Anthony Horowitz
Ordet Àr mord
ĂversĂ€ttning: Christina Mansicka
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © 2017 by Anthony Horowitz
Originalets titel: The word is murder
Omslag: Matt Burne
Utdraget ur Sylvia Plaths dikt Ariel pÄ s. 137 Àr översatt av Jonas
Ellerström och Jenny Tunedal, Ellerströms förlag 2012
Tryckt hos Scandbook EU, 2024 isbn 978-91-37-50899-3
Begravningsplaner
Strax efter klockan elva en strÄlande vÄrmorgon, den sortens dag dÄ solskenet nÀstan Àr vitt och utlovar en vÀrme som det inte riktigt levererar, korsade Diana Cowper Fulham Road och gick in pÄ en begravningsbyrÄ.
Hon var en kort, mycket affĂ€rsmĂ€ssig kvinna: det fanns nĂ„got mĂ„lmedvetet i blicken, det rakt avklippta hĂ„ret, sjĂ€lva sĂ€ttet hon gick pĂ„. Om man sĂ„g henne komma gĂ„ende skulle ens spontana reaktion vara att kliva Ă„t sidan och lĂ„ta henne passera. ĂndĂ„ fanns det inget ovĂ€nligt över henne. Hon var drygt sextio och hade ett trevligt, runt ansikte. KlĂ€derna var dyra, den ljusa regnkappan var öppen och under den syntes en rosa tröja och en grĂ„ kjol. Hon bar ett tungt halsband med pĂ€rlor och Ă€delstenar som kanske eller kanske inte var dyrbart och ett antal diamantringar som med största sannolikhet var det. Det fanns gott om kvinnor som hon pĂ„ gatorna i Fulham och South Kensington. Hon kunde ha varit pĂ„ vĂ€g ut pĂ„ lunch eller till ett konstgalleri.
BegravningsbyrÄn hette Cornwallis and Sons. Den lÄg i Ànden av en huslÀnga, med namnet mÄlat i klassiskt typsnitt bÄde pÄ framsidan och gaveln av huset, sÄ att man sÄg det vilket hÄll man Àn kom frÄn. De tvÄ skyltarna hindrades frÄn att mötas i mitten av en viktoriansk klocka som satts upp ovanför
ytterdörren och som, möjligen passande, hade stannat pĂ„ 23.59. En minut i midnatt. Under namnet, Ă€ven det skrivet tvĂ„ gĂ„nger, fanns texten: Oberoende begravningsentreprenörer: familjeföretag grundat 1820. Det fanns tre fönster som vette mot gatan, varav tvĂ„ hade gardiner, medan det tredje var tomt sĂ„nĂ€r som pĂ„ en uppslagen bok i marmor, med ett citat graverat: Ej sorger komma liksom spioner, en och en i sĂ€nder, men i skvadron. Allt trĂ€ âfönsterramarna, fasaden, huvudentrĂ©n â var mĂ„lat i en mörkblĂ„ kulör som grĂ€nsade till svart.
NÀr mrs Cowper öppnade dörren pinglade en klocka pÄ en gammaldags fjÀdermekanism till en gÄng, högt. Hon befann sig i en liten reception med tvÄ soffor, ett lÄgt bord och nÄgra hyllor vars böcker hade den dÀr sorgsenheten som kom sig av att vara olÀsta. En trappa ledde upp till övervÄningarna. En smal korridor löpte inÄt.
NÀstan genast kom en kvinna, kraftig, med tjocka ben och tunga, svarta lÀderskor, gÄende ner för trappan. Hon log vÀnligt, artigt. Leendet visade att det hÀr var en kÀnslig, smÀrtsam uppgift, men att den skulle utföras med lugn och effektivitet. Hon hette Irene Laws. Hon var assistent till Robert Cornwallis, begravningsentreprenören, och tillika hans receptionist.
âGod morgon. Kan jag hjĂ€lpa er med nĂ„got?â frĂ„gade hon.
âJa. Jag skulle vilja arrangera en begravning.â
âĂr ni hĂ€r för nĂ„gon som har dött nyligen?â Ordet âdöttâ var vĂ€gledande. Inte âgĂ„tt bortâ. Inte âavliditâ. Hon var noga med att tala klartext, eftersom hon förstod att det till syvende och sist var mindre plĂ„gsamt för alla inblandade.
âNejâ, svarade mrs Cowper. âDet Ă€r för egen del.â
âJag förstĂ„r.â Irene Laws blinkade inte â varför skulle hon det? Det var inte alls ovanligt att folk ordnade med sin egen begravning. âHar ni bokat tid?â frĂ„gade hon.
