9789132219139

Av Siri Pettersen har utgivits

KORPRINGARNA

Odinsbarn

Röta

Kraften

FRISTÅENDE

Bubblan

VARDARI

Järnulven

Silverstrupen

I källaren

Juva drog i spaken och hörde armborstet fällas ut med en betryggande knäppning. Hon satte stocken mot bröstet, redo att reagera. Lyssnade.

Dödmanshornet tutade sin dystra varning över Náklav, och bakom henne hördes männens andetag, men annars låg gatan oroväckande stilla och tyst. Ingen gråt, inga nyfikna eller skräckslagna åskådare, ingen som ropade från fönstren. Inte ens några berusade på väg hem i den halvmörka sommarnatten.

De storslagna stenbyggnaderna knuffades om utrymmet längst upp på Kungskullen, de låg så högt man kunde komma utan att besvära Náklaborg. Det fanns ingenting som tydde på att det här välbärgade området någonsin hade hemsökts av ulvsjuka.

Hon kände närvaron av Skarr, visste att han betraktade henne med sin gula, orädda vargblick, men hon förnam inget hot, bara vissheten om att något skulle hända. Hjärtat slog sin eviga varning: bara vänta … vänta … vänta …

Juva lutade sig närmare Nolan. ”Är vi på rätt ställe?”

Nolan fiskade upp den förenklade stadskartan. ”Övre Kungs-

kullen nio. Löparen kom raka vägen från vaktkuren, första varningen. De brukar sällan röra till det förrän vid tredje.”

Hon såg på huset som tornade upp sig framför dem. En praktfull gammal byggnad inhägnad av en mur med välvd port. Det fanns till och med en innergård. Hon nappade åt sig kartan från Nolan och vände den i handen. Namn och plats var nedklottrat i all hast.

”Girding?”

Nolan tittade på henne som om hon hade glömt sitt eget namn. ”Gisting. Hjarn Gisting. Riksrådsman, Juva.”

”Minsann”, mumlade Lok.

Juva kikade in genom porten. Om riksrådsmannen hade ulvsjuka i huset så gick det ovanligt lugnt till.

”Falsklarm?” frågade hon, fast hon tvivlade. Sådana var ovanliga.

Hanuk skrattade sitt hesa skratt som alltid fick henne att tänka på en skata. ”Eller har de mutat sjuklingen att ge sig iväg någon annanstans?”

Lok gnäggade till. ”Eller kanske gett honom en plats i riksrådet? Jag tror knappast att någon hade märkt skillnaden.”

Juva kastade en blick på honom. Lok var alltid beredd att sparka uppåt, mot pengar och makt, men inget av det kunde hejda ulvsjukan. Hon kände en växande oro.

”Eller också är alla döda”, sa hon.

Allvaret tätnade igen, som vid en stupning. Nolan såg sig om över axeln. ”Vart i Gaula har de tagit vägen?”

Lok gned sig i ögonen med knogarna. ”Jag fattar inte att Muggen inte flyttar in till oss eller Broddmar, det hade gjort allting mycket enklare.”

”Det är väl hans syster”, svarade Nolan. ”Hon tror att vi är djävulsdyrkare.”

”Döda eller skadade?” frågade hon och gick in i hallen.

”Nej, bevars, så illa är det inte!” Hans blick gled över hennes röda dräkt. ”Inte än i alla fall.”

Juva fällde ner huvan och såg sig omkring. En svängd trappa ledde ner från övervåningen, och flera valv och gångar gjorde klart att det fanns mer än nog av ställen att angripa ifrån. Rummet var praktfullt inrett, men inga möbler eller föremål var stora nog för att gömma sig bakom. Vid ena väggen stod ett tecken på välstånd, ett vackert utsirat schatull med klocka. Klockan hade dessutom ett inbyggt timglas, som om ägaren inte riktigt litade på bara urverket.

Hanuk lyfte handen för att röra vid den. Juva hostade menande, och han lät bli. Hon gjorde tecken till dem och de spred ut sig för att kontrollera att ingen ulvsjuk väntade i skuggorna bland valven.

En man i vit skjorta kom in i rummet. Han hade grå strimmor i håret och kramade en eldgaffel i händerna. ”Prisa Jól, där är ni ju!”

