9789150982299

SAITO S HERR AMBULERANDE BIOGRAF

Översättning

Elisabeth Essén

harpercollins.se info@harpercollins.se

© Annette Bjergfeldt 2023

Originalets titel: Mr. Saitos rejsebiograf

Översättning: Elisabeth Essén

Omslagsdesign: Alette Bertelsen, aletteb.dk

Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen

Sättning: Type-it AS, Trondheim

Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck. Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med Salomonsson Agency.

Första upplagan, första tryckningen

ISBN 978-91-509-8229-9

En kärlekshistoria i sju vågor

Första vågen (1910–1937)

Skokartongen

jag blev till på ett dansgolv i Buenos Aires 1927. I bakgrunden spelades Carlos Gardels tango Valencia, som var en landsplåga i Argentina det året. Om man kände min mamma, Fabiola Cordero de Dios, var det egentligen inte alls konstigt att min tillblivelse skedde på just det sättet.

Senare skulle det krävas en sjöresa norrut, en avmönstring vid

Nova Scotia och en speciell hårbottenmassage för att få ur henne den historien. Men strängt taget kom det där med dansgolvet inte som en överraskning för någon. Inte mig heller. Jag visste redan som liten att Fabiola inte följde flocken. Att hon var en rävhona med många utvägar.

Fabiola hade kommit till världen sjutton år tidigare, 1910, någonstans i San Telmo, Buenos Aires äldsta invandrarkvarter. Hon vägde bara åttahundra gram, för förlossningen gick igång två månader för tidigt.

Några få minuter efter det att Fabiola sett dagens ljus dog hennes mor i barnsäng. Den nyblivne fadern visste inte vad han skulle ta sig till, så i ett anfall av panik lade han sin nyfödda dotter i en skokartong. Kartongen hade innehållit ett par handsydda herrskor i mjukt kalvskinn, skor han dansat brudvals i året dessförinnan. Han bäddade kartongen med trasor och stirrade sedan villrådigt på den späda varelsen däri. Åttahundra extraordinära gram hade satts till världen, men det enda han kunde tänka på var kvinnan han precis mist.

När ljudet av barnagråt tilltog grep han tag om skokartongen, sprang ut på gatan och ställde kartongen med barnet utanför porten till klostret Santa Magdalena. Han klottrade ned några ord på en lapp för att förklara sig, men undertecknade inte med sitt namn. Allra längst ned skrev han Perdóname … Förlåt mig. Sedan stack han hastigt in lappen bland trasorna och försvann ut i natten.

Nästa morgon när tuppen gol öppnade klostrets trädgårdsmästare porten för att gå ut med soporna. Då fick han till sin förvåning syn på kartongen invid tröskeln, och när han kikade ned i den stirrade de allra klaraste halvmåneögon tillbaka. Försiktigt bar han in skokartongen i köket där syster Delphine tog emot den. Hon ställde kartongen med barnet vid kakelugnen, och innan förmiddagen var över visste alla i klostret att en liten flicka anlänt.

Det låg i sakens natur att ingen av nunnorna hade någon mjölk att ge, och knappt någon väntade sig att det mikroskopiska väsendet i skokartongen skulle överleva. Men motgång föder som bekant styrka, och flickan överraskade dem alla.

Priorinnan, som kom från Italien och var utsedd av påven Pius X, gav barnet namnet Fabiola, vilket betyder liten böna. Eftersom flickan var föräldralös band nunnorna efternamnet Cordero de Dios om henne som en lyckobringande rosett … Guds lamm. Nu kunde lammet skrivas in i kyrkboken, och Fabiola trädde in i raden av levande väsen som Gud vakar över.

Fabiola var så petite att Magdalenasystrarna inte trodde att flickan skulle bli mycket större än ärtskotten i örtagården. Men geten i klostret bidrog med mjölk, och för varje dag spirade och växte sig Fabiola starkare. Kartongen var hennes fasta punkt i världen, och den svaga doften av faderns kalvskinnsskor gjorde henne trygg.

Nu bad priorinnan om ett tecken från Jungfru Maria. Fick klostret behålla den lilla flickan, eller skulle hon skickas vidare till en riktig familj?

Samma kväll under vesperbönen flög en svart korp in i klostret och slog sig ned högt uppe under valven. Länge satt korpen där och putsade sina glänsande vingar medan den höll ett vakande öga på nunnorna. Om priorinnan hade hoppats att madonnan skulle

skicka en vacker misteltrast som sjöng efter det att alla småfåglar lagt sig till vila, så blev hon besviken.

Men man får ta de tecken man får. Korp eller ej. Priorinnan beslutade sig för att det var Jungfru Marias önskan att barnet blev kvar i klostret.

Och därmed växte Fabiola upp i Guds hus. Tillsammans med nunnorna levde hon på klostrets grönsaker och hönsägg och de söta blå druvor som växte på kullarna kring de gamla byggnaderna. Medan spanska, ryska och italienska invandrare kämpade om en plats i slumkvarteren omslöts Fabiola av Jungfru Marias barmhärtighet innanför murarna. Klostrets åtta bönestunder följde dygnets rytm och var som ett musikstycke i sig själva. Santa Magdalena-nunnorna kom från hela världen, och när det inte var dags att be eller sjunga undervisade de flickan i italienska, franska och engelska.

När Fabiola så småningom kravlade ur sin skokartong blev hon en sann vagabond. Priorinnan hade hoppats att Guds lamm skulle vifta glatt på svansen och viga sitt liv åt Jesus i klostret, men nej. Flickebarnet hade fått nog av att vara inspärrad.

Som fjortonåring hade Fabiola utvecklats till en mörkögd bönstjälk med mycket höga kindben. Spinkigt byggd, men med ett par oväntat långa spiror som så lätt som ingenting smet ut genom klosterporten och vidare ned till Río de la Plata-floden.

Där vimlade det av barer, bordeller och dansställen. Fabiola satte sig på en bänk och försjönk i tankar under de violetta jakarandaträden. Hon satt och gnolade medan hon betraktade de förbipasserande, och mest intresserad var hon av det som tilldrog sig närmast marken.

