan. Då hände en gång följande. Eli, vars ögon nu blivit

så svaga att han inte kunde se, låg och sov på sin vanliga plats. Tempellampan var ännu inte släckt, och Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. Då ropade Herren på Samuel. ”Här är jag”, svarade han, och han sprang bort till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men Eli svarade: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Då gjorde han det. Än en gång ropade Herren på honom.

Han steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag, du ropade på mig.”

Men Eli svarade: ”Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag, du ropade på mig.” Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, och han sade till Samuel att lägga sig igen. ”Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör.” Och Samuel gick tillbaka och lade sig.

Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel, Samuel!” och han svarade: ”Tala, din tjänare hör.” (1 Sam 3:1–10)

På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan. Det skulle kunna vara sagt om vår tid. Det är inte ofta vi hör talas om profetsyner, eller om att Gud talar till människor med en tydlig röst. Jag har förvisso en god vän som har långa samtal med Gud, men hon beskriver det mer som att hon ställer en fråga i sitt huvud och formulerar om den och vrider på den tills den verkligen uttrycker hennes undran. Sedan försöker hon lämna sinnet stilla, lämna en öppen yta där frågan får lägga sig. Och förr eller senare kommer en tanke som hon uppfattar som Guds svar.

Ett annat sätt på vilket Gud verkar tala till oss nuförtiden är i drömmar. Det gör Gud i Bibeln också, vid många tillfällen. För

Bibelns människor är det en helt naturlig kommunikationsväg. En del ber till och med om det: Gud, tala till mig i drömmen och visa mig din väg i mitt liv.

Guds löfte till mänskligheten är att aldrig lämna oss. Att aldrig sluta söka kontakt med oss. I varje sekund försöker Gud meddela sig med oss för att hjälpa oss att få livet att växa. Jag tycker att det är gripande och trösterikt att Gud i samarbete med vårt innersta har sina strategier för att få oss att tänka sådant som annars är otänkbart. Som Tomas Tranströmer skriver i en av sina dikter: ”I springan mellan vakenhet och dröm försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.” Jag tror att drömmen är en sådan här springa, en ficka i tillvaron där vi inte har garden uppe, en mental och känslomässig sloap . Drömmen är kanske den träffyta där vi är minst fördomsfulla, mest öppna.

Det finns springor mellan vakenhet och sömn, mellan aktiviteter, mellan tystnad och ord, mellan gemenskap och ensamhet. De kan uppstå när man sover, mediterar, ber, vilar, är medvetet närvarande eller ute och går. Inom buddhismen är den här tomheten det högsta, mest upplysta tillståndet. Det är i ett sådant gränsområde som Gud efter flera försök når fram till Samuel med sitt rop.

Alla religiösa traditioner är samstämmiga: andlig utveckling handlar mycket om de här mellanrummen. För oss västerlänningar finns det nästan inget värre – tomhet skrämmer oss. Men det här är inte främmande för oss egentligen. Under dagens lopp pågår en ständig ström av saker som vi hör och ser. Men innan sinnet hinner benämna eller tolka vad vi ser eller hör finns det i allmänhet ett litet mellanrum av alert uppmärksamhet, där vi ännu inte benämnt vad som pågår.

Kanske är dessa ögonblick den enda chansen för Gud att peta in sitt brev. Det är där – i det omätta, oplanerade – som Gud kan plantera ett frö i oss av det hittills otänkta, och det otänkbara kan ta form.

I berättelserna om Jesus är det tydligt att han själv vårdar dessa mellanrum. Mellan sina möten med folket, mellan sina samtal, mellan sina vandringar hit och dit drar han sig tillbaka. Och inför den svåraste tiden i sitt liv går han ut i det största mellanrummet han känner till: öknen, den geografiska och den själsliga öknen.

Kanske är också du redo att pröva tanken att inuti dig finns mellanrum där Gud arbetar för dig och med dig, för din andliga hälsa. Gud i dig växer och frodas. Du vet inte hur, men Gud gör det, om du släpper lite på tyglarna och kontrollbehoven.

Var rädd om mellanrummen. Om du finner några mellanrum i din dag, fyll dem inte. Fridlys dem. Undvik att formulera innehållet i dem. För Gud behöver det utrymmet för att kunna verka inuti ditt liv. Och längs höga hönsnätstaket och på små refuger kan det hända att du får se en eller annan ringblomma till våren.

TRETTONDEDAG

På väg hem utan karta

Vi är på andra sidan. Det har varit jul – i vår del av världen ett riktigt spektakel med överdådiga skyltfönster och överspända plånböcker. Men man kan undra: på vilket sätt hänger denna väldiga prestation av julklappsanskaffning, skinkgriljering och stämningsglitter ihop med vårt inre?

