Ske din vilja
Ske din vilja
Bokförlaget forum
Tidigare utgivning
Kostermorden: Den femte dagen (2025)
Viva España (2025)
Det sista kapitlet (2024)
España por favor (2024)
Aldrig ensam (2023)
Inte utan min syster (2022)
Nya tider pÄ Flanagans (2021)
Sommar med Sonja och Susanne (2020)
Kvinnorna pÄ Flanagans (2020)
VĂ€lkommen till Flanagans (2019)
Sexstrejken (ungdomsroman, 2019)
Sonja och Rebecka (2019)
Sonja och Maggan (2019)
Laholmsflickan (2018)
Ett ovÀntat besök (2018)
Sonjas andra chans (2017)
Gloria (2016)
Toscana tur och retur (2015)
En liten vÀrld (2014)
Sonjas hemlighet (2012)
Sonjas sista vilja (2012)
Casanovas kvinna (2009)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se, info@forum.se
Copyright © à sa Hellberg 2026
Omslag: Matthew Burne
Foton omslag: Shutterstock och artlensfoto/iStock
Tryckt 2026 hos ScandBook, EU
Första tryckningen
ISBN 978-91-37-16033-7
Till Jonathan
Kapitel 1
Prolog
Lisbeth Haugen hade egentligen ingen som helst lust att Äka ivÀg pÄ den dÀr skolÄtertrÀffen tjugofem Är efter nian, men hennes dotter Johanna övertalade henne.
âKom igen nu, mamma, du kommer att ha svinkul. Jag kan hjĂ€lpa dig med smink och klĂ€der om du villâ, bubblade hon pĂ„, fylld av entusiasm, nĂ€r hon mĂ€rkte att Lisbeth tvekade. âDet Ă€r ju sĂ„ mysigt att ta fĂ€rjan till Sandefjord. Det kanske du och jag ocksĂ„ kan göra nĂ„gon gĂ„ng? Och vad hette din klasskamrat som Siv har nĂ€mnt ett par gĂ„nger? Anna, var det vĂ€l. Ăr ni fortfarande vĂ€nner? Jag tror inte att du har pratat om henne.â
Lisbeth svarade aldrig pÄ den frÄgan, men det kÀndes Àrligt talat som om hon var skyldig dottern att Äka med den dÀr förfÀrliga bÄten. Hon ville för allt i vÀrlden inte att Johanna skulle tro att hon inte kunde umgÄs med folk, för det kunde hon. Hon var bara inte sÀrskilt intresserad av det. HÀr, dÀr alla kÀnde till hennes historia var livet svÄrare och det fanns stunder dÄ hon Ängrade att hon hade flyttat tillbaka, men hon Àlskade huset och ensligheten pÄ Nordkoster. Kargheten passade den som ville vara ensam. NÀr vÀdret stÀllde till det som mest, nÀr allt man bad om var att inte blixten skulle ta huset ifrÄn en, mÄdde hon som bÀst. Ingen förvÀntade sig att
man skulle gÄ ut och hon slapp hÀlsa pÄ folk. Att flytta dit permanent under pandemin hade varit enkelt, att bo kvar efterÄt var svÄrare.
Men det var i Strömstad, som problemet var som störst. Och att trÀffa gamla skolkamrater lockade egentligen inte ett dugg. Det rÀckte med att hÀlsa pÄ dem pÄ stan. Den var sÄ liten att man kunde trÀffa varenda kotte man kÀnde nÀr man gick ett varv runt stadskÀrnan, vilket var gjort pÄ tio minuter.
Och Anna? Den historien orkade Lisbeth inte ens tÀnka pÄ, Àn mindre berÀtta för Johanna om. Vissa saker var bÀttre att hÄlla begravda.