Där uppenbarade sig lite av varje. En snigel på väg till Spanien, ett oläsligt vykort med exotiskt frimärke och en nyckel som någon tappat vid den sanka flodbädden. Hade den blivit bortkastad i vredesmod? Eller tappats i distraktion?

Allteftersom snappade Fabiola också upp en del svordomar och förbannelser som kastades i rännstenen. Mierda, puta madre, imbécil, que boludo och några ännu grövre.

Det var dock mest skor som fångade hennes uppmärksamhet. I Santa Magdalena-klostret höll nunnorna blickarna vända mot himlen, och deras sandaler doldes under dräkterna. Här vid floden öppnade sig en annan värld. Fabiola blev ögonblickets vakthund, en flicka med sinne för detaljer.

Det vimlade av fötter på vägen. En väderbiten gaucho till häst kom förbi i långskaftade ridstövlar. En hov, en klöv, en tass. Och ett par lackskor … Var de vilse? Där stod en enbent stackare lutad mot ett träd, och där svassade en kvinna förbi med ovanligt vackra vrister, precis som Fabiolas.

Här gick de som dagdrömde, de slokörade, de liderliga, de stupfulla, de som hade svårt att gå, de med spänst i steget och självklart de nyförälskade ungdomarna på champagnerusiga ben.

Fabiola upptäckte att vissa gick med fötterna inåt för att inte ta upp för mycket plats medan andra obesvärat frestade med bulliga stålhättor och odygdigt korslagda remmar. Vart var skorna på väg, och fanns det ett par som tillhörde Fabiolas pappa någonstans?

Själv skulle hon i alla fall fortast möjligt ta av sina platta bruna remsandaler.

Varje människas gångstil är unik. Hur tar vi oss fram? Med klapprande klackar, lätta fjät eller släpande steg? Eller flyr vi bara från alltihop?

Det börjar med fötterna. Det förutsätter naturligtvis de rätta skodonen, beroende på vart man vill ta vägen. Ballerinaskor, vandringskängor eller ett par stora simfenor.

Fabiola svor på att hennes resa skulle företas i tangoskor, för fötter är gjorda för att dansa. Och mammas fötter kunde inte låta bli att vippa i takt så snart en ton slogs an någonstans i staden. Ju mer systrarna riktade blickarna mot himlen, desto mer drogs Fabiola till miraklen på trottoarerna. Hon uteblev från måltiderna i klostret och hoppade över bönestunderna. När nunnorna ropade på henne hördes endast ett eko mellan murarna. Fabiola … ola … ola … olala! Och Fabiola? Hon var nere vid Río de la Plata för att studera remmar, klackar och tåhättor. Nunnorna hade visserligen förberett henne på ett liv i kontemplation, men det var inget att göra åt saken. Madre mia. Flickan var galen i skor.

Efter många allvarliga samtal och samfällda böner till den heliga madonnan i det lilla kapellet gav priorinnan till slut med sig, och 1925 lyckades man hitta en lärlingsplats åt Fabiola i en exklusiv skobutik mitt i Buenos Aires.

El Palacio del Zapato låg på självaste Calle Florida. Det var en imponerande gräddtårta till hus med snirkliga balkonger och en koboltblå markis som lockade in himlen i butiken. Skopalatset hade promenadstråkets vackraste fönsterparti och sålde sidenklädda stilettpumps och herrskor i antilopskinn till en utvald skara.

I skyltfönstret fanns knäppkängor att bära på kapplöpningsbanan Hipódromo Argentino och morgontofflor i etiopisk silverbrokad som visade att man inte yrkesarbetade. Konnässörer kom från hela världen för att köpa butikens handsydda modeller i infärgad chevreau. Skor man drog på sig som en mjuk handske. Men det var tangoskorna mamma tyckte mest om.

När Fabiola började i butiken hade hon precis fyllt femton år. Hon stod längst ned i hierarkin och sågs som en skranglig, enfaldig flicka man kunde ha till att göra vad som helst. Under tiden trippade ägarinnan, señora Yvette, runt med perfekta naglar och högt uppsatt frisyr med tvinnade flätor. Ett lavendeldoftande original som aldrig talade direkt till Fabiola utan bara gav order genom de andra anställda, som sedan kunde hunsa mamma. Fabiola upptäckte snabbt att señora Yvette fick skor skickade från Europa utanför tullväsendet, via kontakter som familjen odlat i åratal. Regeringen blundade för detta och lät leveranserna passera fritt i hamnen. I gengäld var generalerna och deras hustrur flitiga gäster på El Palacio del Zapato och fick allt de pekade på. Det gällde i synnerhet avdelningen längst in i butiken med sortimentet för de mest excentriska kunderna. Hit kom de dekadenta européerna och dåtidens uppburna konstnärer med sina älskarinnor. På hyllorna stod de galnaste modellerna som inte fanns någon annanstans i världen. Kubistiska skor med påmålade ögon, gyllene fisksnutar till tår och gälar på sidorna.

Den särskilda avdelningen hade Fabiola inte tillträde till. Istället fick hon hämta ned skokartonger från tre meter höga stegar i

butiken. Upp och ned, dagen lång. Uppifrån stegarna kunde hon följa hur världens finaste modeller bars fram som duvungar på silverfat av expediter med pipskägg och vaxade mustascher, vilket var högsta mode. Självklart använde man endast skohorn i silver och elfenben, och inte ett hårstrå låg fel på personalen.

Minst tio gånger om dagen måste Fabiola springa ut på baktrappan och sprinta upp till lagret på vinden. Här förvarades de nya kollektionsproverna och skor som skulle i retur. När Fabiola inte sprang i trappor putsade hon skor i långa rader.

”Gör om!” lät det, trots att skorna var så blanka att señora Yvette kunde bättra på läppstiftet i ovanlädrets spegel.