För många är de stora helgerna förknippade med vilsenhet och ångest. Det kan kännas som om någon klätt oss i en maskeradkostym utan att vi förstår vad som är temat för det här kalaset. På detta sätt kan julen vara mycket problematisk. Jag tänker ibland på Wittgenstein som en gång skrev: ”Ibland måste man dra ut ett uttryck ur språket, lämna in det för rengöring, och sedan kan man sätta det i omlopp.” Kanske är det samma sak med vissa högtider. De måste lämnas in på tusenårsservice, avfettas, rengöras. Och om behov uppstår tas i bruk på nytt.

För jag tror inte att vi firar våra högtider bara för stämningens skull. Vår dragning till stämningen vittnar om att vi vill bli stämda till något. Vi vill stämmas till eftertanke, till högtidlighet. Vi vill stämmas till hopp om en bättre framtid. Och vi vill stämmas till andlighet. Ge inte upp, ni som under julhelgen inte hade den

stämning som ni hade tänkt er. Om det är så att förväntningarna kommit på skam är det nu bäddat för något annat, något riktigt fint. Det är trettondagshelg. I kyrkan handlar den om dem som kommer för sent, de tre vi brukar kalla för de vise männen. Låt oss slå följe med dem. Nu är det perfekta tillfället att känna lite mer i sitt eget tempo och begrunda vad alltihop egentligen handlar om.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. /…/ Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. (Matt 2:1–12)

Att vara stjärntydare var att noggrant räkna ut stjärnornas rörelser och påverkan på jorden. De försökte förutspå hur stjärnorna skulle komma att påverka framtiden, så att kungar och andra

mäktiga skulle kunna parera eventuella bakslag. Det var strategiskt viktigt att hålla sig ajour med vad som hände på himlavalvet. Det ville även kung Herodes göra, och i trettondagens text beskrivs hur orolig han blir av den märkliga uppståndelsen kring en stjärna och ett nyfött barn. Han kallar till sig stjärntydarna och befaller dem att ta reda på så mycket som möjligt om det hela, och sedan komma tillbaka och avlägga rapport. Han säger att han också vill hylla det nyfödda barnet. Han ljuger. En iskall vind drar in över texten. Han vill inte hylla – han vill förgöra.

Stjärntydarna ger sig iväg, och när de kommer fram fylls de av en stor glädje, står det. Deras forskande blick, deras analytiska förmåga, deras vilja att förutspå vad som ska hända får stå tillbaka för en överraskning – den stora glädje de uppfylls av när de möter Gud som ligger där i halmen. Sedan står det så här: I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. Det är märkvärdigt. Genom drömmen blir de inspirerade till att välja en helt ny väg. Inte bara geografiskt, utan också livsmässigt. I stället för att återvända till Herodes med sina analyser tar de fasta på drömmen och glädjen de uppfyllts av. Vad var det som hände? Varför blev de så glada? Vad var det som gjorde att de lämnade förutspåendet och kontrollbehovet?

Jag tänker ofta på de här tre yrkesmännen, de som hade som profession att se till att människorna inte blev överrumplade, de som skulle förutspå, sia, analysera det som eventuellt skulle kunna hända, och kanske borde undvikas av strategiska skäl, men som slutade hålla blicken fäst vid framtiden. Något väckte deras kärlek till liv. Jag tror att Jesus doftade av något helt annat än Herodes. Herodes var som ett svart hål. Jesus doftade av Gud.

Han strålade av Gud, och han väckte i människorna ett hopp om att allting inte var så platt och krasst, så förutsägbart och maktorienterat. Med Jesus blev det tydligt att Gud inte var muskler – Gud var ljus och hjärta. Gud var i Jesus. Framtidsanalytikerna började tro igen, började tro att deras liv hade med Guds liv att göra, började tro att det fanns en mening med alltihop.

Nu är vi här – i vår tid. De tre vise männen lämnade sin post, lämnade Herodes utan karta för hemfärd eller återvändo. Vad hade de nu? En dröm, en doft, ett ansikte och ett hjärta som jublade över Gud. De följde sin stjärna. De ångrade sig inte. Till oss lämnar de efter sig en fråga: vilken är din okända, kartlösa väg?

FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN

Kärlekens pris

Jag vet inte mycket om krig. Jag föddes 1967 och är uppvuxen i Sverige. Inga skyddsrum och inga bomblarm och inga matransonskuponger. Det finns nog en och annan som skulle kalla mig bortskämd för att jag sluppit, men att slippa krig borde vara den naturligaste sak i världen. Nej, jag vet inte mycket om krig, men jag vet en hel del om ofred. Den skälvning efter krig, som fortplantar sig ner genom generationer.

