9789150979213

CHARLOTTE SIRC FRIHETSLÄ NGTAN

© Charlotte Sirc 2024

Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Stockholm 2024

Omslagsdesign: Maria Sundberg

Omslagsbilder: Malgorzata Maj / Arcangel Images och Oscar (Karl) Halldin

Sättning: Type-it AS, Trondheim

Tryckning: ScandBook UAB, Litauen 2024, med el från 100 % förnybara källor ISBN 978-91-509-7921-3

Den här boken är satt med teckensnittet HC Arc som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.

Allt vad du är, var fullt och helt och icke styckevis och delt.

ur Brand av Henrik Ibsen

Kapitel 1

Berlin vintern 1896

Snöflingorna föll utanför fönstren som vackra, tunna, sexkantiga små konstverk, men i stora salongen på Ku’dammgatan i Charlottenburg var det ingen som lade märke till dem. Klockan hade precis slagit åtta på kvällen, och de fjorton belåtna gästerna hade festat färdigt på helstekt gås med körsbärssås och färska grönsaker glaserade i smör. Efter desserten, en krämig chokladmousse och färska bär med grädde, var det nu dags för stråkkvartetten att inta sin plats vid Steinwayflygeln, ett utsökt instrument Hermine fått av sin mormor, änkefru Eggers, i bröllopsgåva. Flygeln hade en fantastisk klang och ett mjukt anslag och så mycket som Hermine spelade på den hade frakten till Berlin varit en väl värd investering.

”Herr Strauss konsert på Königliches Opernhaus var magnifik, han gjorde ett utomordentligt bra jobb med orkestern. Den unge herrn kommer vi få se mer av”, mumlade herr Kaiser som satt bredvid Hermine med dimmig blick och punschdoftande andedräkt. Hans rödaktiga näsa svävade oroväckande nära Hermines och hon nickade frånvarande till svar med blicken riktad mot Thorsten som stod och konverserade två äldre kollegor i uniform. Makens annars så allvarliga ansikte var avspänt och obekymrat, håret låg bakåtkammat och han gestikulerade med ena handen för att understryka något han sa vilket fick de andra i gruppen att nicka och skratta. Skägget var nytrimmat och kvällen till ära hade han

införskaffat nya glasögon. När gästerna hade gått skulle han gå in i rökrummet och lägga upp fötterna på pallen framför länstolen, luta sig bakåt med halvslutna ögon med ett glas rökig whisky på det lilla mahognybordet bredvid. Trettiofem år gammal hade han nått toppen av sin karriär som Sveriges militärattaché i Berlin; ingenting skulle kunna rubba hans förnöjsamhet. Men Hermine visste också att han önskade att hon skulle vara lika lycklig som han.

Åtta år tidigare, precis nitton år fyllda, hade Hermine på uppmuntran av sina föräldrar gift sig med Thorsten Lyckow, den stilige löjtnanten med adligt påbrå. Enligt hennes mor skulle han bli den perfekte maken, en stabil man med en trygg karriär som skulle kunna tygla Hermines livfulla temperament och okontrollerade utsvävningar. Och visst hade Hermine lockats av hans gåvor och uppvaktning, bländats av hans uniform och njutit av hans uppmärksamhet, men hon hade trots allt bara varit ett barn. Efter flytten till Berlin hade hon gjort sitt yttersta för att leva upp till omgivningens förväntningar i rollen som hustru till Sveriges nyinstallerade militärattaché. I början hade de stått varandra nära, hon och Thorsten, i alla fall inbillade hon sig det, men till slut hade hon nästan utplånat sig själv i sina försök att vara sin make till lags. Sju år senare levde de nu i ett slags dämpad fördragsamhet som sakta utplånade allt Hermine kallade lycka. Deras olikheter visade sig i allt; han, en karaktärsfast man som levde efter principen att plikten gick före allt, och hon, en känslig själ som älskade att ta dagen som den kom för att kunna njuta av allt det vackra runt omkring. Med åren hade de glidit isär för att slutligen kantra på varsin sida om den äktenskapliga kontinenten.

