Singelevangeliet
Bokförlaget Forum
MATTEUSEVANGELIET
Det bankar pĂ„ dörren för fjĂ€rde gĂ„ngen. NĂ„got sĂ€ger mig att jag har varit hĂ€r inne pĂ„ den lilla, lilla toaletten i den lilla, lilla tvĂ„an i Ărebro lite, lite för lĂ€nge. Jag har försökt att ignorera fyra sms frĂ„n min syster. Orkar inte riktigt med henne nu, livet Ă€r övermĂ€ktigt redan som det Ă€r och det sista jag behöver Ă€r att fĂ„ hennes moralkakor nertryckta i halsen.
Anledningen till att jag Àr hÀr pÄ toaletten Àr inte helt enkel att förklara, men jag ska försöka.
För drygt ett och ett halvt Är sedan separerade min man Tomas och jag efter sjutton Är tillsammans. De sista sex Ären var allt annat Àn kul. Jag hade precis börjat behÀrska appdejtingmarknaden nÀr jag rÄkade gÄ hem med en flairtender som Àr sexton Är yngre Àn jag.
Det hela tog sin början pÄ Shotsluckan pÄ Söder, en stökig löneonsdag för en mÄnad sedan. Jag hade dragit med mig en kollega dit, för att spana in en kille som jag matchat med pÄ Hinge. Men nÀr jag stod i baren Ängrade
jag hela idén. Runtomkring mig var det knökfullt med unga, högljudda mÀnniskor och det gick överhuvudtaget inte att föra en vettig konversation pÄ det sÀtt som tvÄ kvinnor i 40-plusÄldern vill göra. Jag var irriterad pÄ hela stÀllet och mig sjÀlv som fÄtt för mig att gÄ dit vilket nog bidrog till att jag utstrÄlade en kompromisslös jag-bryr-mig-inte-attityd. Och uppenbarligen Àr det den sexigaste signalen man kan sÀnda ut för plötsligt började varenda kille i lokalen med hockeyfrilla, pösiga jeans och ett Benson Boone-komplex cirkulera runt mig som törstiga myggor. Jag och min kollega fick en fnissattack. Jag fattade absolut ingenting. För jag ville ingenting.
DÄ sÄg jag honom. Killen frÄn Hinge.
Matteo stod bakom bardisken och jonglerade med en brinnande Cointreau. Profilbilderna hade inte ljugit. Hans muskler jobbade under den uppkavlade hawaiiskjortan (var den ironisk?) och nĂ€r eldslĂ„gan lyste upp hans ansikte mötte han min blick. Han log. Inte ett sĂ„nt dĂ€r âhejvĂ€lkommen-vad-Ă€r daaaamen-sugen-pĂ„-smilâ, utan ett som sade: Jag ser dig. Och jag har redan bestĂ€mt mig.
Det var ren energi. Helt obegriplig men samtidigt omöjlig att ifrÄgasÀtta. Det var inte intellektet som drog, det var köttet. Jag ville hÄlla hans kropp mellan mina hÀnder. För nÄgra Är sedan skulle jag inte ens kollat pÄ en sÄdan typ av kille men numera kÀnns det som att de Àr de enda jag ser.
I Matteos blick var jag inte en fyrtiofemÄrig tvÄbarnsmamma med lÀtt Älderspanik och Swish-ansvar. Jag var
en kvinna som han ville ha. Och herregud, vad det var lÀnge sedan nÄgon sÄg mig sÄ. Han ville varken analysera eller förbÀttra mig. Bara se mig och lyssna pÄ mig. Och eventuellt hÄngla en smula.
Matteo stÀllde fram en drink som smakade rök, chili och dÄliga beslut, lutade sig fram över bardisken och viskade:
âJag slutar om tio minuter.â
âJag medâ, svarade jag.
Tanken var att han bara skulle vara en kille jag lÄg med ett tag. Han skulle vara min hemliga depÄ av oxytocin som jag kunde tanka lust frÄn mellan livets alla trÄkiga mÄsten. Men ödet ville, som sÄ ofta, annorlunda.
