BOKHANDELN CINNAMON BUN
ĂversĂ€ttning
Elisabeth Essén
Dream Harbor
Kafé Pumpkin Spice
Bokhandeln Cinnamon Bun
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Laurie Gilmore 2024 Originalets titel: The Cinnamon Bun Book Store ĂversĂ€ttning: Elisabeth EssĂ©n
Omslag: Lucy Bennett/HarperCollins Publishers Ltd Omslagsillustrationer © Kelley McMorris/Shannon Associates SÀttning: Type-it AS, Trondheim Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad lÀsbarhet och ett lÀgre klimatavtryck.
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el frÄn 100 % förnybara kÀllor.
Utgiven pÄ svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the authorâs and publisherâs exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited.
This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the authorâs imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-509-8115-5
KĂ€ra lĂ€sare â den hĂ€r Ă€r till er.
Tack för att ni ÄtervÀnder till Dream Harbor med mig.
Hazel Kelly Àlskade bra historier. Det var bara det att hon inte hade nÄgra egna, vilket underströks av att hon fortfarande stod pÄ samma stÀlle bakom kassadisken i bokhandeln Cinnamon Bun som hon gjort de senaste femton Ären.
AlltsĂ„, hon stod inte hĂ€r hela tiden. Hon fick gĂ„ hem efter stĂ€ngning varje dag â men Ă€ndĂ„, kĂ€nslan fanns dĂ€r. Femton Ă„r pĂ„ samma stĂ€lle.
Hazel suckade och rÀttade till högarna med gratis bokmÀrken som lÄg pÄ disken. Det var en lugn dag i bokhandeln.
Klart och soligt vÀder, den sortens dag dÄ mÀnniskor ville vara utomhus, inte inne och botanisera bland böcker. Inte för att Hazel begrep sig pÄ det sÀttet att tÀnka. Ville man inte alltid botanisera bland böcker i en bokhandel?
Det var inte det att hon inte trivdes hĂ€r bakom kassadisken hon stĂ„tt vid redan pĂ„ sitt första arbetspass i tvĂ„an pĂ„ high school. Men ingenting annat i hennes liv hade heller förĂ€ndrats. Samma jobb. Samma stad. Samma vĂ€nner. Faktum var att det enda som förĂ€ndrats â förutom att hon var lite stel i ryggen nĂ€r hon vaknade pĂ„ morgnarna â var namnet pĂ„
bokhandeln, som hennes chef bytte ut vartannat Är ungefÀr.
Hazel var bokstavligt talat omgiven av fantastiska historier, böcker fyllda med kÀrlek och Àventyr och liv, men sjÀlv satt hon fast.
âOch om tvĂ„ mĂ„nader fyller jag trettioâ, muttrade hon för sig sjĂ€lv eftersom det inte fanns nĂ„gon annan att prata med i den tomma butiken.
TrettioÄrsdagen lurade dÀr framme och blÀngde hotfullt pÄ henne. Datumet, den 28 september, stod med eldskrift i hennes huvud. Hazel antog att för vissa mÀnniskor framstod trettioÄrsdagen som slutpunkten för den vilda och mytomspunna tjugoÄrsÄldern. Ett tillfÀlle att stadga sig, ta saker pÄ allvar, bli vuxen.
Hazel hade andra invÀndningar mot att fylla trettio.
Hon hade liksom glömt att vara vild och samla pÄ sig historier. Hennes tjugoÄrsÄlder hade varit ⊠lugn? Seriös? TrÄkig. Hazel hade i allt vÀsentligt varit i trettioÄrsÄldern sedan hon var femton. Eller snarare i sjuttioÄrsÄldern, om man frÄgade Annie, utan vars vÀnskap Hazel förmodligen aldrig nÄgonsin lyft nÀsan ur en bok.