âNej. Jag visste inte att det behövdes.â
âJag ska se efter om mr Cornwallis Ă€r ledig. Var god och slĂ„ er ner. Vill ni ha en kopp te eller kaffe?â
âNej, tack.â
Diana Cowper satte sig. Irene Laws försvann ut i korridoren och kom tillbaka nĂ„gra minuter senare bakom en man som passade sĂ„ perfekt in pĂ„ bilden av en begravningsentreprenör att han kunde ha spelat rollen. DĂ€r var förstĂ„s den obligatoriska mörka kostymen och den lĂ„gmĂ€lda slipsen, men sjĂ€lva sĂ€ttet han stod pĂ„ verkade antyda att han bad om ursĂ€kt för att han behövde vara dĂ€r. HĂ€nderna var knĂ€ppta i en gest av djup beklagan. Ansiktet var hopskrynklat och sorgset och inte blev det bĂ€ttre av att hĂ„ret hade tunnats ut pĂ„ grĂ€nsen till skallighet eller att skĂ€gget sĂ„g ut som ett misslyckat experiment. Han bar tonade glasögon som sjönk in i nĂ€sryggen och som inte bara ramade in ögonen utan dolde dem. Han var i fyrtioĂ„rsĂ„ldern. Ăven han log.
âGod morgonâ, sa han. âJag heter Robert Cornwallis. Jag har förstĂ„tt att ni önskar diskutera begravningsplaner med oss.â
âJa.â
âNi har blivit erbjuden kaffe eller te? Var snĂ€ll och följ med hĂ€r.â
Den nya kunden fördes genom korridoren till ett rum i andra Ă€nden. Det var lika nedtonat som receptionen â med en skillnad. I stĂ€llet för böcker fanns dĂ€r foldrar och broschyrer som, nĂ€r man öppnade dem, visade bilder pĂ„ kistor, likvagnar (traditionella eller hĂ€stdragna) och prislistor. Ett antal urnor hade stĂ€llts upp pĂ„ tvĂ„ hyllor, ifall diskussionen ledde in pĂ„ kremering. TvĂ„ fĂ„töljer stod mittemot varandra, den ena vid ett litet skrivbord.
Cornwallis satte sig dÀr. Han tog fram en penna, en silverfÀrgad Mont Blanc, och satte den mot ett anteckningsblock.
âBegravningen Ă€r er egenâ, började han.
âJa.â Med ens blev mrs Cowper rask, hon ville komma till saken. âJag har redan tĂ€nkt igenom detaljerna. Jag antar att det inte utgör nĂ„got problem för er.â
âTvĂ€rtom. Individuella önskemĂ„l Ă€r viktiga för oss. Numera hör förplanerade begravningar och vad man skulle kunna kalla
skrĂ€ddarsydda eller tematiserade begravningar till det vanliga i branschen. Det Ă€r vĂ„rt privilegium att kunna erbjuda precis det vĂ„ra kunder efterfrĂ„gar. Efter vĂ„rt samtal hĂ€r, och under förutsĂ€ttning att villkoren Ă€r godtagbara för er, kommer vi att sammanstĂ€lla en fullstĂ€ndig faktura med specifikationer pĂ„ vad vi kommit överens om. Era slĂ€ktingar och vĂ€nner kommer inte att behöva göra nĂ„gonting utom, förstĂ„s, att nĂ€rvara. Och jag kan försĂ€kra er att det kommer att vara till stor tröst för dem att veta att allt har ordnats helt i enlighet med era önskemĂ„l.â
Mrs Cowper nickade. âUtmĂ€rkt. Jaha, ska vi sĂ€tta i gĂ„ng, dĂ„?â Hon tog ett andetag och kastade sig sedan ut. âJag vill bli begravd i en pappkista.â
Cornwallis skulle just göra sin första anteckning. Han stannade upp, med pennspetsen över papperet. âOm ni funderar pĂ„ en ekobegravning skulle jag nog föreslĂ„ Ă„tervunnet trĂ€ eller till och med flĂ€tad pil snarare Ă€n papp? Det finns tillfĂ€llen dĂ„ kartong kan vara ⊠inte helt Ă€ndamĂ„lsenligt.â Han valde sina ord med omsorg, lĂ€t alla möjliga eventualiteter hĂ€nga i luften. âEn kista i pil Ă€r inte mycket dyrare och bra mycket mer tilltalande.â
âOkej. Jag vill bli begravd pĂ„ Brompton Cemetery, intill min make.â
âHar ni förlorat honom nyligen?â
âFör tolv Ă„r sedan. Vi har redan en grav, sĂ„ det blir inga problem. Det hĂ€r Ă€r vad jag vill ha med i minnesgudstjĂ€nsten âŠâ Hon öppnade sin handvĂ€ska och tog fram ett pappersark, som hon lade pĂ„ skrivbordet.
Begravningsentreprenören tittade ner. âJag ser att ni redan Ă€gnat det en hel del eftertankeâ, sa han. âOch det Ă€r en mycket genomtĂ€nkt minnesgudstjĂ€nst, om jag fĂ„r sĂ€ga sĂ„. Till viss del religiös, till viss del borgerlig.â
âJa, det Ă€r en psalm â och sĂ„ Ă€r det Beatles. En dikt, lite klassisk musik och nĂ„gra tal. Jag vill inte att det ska ta sĂ„ lĂ„ng tid.â
âVi kan rĂ€kna ut tidsĂ„tgĂ„ngen exakt âŠâ
Diana Cowper hade planerat sin begravning och hon skulle komma att behöva den. Hon mördades omkring sex timmar senare samma dag.
