9789137505725

e . p. uggla

Älskarinnan

Tidigare utgivning på Bokförlaget Forum Bortförda (2023)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Emmelie Pettersén Uggla 2024

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt hos ScandBook EU, 2024 Första tryckningen isbn 978-91-37-50572-5

tre dagar före jul

Ammar fickparkerar bakom en grå Volvo och lyckas placera bilen tätt intill trottoarkanten redan på första försöket. Han ser sig omkring, letar efter beundrande blickar. De lyser med sin frånvaro precis som från äldste sonen hemma vid matbordet.

Fast det är nästan onödigt att fickparkera här ute i orten. Han vann väl just cirka tjugo meters promenad från den rymligare parkeringen längre ner längs gatan.

Han öppnar bildörren, kliver ut i det lätta snöfallet och drar upp kragen.

På andra sidan vägen i skenet av en gatlykta, står en man.

Händerna är nerkörda i fickorna på en blå parkas och huvan skuggar ansiktet. Antagligen väntar han på någon.

Ammar smäller igen bildörren och sätter tummen mot handtaget för att låsa. Han drar rocken tätare om sig och lyfter blicken. Mannen på andra sidan vägen tittar hastigt bort.

Tankarna går till det där Ammar har i handskfacket. Tänk om Karolinska har insett att något är fel och ringt polisen?

Men borde de inte konfrontera Ammar först i så fall? Slå på stora trumman och kalla in facket?

Han skyndar över trottoaren till närköpet och försöker skjuta upp dörren. Den är låst. På andra sidan dörrglaset syns mannen som brukar sitta i kassan. Det stora skägget räcker ända ner till nyckelbenet. Han vänder öppetskylten som hänger på dörren så att det istället står ”Stängt”.

Men skit också. Ammar lovade Kadija att köpa mjölk.

Han knackar på rutan men mannen skakar bara på huvudet.

Det är minst en halvtimmes omväg för Ammar att köra till en annan butik och han är redan sen. Ska han bara strunta i mjölken? För sitt inre ser han Kadijas besvikna blick. Då blir det inga bullar till fikan hos barnens vänner i morgon.

Ammar knackar på rutan igen och sätter ihop händerna i en bedjande gest. Mannen ger honom en blick och tittar på sitt armbandsur. Bröstet häver sig, sedan låser han upp.

”Var snabb.”

”Tack, tack, tack”, säger Ammar. ”Blixtsnabb.”

Närköpets värme omsluter honom och han kastar en blick över axeln. Han undrar om mannen i parkasen fortfarande står där ute. Men mörkret utanför rutorna tycks ogenomträngligt, inte ens gatlyktan syns.

Han stryker en fuktig hårslinga ur pannan och går bort till mejeridisken. Där tar han ett mjölkpaket innan han fortsätter bort till kassan. En ny blick mot de mörka rutorna. Nej, mannen väntar bara på någon. Konstigare än så är det inte.

Biträdet står i kassan med armarna i kors. Han tar emot mjölkpaketet, för det mot scannern och kastar över det på andra sidan. Paketet kasar en bit för att sedan drämma in i kanten på disken. Ena kartonghörnet trycks in. Ammar tvekar. Han vill gå bort till mejeridisken och hämta ett nytt paket. Fast nej, det får vara. Han är tacksam att över huvud taget ha blivit insläppt efter stängning.

”Sjutton kronor”, muttrar kassabiträdet och Ammar blippar sitt kort.

”Tusen tack för att du släppte in mig.” Han tar mjölkpaketet. ”Trevlig kväll.”

Kassabiträdet svarar inte men Ammar tycker sig ana ett tunt leende i skägget.

Med en lättad suck skjuter Ammar upp ytterdörren. Det här

kan bli en bra kväll ändå. Han är sen men inte galet sen. Kadija kan baka sina bullar och kanske kan de få lite tid över för varandra när barnen tittar på teve.

Han stannar under det skyddande taket strax utanför butiken. Det är tomt i gatlyktans sken på andra sidan vägen. Han ser sig om. Ingenstans skymtar en mörkblå parkas.