Personalen tog fortfarande mamma för en dum gås. Ingen av expediterna hade förstått hur bra italienska, franska och engelska Fabiola talade. Minst av allt hade expediterna förstått att hon var flytande på kroppsspråk. Hon kände ögonblickligen vilken sko som skulle göra kunden lycklig, redan innan den hunnit in i butiken. Dessvärre var Fabiola för ung och underskattad för att få ha med själva expedieringen att göra. Och det irriterade henne om man lät en balettflicka lämna butiken med ett par underbara stövletter när Fabiola visste att just den modellen skulle börja klämma senare på dagen. Det ska finnas plats för en öm, blå stortå när man står lodrätt på nationalscenen varje kväll.

En dag kom den världsberömda Josephine Baker in i butiken. Ryktet om sångerskans framträdanden iklädd banankjol i Paris hade dansat i förväg, och bakom henne syntes en svans av beundrare och en chaufför från gatan som anmält sig som frivillig att bära inköpen. Expediterna svärmade runt Josephine som mördarbin runt en crema catalana, men hon viftade undan dem och ville hellre gå runt på egen hand i butiken. Då fick hon syn på Fabiola som stod högst upp på en stege med en kartong under armen.

”Mademoiselle. Jag behöver något annorlunda. Du som är så ung. Kom ned och överraska mig!” kuttrade miss Baker på franska och slängde ifrån sig pälsen på golvet.

Fabiola kravlade ned, sneglade på señora Yvette, kastade en blick på miss Bakers fötter och fattade sedan ett beslut. Hon som skulle bli min mamma styrde målinriktat stegen mot butikens särskilda avdelning, klev över den förbjudna tröskeln och korsade Rubicon. Här fann hon ett par femkantiga silversandaler från Barcelona med dubbla remmar och klackar i form av futuristiska druvklasar.

Fabiola satte sig på knä och snörade på Josephine skorna. Länge gick sångerskan av och an i butiken och såg sig i spegeln. Silverremmarna glimmade mot den bruna huden, och alla höll andan.

”De här skorna är sagolika. De är lustiga och busiga framtill, och lyfter sig sedan som en fågelvinge. Dem kan jag dansa i dagen lång och fortfarande vara på gott humör när jag lägger huvudet på kudden”, log miss Baker.

”Oui!” svarade Fabiola som tagit mod till sig. ”De katalanska modellerna tar verkligen för sig, och så ger de en vackra vrister utan att man blir trött i fötterna.”

”Klok flicka”, nickade Josephine.

Hon köpte tre par, och chauffören bar ut kartongerna till bilen. Miss Baker plockade graciöst upp sin päls innan butiksdörren slog igen efter henne.

Den dagen fick señora Yvette upp ögonen för Fabiola, och Fabiola fick ett par ärkefiender. De andra expediterna fick se sig brädade som señora Yvettes favoritsäljare, och det var inte populärt.

Nu var det mamma som expedierade berömdheterna. Fabiola fick kunderna att växa flera centimeter och försåg stadens förmögna med smörgula satängsandaler med fjärilsclips och dansskor med spetsiga tår. Kunderna ville ta på sig skorna meddetsamma och svävade ut ur butiken på fluffiga morgonmoln.

Fabiolas skotrolleri framkallade alltid blickar av samförstånd när folk träffades på baler, vernissager eller någon premiär på Teatro Colón, var och en trippande på fantastiska klackar. Hemlighetsfulla leenden syntes på deras läppar: Går du också till Fabiola?

Egentligen skulle jag kunna sluta här, medan allt går bra. Nu när Fabiola avancerar och allt bara rullar på. Om jag fortsätter kommer historien att ta en annan vändning. Revolutioner kommer att skaka kontinenterna, jag kommer att födas och vår resa norrut kommer att påbörjas. Men inte ens cirkusens starkaste man kan stoppa tiden. Det gäller att hänga sig ordentligt fast i rockskörten om man inte ska tappa taget i svängarna och gå miste om resten. Jag tänker ta dig med upp i mitt vindpinade släktträd. Men först en varning. Det kommer inte att hållas på formerna, och mina tankar kommer att dra iväg. Det är alltid roligare att åka vilse på brusande bifloder än att bara hålla rak kurs. Det draget har jag ärvt av Fabiola, och tankarna slutar inte vandra med åldern. Nu är du förvarnad.

Tangosteg

fabiolas första lön som stjärnsäljare gick till ett par tangoskor från översta hyllan. Hallonröd sammet med korslagda remmar, från Madrid. Efter stängningsdags tog Fabiola på sig hallonskorna och styrde kosan mot aftonens dansställen. Hon kammade de svarta lockarna, rättade till klänningen och sköt fram sin lilla barm. Danskortet fylldes till bristningsgränsen, och manshänder av alla de slag förde henne ut på dansgolvet.

Här finns livets grundrytm: Man börjar stilla och lugnt med la caminata. I regel innebär det avstamp på femte slaget i frasen.

Därefter följer några långsamma ochos, varpå man ger sig in i en halv giro och sedan oftast slutar med en parada.

Dansen kan kryddas med en media luna, en halvmåne, där foten får glida bakåt i en halvcirkel. Man kan variera med pauserande paradas och sanguchitos då paret kan se varandra i ögonen innan de glider vidare i nya danssteg. Den modiga kan avsluta med en sentada, då kvinnan rider på mannens lår. Eller en boleo, uppkallad efter ett indianskt jaktvapen med tre kulor i vardera ände.

När Fabiola tog paus tände hon en cigarett och studerade de andra paren. Två fötter blev fyra och ett frustande djur intog manegen. Ett kvinnoben gled upp till mannens knäveck och höll ett kort ögonblick partnern fast med foten innan det kvickt släppte greppet och snodde runt på klacken.

Fötter flätades samman eller låg i öppet krig, och Fabiola lärde sig snabbt vilka steg som blottlade styrkeförhållandena. Vissa skor

prålade och gjorde sig märkvärdiga. Det var lätt för mamma att förutse om ett danspar skulle bli själsfränder. För det mesta handlade det dock om tillfälliga fötters vårförälskelser som följdes av bryska uppvaknanden.