Vid tidpunkten för hennes död hade jag aldrig hört talas om henne och jag visste nĂ€stan ingenting om hur hon blev dödad. Jag kan ha noterat rubriken i tidningarna â SKĂ DESPELARES MOR MĂRDAD â men fotografierna och merparten av texten fokuserade pĂ„ den mer berömda sonen, som just fĂ„tt en huvudroll i en ny amerikansk teveserie. Samtalet som jag har beskrivit Ă€r bara en grov uppskattning eftersom jag förstĂ„s inte var dĂ€r, men jag besökte faktiskt Cornwallis and Sons och talade ingĂ„ende med bĂ„de Robert Cornwallis och hans assistent Irene Laws (som ocksĂ„ var hans kusin). Om man promenerade utmed Fulham Road skulle man inte ha nĂ„gra svĂ„righeter att peka ut begravningsbyrĂ„n. Rummen Ă€r exakt som jag beskriver dem. De flesta andra detaljer kommer frĂ„n vittnesuppgifter och polisrapporter.
Vi vet nÀr mrs Cowper steg in pÄ begravningsbyrÄn eftersom hennes förehavanden följdes av övervakningskameror bÄde pÄ gatan och pÄ den buss som förde henne frÄn hemmet den förmiddagen. Det hörde till hennes egenheter att hon alltid nyttjade kollektivtrafiken. Hon skulle med lÀtthet ha haft rÄd med en chaufför.
Hon lÀmnade begravningsbyrÄn klockan kvart i tolv, gick till South Kensingtons tunnelbanestation och tog Piccadilly-linjen till Green Park. Hon Ät en tidig lunch med en vÀn pÄ Café Murano, en dyr restaurang pÄ St James Street, i nÀrheten av Fortnum & Mason. DÀrifrÄn tog hon en taxi till Globe Theatre pÄ South Bank. Hon skulle inte se nÄgon teaterförestÀllning. Hon satt i styrelsen och en trappa upp i byggnaden hölls ett möte som varade frÄn klockan tvÄ till strax före fem. Hon kom hem fem över sex. Det hade just börjat regna, men hon hade ett paraply med sig som hon stack ner i ett stÀll i viktoriansk stil innanför ytterdörren.
En halvtimme senare var det nÄgon som ströp henne.
Hon bodde i ett tjusigt radhus pĂ„ Britannia Road alldeles utanför det omrĂ„de i Chelsea som â passande nog i hennes fall â kallas för Worldâs End. Det fanns inga övervakningskameror pĂ„ gatan, alltsĂ„ var det omöjligt att veta vem som gick in eller ut vid tiden för mordet. Grannhusen stod tomma. Ett Ă€gdes av ett konsortium baserat i Dubai och hyrdes oftast ut, fast inte just vid den hĂ€r tiden. Det andra tillhörde en pensionerad advokat och hans fru, men de var pĂ„ resa i södra Frankrike. SĂ„lunda hörde ingen nĂ„got.
Hon pĂ„trĂ€ffades inte förrĂ€n tvĂ„ dagar senare. Andrea KluvĂĄnek, den slovakiska stĂ€derskan som jobbade hos henne tvĂ„ gĂ„nger i veckan, gjorde upptĂ€ckten nĂ€r hon kom in pĂ„ onsdagsmorgonen. Diana Cowper lĂ„g med ansiktet nerĂ„t pĂ„ vardagsrumsgolvet. Ett rött snöre, som i vanliga fall anvĂ€ndes som gardinomtag, lĂ„g om hennes hals. Den forensiska rapporten, skriven pĂ„ det sakliga, nĂ€stan oengagerade sĂ€tt som alla sĂ„dana dokument författas pĂ„, beskrev detaljerat skadorna â trubbigt vĂ„ld mot halsen, brutet tungben och spruckna bindhinnor i ögonen. Andrea sĂ„g nĂ„got som var bra mycket vĂ€rre. Hon hade jobbat i huset i tvĂ„ Ă„r och kommit att tycka om sin arbetsgivare, som alltid behandlade henne vĂ€nligt och ofta tog sig tid att dricka kaffe med henne. PĂ„ onsdagen, nĂ€r hon öppnade dörren, möttes hon av en död kropp som legat dĂ€r ett bra tag. Ansiktet, vad hon kunde se av det, hade blivit ljuslila. Ăgonen var tomma och stirrande och tungan hĂ€ngde groteskt ut, dubbelt sĂ„ stor som vanligt. Ena armen var utstrĂ€ckt och ett finger med en diamantring pekade liksom anklagade pĂ„ henne. CentralvĂ€rmen var pĂ„. Kroppen hade redan börjat lukta.