Detta hade aldrig bekymrat Hazel förut. Hon tyckte om sin bokhandel. Hon tyckte om koppar med kamomillte, regniga dagar och korsordet i söndagstidningen. Hon tyckte om sitt stillsamma liv. Men nu plötsligt, med en trettioÄrsdag som spydigt rÀckte ut tungan Ät henne, undrade Hazel om det var nÄgot hon missat. Hon kanske hade glömt att testa ett och annat? Livet utanför böckernas vÀrld kanske chockerande nog var nÄgot hon borde ha varit med om vid det hÀr laget?
Solen sken hĂ„nfullt pĂ„ henne genom de stora skyltfönstren. Hazel hade just stĂ€llt fram augusti mĂ„nads boktips â âstrand-
lĂ€sningâ â men mindes inte nĂ€r hon senast tagit med sig en bok till stranden. Hon hade en tendens att brĂ€nna sig om hon var i solen mer Ă€n tio minuter, och det var kanske en vink om att hon hade nĂ„got slags problem och dessutom kanske D-vitaminbrist, vilket hon borde kolla upp.
Hazel behövde Àventyr.
Snarast.
Eller Ätminstone en bra historia att berÀtta nÀsta gÄng hon satt pÄ Macs pub och lyssnade pÄ Annies senaste teorier om Mac och varför han var ute efter henne. Eller pÄ Jeanies och Logans renoveringsplaner för det stora huset pÄ gÄrden, om Jeanie nu Àntligen skulle besluta sig för att flytta dit. Hazel ville för en enda gÄngs skull fÄ överraska sina vÀnner, överraska sig sjÀlv. Hon ville för en enda gÄngs skull göra nÄgonting helt o-Hazel-aktigt.
Men inte nu. För precis nu fastnade hennes blick pÄ en sned bokrygg i romancehyllan, och det HazelmÀssiga vore att rÀta upp den. Det var ju hennes jobb. Hon tog nÄgra lÄngsamma steg mot hyllan och kastade samtidigt ett öga ut genom dörren utifall nÄgon hade vÀgarna förbi och kanske tittade in, men gatorna var öde. Det var en perfekt sensommareftermiddag och det verkade som om hela Dream Harbor var pÄ stranden, gick lÀngs nÄgon vandringsled eller lÄg och slappade vid en pool för att försöka suga i sig sÄ mycket vÀrme som möjligt innan vÀderomslaget kom.
Till och med Annie hade deklarerat att man inte kunde stanna inne nÀr det var sÄ fint vÀder, stÀngt sitt bageri tidigare Àn vanligt och dragit ivÀg med sina systrar för att besöka en vinodling. Hazel suckade. Hon visste att hon skulle fÄ en noggrann redogörelse imorgon för hur det hade varit medan hon
sjÀlv inte hade nÄgonting alls att bidra med i samtalet annat Àn den nervkittlande historien om boken som stod snett i hyllan.
Hon skakade pÄ huvudet. Hon mÄste gaska upp sig. Och vad kunde vara mer effektivt dÄ Àn att stÀda och rensa? Romanceavdelningen hade svÀmmat över sina brÀddar pÄ senare Är tack vare Dream Harbors bokcirkeldeltagares pÄverkanskampanjer och kÀrlek till genren. Hazel rodnade bara hon sÄg vissa omslag, men om det var bra för affÀrerna stÀllde hon förstÄs upp.
Boken som stod snett stod inte bara snett utan dessutom pÄ fel stÀlle, sÄ hon drog ut den, undvek ögonkontakt med den halvnakne mannen pÄ omslaget och skulle just stÀlla in den i rÀtt hylla nÀr hon upptÀckte att nÄgon gjort ett hundöra i den.
âVad nu?â muttrade hon. Hade folk ingen hyfs? Inte köpa boken men Ă€ndĂ„ ha mage att göra hundöra? Det var nĂ€ra att hon tillade: âDet gĂ„r utför med mĂ€nskligheten.â
Hon slog upp boken pÄ den invikta sidan och sÄg till sin förfÀran att en mening var markerad med överstrykningspenna. Klotter i en av hennes böcker! Det var helt oacceptabelt! Ofattbart! NÄgon hade knallat rakt in hÀr och vandaliserat en av hennes böcker och inte ens gjort sig besvÀret att betala för den.