Det var en lördagsmorgon under min barnfria vecka. Mobilen lĂ„g pĂ„ laddning i sovrummet. Vi stod i köket â han i sina vita kalsonger, jag i sidenmorgonrock â och hĂ„nglade upp varandra mot kylskĂ„pet nĂ€r ytterdörren plötsligt flög upp.
Paul hade glömt sina fotbollsskor och skulle ha match. Tomas hade skjutsat hit barnen för att hÀmta dem.
Och dÀr stod de. Mina oskyldiga barn. Med uppspÀrrade
ögon stirrade de pÄ den halvnakna mannen som höll deras mamma i ett högst frivilligt skruvstÀd.
Tystnaden var kompakt. I ren desperation â för att inte framstĂ„ som en lösaktig kvinna som slĂ€par hem slumpmĂ€ssiga frĂ€mlingar som herrelösa svanar att mata â hĂ€vde jag ur mig den ödesdigra lögnen.
âHej Ă€lsklingar, det hĂ€r Ă€r Matteo ⊠min nya pojkvĂ€n.â
Matteo sÄg lika chockad ut som barnen men fann sig
snabbt och gjorde ett taffligt peace-tecken med tungan snett i munnen, som en fjortonÄring pÄ TikTok. DÀr och dÄ signerade jag mitt eget frihetsberövande.
Allt för att behÄlla hedern och att barnen inte skulle tro att deras mamma var nÄgon okristlig sköka och rapportera det vidare till sin pappa. Gud förbjude.
SÄ kom det sig alltsÄ att Matteo för en dryg vecka sedan fick göra ofrivillig snabbkarriÀr frÄn att vara ett Äterkommande ligg till att bli nÄgon form av officiell pojkvÀn. För baaarnens skull.
Den pyttelilla toaletten jag just nu barrikaderar tillhör Matteos kompis som fyller tjugofem idag och har förfest. TjugofemÄriga killar brukar vara ihop med tjejer som Àr ungefÀr fem Är yngre. SjÀlv Àr jag gammal nog att vara förÀlder till nÀstan alla pÄ festen. Alldeles nyss höll jag upp hÄret pÄ en tjej som började spy som en gris, bara nÄgra minuter in i den beerpongmatch som fortfarande utkÀmpas för fullt ute i vardagsrummet.
I min enfald trodde jag att det hÀr var en fördrink, alltsÄ en sÄdan med inneskor, snittar och en Campari Orange eller champagne i glasen. Jag hade fel. Det hÀr Àr en Àkta förfest av den gamla skolan (och tydligen har jag glömt bort hur sÄna gÄr till). Man dyker upp med medhavd förfestpÄse med egen dryck och snacks, sminkar sig kollektivt pÄ toan
och har absolut inte inneskor, man gÄr i strumplÀsten.
Tjejerna pratar killproblem och grabbarna Àr otillgÀngliga fuckboys som flirtar ohÀmmat med sina flickvÀnners vÀninnor utan att flickvÀnnerna fattar det.
En del av mig ser ner pÄ de unga och deras naivitet och en annan del av mig kÀnner sorg över att det Àr sÄ smÀrtsamt tydligt att jag sjÀlv inte Àr ung lÀngre. Som alltid nÀr livet visar sig jobbigt tar jag till flykten. Jag flyr hela tiden. I Àktenskapet med Tomas flydde jag varenda gÄng vi skulle kommunicera riktiga kÀnslor (det gjorde han med, för övrigt). Som att det vore det lÀskigaste pÄ jorden att sÀga att man blev sÄrad eller ledsen för nÄgot.