Enligt hennes vittnesmÄl skrek Andrea inte. Hon krÀktes inte. Hon backade tyst ut ur huset och ringde polisen pÄ sin mobil. Hon gick inte in igen förrÀn de anlÀnde.
Till en början utgick polisen ifrÄn att Diana Cowper fallit offer för en inbrottstjuv. Vissa föremÄl, dÀribland smycken och
en bÀrbar dator, hade tagits frÄn huset. MÄnga av rummen hade blivit genomsökta och innehÄllet utspritt, men ingen hade brutit sig in. Mrs Cowper hade uppenbarligen öppnat dörren för sin angripare, Àven om det var oklart ifall hon kÀnde personen eller inte. Hon hade överrumplats och strypts bakifrÄn. Hon hade knappt kÀmpat emot. Det fanns inga fingeravtryck, inget dna, inga ledtrÄdar av nÄgot slag, vilket tydde pÄ att förövaren
hade planerat det hÀr med stor omsorg. Han hade distraherat henne och tagit loss det röda snöret frÄn kroken intill sammetsgardinen i vardagsrummet. Han hade smugit sig pÄ henne bakifrÄn, lagt det runt halsen och dragit Ät. Det bör bara ha tagit nÄgon minut eller sÄ för henne att dö.
Sedan fick dock polisen reda pÄ att hon hade besökt Cornwallis and Sons och förstod att de hade fÄtt en verklig gÄta att klura pÄ. TÀnk efter. Ingen arrangerar sin egen begravning och gÄr sedan och blir dödad samma dag. Det hÀr var inget sammantrÀffande. De tvÄ hÀndelserna mÄste ha ett samband.
Hade hon pÄ nÄgot sÀtt vetat att hon skulle dö? Hade nÄgon sett henne gÄ in pÄ eller komma ut frÄn begravningsbyrÄn och av nÄgon anledning kÀnt sig manad att skrida till handling?
Vem kÀnde ens till att hon hade varit dÀr?
Det var sannerligen ett mysterium, nÄgot som krÀvde ett trÀnat öga. PÄ samma gÄng hade det absolut ingenting med mig att göra.
Det skulle komma att förÀndras.
TvÄ
Hawthorne
Det Àr lÀtt för mig att minnas kvÀllen dÄ Diana Cowper dödades. Jag firade med min fru: middag pÄ Moro i Exmouth Market och en hel del att dricka. Den eftermiddagen hade jag tryckt pÄ skicka-knappen pÄ min dator, mejlat min nya roman till förlaget och lagt Ätta mÄnaders arbete bakom mig.
The House of Silk var en Sherlock Holmes-uppföljare som jag aldrig hade trott att jag skulle skriva. Jag hade blivit kontaktad, helt apropÄ, av Conan Doyles dödsbo, som för första gÄngen hade bestÀmt sig för att lÄna ut sitt namn och anseende till ett nytt Àventyr. Jag hoppade genast pÄ. Jag lÀste historierna om Sherlock Holmes nÀr jag var sjutton och de har stannat kvar hos mig hela livet. Det var inte bara romanfiguren jag Àlskade, Àven om Holmes tvivelsutan Àr alla moderna detektivers fader.
Inte heller var det mordgÄtorna, hur minnesvÀrda de Àn Àr. Det var huvudsakligen den vÀrld som Holmes och Watson bebodde som jag drogs till: Themsen, ölkaggarna som skramlar över kullerstenarna, gaslyktorna, den virvlande Londondimman. Det var som om jag hade blivit erbjuden att flytta in pÄ Baker Street 221B och bli tyst vittne till litteraturens mest storartade vÀnskap. Jag kunde helt enkelt inte tacka nej.
Det slog mig redan frÄn början att mitt jobb var att vara
osynlig. Jag försökte gömma mig i Doyles skugga, imitera hans litterÀra troper och sÀrdrag, men aldrig, sÄ att sÀga, trÀnga mig pÄ. Jag skrev ingenting som han inte sjÀlv skulle ha skrivit. Jag nÀmner bara det hÀr eftersom det oroar mig att vara sÄ vÀldigt framtrÀdande pÄ de hÀr sidorna. Men den hÀr gÄngen har jag inget val. Jag skriver precis vad som hÀnde.
För en gĂ„ngs skull jobbade jag inte pĂ„ nĂ„got för teve. Foyleâs War, min kriminalserie frĂ„n krigstiden, var inte lĂ€ngre i produktion och det fanns frĂ„getecken kring dess Ă„terkomst. Under en period pĂ„ sexton Ă„r hade jag skrivit mer Ă€n tjugo tvĂ„timmarsavsnitt, nĂ€stan tre gĂ„nger lĂ€ngre Ă€n sjĂ€lva kriget. Jag var trött. Och vad vĂ€rre var, eftersom jag slutligen hade nĂ„tt den 15 augusti 1945, segern över Japan, hade jag fĂ„tt slut pĂ„ krig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra hĂ€rnĂ€st. En av skĂ„despelarna hade föreslagit âFoyleâs Peaceâ. Jag trodde inte att det skulle fungera.