Så klart mannen inte var där för hans skull.

Bakom honom klickar låset till när kassabiträdet gör ett andra försök att stänga för kvällen. Ammar skyndar tillbaka mot sin bil och öppnar dörren samtidigt som en BMW med tonade rutor långsamt rullar mot honom längs gatan. Föraren vevar ner sitt sidofönster och det får Ammar att stanna upp. Är det någon som behöver hjälp på något sätt?

Föraren lyfter ena armen och Ammar skymtar en mörkblå parkas. Skit, det måste vara en polis ändå.

Något hårt träffar Ammar i armen. Det följs av ytterligare två smällar i bröstet. Som hårda stötar. Vad fan?

BMW:n glider bort i mörkret samtidigt som Ammars ben viker sig under honom. Han slår i trottoaren tillsammans med mjölkpaketet. Det hugger till i bröstet när den vita vätskan sprider sig över asfalten.

Ljuset från gatlyktan börjar flimra. Nej, det är inte bara ljuset. Allting flimrar. Hjärtslagen dånar i öronen under några sekunder för att sedan mattas. Sedan kommer en paus som gör Ammar skräckslagen. Och sedan en till.

Ester

Vidar går långsamt nerför trappan. Det blå ljuset från mobilen får hans ljusbruna ansikte att se gulaktigt ut. Han tittar upp, möter Esters blick och stoppar mobilen i fickan.

”Nu sover de”, säger han och drar handen över pannan i en låtsat utmattad gest. Han får med sig en lock av det bruna håret. När Ester berättade för sin syster om Vidar tyckte hon att han lät för perfekt, som en Harlequinkaraktär.

Säg inte att han har en lock i pannan också?

Visst är han som hämtad ur en Harlequinroman, fast inte riktigt som Cath trodde.

Vidar sjunker ner framför Ester och sträcker sig efter vinflaskan.

”Vad tänker du på?” Han fyller på hennes glas utan att fråga.

Tröttheten som aldrig tycks lämna henne växer av bara frågan. För hon tänker på den andra. Ester önskar att hon skulle bli arg istället för trött, men ilska känns mest som ett vagt minne nu för tiden. Överväldigande och övermäktig.

Utmattande.

Vidar häller upp mer rödvin i sitt glas och tar en klunk. Pupillerna vidgas och han ler.

”Jo, kom igen.” Han lutar sig längre fram och sträcker sig efter hennes hand. Kramar den. ”Något tänker du ju på.”

Hon jagar efter tankar att dela, vad som helst som inte är det hon faktiskt tänker på. Det enda hon kommer på är Willes

”trimning” av granen tidigare idag. Men hon vill inte sabba stämningen.

”Förlåt men det är verkligen tomt”, säger hon och kramar hans fingrar.

Besvikelsen strålar från Vidars blick. Återigen är Ester otillräcklig. Hon sväljer hårt och försöker trycka tillbaka oron. Oro är egentligen den enda känsla som tycks ta sig igenom den eviga tröttheten. Vidar och barnen är hela Esters värld. Vad ska hon göra om han lämnar henne?

Vidar lutar sig tillbaka och träet i stolsryggen knakar. Han sneglar på röran i andra änden av matbordet.

Teckningar, tidningar och målarfärger ligger kvar tillsammans med en kvist som Wille försökte göra om till pensel.

Ester sköt bara allt åt sidan när hon dukade och bordet är tillräckligt stort för att man ska kunna förtränga en halva.

Vidar harklar sig.

”Har du hört från förlaget då? Vågar man hoppas på att vi firar något?”

Han gör en gest mot maten och sträcker sig efter vinglaset.

Det är lördag och barnen är lediga. Vidar har varit inne i stan för att fixa några jobbgrejor så hon har varit ensam med dem. De bor i ett stort hus men det innebär inte att pojkarna hänger på sina rum, istället forsar de runt henne i ett ständigt kaos. Att sätta dem framför en film för att kunna laga mat var nästan som att ta ledigt.