Flykten har fortsatt under mitt liv som singel. Det har visat sig vara det bĂ€sta för de fĂ„ gĂ„nger jag har vĂ„gat visa mig sĂ„rbar har jag fĂ„tt Ă€ta upp det pĂ„ ett eller annat sĂ€tt. IstĂ€llet visar jag upp en stenhĂ„rd och sjĂ€lvsĂ€ker fasad och lever pĂ„ den bekrĂ€ftelse jag fĂ„r frĂ„n andra som ser mig som framgĂ„ngsrik och mĂ„linriktad. Och jag fĂ„r minst sagt gott om bekrĂ€ftelse nu nĂ€r jag Ă€r âtillsammansâ med en ung hingst som tycker att jag Ă€r det coolaste pĂ„ jorden. Men tydligen rĂ€cker inte Matteos valpiga beundran för att fylla mitt bekrĂ€ftelsebehov för hĂ€r inne pĂ„ toaletten tar jag till eskapism i dess mest renodlade form: Tinder. Jag mĂ€rkte inte ens nĂ€r min egen hand sökte sig ner i fickan och tog fram telefonen. Det Ă€r först nĂ€r mitt finger svajpar vĂ€nster pĂ„ första killen som jag blir medveten om vad jag hĂ„ller pĂ„ med. Smart, Ewa. JĂ€ttesmart. Det Ă€r ju
uppenbarligen mĂ€n â pluralis â som Ă€r mitt problem, sĂ„ varför frivilligt kliva rakt in i getingboet? Ăr jag sjuk i huvudet? Hur mycket uppmĂ€rksamhet behöver en kvinna ha egentligen? Hur mycket som helst tydligen, för att slippa konfronteras med sina egna fel och brister.
Och dÄ dyker han upp pÄ skÀrmen. Jakob. Han har superlajkat mig. Han med stort H. Jakob, min nordiska prins. Jakob, min stora kÀrlek som lÀmnade mig för en annan precis efter att han hade friat. Det tog Äratal att komma över honom. Efter att han dumpade mig gifte jag mig med Tomas som blev pappa till mina barn.
Nu stirrar Jakob pÄ mig frÄn telefonen med klarblÄ ögon. Han ser ut som förr, Àven om det blonda hÄret Àr grÄsprÀngt hÀr och dÀr. Men det gör honom om möjligt Ànnu hetare. Min stora kÀrlek, the one that got away, har blivit en silver fox.
Jag kan inte ⊠Eller kan jag? Okej, nu hör jag hur de utanför Àr sÄ desperata att de börjar dyrka upp lÄset. Dags att lÀmna bÄde appen och toaletten.
Matteo ropar genom dörren.
âHej baby, Ă€r du okej?â
Baby. Jag kÀnner mig som allt annat Àn en baby i det hÀr gÀnget. Varför vill han ens att jag ska vara hÀr, och varför följde jag med?
Jag kliver ut frÄn toan och hoppas att min sjÀlsliga risighet inte syns pÄ mig.
âHej ⊠jag var bara ⊠jo, en akut grej pĂ„ jobbet. Det snackas om att Micke Persbrandts kuk har trillat av âŠâ
Just det. Glömde att jag dejtar ett förskolebarn.
âAlltsĂ„, han som spelade Gunvald förr i Beck.â
Matteo lyser upp.
Ett gulligt förskolebarn.
âAha, okej. Jag tror min mamma gillar honom.â
âMmm.â
âShit, lĂ„ter allvarligt.â
âMmm.â
âDet Ă€r vĂ„r tur att köra förresten.â
âKöra vadĂ„?â
Han vÀnder sig mot vardagsrummet och nickar mot tvÄ tjoande twenty-somethings.
âBeerpong sĂ„klart!â
âAh âŠâ
Inombords vrider jag mig som en mask. Bidar min tid.
âAlltsĂ„, jag tror inte riktigt att det Ă€r min grej.â
Nice try. Matteo stryker mig över hÄret och ler.
âJooo, det blir kul. Du och jag. VĂ€rsta teamet.â
Och sÄ kysser han mig sÄ dÀr otroligt som bara han kan. Gud, jag borde verkligen göra slut. Men sexet Àr sÄ absurt bra att det kÀnns oansvarigt, nÀstan samhÀllsfarligt, att ens tÀnka tanken. Han fÄr mig att kÀnna mig som en gudinna. En sexuell översteprÀstinna. Som om jag plötsligt disputerat i njutning och nu gÄr runt och förelÀser praktiskt.