Jag befann mig ocksÄ mellan romaner. Vid den hÀr tiden var jag frÀmst kÀnd som barnboksförfattare, Àven om jag i hemlighet hoppades att The House of Silk skulle Àndra pÄ det. à r 2000 hade jag publicerat den första i en serie Àventyr om en tonÄrig spion som hette Alex Rider och som hade sÄlt över hela vÀrlden. Jag Àlskade att skriva barnböcker men oroade mig för att jag för varje Är som gick kom lÀngre och lÀngre bort frÄn min publik. Jag hade just fyllt femtiofem. Det var dags att gÄ vidare. Det slumpade sig sÄ att jag skulle Äka till litteraturfestivalen i Hay-on-Wye för att prata om Scorpias hÀmnd, den tionde och troligtvis sista boken i serien.
Det kanske mest spĂ€nnande projektet pĂ„ mitt skrivbord var det första utkastet till ett filmmanus: âTintin 2.â Till min förvĂ„ning hade jag blivit anlitad av Steven Spielberg, som nu höll pĂ„ att lĂ€sa det. Filmen skulle regisseras av Peter Jackson. Det var rĂ€tt svĂ„rt att greppa att jag plötsligt skulle jobba med de tvĂ„ frĂ€msta regissörerna i vĂ€rlden; jag visste inte riktigt hur det hade gĂ„tt till. Jag fĂ„r erkĂ€nna att jag var nervös. Jag hade lĂ€st
manuset kanske dussinet gÄnger och gjorde mitt bÀsta för att övertyga mig sjÀlv om att det gick i rÀtt riktning. Fungerade karaktÀrerna? Var actionscenerna starka nog? Jackson och Spielberg skulle bÄda komma till London om en vecka och jag skulle trÀffa dem och fÄ höra deras kommentarer.
NĂ€r mobilen ringde och jag inte kĂ€nde igen numret, undrade jag alltsĂ„ om det kunde vara nĂ„gon av dem â inte för att de skulle ringa mig personligen, förstĂ„s. En assistent skulle kontrollera att det var jag och sedan koppla mig vidare. Klockan var runt tio pĂ„ förmiddagen och jag satt i mitt arbetsrum pĂ„ översta vĂ„ningen hemma hos mig och lĂ€ste The Meaning of Treason av Rebecca West, en klassisk studie av livet i Storbritannien efter andra vĂ€rldskriget. Jag började tĂ€nka att det hĂ€r kunde vara rĂ€tt riktning för Foyle. Det kalla kriget. Jag kunde kasta in honom i en vĂ€rld av spioner, förrĂ€dare, kommunister och atomforskare. Jag slog igen boken och tog upp mobilen.
âTony?â frĂ„gade en röst.
Det var dÄ sannerligen inte Spielberg. Ytterst fÄ personer kallar mig Tony. Om jag ska vara Àrlig gillar jag det inte. Jag har alltid varit Anthony eller, för nÄgra av mina vÀnner, Ant.
âJa?â sa jag.
âHur Ă€r det, polarân? Det Ă€r Hawthorne.â
Jag hade faktiskt förstĂ„tt vem han var redan innan han sa sitt namn. Det gick inte att missta sig pĂ„ de dĂ€r vokalerna, den besynnerligt malplacerade dialekten, delvis cockney, delvis nordengelsk. Eller ordet âpolarânâ.
âMr Hawthorneâ, sa jag. Han hade blivit presenterad för mig som Daniel, men jag hade alltid kĂ€nt mig obekvĂ€m med att anvĂ€nda hans förnamn. Han anvĂ€nde det aldrig sjĂ€lv ⊠och jag hade faktiskt aldrig hört nĂ„gon annan göra det heller. âKul att höra av er.â
âJa. Ja.â Han lĂ€t otĂ„lig. âDu, har du tid en stund?â
âUrsĂ€kta? Vad handlar det hĂ€r om?â
âJag undrar om vi kan trĂ€ffas. Vad gör du i eftermiddag?â
Det var för övrigt typiskt för honom. Han hade en sorts nĂ€rsynthet dĂ€r omvĂ€rlden formades enligt hans syn pĂ„ hur saker och ting skulle vara. Han frĂ„gade inte om jag kunde trĂ€ffa honom i morgon eller nĂ€sta vecka. Det mĂ„ste vara omedelbart, som han ville. Som jag har förklarat skulle jag inte göra nĂ„got sĂ€rskilt den eftermiddagen, men det tĂ€nkte jag inte sĂ€ga till honom. âNja, jag vet inte âŠâ, började jag.