Han gjorde en gest mot en kvinna och en flickunge som tvekade i dörröppningen. De var väl påklädda och såg ut att vara beredda att lämna huset på ett ögonblick. ”Jag är Hjarn Gisting, det här är min kära hustru Auga och min sondotter Brina. Och ni är de berömda jägarna? Náklavs blödare, eller är det bara ni två rödklädda som …?”

Han tittade från henne till Broddmar, som om han väntade på att de skulle presentera sig. Juva kände hur tålamodet tog slut. ”Är du ulvsjuk, Hjarn?” frågade hon och hoppades få honom att komma till saken.

”Nej! Naturligtvis inte”, svarade han förvirrat och pekade med eldgaffeln mot en dörr under trappan. ”Hon är inlåst i vinkällaren. Hon kan inte göra någon skada.”

”På människor”, kom det från hustrun. ”Vinerna är värda en förmögenhet.”

Juva gick fram och lade örat mot trädörren. Hon hörde ingenting, men visste att tystnaden ljög. En råkall dimma slingrade sig runt hjärtat. Männen samlades runt omkring henne, och hon gav dem en diskret nick för att bekräfta känslan.

”Vem är hon?” frågade Broddmar.

Auga lade händerna över flickans öron innan hon svarade. ”Ingen har någonsin använt blodpärlor i det här huset! Vi skulle aldrig ha anställt henne om vi hade anat … Mildre är kokerska, hon har de bästa vitsord, och bakar fantastiska tårtor …”

”Är hon ensam?” avbröt Juva. Hon ville inte höra detaljerna. Ju mer hon visste, desto hemskare blev det. Nu var hon tvungen att döda något mer än en ulvsjuk, hon var tvungen att döda Mildre som bakade goda tårtor.

Hjarn satte ifrån sig eldgaffeln mot väggen. ”Det är inga andra där nere. Jag jobbade sent, det är … hårda tider. Ringvakten blöder pengar och folk, och stadsfullmäktige har just förlorat en person till ulvsjukan, det finns nästan inga gränser längre.” Juva läste en tyst anklagelse i hans blick innan han fortsatte. ”Jag hörde ett buller och gick ut från arbetsrummet och … Ja, jag såg ju direkt att något var fel. Hon svettades, och …”

Han svalde. ”Tänderna, ni vet ju … Hon skakade dörrhandtaget som besatt, så jag kastade nyckeln till henne, över golvet. Det verkade som om det var allt hon ville, ta sig dit ner, det är det underligaste av allt … Ja, sedan låste jag naturligtvis så fort hon var nere.”

”Hur ser det ut där?”

”Ja, du vet, källaren ligger i själva muren, så den är gammal, ända från 900-talet faktiskt, med fina välvda tak som …”

ren. ”Håll honom medan vi är där nere. Och kom ihåg att han är stark …”

Mannen blev lika blek som om hon hade bett honom hoppa från Gudebro, men han tog emot remmen och höll den på armlängds avstånd.

Juva tog ett par steg ner i den trånga, svängda trappan som slukade ljuset från lyktorna. Hon lyfte armborstet framför sig. Rörelsen fick det att strama till över bröstet, i ärret efter såret han klöst i henne innan han försvann för alltid.

Hon bet ihop tänderna och fokuserade på rädslan. Den var välkommen, den kunde hon lita på. Ett pulserande livstecken i den avgrund hon annars levde i. Hon fortsatte nedåt, ljudlöst, medan hon lyssnade uppmärksamt. Ovissheten var alltid det värsta, det som gnagde. Att inte veta vad som väntade. De kunde vara gamla, unga, förvirrade, rasande …

”Vänta dig det värsta!” viskade hon. Nolan var så nära henne att hon kunde känna hur han stålsatte sig. En varm och trygg vägg av män i ryggen. De bästa.

Det blev kallare för varje trappsteg, tills hon var nere. Hon tog ett kliv över en krossad flaska och vände sig mot det enda ljud som hördes. Ett lågt klafsande. Som om någon gick i lera.

Men det fanns ingen att se i labyrinten av hyllor. Vägg efter vägg av flaskor glimmade runt henne, och källaren luktade intensivt av sura bär. Hon gjorde tecken åt männen och de spred ut sig åt båda hållen.