Hermine såg ut över den glittrande folkmassan och ansträngde sig för att lyssna på herr Kaisers osammanhängande svada, men tankarna envisades med att fara i väg. Alla dessa middagar och tillställningar hon måste uthärda, alltid med samma upplägg och med samma ointressanta människor. Hon tänkte att det var märkligt att hon blivit så hemkär den senaste tiden, hon som alltid längtat ut i världen. Plötsligt saknade hon Sverige så att det värkte i bröstet; de åldrande föräldrarna i palatset på Strandvägen, systern Henrietta med sin Albert och alla barnen ute på Hammarsvik.

Mest av allt saknade hon Björkhagen, den vita grosshandlarvillan i Stocksund, som hennes föräldrar hade köpt åt henne och Thorsten i bröllopsgåva. Där älskade hon att klä sig i en tunn sommarklänning och cykla ner till sjön med klänningstyget och håret flygande i vinden. Hon njöt av att slippa allt bök med att flytta från stan till sommarvistet på våren och sedan tillbaka på hösten, och skönast av allt var det att slippa alla nyfikna människors frågor om när det var dags att flytta ut på landet. Tack och lov hade de behållit villan och om några veckor skulle hon äntligen få återse den.

På Björkhagen hade hon allt, friheten och lugnet och lyckan att följa naturens växlingar. Hon längtade till den klara luften och skogarna, till solen och de porlande vattendragen och den spirande grönskan om våren. Bort från den här stadens fula, livlösa gator och de inskränkta tyska fruarna som inte hade något som helst intresse för något annat än sig själva. Som nygift hade hon inte velat något hellre än att flytta utomlands, såg ett liv i sus och dus framför sig, men hon var äldre nu och hade sin son, och drömmen innefattade aldrig en stenöken som Berlin.

Bakom herr Kaiser skymtade en av målningarna hon fått av sina föräldrar. Motivet föreställde en brusande fors bland stenblock och granar. Tavlan skänkte henne i alla fall någorlunda tröst och en känsla av att hon befann sig i naturen.

I ett försök att gaska upp sig tänkte Hermine att Gertruds mat ändå varit till belåtenhet, men inte mycket mer än så. Ingen kokerska i världen skulle slå Mamsells matlagning hemma i Stockholm. Hennes ljuvliga smörkaka som smälte i munnen och de gudomliga ryska plättarna som var så spröda och knapriga att de liknade bakverken från Oscar Bergs konditori. Trots att hennes pappa greven var tysk skulle hon alltid ha svårt för surkål och knödel; det gav en så tung känsla i magen och hon tyckte inte om att känna sig tung. Nej, hon ville vara lätt och fri som en fågel och åt hellre flera smårätter under dagen än de barbariska tyska måltiderna.

Thorsten bröt sig ur klungan med militärer han konverserat och gled med långa, smidiga steg över parkettgolvet fram till flygeln. Så stilig han var ändå, hennes Thorsten. De annars så bleka kinderna glödde och den stålgrå blicken som sökte hennes var pigg och alert.

Hermine önskade att han kunde visa den här sidan lite oftare, livfullheten gjorde honom definitivt mer attraktiv.

”Kära vänner! Det är en sann glädje att samlas så här i kväll”, sa Thorsten med ett generöst leende och vek ut med armen i en gest mot Hermine. ”Jag och min kära hustru vill tacka allihop å det hjärtligaste för allt ni har gjort för oss nyinflyttade krakar här i Berlin. Utan er hade vi famlat runt i blindo och vi hoppas att på det här sättet få möjlighet att återgälda, åtminstone en liten del, av er stora generositet och gästfrihet.” Publiken började applådera, men

Thorsten höll upp händerna för att dämpa sorlet medan han skakade på huvudet. ”Nej, nej, det är vi som ska tacka. En omställning som denna kan förstås vara krävande, särskilt för en liten familj som min. Å min hustrus vägnar vill jag därför rikta ett stort tack till alla er som varit så vänliga och tagit henne under sina vingar. En skål till kvällens alla charmanta damer!”