Johannas uppvÀxt hade inte varit helt enkel, ingen visste det bÀttre Àn Lisbeth, och hon önskade inget hellre Àn att dottern slapp kÀnna ansvar för sin mammas liv. Om hon berÀttade sanningen skulle det bara öka dotterns oro. Relationen till Johanna var skör och nÀr de nu Àntligen kommunicerade fick inget komma emellan dem.
âKolla mammaâ, sa Johanna och vred stolen mot spegeln sĂ„ att Lisbeth kunde se sig sjĂ€lv.
I en hel timma hade dottern pysslat om henne. VĂ€rmen frĂ„n locktĂ„ngen hade brĂ€nt i nacken och Lisbeth förtrĂ€ngde att mascaran kliade. Hon njöt av dotterns mjuka handlag. Penslar for över ansiktet, och efter ett âblunda nu, mammaâ, spred sig doften av hĂ„rspray i rummet.
Lisbeths övernattningslÀgenhet i Strömstad, som dottern oftast bodde i nÀr hon var pÄ besök frÄn Göteborg, hade tydligen precis rÀtt ljus för det dottern kallade en makeover. Och nÀr Lisbeth fick lov att öppna ögonen och se sig sjÀlv i spegeln framför fönstret var resultatet rentav hÀpnadsvÀckande.
Hur sjutton hade Johanna gjort för att fÄ sin mor att se ut
sĂ„ hĂ€r? Hon stirrade pĂ„ sig sjĂ€lv och lutade sig nĂ€rmare. Ărren som tĂ€ckte vĂ€nster sida av ansiktet syntes knappt under den lĂ„nga svepande luggen som Johanna format pĂ„ ett sĂ€tt som Lisbeth aldrig skulle ha lyckats med. Om man inte tittade sĂ„ noga sĂ„g hon ut som Ă€ldre tiders filmstjĂ€rnor. Strunt samma att festen var med gamla skolkamrater. Hon hade sett listan pĂ„ dem som tackat ja, och de namn som skulle ha inneburit ett nej tack frĂ„n henne fanns inte med. NĂ€r hon var sĂ„ hĂ€r snygg kĂ€nde hon till sin förvĂ„ning förvĂ€ntan. Kanske Ă€ven en lĂ€ngtan efter revansch. Att snacket efterĂ„t skulle handla om hur snygg hon var pĂ„ Ă„tertrĂ€ffen, inte om hur hennes ansikte sett ut nĂ€r alla utom hon hade gĂ„tt ut nian.
Lisbeth tÀnkte pÄ sin dotter medan hon promenerade den korta biten till fÀrjeterminalen. SÄvitt Lisbeth visste hade Johanna tack och lov inga planer pÄ att stanna i Göteborg för gott. Huset pÄ Nordkoster var stort nog för dem bÄda, dÀr gick utmÀrkt att vara ifred nÀr man behövde det. Eller sÄ kunde Johanna bo i lÀgenheten i Strömstad, för till skillnad mot Lisbeth trivdes hon i stan. Nu nÀr de Àntligen hade en relation som mor och dotter, ville Lisbeth ha henne nÀra pÄ ett helt annat sÀtt Àn nÀr hennes förÀldrar stÄtt i vÀgen. Hon smÄnynnade nöjt för sig sjÀlv. Att umgÄs med dottern suddade ut en del av den smÀrta Lisbeth burit pÄ i alla Är. Hon hoppades att Johanna kÀnde pÄ samma sÀtt.
Kön av resenÀrer ringlade sig framÄt och Lisbeth lÀt bli att spana efter bekanta ansikten. Det kunde hon göra nÀr de kommit ombord. Vilka ville hon ens trÀffa? SÄ lÄngt hade hon inte tÀnkt.
âLisbeth Haugen?â Mannen som stannade henne vid ingĂ„ngen sĂ„g sympatisk ut.
âJa.â Vem var han? Ingen hon kĂ€nde igen, i alla fall.
âBraâ, sa han. Han lĂ€t glad. Eller kanske lĂ€ttad? âFölj med mig hĂ€r.â
De gick inte efter de andra utan han ledde henne i en annan riktning.