Hazel skulle ha fortsatt jaga upp sig hela dagen om inte den förstrukna meningen fÄngat hennes uppmÀrksamhet.
Det var inget sÀrskilt med den. Den var varken kÀrnfull eller djupsinnig. Men det var som om boken, eller vem det nu var som strukit för den dÀr meningen, talade direkt till Hazel.
Följ med mig, tjejen, om du vill vara med om Àventyr.
Hon tappade nÀstan boken i golvet.
Hon sÄg sig om och förvÀntade sig halvt om halvt att se nÄgon stÄ dÀr och skratta Ät henne. Det mÄste ju vara ett skÀmt.
Men vem skulle göra nÄgot sÄdant? Och vem kunde vÀl veta vad hon gÄtt och tÀnkt pÄ hela dagen?
Det var fortfarande tomt i bokhandeln. SÄklart. Det hÀr var bara nÄgot slags skumt sammantrÀffande.
Hazel tittade pÄ hyllan igen. Inga andra böcker stod snett. Det hade bara varit den hÀr. Den hon fortfarande höll i ett fast grepp. Det var en sjörövare pÄ omslaget, klÀdd i en skjorta som uppenbarligen slitits i trasor av stormen som Àven fick hans hÄr att fladdra i vinden. KÀrlekens rov stod det med spretiga bokstÀver högst upp.
Hon fick en mÀrklig impuls att krypa upp i en soffa nÄgonstans och lÀsa boken frÄn pÀrm till pÀrm, men hon var pÄ jobbet och den hÀr boken kÀndes farlig. Som nÄgot hon verkligen inte ville lÀsa pÄ sin arbetsplats.
Det var bara det att det faktiskt kÀndes som om denne man, denne hypotetiske, pÄhittade man, pÄ riktigt skulle kunna ta med henne pÄ Àventyr.
Hon slog upp sidan med den förstrukna meningen igen och studerade den noga som om hon bara genom att stirra pÄ den hade kunnat lösa mysteriet om vem som strukit för den och stÀllt tillbaka boken i hyllan. Hon var sÄ djupt försjunken i sina tankar att hon inte hörde dörren till butiken öppnas.
Hon hörde ingenting alls förrĂ€n en djup röst mullrade dovt alldeles intill hennes öra. âVad lĂ€ser du?â
Hazel kastade ifrÄn sig boken. Den flög ivÀg och landade med en duns i lÀshörnan vid fönstret. Hon snodde runt och möttes av Noah Barnetts breda leende.
Noah, Àgare/maskinist pÄ Dream Harbors enda och allenarÄdande fisketursfirma. Noah, som dykt upp i staden för nÄgra Är sedan och snabbt blivit vÀn med Logan och nu svÀvade fram
i utkanten av Hazels liv som en sexig satellit. Hon skakade pÄ huvudet. Bara för att varenda kvinna och minst hÀlften av alla mÀn i staden tyckte att Noah var lÀcker mÄste inte hon falla för hans charm.
âSĂ„ bra, alltsĂ„?â sa han med ett lojt leende.
Suck, han var ÀndÄ het. Faktiskt sÄ het att hans eskapader med kvinnliga turister blivit nÀstan legendariska. Att han fortsatte visa sig i hennes bokhandel var alltsÄ obegripligt för Hazel.
âDu skrĂ€mde mig.â
âMĂ€rkte det.â
Hennes hjÀrta bultade, och bara delvis pÄ grund av att hon avslöjats med att lÀsa tantsnusk pÄ arbetstid. Det berodde ocksÄ pÄ ⊠att Noah log mot henne sÄ dÀr igen.
