Förord
Livet är inte enkelt. Det kan gå sönder. Vi människor kan ofta påverka våra liv, men de flesta av oss drabbas någon gång av en situation där vi ingenting kan göra, något som kan skaka om oss i grunden. Handfallna inför orättvisor, sjukdom eller sorg övermannas vi då inte sällan av starka känslor som gör det svårt för oss att se vägen framåt.
Människor som gått före oss vittnar om att det som ofta hjälpt dem genom mörkret har varit att få sätta ord på känslorna i ett samtal med en annan människa. För ord befriar. Ord riktade till en annan person vidgar perspektiven. När någon lyssnar till min livsberättelse känner jag mig mindre ensam. Denna typ av samtal kallas i kyrkan för själavårdssamtal och den som vill berätta kallas konfident, ett begrepp som också fortsättningsvis används i boken oavsett var eller av vem samtalet förs.
För samtal om livet bedrivs av alla som är verksamma i kyrkan. Också småprat med kyrkogårdsarbetare vid graven, dialoger som pedagoger för med stökiga konfirmander, diakonernas pratstund vid köksbord med ensamma äldre är exempel på själavårdssamtal, inte bara prästens biktsamtal bakom stängda dörrar. Om alla vi
under årens lopp kunnat förmedla i kurser och utbildningspass.
Nu har det blivit dags att samla dem i en bok som jag hoppas kan vara till hjälp för alla er som vill eller redan lyssnar i kyrkan.
kallas de alla själavårdssamtal – för de handlar om människans djupaste längtan efter mening i livet.
I tystnaden väcks den nya tanken
Det viktigaste verktyget för dig som arbetar i kyrkan är alltså inte kloka råd eller ens kloka frågor utan tystnad. I tystnaden låter du konfidenten tänka och känna efter. Om en människa ska kunna upptäcka något nytt inom sig behövs tid och tystnad. Våga därför vara tyst när du ställt en fråga, och våga vara tyst efter att konfidenten sagt något. Ofta kommer nämligen en fortsättning, inte sällan i flera steg med många pauser.
Som kristna tänker vi att Kristus finns i varje människas hjärta.
Det som händer när du lyssnar och ställer någon fråga är att personen börjar blicka inåt, upptäcker att allt inte är lika mörkt.
Då säger vi i kyrkan att Kristus framträder och blir synlig. Det är i den stunden som den som talar själv börjar se livet med andra ögon och kan hitta en ny energi inuti sig själv. Det är inte du som ska ge hoppet och energin, dem måste personen hitta själv.
Men det är dina frågor och ditt lyssnande som gör detta möjligt.
Tänk alltså på att alla de exempel på dialoger som presenteras i denna bok i verkligheten inte är snabba replikskiften utan snarare trevande samtal, där återkommande pauser med tystnad hjälper samtalen framåt eller får dem att ändra riktning. Målet är inte att fyra av ett antal frågor för att snabbt bli klar. Istället ska dina frågor bromsa upp tanken och undersöka ögonblicket i vilket samtalet utspelar sig.
Du kommer att märka att fantasi är en återkommande ingre-
diens i många av de samtalstekniker boken beskriver. Människan kan genom fantasin pröva att besöka olika verkligheter och upptäcka vad som då händer i henne. Gång efter gång beskriver boken hur det är som om en film långsamt startar i konfidenten när frågorna fungerar på ett hjälpande sätt. Filmen handlar om det som skett för mycket länge sedan eller en timme tidigare.
I det som hänt upptäcker konfidenten ofta liv, inte nödvändigtvis glädje men något som burit på en mening. Livet var på riktigt i det där minnet. Då väcks hoppet om att också framtiden kan innehålla sådana ögonblick av liv. Samtal om sorg och förtvivlan behöver det förflutnas liv för att kunna öppna sig mot en morgondag där samma liv kan vänta. Det är konfidenten själv som fyller filmen med innehåll och bestämmer hur den ska påverka morgondagen. Din uppgift är att sätta igång filmen och se till att den börjar rulla och helst går över till färgfilm.
Diskretion eller tystnadsplikt
Här behöver också några ord sägas om hur vi som är verksamma i kyrkan ska hantera det vi hör. Präster och diakoner har en formell tystnadsplikt, vilket inte andra medarbetare har. Men också kyrkogårdsarbetare, kyrkvärdar och ideella, pedagoger eller personer som arbetar på kansliet behöver hantera det de hör med varsamhet. När någon berättar något personligt, vare sig det handlar om känslor eller händelser, är det information som inte ska spridas till andra. Det sägs just till dig i ett visst ögonblick och det ska stanna där. Diskretion betyder att du är extra vaksam över sådant som du impulsivt känner att du vill berätta för andra. Om du tänker
livet. (Du kan också köra ner i det andra diket genom att helt identifiera dig med konfidentens känslor och livssituation och bekräfta att livet är exakt så som konfidenten beskriver det. Inte heller då är du till särskild hjälp.)