âVart ska vi?â frĂ„gade Lisbeth.
Det mÄste ha med skolÄtertrÀffen att göra, tÀnkte hon och tryckte undan den plötsliga oron. Hon hade ju lovat sig sjÀlv att ha trevligt pÄ resan och att för en gÄngs skull slÀppa kontrollen. Hon försökte kÀnna nyfikenhet, trots att nÄgot inombords vred nervöst pÄ sig. Glöm det, sa hon irriterat till sig sjÀlv nÀr tankarna vandrade tillbaka i tiden. Sluta tÀnk pÄ det dÀr nu, Lisbeth.
De gick lÀngs en korridor, nedför en spiraltrappa, och innan hon visste ordet av knuffades hon in i en hytt och fick en luva neddragen över huvudet sÄ hon inte sÄg nÄgonting.
âInte ett ordâ, vĂ€ste en röst. En annan man.
Vad var det hÀr för groteskt skÀmt? Hade hon vetat att de som arrangerade resan skulle spela henne sÄdana spratt hade hon inte Äkt med. Nu förstördes bÄde frisyren och den fina makeupen. SÄ fort de tog av henne luvan skulle hon kliva av. Det borde hon vÀl hinna?
Dörren öppnades och stÀngdes. Var hon ensam kvar? Hon strÀckte upp handen mot luvan som tÀckte hela ansiktet, men fick ett slag pÄ armen och sÀnkte den direkt.
Hon ville frÄga vad tusan som pÄgick, men tungan hade fastnat mot gommen. Var detta pÄ riktigt? Ville nÄgon göra henne illa?
âVattenâ, fick hon ur sig. âJag behöver ett glas vatten.â
âKĂ€ften.â En kvinnoröst. âHĂ„ll bara kĂ€ften.â
Lisbeth visste inte hur lÄng tid som hade förflutit nÀr det gick i hyttdörren igen och Ànnu en person kom in i rummet, en man som vrÄlade av ursinne.
âVad i helvete gör ni, era jĂ€vla âŠâ
Ett skott brann av. Det var ett öronbedövande ljud. Lisbeth kÀnde hur varm vÀtska rann utmed benen. Gode Gud, hjÀlp mig, bad hon för sig sjÀlv, trots att Gud övergett henne för lÀnge sedan.
Mannen fortsatte vrÄla.
âHĂ„ller du inte kĂ€ften sĂ„ skjuter jag igenâ, vĂ€ste nĂ„gon. Ytterligare en man? Det var ingen lek, det hĂ€r var nĂ„got annat. Hon hade inte gjort nĂ„got. Varför var hon hĂ€r? Och vem var han som skrek? Hade han trĂ€ffats av ett skott?
âStrĂ€ck ut armarna. BĂ„da tvĂ„.â
Lisbeth gjorde som hon blev befalld och blev bryskt puttad in i famnen pÄ den okÀnde, nu tyste, mannen. Hennes pissblöta byxor nuddade hans ben. Hennes armar lades runt hans hals, hans putande mage pressades mot hennes kropp. Det var vidrigt att vara sÄ nÀra en person hon inte kÀnde, men vad hade hon att vÀlja pÄ? Nu snördes nÄgot om hennes hÀnder. Buntband? Det lÀt sÄ nÀr man drog Ät.
Mannens armar placerades runt hennes midja och deras kroppar pressades mot varandra. SÄ sipprade doften frÄn honom in i henne och hon fick en kÀnsla av att hon kÀnde igen den? Vem hade doftat sÄ? Plötsligt visste hon vem han var och dÄ vÀllde ett vÄldsamt raseri fram. LÄg han bakom det hÀr? Var det hÀr hans sÀtt att fÄ sin vilja igenom? Panikslagen gallskrek hon rakt ut och sedan knÀade hon honom i skrevet.