Hon kunde inte sÀtta fingret pÄ vad det var. Visst, hon kunde gÄ med pÄ att Noah rent objektivt var vÀldigt snygg. Men han var inte hennes typ överhuvudtaget, Àven det rent objektivt.
Det var ocksÄ solklart för henne att hon inte var hans typ, huvudsakligen pÄ grund av att hon bodde i Dream Harbor, sÄ hon tyckte det var konstigt att han alltid log mot henne som om han visste nÄgot hon inte visste.
Annie pÄstod att han var tÀnd pÄ henne men Hazel visste att det var en absurd tanke. Ingen, inte ens hennes fÄ expojkvÀnner, hade nÄgonsin varit tÀnd pÄ henne. Hazel var gullig. Det kunde hon medge. Gullig som typ en koala som slumrar i ett trÀd. Inte gullig typ jag-vill-ha-henne. Och det var helt okej. Hon hade försonats med den tanken.
Men Noah sÄg fortfarande pÄ henne med den blicken.
Hon gick ivĂ€g för att plocka upp boken och dolde omslaget noga genom att trycka det mot sitt bröst. âVar det nĂ„got sĂ€rskilt
du ville?â frĂ„gade hon och ignorerade samtidigt hur Noah nu stod nonchalant lutad mot kassadisken och tittade nĂ€r hon kom gĂ„ende mot honom.
âKanske det âŠâ
âKanske?â
âJa, jag bara âŠâ Hans blick flackade mellan hennes ansikte och hyllorna bakom henne. Det hĂ€r var typiskt för Noahs besök i bokhandeln. Han kom in varannan vecka och ville köpa en bok men visste aldrig vilken.
Annie sa att det var bevis pÄ att han var tÀnd pÄ henne, men Hazel var Ànnu inte övertygad. Annie sa att han skulle behöva dra ned brallorna mitt i butiken för att lyckas övertyga henne, men Hazel hoppades verkligen att det aldrig skulle hÀnda.
âJag behöver nĂ„got nytt att lĂ€sa.â Han korsade armarna över bröstet sĂ„ att musklerna pĂ„ underarmarna spelade. VĂ€rmen hade fört med sig att folk var mer lĂ€ttklĂ€dda, och alla Noahs tatueringar var nu fullt synliga. Hazel blev röd om kinderna nĂ€r hon sĂ„g den halvnakna sjöjungfrun som slingrade sig runt hans vĂ€nstra biceps.
Detta var en man med historier. SÄ mÄnga att han hade dem inprÀntade i huden.
Hazel harklade sig. âGillade du den senaste boken jag gav dig? A Curse of Blood and Wolves.â
Noah nickade, och hans kopparröda hĂ„r glĂ€nste i det sena eftermiddagsljuset. âJepp, mycket.â
âToppen. Vi fick nyss in del tvĂ„ i serien. Jag hĂ€mtar den.â
Hon hade tÀnkt att gÄ ensam men Noah följde efter till fantasyhyllan och med honom kom en mustig doft av sol och hav. Hazel hade aldrig lagt mÀrke till en mans doft förut. Annie skulle ta det som bevis för att Hazel var tÀnd pÄ Noah.
Vilket skulle vara ⊠dumt? Meningslöst? Ăventyrligt.
âHĂ€r Ă€r den.â
Noah stod pÄ tok för nÀra nÀr hon vÀnde sig om och hon stötte nÀstan emot hans breda bringa.
âHoppsan.â
âUrsĂ€kta!â
BÄda böckerna föll i golvet och Hazel famlade efter dem, men Noah var snabbare och fick den halvnakne sjörövaren i handen innan hon kunde nappa Ät sig dem igen.
âKĂ€rlekens rov?â Han höjde pĂ„ ena ögonbrynet.