Efter en vermouth var Fabiola tillbaka på dansgolvet. Ett dubbelsteg, upp på tå, benet åt sidan och sedan den glidande rörelsen.

En dag tog feststämningen överhanden, och min tillblivelse var ett faktum. Fabiola var bara sjutton år och höll graviditeten hemlig så länge hon kunde. Till slut satte hon sig i biktstolen, men vägrade uppge faderns namn. Systrarna insåg att det nog inte varit någon helig ande inblandad, och det började mullra längre ned i klosterhierarkin. Hur mycket dekadens kunde man egentligen tillåta i Guds hus? Ännu en gång måste priorinnan be den heliga madonnan om råd i det lilla kapellet.

Systrarna inväntade ett tecken från ovan och spanade förgäves efter att en katt skulle komma in och jama med en kull ungar. Men inget hände. Under tiden växte jag i Fabiolas mage, och först två veckor innan födseln i december kom det besked.

I köket spratt en fisk upp ur grytan strax innan vattnet började koka, och den halkade iväg genom klosterkorridorerna med noviserna springande efter. Fisken, som tillhörde arten svartfläckig blåsfisk, landade i det lilla kapellet. Med bara tio små inandningar kan blåsfisken blåsa upp sig som en sumobrottare till tre gånger sin egen storlek, om den är i fara. Fisken kan bli en delikatess eller din sista måltid, beroende på hur du tillreder den. Nu låg den svartfläckiga blåsfisken och fräste av förtrytelse medan den stirrade på nunnorna. Den synen fick priorinnan att bestämma sig. Man får ta de tecken man får, och Jesus var ju osedvanligt förtjust i fisk och fiskare.

Priorinnan lät den fruktsamma flickan stanna i klostret, men gav henne också en porslinsfigurin föreställande den heliga madonnan med Jesusbarnet i famnen som evig påminnelse om det stora ansvar Fabiola stod inför.

Jungfru Maria var klostrets hjärter dam. Hon hade de allra finaste porslinshänder, som om hon levt hela sitt liv under ett parasoll. Madonnan var som en mor för alla, speciellt dem som inte

hade någon annan. Nu stod Jungfru Maria på Fabiolas nattygsbord med nacken lätt böjd och log mot sitt lilla Jesusbarn på armen. Den porslinsfigurinen följde mamma genom hela livet, och den var kanske hennes viktigaste kompass när det var färdigdansat.

Priorinnan övertalade señora Yvette att behålla Fabiola på El Palacio del Zapato efter att jag hade fötts. Men det var bara för att nunnorna lovade att se efter mig när butiken hade öppet och för att ingen i hela världen kunde sälja skor som mamma.

Jag föddes nyfiken. Priorinnan gav mig namnet Carmelita, som betyder den lilla dikten. Fabiola hade ju inte varit uppriktig om omständigheterna kring min tillblivelse. Det var dock sällan man kallade mig något annat än Lita.

Mitt första minne från klostret är de svarta svanarna med vita tygdok på huvudena. Santa Magdalena-systrarna rörde sig graciöst innanför de kalla, vitkalkade murarna och svävade minst tio centimeter ovan mosaikgolven i sina frasande plagg. Svanansiktet hölls på plats av det styva tyget. Det fanns ingen möjlighet att lägga huvudet kokett på sned eller hänga med näbben. Huvudet satt i Guds fasta ram.

Medan Fabiola var inriktad på fötterna fastnade jag för händerna, även om det var nästintill omöjligt att hitta någon att hålla i handen. Alltid var systrarnas händer upptagna med något. De hölls knäppta i bön, ringde i klosterklockan, rensade trädgårdslandet, klippte mina naglar eller vattnade de blå vinrankorna. Händerna hällde upp vin, fingrade på radband och koreograferade alla dygnets göromål. Varenda minut av dagen var fridfullt inrutad.

Klostret strålade av eterisk kärlek, men kärleken var riktad mot Gud. Händerna sträcktes uppåt, och det fanns ingen jag kunde hålla mig i. Alla släppte taget för tidigt. Systrarna var mästare i att lägga svalkande omslag på de sjukas pannor och vifta bort flugor, men ömhetsbevisen var förbehållna de döende. För de levande gällde andra regler. Pekfingrar vickade framför mitt ansikte och örfilar ven mot min kind när jag hade varit olydig, och det var jag ofta.

Det var bara de unga noviserna som ännu inte hade kontroll över känsloregistret. Deras händer fladdrade fram dolda budskap i ett annars välordnat universum. Ett hemligt och ofrivilligt språk, följt av kvävt fnitter. Huvudet vet inte alltid vad händerna gör, och det är vackert när vi låter oss ryckas med av något vi varken kan dölja eller tygla. Som att möta en upprorisk livslinje i en öppen handflata.

De följande åren dansade mamma vidare i natten, och vi bodde kvar i klostret, mest på nåder. Jag hade fyllt åtta år, men Fabiola överlät ändå det mesta av min uppfostran på nunnorna. Mamma fick inte många timmars sömn.

”Sova kan man göra när man blir gammal”, sa hon, utan att veta att det sista man kan göra när man är gammal är att sova.

Medan systrarna vände blickarna mot evigheten var Fabiola uppfylld av ungdomligt övermod och skickade ut sina kunder ur butiken i skor fulla av förväntan.

Jag fick stanna hemma hos nunnorna. Här gick jag runt i klosterkorridorerna med Bibeln på huvudet för att få till den rätta hållningen. Rak rygg och lätt böjd nacke. När jag inte balanserade evangelierna på hjässan blev jag undervisad av skotska syster Beatrice som uteslutande talade engelska med mig. Hon lärde mig massor av uttryck och berättade för mig om mystiska fenomen som snö och älgar. Jag ville veta allt. Varför skapade Gud spindeln?

Kan rosor simma, och var börjar världen?