”Nä”, säger hon. ”Jag tänkte bara att vi förtjänade en roligare lördagsmiddag än hamburgare.” Det är också en bra ursäkt för att dricka vin, men det säger hon inte.

Före barnen trodde hon att hon skulle bli världens bästa mamma, full av energi och roliga upptåg. Men inget har blivit som hon har tänkt sig. Dagarna fylls av ett ständigt ”inte nu, mamma orkar inte”.

”Så inget nytt om manuset?” frågar Vidar.

Ester drar hastigt efter andan.

”Min förläggare har läst den senaste versionen. Han sa att det var bra om jag tog en vända till. Lite småsaker bara.”

Det är en lögn men hon kan inte blotta sig mer för Vidar. Inte nu.

Ester fick sitt manus antaget för två år sedan men det är som att förläggaren ångrade sig på vägen. I varje vända hittar han nya problem, fler darlings att döda. Hon vet inte om något egentligen finns kvar av ursprungstexten. Det är månader sedan hon rörde den.

Skrivglädjen försvann med all annan glädje.

Med ens fryser hon om fötterna trots golvvärmen under den tjocka persiska mattan.

Vidar lutar sig framåt igen.

”Men det är ju bra. Om det bara är lite småsaker närmar du dig.”

”Jo, man kan väl hoppas.”

Vidar lutar sig längre fram och tar hennes hand.

”Du, älskling, jag vet att det här är stressande, men jag tror på dig. Du är fantastisk.”

Blicken är så mjuk och uppmuntrande att hon får en klump i halsen.

Han smeker med tummen över hennes handrygg.

”Och du vet, ibland måste man bara glida med när saker händer. Lite som när jag började konsulta. Då tänkte jag …” Det varma i blicken ersätts av allvar och han släpper hennes hand.

Han skakar på huvudet och klämmer ur sig ett leende som inte når ögonen.

”Ah, ja allt blev väl bara som det blev.” Han lutar sig tillbaka på stolen. Snurrar på vinglaset och drar ett djupt andetag. ”Du, det är en sak vi måste prata om.”

Oron klämmer så hårt om bröstet att Ester nästan tappar andan.

Vi måste prata. Det var precis vad hon sa till sin före detta Lukas en gång i tiden när hon hade träffat Vidar. Är det nu det händer? Ska Vidar lämna henne?

Jazzen som strömmar ut från högtalarna bakom Ester vävs in i suset från vinden där ute. Blir till ett med hennes egen tinnitus.

Den där eftermiddagen när Ester faktiskt följde efter Vidar sa han samma sak som alltid.

Jag ska bara ta en sväng till kontoret, älskling.

Och så fortsatte han förbi Gamla stan där han borde ha stannat.

Den andra kvinnan, Madeleine, bor i ett sekelskifteshus på Östermalm. Ester kommer aldrig att glömma leendet Madeleine gav honom. Glädjen hon utstrålade. Hur Vidar snurrade henne i luften.

”Eller”, säger Vidar. ”Vi kanske ska ta lite glass först.” Han reser sig och tar sin tallrik. ”Är du klar? Kan jag ta din med?”

Ester ser förvirrat på tallriken. Det ligger fortfarande en halväten köttbit på den dränkt i sås.

”Jag orkar inte mer.” Hennes hand darrar när hon räcker tallriken till honom. Är det för sent att få honom att ändra sig? Men vad har hon att komma med? Hon är bara en trött vålnad av sitt forna jag. Ständigt denna trötthet.

Vidar går med disken till den väl tilltagna köksön. De bor inte i det största huset i Storängen, men nästan alla svänger runt ett varv när de kommer in i det platsbyggda köket. O:ar över hur välgjort det är, bänkarna i matt marmor, lådorna i ek och betsen som ger dem en rödaktig färg. För att inte tala om den tillbyggda matsalen med spröjsade fönster. Den som alla tror är original. Allt är Vidars förtjänst, hans vision och projekt.

Han vänder sig om.