Så vad är då din uppgift om du nu inte kan hjälpa genom att göra eller känna? Jo, du kan som undrande lyssnare stötta honom eller henne att sortera bland allt som kommer fram i samtalet –skilja stort från smått, få syn på det som är möjligt, blicka bakåt och framåt eller stanna kvar i nuet. Många gånger kommer nämligen konfidenten med en hel rad problem som rör sig mellan känslor, händelser i det förflutna eller i framtiden, oro för den egna kroppen och tankar kring föremål som sommarstugor eller fotoalbum. Då kan du behöva säga något i denna stil:
”När jag lyssnar till dig hör jag att du är orolig för ditt knä som gör alltmer ont och för din bror som inte har ringt på flera dagar, men jag hör också att du talar mycket om det där mötet om två veckor som verkar stressa dig, och flera gånger har du dessutom återkommit till ditt kylskåp som du är rädd håller på att gå sönder. Det är många olika saker att grubbla över.”
”Ja, mitt liv är verkligen en enda röra just nu.”
”Men du, låt oss tänka oss att vi lägger ut dina problem här på mattan, en sak i varje hörn. Där borta lägger vi ditt knä och där din bror och här i det här hörnet lägger vi mötet och i det sista hörnet kylskåpet. Ser du detta framför dig?
Om du nu tittar här uppifrån på de olika hörnen, vilket av
dem tycker du ger dig mest oro just nu? Och vilket tänker du är lite mindre allvarligt?”
”Värst är det med kylskåpet för jag har verkligen inte pengar till ett nytt. Minst farligt är nog min bror för han brukar slarva med att ringa.”
”Är det något av hörnen du skulle kunna göra något åt så att du inte behöver lägga så mycket oro där?”
”Jag skulle ju kunna gå till doktorn med mitt knä. Då får jag åtminstone reda på om det är något allvarligt.”
”Så fint. Du kan gå till doktorn och behöver inte oroa dig så mycket för din bror. Kylskåpet och pengarna däremot är ett problem. Då har vi mötet kvar. Hur tänker du kring det?”
På detta enkla sätt kan problemen avdramatiseras, rangordnas och benas upp i det som går att åtgärda och sådant som faktiskt är problem. Om konfidenten fortsätter att ge uttryck för känslor och oro för sådant som skulle kunna hända finns också en annan fråga som kan vara till hjälp för att sortera bland alla olika rädslor:
”Ditt liv verkar vara riktigt skrämmande. Men du, när du berättar om allt detta hemska undrar jag: Vad är du mest rädd för?”
Genom att en sak lyfts upp som värst förvandlas med automatik de andra till mindre farliga. Detta hjälper dig att bättre förstå vad samtalet behöver kretsa kring och kunna hjälpa konfidenten att fokusera mer tydligt på en fråga och inte behöva kastas runt i en strid ström av olika risker och faror.
Om det du hör är dramatiskt och svårt känner du kanske att du inte alls vet hur du ska agera eller vad du ska säga. Då kan det vara lockande att hänvisa personen till experter: gå till psykakuten, boka en tid hos en psykolog, söka upp prästen nästa vecka, ringa till stödlinjen eller gå till församlingens sopplunch. Var uppmärksam på dig själv när du känner denna maktlöshet, för det är nu konfidenten behöver stöd. Samtalet som kan ge stöd är det samtal som just pågår mellan er.
För det är i detta ögonblick du kan göra skillnad. Och du kan göra mycket så länge du är medveten om hur maktlös du är. Det är detta som är paradoxen i själavården. Så när du inte har en aning om vad du ska säga, sitt kvar ändå. Och fortsätt att fästa din blick på konfidenten som talar. Det är då du gör som mest nytta! För ofta är det dina ögon och inte dina ord som förmedlar hoppet.
Vad händer inuti själavårdaren?
Präster och diakoner som ofta sitter i samtal får höra saker som kan vara väldigt svåra att hantera. Därför är det viktigt att dessa två grupper regelbundet går i det som kallas handledning för att få möjlighet att sätta ord på sådant som väckts i dem under samtalen. Handledningen handlar inte om att återberätta det som konfidenten sagt utan att ge utrymme för det som hände i diakonen och prästen. Först i handledningen vågar kanske orden yttras:
• ”Jag kände mig så misslyckad.”
• ”Jag upptäckte att jag satt och började bli lite förälskad.”
• ”Jag insåg att jag började bli en förälder som ville ta upp konfidenten i knäet.”
• ”Jag blev så irriterad av att höra personen ständigt upprepa samma ramsa.”
• ”Jag borde ha ringt honom eller henne dagen därpå. Då hade jag kunnat förhindra det som sedan hände.”
Om du som varken är präst eller diakon känner att samtalet du haft väckt tankar och känslor i dig som du inte riktigt kan släppa behöver kanske också du gå i handledning. Risken är annars att du börjar tala om det vid lunchbordet eller under fikapausen.
Om du är bekväm med att tala med någon av prästerna där du arbetar kan du göra det. Betona då redan i inledningen att detta är ett själavårdssamtal och att allt som nu sägs ligger under tystnadsplikten och att det bara handlar om det som rör sig inom dig, inte att du ska återberätta det som någon sagt till dig. Då blir det enklare för prästen att förstå vad du vill. Om du inte känner dig bekväm med att samtala med en kollega där du arbetar kan du kanske ta kontakt med någon i grannförsamlingen.