De satt bĂ„da pĂ„ huk i gĂ„ngen nu, alltför nĂ€ra varandra för att Hazel skulle kunna undvika att möta hans blick. âDet Ă€r inte min. Jag menar, jag lĂ€ste den inte. Jag skulle bara stĂ€lla tillbaka den pĂ„ hyllan.â
Noahs leende blev bredare. âDen verkar bra.â Han slog upp sidan med hundörat. âJag tyckte du sa att du inte höll pĂ„ att lĂ€sa den.â
âJag ⊠eh âŠâ
Hans blick fastnade pĂ„ den förstrukna meningen. ââFölj med mig, tjejen, om du vill vara med om Ă€ventyr.ââ
à h, nej. Att höra den meningen lÀsas upp av Noahs djupa röst pÄverkade henne ⊠fysiskt. Vad var det som pÄgick idag?!
Hazel skakade pÄ huvudet.
âJag skulle bara stĂ€lla tillbaka den pĂ„ hyllanâ, upprepade hon och ryckte Ă„t sig boken innan Noah hann lĂ€sa mer och göra allting vĂ€rre.
âMen nĂ„gon har gjort ett hundöra i denâ, sa han. Han reste sig och tornade upp sig över henne. MĂ„ste han vara sĂ„ stor och dofta sĂ„ gott? Han gjorde henne förvirrad och det gillade hon inte.
âJag vet.â
âNĂ„gon har alltsĂ„ klottrat i den och sedan bara stĂ€llt tillbaka den i hyllan.â
âJa.â
âKonstigt.â
âJa, eller hur. Och hen stĂ€llde inte ens in den pĂ„ rĂ€tt stĂ€lle.â
Hon krÄnglade sig förbi honom, undvek att nudda vid hans stora, vÀldoftande kropp och banade sig vÀg till den relativa tryggheten nÀrmare utgÄngen.
Noah kom efter. âNĂ€stan som om hen ville att du skulle hitta den.â
Hazel stannade till och vĂ€nde sig hastigt mot honom. Det var nĂ€ra att de krockade igen, men Noah hejdade sig ocksĂ„ genast. âVad menar du?â
Han ryckte pĂ„ axlarna. âVet inte. Bara att det kĂ€ndes som en ledtrĂ„d, eller nĂ„got.â
âEn ledtrĂ„d?â Hazel kisade mot honom. âNoah, driver du med mig?â
âDriver?â Han sĂ„g uppriktigt förvĂ„nad ut men det gick Hazel inte pĂ„.
âHar du gett dig pĂ„ mina böcker för att försöka skoja med mig? I sĂ„ fall mĂ„ste du faktiskt betala.â Hon viftade med boken framför honom. Han höjde Ă€nnu mer pĂ„ ögonbrynen.
âKlart att jag inte har gjort det. Jag skulle aldrig ⊠ge mig pĂ„ dig. Och absolut aldrig dina böcker.â Han gjorde en gest som ett kors över hjĂ€rtat. âJag svĂ€r. PĂ„ min fiskarheder.â
Nu var det Hazels tur att höja pĂ„ ena ögonbrynet. âFiskarheder? NĂ„gon sĂ„dan har jag aldrig hört talas om.â
âDen finns i alla fall.â
âHmm.â
âOch jag tror fortfarande att det kan vara en ledtrĂ„d.â
âVarför skulle nĂ„gon ge mig ledtrĂ„dar?â
Han ryckte pĂ„ axlarna igen men det glimrade till i hans ljusbruna ögon. âFör att ta med dig pĂ„ Ă€ventyr, kanske.â
Ăventyr.
Noah log brett och Hazels hjÀrta slog en volt och boken hon höll i kallade pÄ henne. Den kanske innehöll en ledtrÄd.
Eller Ă„tminstone en bra historia.