Kapitel 2
Fredag
VÀrmland. Varje gÄng Leopold befann sig i trakten trodde han att det var för sista gÄngen. Möjligen naivt, men sÄ hade han lÀnge blundat för det som hade med godset att göra. Han överlÀt allt till Gunnar Karlsson, arrendatorn som skötte om egendomen som om den vore hans egen. Det var ju ingen liten bondgÄrd, tvÀrtom. Det var förstÄs lÀnge sedan det fanns djur i ladugÄrden, men det fanns desto mer mark runt gÄrden. BÄde skog och odlingar. Gunnar skötte allt och Leopolds gods var tack vare honom i perfekt skick. Han var nÀra barndomshemmet nu. Det var ett tag sedan han var hÀr.
Allén kantad av lönnar var inte alls lika lÄng som han mindes den. Han hade behövt mer tid att förbereda sig, för det han mÄste sÀga till Gunnar var svÄrt. Leopold hade kÀnt honom sedan han var liten. Att de kÀnde varandra vÀl gick inte att sÀga, men Gunnar hade tagits in i familjen som trettonÄring nÀr den förre arrendatorn, Gunnars pappa, dog och blivit behandlad om inte som en son sÄ i alla fall som en nÀra slÀkting. PÄ hans artonÄrsdag hade Leopolds pappa högtidligt lÀmnat över ett set nycklar och sagt att nu var jobbet hans. Gunnar hade tackat pappa med att vara obrottsligt lojal i alla Är.
Nu skulle Leopold krossa honom.
En snabb blick pÄ klockan i hörnet pÄ skÀrmen i bilen visade att han bara var tvÄ minuter sen, trots att han kört hela vÀgen frÄn Oslo. Han hatade alla egenskaper han Àrvt av sin far men att inte komma i tid var omöjligt, trots otaliga försök. Till sist hade han gett upp och tÀnkt att det var en bra sak att vara punktlig, inget att slÄ pÄ sig sjÀlv för. Han kanske hade det efter sin far, men det fanns andra egenskaper han kunde ha Àrvt efter honom som var lÄngt mycket vÀrre. Han motstod frestelsen att köra saktare och trampade istÀllet lite hÄrdare pÄ gasen de sista hundra meterna fram till gÄrdsplanen.
DÀr stod Gunnar. Sjuttio Är fyllda, det var svÄrt att tro.
Den raka ryggen och lite nonchalanta stilen gjorde att han inte sĂ„g en dag Ă€ldre ut Ă€n sextio. Och huvudet var det inget fel pĂ„ heller. âDet Ă€r kraften i armarna som börjar ta slutâ, hade han erkĂ€nt pĂ„ telefon nĂ€r Leopold ringde och bad om att fĂ„ trĂ€ffas. Men det fanns en son som ville ta över, precis som Gunnar en gĂ„ng i tiden tagit över sin fars arbete. Grevefamiljen pĂ„ slottet och Karlssons i arrendebostaden. SĂ„ hade man arbetat sida vid sida pĂ„ godset i generationer.
Men nÄgot övertag skulle det inte bli tal om den hÀr gÄngen.
Det var det Leopold var hÀr för att sÀga. GÄrden skulle sÀljas. Det var ett beslut han tagit i samma stund som han Àrvde den, trots att Gunnar bodde dÀr och hade byggt hela sitt liv runt godset. Efter försÀljningen fanns det inga garantier för att nÀsta Àgare ville ha heltidsanstÀlld personal, pÄ det vis egendomen hittills haft.
Leopold satt kvar i bilen. Han stirrade pÄ den dramatiska byggnaden som tornade upp sig framför honom utan att kunna vika undan med blicken. Kalla kÄrar löpte utmed ryggraden och det rörde sig i magen. PÄ vÀgen hit hade han tvingats stanna vid tvÄ bensinstationer för att gÄ pÄ toaletten.