Efter Är av pliktskyldig missionÀr och schemalagt mys Àr Matteos omÀttliga hunger och energi som en drog. Jag
vill bara ha mer och det Àr omöjligt att sluta. Vissa dagar gör vi det fem gÄnger. Fem. Det som tidigare varit ett projekt att bocka av nÄgonstans mellan disk och lÀxlÀsning Àr nu nÄgot som liksom ⊠multiplicerar sig. Tror man att man Àr mÀtt efter en gÄng, tror man fel. Bra sex föder mer sex. Jag gÄr runt med en konstant hunger i mitt underliv och den Àr svÄr att kombinera med vuxenliv.
Det Ă€r en helt ny kĂ€nsla. LĂ€tt stressande. Matteo ser pĂ„ min kropp â med dess skavanker, Ă€rr och tydliga spĂ„r av barnafödande â som om den Ă€r det vackraste konstverk han nĂ„gonsin skĂ„dat. Det Ă€r berusande. NĂ€stan farligt.
Att bli ÄtrÄdd sÄ kompromisslöst.
Men priset Àr högt. För sexet kommer ju tyvÀrr med ⊠honom. Med hans naiva Äsikter. Med hans infantila sms.
Med hans orealistiska framtidsplaner. Med hans barnsliga entusiasm över saker som jag Àr ointresserad av. Som nu, nÀr han tjatar om att jag ska ge mig in i beerpong-matchen.
Helst av allt vill jag lÀmna festen pÄ en gÄng och Äka till Matteos lÀgenhet. För imorgon mÄste jag Äka hem till Stockholm. Jag har kvÀllspasset pÄ tidningen och ska förbereda inför en uppmÀrksammad rÀttegÄng pÄ mÄndagen. Innan dess, pÄ söndagskvÀllen, ska Matteo och jag pÄ middag hos min vÀninna Mary och hennes man Pierre ute i Djursholm.
Gud, hur ska jag presentera Matteo för de andra pÄ middagen? Han Àr i samma Älder som mina vÀninnors bonusbarn. De som Djursholmsgubbarna skaffade
i första kullen, med fru nummer ett. Kommer det bli stelt? Jo, tack âŠ
Mary och de andra fÄr i alla fall nÄgot att skratta Ät efterÄt. Det blir festligt för dem. Jag fÄr bjuda pÄ det.
Jag stÄr i hallen i Matteos lilla etta och vinglar pÄ ett ben medan jag sÄ smidigt det gÄr tar pÄ mig mina stövlar. Balansakten försvÄras av en tilltagande huvudvÀrk, som i sin tur förvÀrras av det stickande morgonljuset som letar sig in i lÀgenheten. Det Àr bara knappt fem timmar sedan jag och Matteo ramlade in hÀr i hallen efter vad som blev en lÄng natt pÄ stan. Likt en mÀnsklig grovhÄnglande tusenfoting tog vi oss till sÀngen och fortsatte en minst sagt ⊠otrolig akt.
Jag möter min blick i hallspegeln. Den Ă€r disig, min smoky eye-skugga frĂ„n igĂ„r ser inte fullt lika förförisk ut nu. Mitt hĂ„r Ă€r nyslingat frĂ„n mörkbrunt till ljusbrunt. Jag mĂ„ste fĂ€rga min utvĂ€xt allt oftare dĂ„ det tenderar att lysa till av ljusgrĂ„tt vid tinningarna. Inte bara dĂ€r om jag ska vara Ă€rlig. Lite överallt, faktiskt. Jag har till och med hittat grĂ„a hĂ„r pĂ„ punanin, en hemsk upptĂ€ckt som jag snabbt försökte förtrĂ€nga genom att vaxa och plocka. Allt för att kamouflera mitt Ă„ldrande för min unga âpojkvĂ€nâ. Eller kanske mest av allt för mig sjĂ€lv. De fina linjerna under ögonen blir allt mindre
fina och halsens hud börjar försiktigt slÀppa frÄn köttet.