Noah var galet tÀnd pÄ Hazel Kelly. Det förvÄnade honom nÀstan lika mycket som det tycktes förvÄna henne, men sÄ var det. Hon liknade inte nÄgon av de kvinnor han brukade trÀffa. Ta idag, till exempel. I en löst sittande buttondown-skjorta instoppad i ett par byxor med hög midja, med nÄgra tunna guldkedjor om halsen och ett par söta platta skor pÄ fötterna sÄg hon ⊠alldeles för bra ut för honom. Hon sÄg skÀrpt och sofistikerad ut. För att inte tala om de dÀr mjuka lockarna som ramade in hennes ansikte och det dÀr oemotstÄndliga sÀttet att trycka upp glasögonen pÄ nÀsan. Som nu, nÀr hon stirrade pÄ honom som om han kom frÄn en frÀmmande planet.
Han var kÀr.
Ărligt talat tokkĂ€r.
Vilket aldrig hade hÀnt honom förut, nÄgonsin. Noah tyckte om kvinnor. Mycket. Och Ätminstone hittills i sitt liv hade han varit rÀtt bra pÄ att locka dem till sig. Men han hade aldrig kÀnt sÄ hÀr förut. Vilket var beklagligt eftersom han var ganska sÀker pÄ att hon inte kÀnde likadant.
Hon brukade ofta titta pÄ honom pÄ samma sÀtt som hon
gjorde nu. Som om hon inte förstod sig pÄ honom. Den kÀnslan var i alla fall ömsesidig. Han fattade inte hur han skulle kunna visa sitt intresse pÄ nÄgot tydligare sÀtt. Varannan vecka kom han hit och gjorde sitt bÀsta för att charma henne, flirta och fÄ henne att tycka om honom fast det verkade inte funka.
Men han hade ÀndÄ lÀst fler böcker under de senaste mÄnaderna Àn i hela sitt liv, och det var ju en bonus.
Han borde förmodligen bara sÀga som det var och bjuda ut henne eller nÄgot. Det hade funkat för Logan, Ätminstone efter ett tag, och nu var han ihop med Jeanie och de var outhÀrdligt lyckliga och sÄ vidare.
Men de var annorlunda. Hazel var annorlunda. Och Noah var ute pÄ frÀmmande mark.
âĂventyr?â frĂ„gade hon och vĂ€ckte honom ur hans vindlande funderingar om hur söt hon var och hur hopplös han var.
âTja. Vet inte. Det kanske Ă€r nĂ„gon som ger dig ledtrĂ„dar, som till en skattjakt eller nĂ„got.â
âHmm.â Hazel drog ihop ögonbrynen sĂ„ att det blev en liten rynka mellan dem. âVerkar osannolikt.â
âKanske det. Men osannolika saker hĂ€nder ju hela tiden.â
Som att du tackar ja till en dejt med mig nĂ„gon gĂ„ng âŠ
Det var nÀra att han sa det högt, nÀra att han stÀllde frÄgan men sÄ slank hon plötsligt in bakom disken och slog in hans nya bok i kassan.
âVar det bra sĂ„?â
âEh ⊠jepp.â
âTjugoen och nittiofem, tack.â
Det var definitivt inte bra sÄ men Noah strÀckte ÀndÄ fram sitt kort. Det fanns inte en chans att denna smarta, underbara
kvinna ville dejta honom. Det fanns en anledning till att Noah fokuserade pÄ tjejer som bara var hÀr över sommaren, turister och engÄngsligg. Noah dög till att ha lite kul med, en tillfÀllig flirt. Han dög inte Ät bra tjejer som Hazel Kelly.
Hon rĂ€ckte honom boken och hans fingrar snuddade vid hennes. Hon sĂ„g honom i ögonen ett par sekunder och i den stunden fick Noah nĂ€stan för sig att hon ocksĂ„ kĂ€nde den âgnistan. Men sedan tittade hon bort och sa hejdĂ„ och hans fötter bar honom mot dörren.
Tjejer som Hazel Kelly var inte för honom. SÄ mycket fattade han Ätminstone.