SkrÀcken var fastetsad. Han kÀnde till varje mörk garderob dÀr inne. Kunde fortfarande höra nycklar som vreds om, steg som lÀmnade honom ensam och steg som nÀrmade sig, lÄngt senare. Den som alltid hade rÀddat honom var hans storebror, Karl-Johan.
Gunnar öppnade bildörren och Leopold ruskade lÀtt pÄ sig innan han klev ut.
De skakade hand. âHur mĂ„r familjen?â frĂ„gade Leopold.
âJodĂ„, allt Ă€r som vanligt. VĂ€lkommen hemâ, sa arrendatorn. âVill du gĂ„ husesyn?â Han nickade mot slottet.
Leopold kallade det en herrgÄrd om nÄgon frÄgade och draknÀstet nÀr han tÀnkte pÄ det, men det var ett slott. Stegebyholms slott. Stort och imponerande. Kallt och jÀvligt. Alltför mycket hade försiggÄtt dÀr inne. VÄldet Leopold utsatts för mindes han bara fragmentariskt. Det var i mörkret det mesta skett. Vissa saker var glasklara. Att han kröp bakÄt för att hÄrda hÀnder inte skulle nÄ honom. Hur han gömde sig under möbler för att komma undan. Att han höll för öronen. Pappas vrÄl och utbrott som skrÀmde vettet ur honom.
Det mesta hade upphört nÀr brodern Karl-Johan dog. IstÀllet tog nÄgot annat vid. Den dÀr kylan som han sÄ lÀnge inte förstod. Mammas svarta blick pÄ fadern och hennes ord som Leopold inte begrep. Inte dÄ.
âNĂ€â, sa Leopold bestĂ€mt till Gunnar. âVi behöver inte gĂ„ in. Men en tur pĂ„ markerna tar jag gĂ€rna. Och du kan fĂ„ bjuda pĂ„ en kopp kaffe hemma hos dig. Slottet vet jag alltför vĂ€l hur det ser ut.â Han öppnade bakluckan och plockade fram gummistövlarna.
DÀr inne hÀngde portrÀtten av adliga förfÀder pÄ rad i korridorerna. Hade nÄgon enda av dem kÀnt att det var ett varmt hem? Fasorna kanske kom med pappa? Farfar gick
bort innan de tvÄ barnbarnen anlÀnde, och han efterlÀmnade titel och slott till sin Àldste son, det var det enda Leopold visste om honom. Och att han var emot pappas giftermÄl med mamma. Det hade Leopold hört henne sÀga mÄnga gÄnger. Hon hade inte haft ett enda gott ord att sÀga om sin svÀrfar. Och tydligen inte han om henne heller.
âDu ville diskutera nĂ„got?â sa Gunnar och styrde stegen mot ladan. De hjĂ€lptes Ă„t att dra isĂ€r de höga dörrarna som svĂ€ngde betĂ€nkligt. Innanför stod gĂ„rdens maskiner uppradade, allt frĂ„n tröskor till fyrhjulingar, nytvĂ€ttade och glĂ€nsande som om de inte anvĂ€ndes alls. Det var naturligtvis tvĂ€rtom. Ofta var man ett helt arbetslag som utförde arbetet. Det skulle skördas, röjas i skogen och sĂ€ttas upp nya stĂ€ngsel. Sysslorna tog aldrig slut pĂ„ en gĂ„rd av den hĂ€r storleken och det krĂ€vdes oftast mer Ă€n en person nĂ€r nĂ„got skulle göras. Gunnar fördelade arbetet och skötte gĂ„rdens ekonomi. Leopolds enda insats var att se till att arrendatorn fick bra betalt för sitt arbete.
âVi tar det vid kaffetâ, sa Leopold och klev upp pĂ„ en av de tre fyrhjulingarna. Nyckeln satt i. Han startade den och pekade mot skogen bakom det första fĂ€ltet. âSka vi?â
âVi Ă€r klara med alla vĂ€gar utom den hĂ€râ, ropade Gunnar, medan de for framĂ„t. Det var skadorna efter vintern, de decimeterdjupa hĂ„len, han avsĂ„g.