âVad sĂ€gs om klockan tre pĂ„ det dĂ€r kafĂ©et vi brukade gĂ„ pĂ„?â
âJ&A?â
âJust det. Det Ă€r en sak jag vill be dig om. Jag skulle verkligen uppskatta det.â
J&A lĂ„g i Clerkenwell, en tiominuterspromenad hemifrĂ„n mig. Om han hade velat att jag skulle Ă„ka tvĂ€rs över hela London kanske jag hade tvekat, men saken var den att mitt intresse hade vĂ€ckts. âOkejâ, sa jag. âKlockan tre.â
âToppen, polarân. Vi ses dĂ€r.â
Han lade pÄ. Tintinmanuset fanns fortfarande pÄ datorskÀrmen framför mig. Jag stÀngde ner det och tÀnkte pÄ Hawthorne.
Jag hade trÀffat honom Äret innan nÀr jag jobbade pÄ en teveserie i fem delar som skulle börja sÀndas om nÄgra mÄnader. Den hette Injustice och var ett juridiskt drama med James Purefoy i huvudrollen.
Injustice inspirerades av en av de dÀr eviga frÄgorna som manusförfattare ibland stÀller sig nÀr de trevar runt efter en ny idé. Hur kan en advokat försvara nÄgon som de vet Àr skyldig?
Det korta svaret Ă€r, om ni undrar, att de inte kan det. Om klienten erkĂ€nner brottet före rĂ€ttegĂ„ngen kommer advokaten att vĂ€gra företrĂ€da honom ⊠det mĂ„ste Ă„tminstone finnas ett antagande om oskuld. AlltsĂ„ hittade jag pĂ„ en story om en djurrĂ€ttsaktivist som glatt erkĂ€nner mordet pĂ„ ett barn strax efter att hans advokat â William Travers (Purefoy) â har fĂ„tt honom frikĂ€nd. Detta leder till att Travers fĂ„r ett nervöst sammanbrott och flyttar till Suffolk, men en dag, nĂ€r han stĂ„r och vĂ€ntar pĂ„ ett tĂ„g pĂ„ Ipswich
Station, rÄkar han se aktivisten igen. NÄgra dagar senare blir aktivisten mördad och frÄgan Àr: Var Travers den skyldige?
Det hela kokar ner till en duell mellan advokaten och kriminalinspektören som gjorde förundersökningen. Travers var en dyster figur, skadad och mycket möjligt farlig, ÀndÄ var han hjÀlten och publiken mÄste vara pÄ hans sida. AlltsÄ sÄg jag medvetet till att skapa en inspektör som var sÄ osympatisk som möjligt. Publiken skulle uppleva honom som hotfull, pÄ grÀnsen till rasistisk, vresig och aggressiv. Jag anvÀnde Hawthorne som förlaga.
I Àrlighetens namn var Hawthorne inget av det dÀr. NÄja, han var inte rasist i alla fall. Men han var extremt irriterande, till den grad att jag brukade bÀva inför vÄra möten. Han och jag var varandras motsats. Jag kunde bara inte lista ut hur han blivit som han var.
Produktionsledaren för serien hade letat rÀtt pÄ honom Ät mig. Jag fick höra att han varit kriminalinspektör hos Metropolitanpolisen i London, dÀr han jobbat pÄ enheten i Putney. Han var en mordutredare med tio Ärs erfarenhet vars karriÀr fÄtt ett abrupt slut nÀr han av oklar anledning fÄtt kicken frÄn styrkan. Det finns ett hÀpnadsvÀckande antal före detta poliser som hjÀlper produktionsbolag att göra polisserier. De tillhandahÄller de smÄ detaljerna som fÄr berÀttelsen att klinga sant och om man ska vara rÀttvis var Hawthorne vÀldigt bra pÄ sitt jobb. Han hade en instinktiv förstÄelse för vad jag var ute efter och vad som skulle fungera pÄ film. Jag minns ett exempel. I en tidig scen, nÀr min (fiktiva) inspektör undersöker ett veckogammalt lik, rÀcker brottsplatsundersökaren honom en burk Vicks Vaporub att stryka under nÀsan. Mentolen döljer lukten. Det var Hawthorne som sa det till mig, och nÀr man tittar pÄ scenen ser man hur det ögonblicket pÄ nÄgot sÀtt gör hela skillnaden.
Första gÄngen jag trÀffade honom var pÄ kontoret för produktionsbolaget Eleventh Hour Films, som var det bolag som gjorde serien. NÀr vi vÀl började skulle jag kunna kontakta
honom nÀr som helst pÄ dagen för att bolla frÄgor med honom och sedan vÀva in svaren i manuset. Allt det hÀr hade kunnat göras pÄ telefon. Det hÀr mötet var egentligen bara en formalitet för att presentera oss för varandra. NÀr jag kom satt han redan i receptionen med ena benet över det andra och rocken vikt över knÀet. Jag förstod genast att han var den jag kommit för att trÀffa.