Hermine tyckte inte om att stå i centrum, i alla fall inte när det inte kändes äkta, men hon visade upp sitt mildaste leende och höll blicken fäst på sin man. Thorsten höjde sitt glas och svepte med blicken över folkmassan varpå alla skyndade sig att göra detsamma. Hermine nickade mot alla uppklädda människor med känslan att hon lika gärna kunde ha stått på en scen. Kvinnornas glittrande diamanter och ansikten med påklistrade leenden dominerade salongen, där stod herr Kellers hustru i sin laxfärgade sidenklänning som framhävde hennes konturer på precis fel ställen. När hon rörde sig guppade det lilla bollaktiga huvudet som en champagnekork redo att flyga sin kos. Thorsten hade avslöjat att när herr Keller ”jobbade över” besökte han i själva verket de kurviga kokotterna på Potsdamer Platz.

Efter Johns födelse hade Thorsten krävt en egen sovkammare –han sa att han sov dåligt och värdesatte sin sömn – men Hermine visste att han inte längre fann henne attraktiv, nu när hon var mor till hans barn, och det fick henne att känna sig oälskad och nervös. Hon misstänkte att Thorsten slog följe med herr Keller till kokotterna, men det var ingenting de pratade om. En mans lustar gick inte att kuva, det var i alla fall så man sa.

Bredvid fru Keller stod fru Biedermeier som var gift med Thor-

stens närmaste man på beskickningen. Hon var en mager kvinna i förra årets couture som Hermine inte riktigt kunde komma in på livet. Efter ett halvår i Berlin fanns där en distans, som om det inte spelade någon roll hur många soaréer och musikaftnar Hermine anordnade; hon var fortfarande inte en av dem. Kvinnorna i Stockholm var kanske inte så mycket bättre, men där såg de i alla fall inte på henne som en främling.

Thorsten lämnade plats åt musikerna och snart hördes de första tonerna av Schuberts stämningsfulla Rosamunde. För tio år sedan hade Hermine njutit av varenda sekund, som händelsernas medelpunkt på debutantbalerna i Stockholm, i armarna på en stilig kavaljer. Men i dag, tjugosju år gammal, var hon trött på hela spektaklet. Tankarna gled över på hennes sexårige son John, det dyraste hon hade. Hon oroade sig över att flytten kunde ha påverkat honom negativt. Han var en känslig pojke som behövde närheten till sin mor, det dåliga samvetet över att ha ryckt upp honom ur hans trygga tillvaro plågade henne. Av misstag hade hon en gång råkat höra sin mor kalla John klen men när hon försökte tala med Thorsten om saken hade han bara slagit dövörat till. ”Miljöombytet kommer att göra honom gott”, hade han bara sagt och vänt ner blicken i sina dokument. Men Hermine gav sig inte. När tillfället var rätt hade hon bett att få tala med honom igen. John skulle inte utsättas för någon andefattig tysk skola, hon ville att han skulle undervisas av en informator från Sverige. Någon som kunde ge honom sin fulla tid, prata hans eget språk och anpassa sig efter hans känsliga natur. ”Nåväl”, hade Thorsten svarat och tittat på henne med en outgrundlig blick. ”Bara det är en rekorderlig person som vi helt och fullt kan lita på, så låt gå.”

Efter noggranna undersökningar och kontakt med väninnorna i Stockholm hade valet fallit på en viss Johannes Cavallius – en ung konststudent från Kalmar med gott renommé. I övermorgon skulle Cavallius anlända till Berlin och Hermine hade svårt att tänka på något annat än det kommande mötet. Den unge mannens rekommendationer var ingen garanti för att han var en begåvad och ärbar person, men John behövde ett gott föredöme, och ytterligare en man i hushållet skulle vara välkommet. Elin och Gertrud gjorde

visserligen sitt jobb, men ibland virrade de runt som yra höns. Hermine skänkte en tanke till betjänten Krantz, hennes föräldrars ständige trotjänare som haft palatset på Strandvägen under lupp så länge hon kunde minnas. En tupp i hönsgården skulle förhoppningsvis skapa mer ordning och reda i det Lyckowska hushållet.