När min mamma var nio månader gammal tog hennes mamma Kristina fram en skokartong och i den lade hon en guldbrosch och min morfars doktorsavhandling. Sedan märkte hon kartongen med mammas namn och satte henne och hennes bror på flyget från Finland till Sverige. Det var krig, och mormor var rädd. Alla var rädda. Särskilt rädda var de om sina barn. Därför skickade de sina barn till Sverige. Mormor tänkte att om de aldrig skulle ses igen så skulle broschen kanske ge mamma något slags materiell trygghet, och doktorsavhandlingen skulle bevisa att hon kom från en familj som var bildad, vad nu det skulle betyda.

Vi människor är beredda att offra mycket för kärleken och för dem vi älskar. Mormor hade kunnat hålla sina barn hårt intill

bröstet. Och om mormor hade dött hade barnen gjort det också. Men så gjorde inte mormor. Så gjorde inte Moses mamma heller.

Farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.” En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom. Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.” Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” – ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. (2 Mos 1:22–2:10)

Moses mamma såg vilken fin pojke hon hade fått och höll honom gömd i tre månader. Hon snusade på hans huvud, i det lena vecket bakom hans öra, höll honom intill sitt bröst, tittade in i hans ögon. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i

den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Man kan föreställa sig vilken oerhörd smärta det måste innebära att putta ut sitt barn på vattnet för att rädda det. Jag känner en stor ödmjukhet inför människor som måste vara med om sådant. Människor som gör det värsta, för att de måste, för att de älskar.

Det finns ett fotografi från min mammas ursprungliga hem i Helsingfors. Jag tittade ofta på den bilden när jag var liten. Intill morfars fjärilssamlingsskåp gapade en stor reva i vägen, ett stort bombhål. Genom det kunde man se andra hus. Det där hålet såg ut som ett stort sår. Kriget som drabbade min mammas familj var ett slags biografisk supernova. Dess massiva kraft skälver fortfarande i vår släkt. Men något annat vibrerar också – det omedelbara svaret på det där bombhålet var en mycket handgriplig kärlek. Den kärleken packade ner guldbroschen och doktorsavhandlingen i skokartongen. Den kärleken knuffade ut den lilla korgen på Nilen. Den kärleken växte sig minst lika stursk och stark och muskulös som kriget.

Kärlek har egentligen väldigt lite med form att göra. Människan är uppfinningsrik och kärleken är ostyrig. Stökig. Just när det gäller hur kärlek och relationer kan ta sig uttryck har jag lärt mig mycket av klosterliv och av homosexuell familjebildning: det finns många olika sätt att bygga djupa, kärleksfulla relationer. De har inte alls alltid med mamma, pappa, barn att göra. Den kristna kärleken har alltid sträckt sig ut, sträckt sig bortom det gängse – det är så klosterordnar och andra gemenskaper vuxit fram. Och den har alltid inneburit en stor dos självutgivelse och disciplin. För självdisciplin behövs om man ska kunna älska på det där bitvis väldigt obekväma sättet som Moses mamma gör och som Jesus talar om.

Instinkten är förstås att hålla sitt barn nära, inte att sätta det på ett flygplan med en skokartong i knät och en adresslapp runt halsen. Inte att lägga det i en korg och knuffa ut korgen på en stor flod. Jag tror att det är den här sortens kärlek som vi har att tacka för mycket. Kärleken – den som är beredd att offra något – vet att saker och ting inte alltid går som man har tänkt. Kärleken ser ofta helt annorlunda ut än den bokmärkesidyll vi är vana vid. Den går åt oväntade håll. Den kostar på. Den kräver ibland att vi måste skiljas, gråta, offra vår tid. Den kräver att vi blir prestigelösa, uppfinningsrika och att vi inte bryr oss så mycket om vad andra tycker. Sådan är kärleken.

Vi har alla ärr efter kärleken. Vi bär alla på smärta som kommit av kärleken. Dessa ärr är människans adelsmärken. Min mormor hade dem, förstås. Min mamma har dem också. Alla som kämpat med ett äktenskap har dem. Alla som offrat sin frihet för någon annans utrymme har dem. Alla som älskade med en obesvarad kärlek har dem. Vi är beredda att utsätta oss för kärlekens många och stora risker, och vi kommer aldrig oskadda ut ur den. Och det är som det ska.

ur En ledig plats, söndagen efter nyår

Under ett helt år berättar CAMILLA LIF om något som varje söndags- eller helgdags bibeltext har fått henne att fundera över. Vad vill du mig idag? är en bok med reflektioner för de mellanrum du hittar i din tillvaro, för läsning på bussen, tillsammans med andra eller innan du släcker lampan. För fridlysta stunder.