Bortsett från syster Beatrices undervisning var livet i klostret så enformigt att jag inte kunde låta bli att ställa till ofog. Jag var den största gottegrisen i hela Buenos Aires, och efterrätterna i köket var oemotståndliga. En dag svämmade mitt begär över. En solgul crema catalana stod och glimmade i en glasskål på köksbordet. Puddingen hade förberetts till ett fint kyrkligt besök senare den kvällen och lockade mer än de nionde och tionde buden sammantagna. Jag såg mig om och drog sedan två fingrar genom puddingen. Det blev tydliga spår som till min fasa inte kunde suddas ut.

”Vem har rört min crema catalana?” morrade syster Beatrice senare på dagen.

”Ingen aning!” fräste jag.

”Really?” Hon betraktade mig med svanansiktet lite på sned och stack sedan näbben helt nära mitt ansikte. Jag backade ett steg eftersom jag visste att svanar, hur vackra de än är, lätt kan knäcka ens arm med vingarna om de är på det humöret.

”Really!” replikerade jag. ”Men nu när vi talar om saken, så såg jag faktiskt en stor humla flyga runt i köket imorse. Den nödlandade mitt i puddingen.”

”Really?”

Av en eller annan anledning blev det ingen fysisk bestraffning för bromsspåren, men syster Beatrice skruvade upp undervisningen kraftigt. Timmarna i oratoriet gav en kalejdoskopisk bild av det stora universum. Som åttaåring lärde jag mig om Vintergatan och svarta hål. Men jag fick också inblick i de allra minsta beståndsdelarna, särskilt när jag studerade syster Beatrices spansk-engelska ordbok med lupp.

I begynnelsen var ordet. Det ena ledde till det andra och snart myllrade orden som i en rasande myrstack. Jag stötte på finurliga formuleringar och ord som annars aldrig hördes av. Allteftersom gick det upp för mig att det engelska språket alltid stoppar sin pipa innan det talar. I motsats till det spanska, där könen dansar fandango.

Jag blev ett slags språkspion, och min spanska och min engelska började korsbefrukta varandra. Alla mina obrukbara glosor samlade jag i en särskild skrubb längst in i hjärnan.

Det gnisslade mellan den lillgamla dottern och den danssugna tonårsmamman, för samtidigt var jag också bara en liten flicka som ville ha Fabiola för mig själv. Mamma tröttnade dock snabbt på mitt gnäll.

”Basta, Lita! Nu får du skärpa dig!” lät det om min underläpp darrade och visade att jag var på väg att börja storgråta.

Fabiola var en långbent katta som kunde väsa, jama och slicka sig om tassarna på Buenos Aires bakgårdar. Jag hängde efter och försökte härma. En golden retriever som viftade på svansen och försökte komma ikapp i hopp om en godbit. En gul valp som snabbt glömde att man förr eller senare alltid får en smäll på nosen eller

en rispa i pälsen. En katt är och förblir en katt. Ändå följde jag med, åtminstone i början.

Det var strängt förbjudet att öppna mammas gamla skokartong. Den kartong hennes okände pappa en gång lagt henne i och lämnat utanför klostret. Nu stod den parkerad under vårt nattygsbord, ombunden med en blå rosett. Den var Fabiolas allraheligaste, och hon skulle ha vetat om jag hade öppnat den, lika säkert som om jag brutit mig in i hennes innersta.

Det var också förbjudet att prova mammas skor, i synnerhet när hon inte var hemma.

”Vem har använt mina tangoskor?” frågade hon en dag. ”Är det du, Lita?”

”Nej!” svarade jag indignerat.

”Men jag ser ju att det är du! Det är fläckar av crema catalana på tårna.”

”Jaså!”

”Men det är inte du?”

”Nej!”

”Madre mia … Vilket struntprat!”

”Det var Ägget!!”

”Ägget?”

”Ja, det var han som ville prova. Jag försökte verkligen hindra honom. Men Ägget gör som han vill!”

Jag vet inte varifrån han kom, men plötsligt hade Ägget flyttat in. Nödlandande humlor skulle inte ha imponerat på Fabiola – det krävdes rejälare doningar.

Ägget föddes ur mitt huvud och landade mitt i klaveret. Ägget var en bråkstake och upprorsmakare. En anarkist … ibland till och med antikrist. Men av någon anledning accepterade Fabiola historien om min oregerlige vän som förklaring. Hon kanske förstod att även jag kunde behöva något revolutionärt sällskap i ett kloster där dagarna fylldes med böner, böjda nackar och en bibel på huvudet.

Jag föreslog för nunnorna att vi skulle ställa fram en extra tallrik när det var matdags och fick det att framstå som en from önskan om att duka till Kristus. Det fick systrarna att smälta, även om de snabbt lurade ut att det måste handla om en annan osynlig vän än Jesus. Ägget hade aptit på livet och emellanåt var det svårt att hänga med. Ägget gick mot röd gubbe, stal blommor från marknaden och glömde att be aftonbön. Min vän fick massor av halsbrytande infall och lade skulden på mig. Men hur revolutionär Ägget än var, så var han också ganska klent byggd.

”Akta!” ropade jag till de mest välnärda av systrarna. ”Ägget sitter där. Han kan gå sönder!”

Jag tyckte inte om när Fabiola var ute och dansade tango på nätterna, för det låg ett skimmer över världen när mamma var i närheten, även om hon kunde vara grinig.

”Mierda! Jag blir galen! Det kan du gott tala om för Ägget!” skrek hon medan hon bytte klänning. ”Han ska leta fram min högra tangosko … nu genast!”

”Han är så fruktansvärt jobbig”, suckade jag. ”Jag vet inte vad jag ska göra!”

”Sluta, CAR-ME-LI-TA!”

Det var bara när Fabiola var riktigt vitglödgat rasande som alla stavelser i mitt namn kom till användning.

”Om inte Ägget tar fram min sko nu omedelbart, så får ni smisk båda två, och sedan åker ni i kokande vatten! Förstått?”