Hermine lät sig svepas med av Thorsten ut på dansgolvet till tonerna av en munter vals, men hans stadiga grepp förstärkte bara känslan av att vara instängd. ”Är du lycklig?” viskade Thorsten i Hermines öra medan han förde henne runt i den glittrande salongen. Novembersnön hade börjat falla tätare utanför fönstret och mot bakgrund av Kaiser Wilhelm-kyrkans klocktorn var det en vacker syn. Hans varma andedräkt kittlade hennes örsnibb och trots att hon led ville hon inte göra honom besviken. Thorsten ville henne väl, på det sätt de flesta män i hans position var goda familjefäder: han arbetade hårt och disciplinerat, gav henne en ekonomisk trygghet, månade om henne, så att hon kunde lägga all tid och kraft på att vara en god hustru och mor åt John. Men han hade alltid saknat förmågan att beröra henne på djupet. De gånger hon öppnade sig för honom för att berätta om allt i världen som hon såg på med förundran, klappade han henne bara på huvudet som om hon vore ett barn. Ibland kändes det som om han var hundra år äldre än hon, snarare än åtta. De levde under samma tak men utan att mötas, och nu hade han vänt sig bort från henne.

”O ja”, svarade hon med ett leende och tänkte att det inte bara var en lögn. Hennes melankoli var säkert ett uttryck för omställningen efter flytten, kanske var det saknaden efter allt det som hon höll kärt där hemma. Snart skulle deras son få det bättre, och om inte annat skulle det minska hennes oro.

Kapitel 2

Det kommer inte på fråga!” sa Constances far och vägde på klackarna mot den grova kalkstensskivan framför öppna spisen. En mörk skugga låg över ansiktet och en ådra ovanför kravatten bultade oroväckande hårt. Polisongerna stod ut som två buskar vid öronen och käkarna var spända, det mörka håret var osedvanligt tjockt för hans ålder, men mustaschen hade blivit grå. Han stod med armarna bakom ryggen och magen lätt framskjuten som om kroppen var ett ointagligt fort. Om det inte varit hennes egen far hade Constance förmodligen darrat av rädsla.

”Efter allt jag och din mor har gjort för dig, och så väljer du honom! Ibland är det som om du vill att jag ska dö i förtid.” Faderns röst dundrade mellan de kala väggarna och ögonen smalnade till små springor. ”Du kommer att resa till Stockholm om jag så ska behöva köra dig hela vägen själv. Min bror och faster Louise kommer att ta emot dig med öppna armar, dessutom är det vad din mor hade önskat.”

Spisen bakom fadern gapade stor och mörk som ett dåligt omen. När hennes mor levde hade den brunnit dygnet runt, men nu tändes den bara i nödfall; hennes far lade inte en krona på något så onödigt som bekvämligheter. Constance bet sig i tungan och tittade ner på sina skor. Hon avskydde när fadern använde modern som känslomässig ammunition, men det var ändå bäst att hålla tyst. Hon skulle tvingas tillbringa vintern och våren hos sin farbror Leopold och hans hustru Louise i Stockholm, men det var inte alls vad hennes mor hade velat.