De körde bredvid varandra. Gruset pÄ vÀgen sprÀtte bakom hjulen. NÀsta gÄng Leopold kom hit skulle grusvÀgen vara i toppskick. Med en sÄdan arrendator behövde man inte bekymra sig om nÄgot alls.
Men det kvittade; godset skulle sÀljas och Leopold visste fortfarande inte hur han skulle meddela nyheten. Skulle han bara sÀga det rakt ut? Kanske: Jag tÀnker sÀlja gÄrden och du fÄr sparken. Det har du vÀl ingenting emot?
Leopold ville gÀrna tro att han var en bÀttre person Àn sÄ,
men faktum kvarstod likförbannat och det kÀndes för jÀvligt.
Gunnar bromsade in och dÄ gjorde Leopold det ocksÄ.
âSe hur smĂ„glinen förstör fĂ€ltet. Jag blir sĂ„ förbannadâ, sa Gunnar och pekade.
Leopold sÄg vad han menade. NÄgon, eller nÄgra, hade kört hÀr. Breda hjulspÄr ledde in frÄn grusvÀgen och hade plöjt ned vÀxtligheten och fÄrat fÀltet.
âVi gĂ„r in och kollar hur illa det Ă€râ, sa Gunnar.
De parkerade vid vÀgkanten och gick ut pÄ fÀltet. Leopold var glad att han hade kommit ihÄg stövlarna, för att gÄ dÀr man inte sÄg var man satte fötterna var inte att tÀnka pÄ. Hans storebror hade klivit pÄ en huggorm och blivit biten, och gallskriket frÄn brodern kunde Leopold framkalla nÀr som helst. Hade han varit fem, kanske? Brorsan tio Är Àldre. Allt hade gÄtt bra, förstÄs, men skrÀcken för ormar höll i sig.
âDe mĂ„ste ha kört hĂ€r nyligenâ, sa Leopold. âSpĂ„ren Ă€r fortfarande fuktiga.â
âFör att stoppa dem skulle vi kunna sĂ€tta stĂ€ngsel mot vĂ€gen,â sa Gunnar.
âVi fĂ„r prata om detâ, sa Leopold. Han stannade till. âJag har en frĂ„ga jag kanske inte borde stĂ€lla till dig, men jag har tĂ€nkt mycket pĂ„ detâ, sa han.
âJag svarar om jag kanâ, sa Gunnar.
âVad tyckte du om min pappa?â
En kort tvekan. FrÄgan var oerhört privat, pÄ ett sÀtt som ingen av dem nÄgonsin varit mot varandra tidigare. Men Leopold behövde fÄ veta. Gunnar kunde inte ha varit bÄde blind och döv för det som pÄgick innanför slottets stenvÀggar. Var han kanske rÀdd för att sÀga vad han egentligen tyckte?
âDet var vĂ€l inget fel pĂ„ honom, eller vad menar du?â Arrendatorn fortsatte lĂ€ngre in pĂ„ fĂ€ltet.
âJo, enligt mig var det ju detâ, sa Leopold.
Gunnar var tvÄ Är yngre Àn Leopolds storebror och bodde med sin mamma i arrendatorsbostaden med Gunnars tvÄ Är yngre syster, men Gunnar hade nog hÄllit till mer pÄ slottet Àn hemma hos mamman. Förmodligen var planen hela tiden att han skulle Àrva faderns arrende, trots att han var sÄ ung nÀr hans pappa dog. SÄvitt Leopold mindes hade greven sjÀlv
fÄtt kavla upp Àrmarna de dÀr Ären innan Gunnar var mogen uppgiften.
âGreven var visserligen dominantâ, sa Gunnar. âMen han sa aldrig ett ont ord till nĂ„gon i min familj, och jag hörde inte frĂ„n min far att han hade gjort det sĂ„ lĂ€nge han levde heller.