”Det ska jag hälsa honom!”

Jag brottades med mig själv. Var det värt en snabb örfil att inte trolla fram tangoskon ur Äggets gömställe? Eller skulle jag ge högerskon till Fabiola, fullt medveten om att det innebar att hon skulle dra iväg till närmaste dansställe och lämna mig här att sjunga psalmer?

Fabiola brukade gå segrande ur den här sortens strider.

För mamma var den lilla madonnafigurinen oersättlig. Men porslin är bräckligt, och även om det var förbjudet för mig att röra vid figurinen, så kunde Ägget inte låta bli.

Fabiola hade precis gått till jobbet när Ägget tappade den heliga

jungfrun i golvet. Jag fick hjärtat i halsgropen och förstod att mina dagar var räknade. Men när jag plockade upp madonnan kunde jag torka svetten ur pannan med en känsla av att ha undgått en katastrof. Lyckligtvis hade madonnan inte gått sönder. Jag dammade bara av henne och ställde tillbaka henne på nattygsbordet

som om inget hade hänt.

Senare på kvällen kom Fabiola hem. Det gick en stund, och sedan dånade det genom klosterkorridorerna:

”CARMELITA!”

Inget svar.

”CAR-ME-LI-TA!”

”Mmm?”

”Har du rört madonnan?”

”Självklart inte!”

Nu såg jag det. Jungfru Maria var visserligen intakt, men Jesusbarnet var försvunnet ur hennes famn. Det var så allvarligt att jag inte ens vågade skylla eländet på Ägget. Istället hittade jag på att det fanns lömska kastvindar i klostret som fick förklara fallet. Dagarna som följde skällde jag ut Ägget efter noter och letade överallt efter det barn till vars ära hela världen bygger katedraler.

Men Jesus var borta. Fabiola var otröstlig, och fastän priorinnan erbjöd sig att skaffa en ny figurin, så hjälpte det inte.

Ett par veckor senare satt jag på atriumgården och tittade på en av klostrets vildkatter som lekte med sitt byte. Musjakten hade pågått en stund. När katten kom närmare upptäckte jag till min fasa att det var porslinspojken djuret lekte med. I detta ögonblick var Frälsaren sekunder från att bli uppäten, och det var bara tur att jag hade en tallrik sardiner att byta med. Jag lockade till mig vildkatten, och när den fräsande reste sig på baktassarna för att nå sardinerna passade jag på att rädda Kristus undan kattklorna.

Jag knöt handen hårt om porslinsbiten och stormade in i oratoriet där nunnorna samlats till tyst aftonbön.

”Jag har funnit Jesus!” ropade jag. ”Jag har funnit Jesus!”

”Där ser ni!” Priorinnan nickade åt sina systrar. ”Det finns alltid hopp!”

Den Store Bugatti

kort därefter dog priorinnan av en sommarförkylning, och med henne försvann vår möjlighet att bo kvar i klostret. Priorinnans efterträdare var av en annan kaliber, ortodox ända in i märgen, utan hänsyn till förmildrande omständigheter. Att Fabiola var hittebarn, ogift och mor till en beskäftig unge med en osynlig vän blev helt enkelt för mycket för henne. Vi var ett vandrande dåligt exempel, och till slut blev vi ombedda att lämna klostret.

Syster Delphine packade snyftande ihop våra tillhörigheter och ställde ned Fabiolas älskade skokartong i en tygkasse. Sedan stod

Delphine där med ansiktet svullet av gråt och ville inte släppa taget om mammas klänningsärm.

Precis innan vi gick kom syster Beatrice ut i hallen och överräckte den spansk-engelska ordboken till mig. Så samlade Fabiola ihop våra kassar, och vi började gå ned mot den bruna floden. Där satte vi oss på en bänk. Jag stirrade på mamma, som följde folks fötter med blicken och i övrigt inte verkade ha någon plan. Framtiden intresserade henne sällan.

Konstigt nog blev det señora Yvette från skobutiken som kom till vår undsättning. Hon kanske inte ville förlora sin bästa säljare, för hon erbjöd oss att flytta in på El Palacio del Zapatos lager tills vi hittade något bättre. Plötsligt bodde vi på femte våningen med en smutsig toalett ute i trapphuset. Señora Yvette kom upp med ett gasolkök, och senare på dagen släpade två butiksmedarbetare motvilligt upp en madrass och slängde den på golvet. I vårt nya

hem var det varmt och instängt, och på taket flaxade duvor som började kuttra alldeles för tidigt på morgnarna. Möblemanget bestod i stort sett enbart av den motvilliga madrassen, flankerad av berg av skokartonger.

Portvaktsfrun tog hand om mig på dagarna. Det var en överenskommelse som señora Yvette gjort med henne för att den snoriga jäntan inte skulle hindra sin mamma från att passa upp på kunderna.

Nu hängde jag alltså efter portvaktsfrun. Det var en kvinna med stora köttiga händer, och hon stank av klor och surkålsfisar. Hon tålde varken prat eller lek, och jag skulle sitta tyst som en mus medan hon åt argentinsk chocotorta och lyssnade på marschmusik på radio. När portvaktsfrun fick slut på kål följde jag med till marknaden där hon skvallrade loss med de andra som var ute och handlade.

En dag fick jag syn på ett ställ med vykort. Det var särskilt två handkolorerade vykort som drog till sig min uppmärksamhet. Kathi Gultini! World Famous Lady Juggler! Artisten balanserade en soffa med fransar på nästippen samtidigt som hon jonglerade med fyra soffkuddar. Under bilden stod det American Tour 1912. Tänk om jag hade fått se henne uppträda.

På det andra vykortet fanns flygande krukväxter och mattallrikar som Kathi Gultini till synes obesvärat plockade ur luften.

Allt exploderade i mig. Kunde man göra så? Det gick hål i min inre snöglob. Vad fantastisk världen var! Tänk att kunna hålla fem farliga objekt i luften på en gång: fisande portvaktsfruar, ett rymningsbenäget Jesusbarn, osynliga äggkompisar, svanvingar och förrymda tangomödrar. En aerodynamisk bedrift med storslagen final där jag fångade in dem alla.