Han kom ut ur bokhandeln i sensommarvÀrmen. Det var den första soliga dagen efter en regnig julimÄnad och staden hade omedelbart ÄtergÄtt i sommarstÀmning. Sommaren var kort i New England. Om du inte kastade dig ut i den direkt skulle du missa den helt och hÄllet. Det var visserligen augusti men Storgatan var fortfarande pyntad för nationaldagsfirande med röda, vita och blÄ banderoller och flaggor i nÀstan alla butiksfönster. Sommaren hade alltid varit Noahs favoritÄrstid. Sommar betydde strandliv och obegrÀnsat med glass och ingen skola. Frihet. Han hade aldrig varit bra i skolan. Det var för mycket stillasittande. Han hade aldrig varit bra pÄ att sitta stilla. Eller att stanna pÄ en och samma plats alltför lÀnge. Efter att han flyttat hemifrÄn hade han inte stannat nÄgonstans lÀngre Àn en mÄnad eller tvÄ, bara samlat ihop sina grejer och Äkt vidare sÄ snart han blivit uttrÄkad. Men det var nÄgot med Dream Harbor som fick honom att stanna kvar. I alla fall som det var nu.
Noah funderade pÄ att titta in pÄ Kafé Pumpkin Spice och ta en iste men var helt slut och ville bara hem och sova middag. Han hade varit tvungen att gÄ upp klockan fyra för att dra
ivÀg pÄ dagens första fisketur och tillbringat morgontimmarna med att lÀra ett gÀng snubbar frÄn storstaden hur man fiskar. TrÄkigt nog var de flesta av Noahs kunder killar som inte visste nÄgonting om sjön, bÄtar eller fiske och det var hans jobb att fÄ dem att kÀnna det som om de ÀndÄ gjorde det.
Faktum var att det mest var Noah som fick jobba, se till att det blev nÄgon fÄngst, att den rensades och paketerades och kunde tas med hem, medan killarna satt i solen och fyllnade till. Men det betalade rÀkningarna och han fick vara ute pÄ sjön sÄ det var inte bara dÄligt.
Och det var bĂ€ttre Ă€n att ta över familjens fisk- och skaldjursimperium uppe i North Shore. Hans systrar var i vilket fall som helst Ă€ndĂ„ bĂ€ttre pĂ„ att driva det â det hade han inte behövt vara pĂ„ plats för att fatta, Ă€ven om han fortfarande hade dĂ„ligt samvete för att han hade stuckit. Men det handlade snarare om mĂ€nniskorna Ă€n om företaget. Det visste han ocksĂ„, Ă€ven om han inte var beredd att ta itu med det riktigt Ă€n.
Noah var inte gjord för att driva företag. à tminstone inte nÄgot stort. Hans förÀldrar hade börjat med ett litet fiskeriföretag och med Ären förvandlat det till ett mÄngmiljonbolag som försÄg hundratals restauranger över hela landet med fisk och skaldjur. NÀr förÀldrarna gÄtt i pension hade hans Àldre systrar tagit över som vd och ekonomichef. Och Noah hade flytt.
Han strök svetten ur pannan dÀr han gick och översköljdes av de vÀlbekanta skuld- och skamkÀnslorna. Det fanns en grÀns för hur mÄnga gÄnger man kunde göra sin familj besviken innan det var dags att slÀppa taget och fly dÀrifrÄn, och han hade nÄtt sin grÀns ganska tidigt i livet.
För övrigt funkade hans lilla fisketursfirma bra. Han planerade och skötte allt sjÀlv. Och det innebar att ingen skulle bli
besviken nÀr hela företaget oundvikligen en gÄng gick omkull.
Det var enklast sÄ.
Han vandrade genom staden och tÀnkte pÄ att han vÀl borde ringa sina systrar och pÄ Hazel och pÄ hur mÄnga turer han
hade kvar den hÀr veckan, lÀt tankarna flyga frÄn Àmne till Àmne och skakade lÄngsamt av sig minnena av gamla misstag.