”Jag vill helst sitta ner när vi pratar.” Han går runt köksön och drar ut en låda i bänken som löper längs fönstren för att

ta fram skålar. ”Hörde du förresten att Manish och Hanna funderar på att skaffa en hund till?”

En normal reaktion hade varit att skratta och säga att hela grannskapet tycker det räcker med Manishs och Hannas bjäbbiga terrier. Men det var länge sedan Ester bemästrade ens de självklara reaktionerna.

”Åh”, säger hon bara.

Vidar återvänder till bordet med glasskålarna och ställer ner den ena framför henne. Han har hällt på rejält med punsch och det vänder sig i magen. Tänk om hon förstör sin favoritefterrätt bara för att hon äter den i kväll.

Vidar sätter sig och flyttar dagstidningen som barnen rengjorde penslarna på. Blicken fastnar vid något och han vrider uppslaget så att han kan läsa.

”Vidar?” frågar hon.

”Mm”, säger han och tittar upp på henne.

Ska hon ens mana på honom? Rädslan skär genom tröttheten i huvudet och gör för en gångs skull tankarna klara. Hon orkar inte fortsätta vara så här rädd.

”Vad ville du prata om?”

”Jo”, säger han och kör ner handen i fickan. Han råkar välta vinglaset när han drar upp telefonen och en mörkröd pöl bildas på tidningen. Vidar svär till, lägger ifrån sig mobilen och sträcker sig efter hushållspappret. Ester borde hjälpa till, inte bara sitta där som ett mähä.

”Ingen fara”, säger hon hest. ”Det mesta kom på tidningen.”

Han lägger ifrån sig pappret och plockar upp telefonen. Rynkar pannan.

”Jag fick ett meddelande. Förlåt, men jag måste ta det här.”

”Nu?”

”Jag tar en promenad så att jag inte stör barnen”, säger han och reser sig.

En lång sticka drivs rakt genom Esters bröstben.

Vidar kastar en blick på bordet men lämnar henne med röran och går ut i hallen.

Hon vill springa efter. Slita tag i Vidars arm och säga att hon vet allt. Det spelar ingen roll vilka konsekvenser det får. Men lågan som nyss flämtade till slocknar och hon sveper vinglaset. Hon fyller ytterligare ett när ytterdörren slår igen. Under några sekunder hörs Vidars knastrande steg över grusplanen, sedan blir det tyst. Ester reser sig och tar med både vinglaset och flaskan uppför trappan till sovrummet.

Hon ställer ifrån sig allt på nattduksbordet och tvekar några sekunder innan hon bestämmer sig för att titta till barnen.

Ludde ligger som vanligt i ett hav av keldjur. Hon flyttar en tjock säl åt sidan för att den inte ska ligga för nära hans ansikte, och fortsätter in till Wille. Han sover på rygg, andas tungt med ena armen över ögonen.

Det är när de sover som hon minns hur mycket hon älskar dem. Hon har inte vågat dela den känslan med de perfekta mammorna som omger henne i Storängen. Eller jo, Sima vet men hon är annorlunda. Pojkarna gör bara Ester så trött och frustrerad. Hon kan inte tänka klart när de ständigt väsnas. Det går inte ens att avgöra vad som är lek eller bråk. Ludde är fem och Wille sju. Ändå leker de inte självständigt. De använder hellre hennes ben som rutschkana än går ut i den stora trädgården.

Eller så ställer de till med saker av rent oförstånd. För några timmar sedan gav sig Wille på fullt allvar på granen med en häcksax. Han menade inget illa men vad spelar det för roll när Ester plötsligt måste ge sig ut i sista sekunden för att hitta en ny gran?

Kanske beror det på att hon har pojkar? Vissa av hennes vänners döttrar tycks kunna pärla eller rita i timmar. Fast själv var hon sjövild som barn så kanske är hon dömd att få barn som gör henne tokig.

Ändå, just när Wille och Ludde har somnat fylls hon till brädden av kärlek. Hon klamrar sig fast vid känslan, försöker etsa in den i hopp om att den ska ersätta tröttheten i morgon.

Ester stryker håret ur Willes panna och beröringen får honom att röra oroligt på sig.