Jag kunde inte släppa vykorten med blicken och till slut stod Ägget inte ut längre. När portvaktsfrun slog sig i slang med ägaren till ståndet stal Ägget båda korten. Mitt hjärta bultade medan han stack in dem under klänningen och ned i underbyxorna. Jag såg mig om, men ingen verkade ha märkt något.

Senare på kvällen bedyrade jag för mamma att portvaktsfrun hade gett mig vykorten.

”Portvaktsfrun? Det kan du försöka slå i någon annan, chica!” sa Fabiola och stirrade på den soffjonglerande artisten.

Sedan kunde hon inte låta bli att skratta. Sjunde budet – du skall icke stjäla – tog mamma inte så allvarligt på.

Medan portvaktsfrun sov middag smet jag upp till vårt vindsrum. Fabiolas skokartong lät jag bli, och jag visste också utmärkt väl att om jag rotade runt i skobutikens varusortiment var det en dödssynd i nivå med förbuden på Mose stentavlor. Men Ägget kunde inte låta bli.

Silversandaletterna och herrloafersen måste ju få träffa varandra. Ägget fick mig alltså att öppna kartongerna och låta en tillknäppt stövlett ligga sked med en italiensk casanovamodell med guldspännen. Framåt eftermiddagen var det omaka par utspridda över hela rummet och ett helsikes liv under locken. Jag fick för mig att skokartongerna tumlade runt av sig själva. Eller så var jag bara ensam lite för ofta.

”Mierda!” sa jag till Ägget när personalen kom för att hämta påfyllning, för de svor ilsket innan de lyckades para ihop alla skor igen.

Den äldste av butiksbiträdena på El Palacio del Zapato var annorlunda. Han talade mycket sakta och hade underliga, liksom döda ögon. De såg rakt igenom mig, och det är det värsta som finns. Att se in i de ögonen var som att titta i en spegel där ingen mötte ens blick. En eftermiddag kom just det butiksbiträdet upp för att hämta ett speciellt par. Jag satt på golvet bland drivor av omaka skor och lade patiens med Ägget, som bara fuskade.

Butiksbiträdet krånglade sig förbi mig.

”Flytta på dig!” fräste han.

”Va?” Jag blev förvånad över att han överhuvudtaget tilltalade mig.

”Bastarda!” Han spottade på golvet och försvann nedför trappan.

”Vad betyder bastarda?” frågade jag Fabiola samma kväll.

Hon tittade ilsket på mig. ”Var har du hört det?”

”Det var han med de döda ögonen som sa det”, svarade jag förskräckt. ”Vad betyder det?”

Fabiola vände bort blicken.

”Det betyder sötnos, och nu ska du i säng.”

Men jag tyckte inte att det lät som sötnos, så förmiddagen därpå frågade jag de andra butiksbiträdena när de kom upp på lagret.

”Vad betyder bastarda?”

De klappade mig på huvudet utan att svara. Det var bara portvaktsfrun som inte hade något emot att ge ett rakt svar: Horunge! Oäkting!

Jag hade faktiskt aldrig tänkt på att jag inte hade någon pappa. Det hade ju alltid bara varit Fabiola och nunnorna, och så Ägget förstås.

Vad var ens en pappa? Nu började jag ställa frågor.

”Var är min pappa?”

Tystnad …

”Vem är min pappa?”

Mer tystnad.

Under månaderna som följde försökte jag locka Fabiola att berätta om min pappa. Det var som att prata med en vägg.

Men jag föddes envis och utvecklade en nednötande utfrågningsteknik. Jag tjatade och tjatade. Samma frågor dagarna i ända, och en dag slapp det ur Fabiola: Bugatti!!

Uttalandet levererades med ett par kraftiga utropstecken. Sedan blev det absolut radiotystnad. Det var inte mycket att gå efter.

Medan jag funderade över vem som kunde gömma sig bakom namnet underhöll jag Ägget med historier om Bugattis bedrifter. Först och främst kunde Den Store Bugatti jonglera. Bättre än självaste Kathi Gultini. Han hade faktiskt varit på världsturné i åratal och inte fått höra talas om mig förrän nu. I samma ögonblick som han fick telegrammet sprang han ned till närmaste station längs Transsibiriska järnvägen och så snart han kom fram till havet löste han biljett till ett ångfartyg med destination Buenos Aires. När som helst skulle han dyka upp här och sluta mig i sin famn. Då skulle Ägget få träffa Den Store Bugatti. Pappa och jag skulle jonglera medan Fabiola satt på första bänk och applåderade. Det var en halsbrytande föreställning, särskilt

eftersom jag med tiden kom att ingå i pappas jonglerande. En liten flicka i röd mössa och hennes lilla kamrat svingades högt upp i luften medan publiken höll andan. Men Bugatti fångade alltid sin dotter till slut. Pappa tog tag om mig med sina stora händer. Och jag höll i Ägget.

Andra dagar bodde Bugatti precis som vi på Calle Florida, där han ägde ett antikvariat, läste svåra böcker, gick klädd i fluga och hade påfåglar inomhus. Han kände till min existens men anade inte att hans dotter bodde bara ett par portar bort. Varje dag efter arbetet letade Bugatti efter mig i kvarteret: Har ni sett en flicka med svarta flätor? Men det fanns ju några att välja på.

Under tiden portvaktsfrun babblade med sin vän på marknaden tvingade jag Ägget att stjäla vykort från stället. Oftast var det bilder av operasångare eller någon våghals med kraftigt käkparti och grop i hakan. Var det så min pappa såg ut? Med självsäker blick och silkesscarf?

Lyckligtvis kom syster Beatrice förbi varje fredagsförmiddag. Hon väckte mig ur Bugattifantasierna och tog med mig ut i verkligheten. Tillsammans sålde vi klostrets lavendeltvål och kryddor på marknaden. Att jag var med var visst inget hon informerade sin nya priorinna om.