NÀr sjöboden kom inom synhÄll hade han Äterigen börjat tÀnka pÄ Hazel och boken hon lÀst och undrade om hon gillade killar med bÄtar. Eftersom han rÄkade vara en kille med en bÄt.
Han kanske skulle bjuda ut henne i alla fall.
Noah började klÀttra ned för en stenig sluttning mot havet.
Förr fanns det en stig hÀr frÄn vÀgen ned till stranden, men den hade vittrat bort med Ären, sÄ för att komma fram till strandkanten mÄste man numera klÀttra över nÄgra stora bumlingar och gamla betongfundament. Det gjorde inte Noah nÄgot. Badstranden nÄgra kilometer bort var mer lÀttillgÀnglig och förmodligen full med folk en sÄdan hÀr dag, men hÀr var det lugnt och stilla.
Han sparkade av sig skorna nÀr han kom ned pÄ sanden, borrade ned fötterna och kÀnde sig omedelbart lugnare.
NÀr Noah landat i Dream Harbor för nÄgra Är sedan hade han bott ombord pÄ sin bÄt ett tag innan han upptÀckt en radda gamla sjöbodar pÄ en bortglömd strandremsa och tÀnkt att om nÄgon renoverade dem skulle de bli perfekta att hyra ut till sommargÀster. Och sÄ hade han börjat renovera, som ett hobbyprojekt, för ungefÀr ett Är sedan och halvt om halvt vÀntat sig att nÄgon skulle sÀga Ät honom att det var olagligt. Men hittills hade ingen gjort det.
Nu sov han över hÀr dÄ och dÄ. Han bodde fortfarande mestadels i lÀgenheten ovanpÄ Macs pub, och sÄvitt de nyfikna
ortsborna visste var den lÀgenheten hans hem. Men förr eller senare skulle han nog prata med borgmÀstare Kelly om sina idéer och kolla om det gick att köpa de gamla bodarna. Det skulle han nog.
Fast det kanske var en dum idé. SÄdana hade han gott om i bagaget.
TÀnk om han blev polisanmÀld för egenmÀktigt förfarande?
Han visste inte vad som gÀllde. Men som det var nu trivdes han hÀr. Han öppnade dörren till den lilla boden och steg in i svalkan. Sjöbrisen som blÄste in genom fönstren mot havet gav ett behagligt inomhusklimat Àven heta dagar som den hÀr.
Gliporna mÄste tÀtas om man skulle bo hÀr vintertid men Noah hade redan lappat ihop taket och lagt om golvet. Han hade haft turen att fÄ hÀnga pÄ sin morfar överallt som liten och frÄgat ut honom om allting. Och alla morfaderns tips och tricks hade till slut kommit vÀl till pass.
Den totala boytan var knappt fyrtio kvadratmeter, men det fanns ett litet kök, plats för en dubbelsÀng, ett duschrum med rördragningar som var Àldre Àn han sjÀlv och ett avlopp som i bÀsta fall fungerade okej.
Noah slÀngde ifrÄn sig sin nya bok pÄ sÀngen och tog fram en kall öl ur kylvÀskan som stod i köket. Elektriciteten var, utöver rörmokeriet, det enda han inte kunde fixa sjÀlv, sÄ tills vidare fick det hÀr duga. Det var sÄ lugnt och skönt hÀr att det inte störde honom. Ljudet av brÀnningarna fyllde rummet och
Noah visste att han skulle somna innan han ens hunnit slÄ upp sin bok.
Han strÀckte ut sig pÄ madrassen som fungerade som sÀng, tog en klunk av ölen och lÀt tankarna vandra tillbaka till Hazel. Vad skulle hon tycka om det hÀr huset och hans
planer? Skulle hon tycka att han var löjlig? Han hann inte fundera lÀnge pÄ den saken förrÀn han slumrade in och började drömma om att fÄnga in ett visst bokhandelsbitrÀde och ta med henne ut pÄ havet i sin bÄt.