”Schh”, viskar hon.

Wille stillnar men andetagen är inte längre lika djupa. Hon dröjer sig kvar ett ögonblick för att se om han vaknar till. Men Wille rullar över på sidan och efter några sekunder snusar han lätt igen.

Hon tar vägen genom kontoret ut från Willes rum och stannar till vid sin laptop. Det korta ögonblicket av lugn och lycka ger henne någon form av energi. Kanske är det för sent att vinna tillbaka Vidar, men för pojkarnas skull borde hon försöka hitta tillbaka till sig själv. Till författaren som krossats under den dystra förortsmamman.

Hon stoppar datorn under armen och går in i sovrummet.

Entusiasmen fladdrar till när hon öppnar manuset. Men så ser hon alla kommentarer från förlaget, illröd text insprängd i hennes svarta, och tröttheten väller över henne igen.

Hon sträcker sig efter sömntabletterna på nattduksbordet. Tar två. Om hon bara får sova kanske allting löser sig.

Maja

Maja kan inte lämna stationen fort nog. Hon orkar inte mer, världen suger.

Det är lördag, jourdag för henne och hon har behövt rycka in för ännu en gängskjutning. Kidsen har dessutom inte haft vett att bara döda varandra. Istället har de mejat ner en oskyldig förbipasserande. Det måste vara så, för killen, Ammar, har inget brottsregister. Han jobbar som psykiatriker. Visst, de ska kolla att han inte är inblandad i droghandeln på något sätt, men än så länge tyder inget på det.

Maja lämnade dödsbudet tillsammans med en kollega. En mörkögd kvinna i trettioårsåldern öppnade. Håret var prydligt instoppat under den svarta huvudduken. Längre in i lägenheten hördes skratt och stoj från barn. Lukten av grillat fyllde hallen. Kvinnan satte handen för munnen när hon såg dem.

Dödsbuden är vidriga, särskilt när barn lämnas kvar. Maja hoppas att den här mamman är bra, att pappan inte var deras enda ljus i livet. Hur många gånger har hon inte själv undrat hur livet skulle ha blivit om hon inte lämnats med sin pappa. Om mamma överlevt livermoderhalscancern.

Det är helt tomt vid garderoben när Maja kommer in på Debaser. Hon har redan missat första låten. Kanske två.

Värdelöst, värdelös, viskar rösten i huvudet. De spelade säkert Drowning, nu får du aldrig höra den live.

Hon skalar av sig kläderna och springer vidare in. Tränger

sig genom publikhavet för att komma närmare scenen. Ingen som ser hennes spretiga blonda hår, bandtröja och de tatuerade armarna skulle kunna tro att hon är polis. Hon går alltid ensam, hon känner helt enkelt ingen med samma musiksmak.

Sångaren ger verkligen allt. Elgitarrerna river genom lokalen. Trummorna får själva golvet att vibrera. Atreyu är så mycket bättre live än hon vågat hoppas på.

Hon stannar upp några meter från scenen och gungar med i musiken. Använder hela kroppen. Några drar sig undan från henne när hon stöter in i dem och hon ser sig omkring. Yes! Där borta finns en moshpit.

Hon tränger sig genom massan och in i dess pulserande mitt. Det finns moshar som är våldsamma på riktigt men inte den här. Hon dras med, knuffas runt och använder andras energi för att knuffa tillbaka. Det blir egentligen bara våldsamt om du står still.

En kille smäller in i henne med ryggen först och hon är nära att tappa balansen. Han vänder sig om. Händerna flyger upp i en ursäkt men Maja återgäldar knuffen för att visa att hon vet vad som gäller. Ett bedövande vackert leende drar genom killens ansikte och snart rör de sig genom moshen i en märklig symbios.

Det finns de som hatar moshar men det är för att de inte förstår. Moshar är en hyllning till bandet. En publik som ger lika mycket som de. Fast för Maja är mosharna mer än så.

Det är i kaoset som hennes inre tystnar.

Ester

Arton månader tidigare

”Va?” säger Ester. ”Du skojar.”