Om vi sålde slut på varorna snabbare än väntat tog vi en promenad genom staden medan Beatrice utvidgade mitt engelska ordförråd, så att jag skulle kunna bli en riktig världsmedborgare. Ibland tog vi vägen förbi El Palacio del Zapato, och om Fabiola slutade tidigt följde hon med oss. Vi satte oss i Ecoparken och beundrade de rosa flamingorna som struttade förbi under palmerna med höga knän och majestätiska miner.

Över bron vakade marmorängeln och spanade sorgset ut över stadens trashankar. Vi promenerade ned till Río de la Plata där dansställena sjöd av prat och skratt. Eftermiddagens utomhustango var i full gång, och syster Beatrice såg sig nervöst omkring för att försäkra sig om att ingen såg henne där i syndens näste. Hon satte sig ytterst på stolskanten medan Fabiola köpte citronlemonad åt oss och vermouth till sig själv.

Tangoorkestern hade lockat till sig många danslystna, och det argentinska dragspelet, bandoneón, fick passionen att vakna som en katt som vällustigt sträcker ut sig i sin fulla längd. Paren dansade tätt ihop med slutna ögon och var långt borta i en annan värld. Att sluta ögonen var annars en lyx man inte hade råd med. Det fanns alltid någon som var beredd att ta allt ifrån en om man inte var uppmärksam. Men här fick nervsystemet lite andrum.

De kutryggiga rätade på sig, och jag förstod vilken gudomlig inverkan musiken har på kroppen. När tangon visar tänderna ökar pulsen och ryggraden blir fem centimeter längre. Nacken styvnar av självförtroende, och plötsligt finner man sig inte i något utan utdelar mer än gärna några örfilar. De revolutionära tonerna lockar fram själens fulla potential i ljuset, och den urkraften kan mycket väl vara orsaken till att dans tidvis förbjudits av makthavarna.

Inte ens syster Beatrice tycktes opåverkad – hon sneglade på bandoneonspelaren medan Fabiola nynnande följde dansstegen över torget. En grupp unga soldater satt en bit bort, glodde på Fabiola och knuffade varandra i sidan. Så tog den stiligaste av dem mod till sig och satte kurs mot mamma. Soldaten smällde ihop klackarna, och när han bjöd upp tackade hon ja. Syster Beatrice såg bestört på Fabiola – hon hade aldrig sett mamma dansa, och så här på torget i fullt dagsljus? Jag instämde i indignationen.

”Herregud, som hon beter sig”, suckade jag högljutt och fångade genast ett par välsminkade damers uppmärksamhet där de satt vid grannbordet.

De snurrade på sina parasoll och stirrade på Fabiola som nu smeksamt lade sitt ena ben om soldatens. Hennes ekvilibristiska fotarbete fick soldatens vänner att resa sig och slå sina lovar kring oss.

”Hon som dansar, vad heter hon? Är hon din mamma? Eller är hon också nunna?” frågade en av dem och kastade en blick på syster Beatrice.

”Nä, det är en avlägsen släkting från Santiago”, kläckte jag ur mig utan att veta var jag fick det ifrån.

Bortsett från att Ägget naturligtvis hade ett finger med i spelet.

”Alba Nero är familjens svarta får. Hennes mamma dog i en

hemsk tågolycka. Nu måste vi ta hand om henne, men hon är inte riktigt riktig i huvudet, om du fattar …” Jag snurrade med pekfingret vid tinningen medan syster Beatrice vände bort ansiktet.

”Stackars flicka”, hördes det från damerna.

Avlägsen släkting? Varifrån kommer lögnen? Den spränger fram som lystet ogräs. Mörkret skingras och sorger förvandlas till molnfria dagar. Och något ska man väl ha för att ens dopnamn är den lilla dikten. Ägget hakade i alla fall på.

”Alba Nero rymmer jämt. Senast fick vi hämta henne på hittegodsavdelningen”, sa jag vänd till damerna och med pannan i sorgsna veck. ”Alba satt där i magasinet bredvid en skotsk säckpipa, ett träben och en herrelös katt. Folk tappar bort helt otroliga saker.”

Nu var jag värre än Fabiola, trots att jag bara var åtta år. Jag var ett intelligent barn, men det gjorde mig inte alltid gott. I samma stund som soldaterna vände ryggen till gav syster Beatrice mig en örfil.

”Herre min je. Vad är det för fel på dig, unge? Du har precis brutit mot tre av tio Guds bud … och det inom fem minuter. Det måste vara rekord.”

Det var ändå värt örfilen. Jag hade funnit mitt vapen. Lögner som jag kunde aptera så snart jag kände mig förbigången. Fabiola dansade hela eftermiddagen med många olika män och bevärdigade mig inte med en blick.

Till slut blev syster Beatrice tvungen att gå – hon hade redan varit borta från klostret för länge.

”Sitt nu kvar här och vänta på din mor”, förmanade hon.

Så jag väntade och väntade. Till slut hade Ägget fått nog … och jag med.

”Jag hatar dig! Jag är inte ditt barn. Du får inte komma på mitt kalas!” skrek jag till Fabiola när vi äntligen gick hemåt. ”Jag ska aldrig mer prata med dig! Du är inte min mamma!”

Inget svar.

”Jag sa att jag ALDRIG mer kommer att prata med dig!”

”Oy, chica …”, svarade hon och tog några danssteg. La caminata följdes av långsamma ochos. Därefter en boleo som utmynnade i en underbar adorno.

Det var svårt för mig att stå emot. Fabiola var en solig människa. Fält efter fält med solrosor vände sina tunga huvuden och följde henne med blicken. De beundrade förbehållslöst hennes lätta steg på jorden. Fabiola. Alltid nynnande och redo med en rapp replik. Jag kämpade emot så länge jag kunde. Till slut kunde mina fötter inte låta bli att följa i hennes spår. Ett steg, och så nästa.