BĂ„de min fru och jag var ledsna nĂ€r han gick bort.â Sedan var det som om han kom pĂ„ vad han sagt. âInte för att vi alls har nĂ„got emot dig, Leopold, tvĂ€rtom. Du Ă€r en bra godsĂ€gare, med tanke pĂ„ hur kort tid du har haft pĂ„ dig, det ska du veta. Men far din var ju hĂ€r och delaktig pĂ„ ett sĂ€tt som du inte Ă€r.â
âDu kĂ€nde min brorâ, sa Leopold. âJag avundas dig det.â
âKĂ€nde och kĂ€ndeâ, sa Gunnar. âDet Ă€r vĂ€l att ta i.â
âVilken relation hade pappa till Karl-Johan?â Det var en rak frĂ„ga, han var trĂ€nad pĂ„ det som polis.
âJag vet ingenting om det dĂ€râ, sa Gunnar snabbt. Han sĂ€nkte för ett ögonblick blicken mot backen, men sedan sĂ„g han upp mot himlen. âDet ser ut att bli regn. Vi kanske ska bege oss tillbaka?â
Det var ingen tvekan om att arrendatorn undvek samtalsÀmnet, men varför? Var det för att han visste men aldrig tordats lÀgga sig i för att han i sÄ fall riskerade att förlora sitt hem? Pappa var inte nÄgon man satte sig upp mot.
Slagen och terrorn riktade han enbart inÄt, mot familjen.
DÀremot drabbades alla av hans skickliga manipulation. Det mÄste vara dÀrför Gunnar inte sa nÄgot. Fadern hade fÄtt
över honom pÄ sin sida och hade naturligtvis gjort vad han kunde för att ingen skulle ana att han gjorde sina barn illa. SÄ illa att ett av dem tog sitt eget liv och den andre blev sÄ rÀdd att han sextio Är senare nÀstan sket pÄ sig av blotta tanken pÄ att komma hit. Om Gunnar visste om det dÀr, kÀnde han kanske skam för att han inte hade agerat? Fast han hade varit sÄ ung och familjen beroende av pappa, det var inte sÄ konstigt om han slagit dövörat till. Han var bara tretton nÀr Karl-Johan dog och i samma veva dog ju hans egen far. Gunnar hade sÀkert haft fullt upp med sitt.
Men Leopold ville höra sanningen om sin brors plÄgor. Han ville bÀra det som alla andra velat begrava; bli det vittne som brodern under sitt korta liv aldrig fick. Inte ens mamma hade orkat se det, i alla fall inte som Leopold kunde minnas. Hon sopade allt under mattan i sin iver att tillfredsstÀlla pappas minsta behov.
SjÀlv hade Leopold som vuxen haft möjlighet att anförtro sig till sin bÀsta vÀn Vega, i alla fall bitvis. Men de grymmaste detaljerna hade han inte berÀttat om och nu var de oviktiga. Att Vegas och hans vÀnskap var krossad var mycket tyngre att bÀra Àn vetskapen om att fadern varit en tyrann.
Förmodligen var han tvungen att komma tillbaka till Stegebyholm, och han bestÀmde sig för att vÀnta med att berÀtta om försÀljningen. Innan han gjorde sig av med stÀllet skulle han locka Gunnar att berÀtta det han visste om Leopolds familj. Arrendatorn var hemlighetsfull, inte pratsam alls, och att fÄ ur honom nÄgot som inte gÀllde gÄrden skulle bli svÄrt, men Leopold mÄste helt enkelt fÄ fram det Gunnar visste.
âVi gĂ„r inte lĂ€ngreâ, sa Leopold. âOch det dĂ€r jag ville prata om tar vi en annan gĂ„ng. Nu gĂ„r vi hem till dig och dricker kaffe.â
Kapitel 3
Sex veckor innan morden ombord
Johanna sneddade över torget pÄ vÀg mot sin studentlÀgenhet. Hon frös och ville hem. Den fuktiga Göteborgsluften var verkligen inte bra för hennes luftrör. VÀdret var vidrigt, och hon lÀngtade efter yllefilten i soffan.