Han var ingen stor man. Han sĂ„g inte vidare hotfull ut. Men till och med den dĂ€r enda rörelsen, hur han kom pĂ„ fötter, stĂ€mde till eftertanke. Han hade samma smidiga rörelsemönster som en panter eller leopard och det fanns en besynnerlig illvilja i blicken â ögonen var mjukt bruna â som tycktes utmana, till och med hota mig. Han var runt fyrtio med hĂ„r av obestĂ€mbar fĂ€rg som var vĂ€ldigt kortklippt runt öronen och just hade börjat grĂ„na. Han var slĂ€trakad. Huden var blek. Jag fick en kĂ€nsla av att han kanske varit vĂ€ldigt söt som barn, men att nĂ„got hĂ€nt honom vid nĂ„gon tidpunkt i livet sĂ„ att han, Ă€ven om han inte var direkt ful, var mĂ€rkligt oattraktiv. Det var som om han hade blivit ett dĂ„ligt fotografi av sig sjĂ€lv. Han var propert klĂ€dd i kostym, vit skjorta och slips, med regnrocken nu över armen. Han sĂ„g pĂ„ mig med nĂ€stan överdrivet intresse, som om jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt överraskade honom. Redan nĂ€r jag kom in fick jag en kĂ€nsla av att han sökte av mig fullstĂ€ndigt.
âHej Anthonyâ, sa han. âTrevligt att trĂ€ffas.â
Hur visste han ens vem jag var? Det var massor av mÀnniskor som kom och gick frÄn kontoret och ingen hade anmÀlt min ankomst. Jag hade heller inte sagt mitt namn.
âJag Ă€r en stor beundrare av ditt arbeteâ, sa han, pĂ„ ett sĂ€tt som talade om för mig att han aldrig hade lĂ€st nĂ„got jag hade skrivit och faktiskt inte brydde sig om ifall jag förstod det.
âTackâ, sa jag.
âJag har hört talas om det hĂ€r teveprogrammet du vill göra. Det lĂ„ter riktigt intressant.â Försökte han avsiktligt vara sarkastisk? Han lyckades se uttrĂ„kad ut redan nĂ€r han sa det.
Jag log. âJag ser fram emot att jobba med dig.â
âDet ska bli kulâ, sa han.
Men det blev det aldrig.
Vi pratades vid i telefon ganska ofta men vi trĂ€ffades ocksĂ„ nĂ„gra gĂ„nger, för det mesta pĂ„ kontoret eller pĂ„ gĂ„rden utanför J&A (han rökte hela tiden, ibland hemrullade, annars billiga mĂ€rken som Lambert & Butler eller Richmond). Jag hade hört att Hawthorne bodde i Essex, men jag hade ingen aning om var. Han pratade aldrig om sig sjĂ€lv eller sin tid inom polisen och sannerligen inte om hur den tog slut. Produktionsledaren som hade kontaktat honom sa till mig att han hade jobbat med ett antal omtalade högprofilerade mordutredningar, men jag kunde inte hitta nĂ„got om honom pĂ„ Google. Han hade uppenbarligen en skarp hjĂ€rna. Ăven om han gjorde klart att han inte var nĂ„gon skribent sjĂ€lv och inte visade nĂ„got som helst intresse för serierna som jag försökte skapa, kom han alltid med exakt rĂ€tt scenario redan innan jag bad om det. Det finns ett annat exempel pĂ„ hans arbete i de inledande scenerna. William Travers försvarar en svart kille som polisen satt dit för att han har stulit en medalj som de pĂ„stĂ„r sig ha hittat i killens jacka, men medaljen hade nyligen rengjorts och nĂ€r killens fickor undersöktes fanns det inga spĂ„r av sulfaminsyra eller ammoniak â de vanligaste ingredienserna i silverputs â vilket bevisade att den inte kan ha varit dĂ€r. Allt det var hans idĂ©.
Jag kan inte förneka att han hjĂ€lpte mig, Ă€ndĂ„ bĂ€vade jag lite inför att trĂ€ffa honom. Han gick alltid rakt pĂ„ sak, sĂ„ gott som helt utan kallprat. Man kunde tycka att han skulle ha en Ă„sikt om nĂ„got â vĂ€dret, regeringen, jordbĂ€vningen i Fukushima, prins Williams giftermĂ„l â men han pratade aldrig om nĂ„got utom Ă€rendet i frĂ„ga. Han drack kaffe (svart, tvĂ„ sockerbitar) och rökte, men han Ă„t aldrig nĂ€r han var med mig, inte sĂ„ mycket som en kaka ens. Och han hade alltid exakt samma klĂ€der pĂ„ sig. Ărligt talat hade jag kunnat titta pĂ„ samma foto pĂ„ honom varenda gĂ„ng han kom in. Lika oförĂ€nderlig var han.
18
Samtidigt verkade han, mÀrkligt nog, veta en hel del om mig. Jag hade varit ute och druckit kvÀllen före. Min assistent var sjuk. Jag hade Àgnat helgen Ät att skriva. Jag behövde inte berÀtta de sakerna för honom. Han berÀttade dem för mig! Jag brukade undra om han hade pratat med nÄgon pÄ kontoret, men informationen han presenterade var fullkomligt slumpartad och verkade spontan. Jag lyckades aldrig riktigt lista ut det.