En tanke slÄr mig: Jag Àr en vampyr. Desperat försöker jag undvika att se min ungdom ruttna framför mig genom att livnÀra mig pÄ Matteos unga blod, hans energi, hans hunger, hans oreserverade ÄtrÄ. Jag suger i mig livskraften och gÄr dÀrifrÄn varmare i kroppen, lite mer levande Àn jag borde. Det Àr djupt berusande. Och kanske ocksÄ djupt omoraliskt �
Jag vacklar till och hÄller sÄ nÀr pÄ att riva ner en vas som stÄr pÄ det lilla hallbordet. Varför i helvete har Matteo stÀllt en ömtÄlig glaspryl dÀr? Det Àr obegripligt. Risken att den ska rÄka svepas omkull i den minimala hallen Àr överhÀngande. NÀr jag tittar nÀrmre ser jag att det Àr ljuslyktan Hallon frÄn Orrefors och dÄ klarnar det.
Första gÄngen Matteo kom hem till mig med en present var han upprymd, nervös och höll den försiktigt med bÄda hÀnderna. Det var en Hallon-lykta. Det Àr exakt den typen av sak mÀn köper nÀr de vill vara omtÀnksamma men saknar referensramar och litar för mycket pÄ expediten, eller ger en alldeles för vag personbeskrivning. Glas. SmÄland. Tidlöst. Ofarligt. NÄgot som ska signalera mognad och ett liv dÀr man tÀnder ljus och kurar skymning snarare Àn gÄr ut och festar. En sÄdan present ger man bara till en Àldre kvinna tÀnkte jag dÄ.
Jag log, tackade men kÀnde hur Äldersnojan drog genom mig, som en rysning.
Lyktan passade inte in nÄgonstans hemma hos mig.
Den var apart frÄn resten av inredningen. Liten till volymen men stor i kostymen tog den alldeles för mycket plats och pÄminde om nÄgot (och nÄgon) som jag helst inte ville tÀnka pÄ under veckorna med barnen.
Nu stĂ„r alltsĂ„ en likadan lykta i Matteos hall. Insikten skĂ€r rakt genom bakfyllan och slĂ„r mig hĂ„rt. Han har fĂ„tt den av sin mamma. Och sedan köpte han en likadan till mig. Medvetet eller omedvetet ser Matteo mig och sin mor som samma sorts vĂ€sen: âĂldre kvinnor i hans livâ.
Jag tittar pĂ„ lyktjĂ€veln igen. Den Ă€r en oidipal mardröm i kristall. Men just nu Ă€r jag för trött och bakis för att orka tĂ€nka fullt ut pĂ„ vad lyktan sĂ€ger om min och Matteos relation. Ănnu mindre vad det sĂ€ger om mig. Jag stĂ€ller försiktigt tillbaka Hallon, drar pĂ„ mig stövlarna och flyr ut i trapphuset.
En kvart senare hoppar jag pĂ„ tĂ„get frĂ„n Ărebro Central till Stockholm. Matteo sov nĂ€r jag lĂ€mnade hans lĂ€genhet och gör det alldeles sĂ€kert fortfarande nĂ€r jag rullar ut frĂ„n perrongen. Jag kĂ€nner att jag Ă€ntligen kan andas ut och inser samtidigt att det inte Ă€r ett sĂ€rskilt gott betyg till min relation med Matteo. Men jag Ă€r livrĂ€dd för att sĂ„ra honom. Man vet ju aldrig med den hĂ€r unga generationen, alla lider ju av psykisk ohĂ€lsa. TĂ€nk om han skulle bli suicidal? Förra veckan pratade han om att flytta ihop. Det isade till i hela kroppen. Kan han inte tolka en enda signal!?
Vad smart att jag valde en neonorange kappa som ytterplagg. IgÄr kvÀll kÀndes den som pricken över i:et till
min grĂ„ kostym frĂ„n TotĂȘme och nya orange mockapumps (Ă„tminstone gjorde den det innan jag förstod vilken typ av förfest vi skulle pĂ„).
I lysrörsljuset pÄ tÄget kÀnns det mer som att jag Àr klÀdd i en vÀgkon. Inte alls vad jag behöver den hÀr lördagsmorgonen nÀr jag ska göra min Golgatavandring genom Stockholms centralstation i förhoppning om att ingen ska kÀnna igen mig, trots att mitt ansikte i veckan prydde min kolumn i tidningen.
Matteo sade nÄgot igÄr som ingen nÄgonsin sagt till mig förut, som jag inte ens vÄgat manifestera för mig sjÀlv.