Vid tjugotvå års ålder hade Constance ännu inte hittat någon lämplig man att gifta sig med, i alla fall inte i enlighet med hennes fars önskningar, men det var inte det huvudsakliga skälet till att hennes far tänkte deportera henne. Roten till det onda sträckte sig mycket djupare än så. Constance hade nämligen förälskat sig i sonen till den man som hennes far hatade mest på denna jord – den beryktade industrimagnaten Theodor Richter. Den man som en gång hade lurat hennes far i affärer och varit på god väg att ta med sig hennes mor i fallet. När fadern hade fått veta vem föremålet för hans dotters romans var hade han inte sett något annat val än att tvinga i väg henne utomlands, och vad passade väl bättre än att låta henne bo hos sin förmögne farbror i Stockholm? I ärlighetens namn hade Constance varit orolig att han skulle ha tagit till ännu starkare medel, att hennes käraste skulle bli märkt för livet, men riktigt så hänsynslös hade fadern inte varit. På det här sättet skulle han i alla fall se till att hon var borta tillräckligt länge för att glömma unge herr Richter, och hon hatade honom för det.

”Faster Louise har uppfostrat två alldeles enastående döttrar, förhoppningsvis kan hon göra något av dig också. Uppenbarligen har i alla fall inte jag lyckats särskilt bra med det, du behöver en kvinna att se upp till och en person till i det där palatset kommer inte att göra någon skillnad. Det är inte direkt så att de trängs nu när dina kusiner har flyttat ut.” Han frustade till åt sin egen lustighet, palatset på Strandvägen hade fyrtio rum. Sedan tittade han bort mot dörren till flygeln med de privata sovrummen. ”Ulrike har fullt upp med Nicholas och Alexander som det är.”

Constance ville svara emot sin far men insåg att det bara skulle reta upp honom ännu mer, så hon vände sig om och började gå tillbaka till sin kammare. Klackarna ekade mot parketten och hon blev påmind om att våningen blivit så tyst. Hennes mor hade alltid njutit av pojkarnas glada tjut och kivande – det fyllde deras hem med kärlek och liv, sa hon – men så fort hon var död satte fadern genast stopp för deras besvärliga stojande. Nu var jungfrun Ulrike rädd att gå emot honom. Constance kunde knappt utstå tanken på att lämna sina älskade småbröder, för vem skulle ta hand om dem när hon inte fanns där? Ulrike var visserligen redig och duktig,

men hon älskade inte pojkarna som Constance. Hon hade inte tålamodet att lyssna på dem, se dem så som de verkligen var.

Och att hennes faster Louise skulle vara något slags förebild –bah! Hennes mor hade aldrig sett på faster Louise med särskilt blida ögon. Constance mindes henne som en mycket vacker men karaktärsfast kvinna som styrde döttrarna med fast hand och total disciplin. Före tjugo hade båda ingått äktenskap med framgångsrika adelsmän och fött änglalika, välartade barn som på beställning.

Som liten hade Constance alltid sett fram emot att träffa sina äldre kusiner; systrarna Henrietta och Hermine med sina vackra klänningar, gentila sätt och stiliga kavaljerer. Med stora ögon hade hon noterat varenda gest och härmat deras manér framför spegeln i sin kammare. Men besöken i Stockholm gjorde hennes mor alldeles utmattad. Mellan fadern och hans bror Leo uppstod ofta meningsskiljaktigheter och tvister som blev så infekterade att de tvingade sina stackars fruar att medla. Väl hemma i Berlin sa modern att det gärna fick dröja innan de återvände, men några månader senare var de tillbaka igen, och så där höll det på.

Constance gick in på sin kammare och drog igen dörren efter sig. Hennes far skulle som vanligt inte vara hemma till middag och Ulrike hade redan givit småbröderna mat. Återigen skulle Constance inta middagen på egen hand, kanske hon skulle be

Ulrike att göra henne sällskap? Men jungfrun trivdes inte vid herrskapets middagsbord och kom alltid med ursäkter om att hon var upptagen.

Tillvaron var bra märklig ändå. Just som Hermine flyttat hit till Berlin skulle Constance skickas i väg mot sin vilja till kusinens föräldrar i Stockholm. Constance önskade att de kunde byta plats med varandra. Hermine som hade allt man kunde önska sig: en fin man och ett litet barn, ett vackert hem som hon kunde lägga ner hela sin själ i. Framför allt ägde hon sina föräldrars kärlek och respekt. Constance var inte dummare än att hon förstod att hennes far förväntade sig att hon skulle komma tillbaka från Stockholm med en ring på fingret. Blev hon kvar var det förmodligen ännu bättre. Ju längre bort hon befann sig från familjen Richter, desto bättre.