Mitt frĂ€msta misstag var att jag visade honom det andra utkastet till manuset. Jag brukar ofta skriva sĂ„ dĂ€r dussin talet utkast innan ett avsnitt filmas. Jag fĂ„r anteckningar frĂ„n producenten, frĂ„n tevebolaget (ITV i det hĂ€r fallet), frĂ„n min agent â och senare frĂ„n regissören och stjĂ€rnan. Det Ă€r en samarbetsprocess Ă€ven om den ibland kan göra mig rĂ€tt utmattad. Blir det aldrig bra? Men det fungerar sĂ„ lĂ€nge jag kĂ€nner att projektet rör sig framĂ„t, att varje utkast Ă€r bĂ€ttre Ă€n det förra. Det mĂ„ste vara ett visst givande och tagande och det finns en tröst i att alla inblandade till syvende och sist försöker göra manuset bĂ€ttre.
Hawthorne förstod inte det hĂ€r. Han var som en tegelmur och nĂ€r han vĂ€l hade bestĂ€mt sig för att nĂ„got var fel, gick det inte att övertyga honom om motsatsen. Det var en scen som jag hade skrivit dĂ€r min inspektör trĂ€ffar sin chef, överintendenten. Det Ă€r strax efter att djurrĂ€ttsaktivistens kropp har pĂ„trĂ€ffats i en ladugĂ„rd ute pĂ„ landet. Chefen ber honom att sĂ€tta sig och inspektören svarar: âJag stĂ„r gĂ€rna om ni inte har nĂ„got emot det, sir.â Det var bara en liten detalj. Jag försökte visa att min rollfigur var en man som hade problem med auktoriteter, men Hawthorne ville inte veta av det.
âDet skulle aldrig hĂ€ndaâ, sa han rĂ€tt och slĂ€tt. Vi satt utanför ett Starbucks â jag har glömt exakt var â med manuset pĂ„ ett bord mellan oss. Som vanligt hade han kostym och slips pĂ„ sig. Han rökte sin sista cigarett och anvĂ€nde den tomma förpackningen som askfat.
âVarför inte?â
âFör att om ens chef sĂ€ger Ă„t en att sĂ€tta sig, dĂ„ gör man det.â
âHan sĂ€tter sig ju.â
âJa. Men han invĂ€nder först. Vad Ă€r det för jĂ€vla poĂ€ng med det? Han framstĂ„r bara som korkad.â
Hawthorne svor förresten hela tiden. Om jag Ätergav hans sprÄk fullt ut skulle jag fÄ skriva fan och jÀvlar pÄ var och varannan rad.
Jag försökte förklara. âSkĂ„despelarna kommer att fatta vad jag försöker Ă„stadkommaâ, sa jag. âDet Ă€r bara en detalj. Den inleder scenen, men det Ă€r en nyckel till hur de bĂ„da mĂ€nnen förhĂ„ller sig till varandra.â
âMen det Ă€r inte sant, Tony. Det Ă€r en massa strunt.â
Jag försökte förklara för honom att det finns mÄnga olika sorters sanningar och att tevesanningar kan ha mycket lite med verkligheten att göra. Jag hÀvdade att vÄr förstÄelse av poliser, lÀkare, sköterskor ⊠till och med brottslingar, till stor del Àr inspirerad av det vi ser pÄ skÀrmen, inte tvÀrtom. Men Hawthorne hade bestÀmt sig. Han hade hjÀlpt mig med manuset, men nu nÀr han lÀste det trodde han inte pÄ det och tyckte dÀrför inte om det. Vi brÄkade om allt, varenda scen dÀr polisen var med. Det enda han sÄg var pappersarbetet, uniformerna, skrivbordslamporna. Han kunde inte hitta in i storyn. Jag blev riktigt lÀttad nÀr alla fem manusen var skrivna och inlÀmnade och jag inte lÀngre var tvungen att ha med honom att göra. NÀr det uppstod fler frÄgor fick jag produktionsbolagets kontor att mejla honom. Vi spelade in serien i Suffolk och London. Kriminalinspektörens roll spelades av en lysande skÄdespelare, Charlie Creed-Miles, och det lustiga var att han var anmÀrkningsvÀrt lik Hawthorne rent fysiskt. Men det slutade inte dÀr. Hawthorne hade krupit under skinnet pÄ mig och jag hade, ganska avsiktligt, gett karaktÀren en hel del av hans mörkare sidor. Jag hade ocksÄ gett honom ett vÀldigt likt namn. FrÄn Daniel till Mark: bytt en biblisk figur mot en annan. Och Wenborn i stÀllet för Hawthorne. Det hÀr Àr nÄgot jag ofta gör. NÀr jag tog död pÄ honom i slutet av avsnitt fyra log jag.