Cath sträcker ut sina brunbrända ben på stolen mittemot. Så långt från de glåmiga lår hon hade under sjukdomen. Solen gassar mot parasollet ovanför dem. Det är sådana här dagar Esters gamla jag fladdrar till. När barnen under några magiska ögonblick roar sig på egen hand och lavendeln bildar ett lila band i rabatten ovanför gräsmattan. När häckarna, prickiga av gula blommor, döljer all insyn som en väldoftande kokong. Då kan hon känna tacksamhet över livet här i Storängen.

Att Cath är här gör också sitt, det är svårt att inte dras med i hennes energi.

Vadå trött? kommer Vidar att säga senare när syrran har gått. Du var ju glad när Cath var här?

”Jag svär”, säger Cath. ”Det spelar ingen roll om det kallas koffeinfritt kaffe. Det kommer att finnas koffein i.” Hon kisar mot Ester med ett okynnigt leende. ”Så du får nog i dig mer än du tror.”

Att sluta dricka kaffe är Esters senaste påfund. Hon letar ständigt efter skälet till tröttheten som tycks sluka henne och den senaste tiden har hon tänkt att det är koffeinberoendet som gör henne trött. Hittills har det fungerat sådär.

”Det kan inte vara tillåtet!”

Ester ser sig om efter sin mobil för att googla men telefonen verkar inte ha följt med ut. Hon ska precis resa sig när Vidar

kommer ut på trappan. Hans blick fastnar på Caths brunbrända lår. Klänningen har glidit upp tillräckligt långt för att avslöja troskanten.

För några år sedan när Cath blev sjuk var hon lika blek som Ester, med tärda kinder och kläder som hängde. Nu är det nästan svårt att tänka sig att hon närmast bodde på Karolinska. Huden är brun, dragen hetsiga och intensiva. Motsatsen till Ester.

Vidars blick lämnar inte Caths lår.

”Kan jag få låna din mobil?” frågar Ester honom.

Han rycker till och tittar upp på henne. Ansiktsdragen drar ihop sig.

”Varför det?”

”Jag vill googla en grej.”

”Men hämta din egen då.”

Ester ser oförstående på honom.

”Jag vet inte var min är.”

”Vad är det som är så viktigt att du bara måste googla det nu?” frågar han.

Nu har Cath också vänt sig mot Vidar.

Ester drar ner fötterna från stolen mittemot. De lånar ju jämt varandras mobiler. Hon har hans kod, han hennes. Fast när bad hon egentligen senast om att få låna hans. Är det månader sedan? År?

”Jag vill kolla om koffeinfritt …”

Hon avbryter sig. Med ens känns det viktigt att få låna Vidars mobil. Nödvändigt.

”Det spelar väl ingen roll”, säger hon. ”Kan jag få låna den?”

Rynkorna försvinner i Vidars panna. Han går nerför den korta stentrappan och räcker över mobilen.

Handen darrar när Ester slår in koden.

Sextiofem noll sju.

Tänk om den inte fungerar längre. Borde inte det vara det första man ändrar om man vill hemlighålla något?

Telefonen öppnas och Esters axlar sjunker.

Ingenting är märkligt. Hon drar in sommaren med alla sina dofter i ett djupt andetag. Det sitter bara i hennes huvud. Hon är dyster och trött men behöver åtminstone inte vara rädd. En mäklarbild på en enorm villa i Djursholm dyker upp när hon öppnar Safari. Det spelar ingen roll att de har ett fantastiskt hus i Storängen. Vidar är fortfarande en hemnetknarkare. Fast nu har han i och för sig gått över till Wrede, högklassiga hem eller vad de kallar det.

Ester skriver in koffeinfritt kaffe i sökrutan men stelnar till när hon känner Vidars närvaro. Hon ser sig om över axeln. Han hovrar strax bakom henne. Syrrans ben lockar inte längre. Inte heller Esters forskande blick tycks bekymra honom.

Hela hans uppmärksamhet är klistrad vid skärmen i hennes hand.