Om hon klarade den kommande tentan var det bara tvÄ kurser kvar tills hon var fÀrdig journalist. Strömstadstidningen hade lovat henne Ànnu ett sommarvikariat och det var hon nöjd med. Mamma ville att Johanna skulle flytta till Strömstad. Men det kunde Johanna inte lova. Visst stod de nÀrmare varandra nu Àn tidigare, men att bo i samma lilla stad? NÀ, Johanna tÀnkte stanna i Göteborg. Det var dÀr hon ville fÄ en fast tjÀnst. Hur nu det skulle vara möjligt i dessa tider. Hon skulle berÀtta det för mamma nÀr de sÄgs nÀsta gÄng. DÄ skulle Johanna trÀffa Strömstadstidningen och hade lovat att Àven göra mamma fin inför en fest hon skulle pÄ.
MÄlet med journalistutbildningen var att fÄ berÀtta om vanliga mÀnniskor och det fick man göra i Strömstad. DÀr var de smÄ Àmnena viktiga. Egentligen skulle det passa henne att skriva för en landsortstidning, eller veckotidningar. Frilansa, kanske? Starta eget? Varför inte? Hon ville skriva om personer som gÄtt igenom saker och kommit ut
pÄ andra sidan. SÄdana berÀttelser gillade hon sjÀlv att lÀsa.
Nej, hade hon svarat pÄ frÄgan frÄn en kursare som undrade om Johanna inte hade större ambitioner. Var det sÄ mÀrkligt att man inte ville ut i vÀrlden och bevaka krig?
Med tanke pÄ kompisens chockade min, sÄ var det tydligen det. Men Johanna var rÀdd för vÀrlden, det var en ond plats, och hon var tryggast hemma i Sverige.
âGör du aldrig nĂ„got Ă€ventyrligt? Ăr du feg?â hade samma kursare frĂ„gat. Inte taskigt utan nyfiket. Att vara tjugofem och inte vilja ut pĂ„ en jordenruntresa var kanske mer mĂ€rkligt Ă€n Johanna förstod.
Ja, hon kanske var feg. Men varför det var sÄ hade hon inget behov av att berÀtta. Folk pratade sÄ mycket. La sig i det som ingen hade med att göra.
VÀl hemma plockade hon posten ur facket i entrén och tog hissen upp till vÄning Ätta. Hon skyndade sig att hÀnga upp klÀderna i hallen och dra pÄ sig fleecetröjan som hÀngde pÄ en krok bredvid ytterdörren. De frusna fötterna stoppade hon ned i de ulliga tofflorna hon fÄtt av mamma i julklapp, och medan tevattnet kokade upp gick hon igenom sin post. Reklam, reklam och reklam. Men Àven ett brev. Johanna Haugen stod prydligt textat pÄ kuvertet. Och det hade ett frimÀrke. Hon skrattade till. NÀr fick man ett handskrivet brev senast? Försiktigt, för att inte förstöra kuvertet, öppnade hon och plockade ut ett papper vikt i tre delar.
KĂ€ra Johanna.
NÀr hon lÀst klart la hon ifrÄn sig det som om det brÀnt hennes hÀnder.
Jag vore tacksam om du inte sÀger nÄgot till din mamma om det hÀr. Hon har hÄllit dig ifrÄn mig i hela ditt liv och det enda jag vill Àr att lÀra kÀnna min dotter. Det Àr hög tid.
SĂ„ stod det.
Johanna hörde att vattnet kokade pÄ spisen och lÄngsamt reste hon sig för att lyfta bort kastrullen och hÀlla vattnet i sin vanliga tekopp. Det enda jag vill Àr att lÀra kÀnna min dotter. Mekaniskt plockade hon fram en tepÄse.
Min dotter?