Utanför fönstret blåste kraftiga vindar och Constance hörde hur det ven i trädkronorna i parken på andra sidan gatan. Det hade redan mörknat och hon undrade hur mycket kallare det skulle vara i Stockholm under vintern. Skulle hennes far bidra med pengar till en varmare garderob? Hon såg på sig själv i spegeln ovanför byrån, löste upp frisyren och började fläta det långa, tjocka håret. Ofta fick hon höra att hon liknade sin mor, att hon var lika vänlig och omtänksam och med ett öppet och nyfiket sinne. Moderns höga kindben och röda hår hade också de gått i arv, men till skillnad från hennes bruna ögon var Constances turkosa som Medelhavets vatten. Den ovanliga kombinationen fick kvinnorna att avundas henne och männen begära henne, tagna av denna vackra och ömtåliga femme fragile med de vackra färgerna. Oftast skrattade hon bara bort det med att även den bräckligaste blomma har en hård stjälk. Hon hade aldrig sett sig själv som vacker, allra minst ömtålig, och levde efter sin mors devis att fåfängan aldrig gjort någon till en bättre människa.

Constance saknade sin mor så mycket att det värkte i bröstet, hur de brukade fnissa åt faderns stolliga släkt i Stockholm. Hur farbror Leopold och hans fru kunde vältra sig i pengar och yta men inte tog sig tid att utforska livets mjuka värden, det som gjorde en människa lycklig. Hon saknade besöken med sin mor på Berlins konstsalonger och museer, hur de kunde kivas om vems tolkning som var mest korrekt på vägen hem från någon omtalad utställning. Modern hade berättat om tiden innan hon gift sig med Constances far; hur annorlunda han varit då, inte alls lika häftig till humöret som i dag. Efter konflikten med Theodor Richter hade han förändrats, och han hade haft svårt att förlika sig med Leopolds framgångar, storebrodern som tagit över familjeföretaget och gjort sig en förmögenhet på de svenska skogarna. När Constances mor gick bort hade faderns besvikelser gått över i en frätande bitterhet som fick alla i hans närhet att hålla sig undan.

Det fanns ingenting Constance inte kunnat anförtro sin mor, men när hon tagit mod till sig och berättat om kärleken till Georg Richter hade hon oroat sig över att gränsen för moderns kärlek skulle vara nådd. Men hennes mor hade slutat med det hon haft

för händer, lyssnat tålmodigt och smekt sin dotter över kinden. Sedan hade hon bett om tid att tänka över situationen. Constance hade fått lova att inte avslöja någonting om Georg för sin far, och några månader senare var modern borta.

Georg var den som tröstade Constance i hennes stora sorg, men de hade varit oförsiktiga. Deras hemliga plan om att rymma till Amerika avslöjades av en tjänsteflicka som råkat höra dem planera och skvallrade för Constances far. Efter det hade Constance bara väntat på vad domen skulle bli.

Efter moderns död upprätthöll Constance små konversationer med henne inne i sitt huvud. Känslan av moderns närvaro gav Constance en så innerlig och kärleksfull känsla att hon kunde stå ut med det mesta, till och med sin fars hårdnackade motstånd. Varje kväll bad hon sin mor om kraft och styrka, men på senare tid hade modern känts avlägsen, som om hon tagit sin hand ifrån henne, vilket fick Constance att känna sig vilsen och ensam.

Och nu hade hon alltså fått sin dom och behövde sin mor mer än någonsin. Sex långa månader i Stockholm. Ett halvår utan Georg – hur i himmelen skulle hon kunna utstå det? Och någon ny mor i Stockholm behövde hon verkligen inte.