Han sade att jag har âen otrolig karismaâ. Att jag Ă€r en sĂ„dan man bara dras till, som fĂ„r alla mĂ€n i rummet att tappa andan. Sex on legs. Shit. TĂ€nk om nĂ„gon för tjugo Ă„r sedan hade sagt till den osĂ€kra lilla tjejen jag dĂ„ var att hon hade en magnetism. Hon som desperat ville framstĂ„ som en duktig flicka och kvĂ€vde all sin uttrycksfullhet för att inte uppfattas som too much.
Jag tÀnker pÄ alla de osÀkra tjugoÄringarna pÄ festen igÄr. Visst verkade de ha bra sjÀlvförtroende, men sjÀlvkÀnslan var allt annat Àn pÄ topp, det mÀrkte man tydligt.
En gÄng i tiden var jag likadan.
Precis nÀr jag Àr pÄ vÀg ner i tunnelbanan knackar nÄgon mig pÄ axeln. Mannen Àr bekant, men varifrÄn? Han ler vÀnligt mot mig medan min hjÀrna blixtsnabbt rullar genom katalogen med mÀn i mitt liv: ligg, hÄngel, jobb? ligg, hÄngel, jobb?
Jag försöker kompensera min vilsenhet med att se alldeles för entusiastisk ut.
âHej?â fĂ„r jag fram. Det lĂ„ter som en frĂ„ga.
âHej. Mats, om du minns? Jag var ljudteknikern som proddade den dĂ€r politikpodden du hade för typ tio Ă„r sen. Du kanske inte kĂ€nner igen mig?â
LÄter han sÄrad? Han lÄter sÄrad, va? Jag fortsÀtter att överkompensera.
âMen HEEEJ, Mats! Klart jag gör!â (Not â han har ju tappat allt hĂ„r). âVad kul att se dig, vad hĂ€nder?â
âJomen det rullar pĂ„. Jag Ă€r fortfarande ljudtekniker, min studio ligger ju hĂ€r om du minns.â
Mats pekar i riktning mot vad jag tror Àr Klarakvarteren, det var i alla fall dÀr studion lÄg. Jag tÀnker att det inte verkar ha hÀnt sÄ mycket i Mats liv, bortsett frÄn hÄravfallet. Mitt liv, dÀremot, har varit en jÀvla cirkus senaste mÄnaderna. Cirkusartisterna mÄ komma och gÄ, men cirkusen fortsÀtter oavbrutet turnera land och rike runt.
Jag inser att jag stÄtt tyst för lÀnge.
âJa men gud, sĂ„klart. Fint att se dig ⊠Eh, jag mĂ„ste rulla, ska trĂ€ffa barnen vid Ăstermalmstorg strax.â (En nödlögn förstĂ„s, det Ă€r pappavecka.)
Mats ler. Herregud vad han ler.
âVore fint att ses nĂ„gon dag och fĂ„ en update, kanske ta en fika eller sĂ„?â
Jag skruvar pÄ mig och hoppas att jag inte lÄter som universums falskaste mÀnniska nÀr jag sÀger:
âJaaa, jĂ€ttekul. Vi hörs om det.â
Vi sÀger hejdÄ och jag hinner inte ens kliva pÄ tunnelbanan innan jag fÄr ett DM frÄn Mats i min Instagram-inkorg.
Fan vad het du Ă€r ⊠fortfarande â„âš
Just som jag ska svara â eller gilla, rĂ€cker det med att gilla hans meddelande? â surrar telefonen till igen. Det Ă€r frĂ„n Matteo.
Baby. LĂ€ngtar efter dig.ïżœïżœ
I mig finns ingen eld. Allt kÀnns iskallt. Bottenfruset.
Surr. Ny notis. OkÀnt nummer.
Visst var det dig jag sĂ„g pĂ„ Tinder igĂ„r? ïżœïżœ Eller en lika het dubbelgĂ„ngare? Vore kul att ses igen. Hundra Ă„r sen.
Kram, Jakob.
Jag springer in genom tunnelbanedörrarna precis innan de stÀngs. Telefonen Àr som het lava i min hand. Hur fan hamnade jag hÀr?
Dags att backa bandet.