Rummet verkade smalna av framför henne, det var som om väggarna krympte runt armborstet. Vapnet var det enda som existerade. Fingret på avtryckaren. Pilspetsen. Hjärtat som darrade i bröstet, naket och oskyddat mot kylan. Känslan var långt ifrån lika stark som när någon av de eviga var i närheten, men mer olycksbådande.

Juva drog efter andan. Det sved i lungorna. Hon hade glömt bort att använda dem en stund. Hjärtat skakade av sig den sista frosten efter den sjuka. Hon fällde ihop armborstet, häktade fast det i selen och lossade blodskinnen från ryggen.

”Hon lever!” ropade Muggen.

Juva lyfte blicken och såg den blodiga handen gripa tag i Broddmars ben. Hon släppte blodskinnen och kastade sig över Mildre som blev liggande och vred sig under henne. Broddmar sparkade febrilt. Ett Gaulas tumult utbröt i trappan. Något krossades mot golvet. Någon skrek. Juva famlade efter kniven i bältet utan att ta kroppstyngden från Mildre som kämpade under henne. Ett ögonblick trodde hon att det var Mildre som morrade, men det var Skarr. Ett berg av päls och muskler kom störtande och välte omkull dem båda två. Juva kom på fötter och stirrade på vargen. Han hade bitit sig fast i Mildres strupe och släppte inte taget. Huden rynkades kring nosen medan han väntade på att hon skulle ge upp. Så slutade han morra, släppte taget och satte sig som om ingenting hade hänt. Tungan gled över tänderna.

Juva lyfte upp blodskinnen igen, snabbt för att inte börja darra, och Nolan kom fram för att hjälpa till. Broddmar låtsades som om han var upptagen med att kontrollera sitt ben. Som om inte alla hade förstått att han inte klarade av jobbet längre. Han hade inte varit sig själv sedan han förstått att de ulvsjuka kunde ha haft en chans om de fått av blodet från den förbannade djävulen hon hade befriat ur fångenskap.

Nolan band ihop Mildres fötter och drog upp dem mot axeln. Höll henne så lodrätt han kunde. Juva satte röret med den sylvassa änden mot hennes hals och slog in den. Blodskinnet svällde sakta mellan hennes fingrar.

Lok stod kvar med händerna på låren, som om han inte var säker på om han skulle kräkas igen. Han hade aldrig riktigt kun-

nat hantera det här. Varg var varg och folk var folk och han kunde inte få grepp om övergången.

Muggen började gå i en cirkel, som en rastlös björn. Han drog med näven över den kala skallen. Han hade fått nog. De hade alla fått nog. Juva förstod vad som skulle komma.

”Är det här vårt fel?” frågade han till slut. ”Hur mycket längre kan de hålla på, de eviga? De borde ju vara döda allihop!”

”Muggen …” Nolans röst hade ett varnande tonfall som bara verkade göra Muggen ännu mer förtvivlad.

”Man måste väl få fråga! Var det inte hela vitsen med att skicka hem den där varelsen? Att bli kvitt hans blod, så att de eviga dog ut? Inga eviga – inga blodpärlor, och inga blodpärlor – ingen ulvsjuka. Men de har ju aldrig varit fler än nu!”

”Det tar tid, Muggen. Fattar du?’’ Nolan stönade och försökte lägga Mildres ben bättre till rätta mot axeln. ”De dör inte ut över en natt, och så länge det finns blod från de eviga kommer det att användas till blodpärlor. Det finns alldeles för mycket pengar i skiten. Och till och med när varenda vardari har kolat så kommer det att ta tid att tömma svarta marknaden.”

Lok rätade på sig. ”Och ändå … Han har ju inte fel. Hur lång tid har det gått sedan …”

”Jag går upp och säger att faran är över”, sa Hanuk.

Hans uppenbara försök att avbryta frågan gav Juva en besk smak i munnen. De undvek hans namn som ulvsjukan, som om det inte ständigt malde i hennes tankar.

Sedan Gríf. Sedan källan till evigt liv lämnade Náklav.

Hon drog loss det fulla blodskinnet från likets hals och slog in nästa. Hon hade blivit skickligare. Kunde byta snabbt, utan att spilla särskilt mycket.

”Hundratvå dagar”, sa hon.

Ingen svarade, det fanns inget att säga. Muggen hade rätt. Lok

hade rätt. Lagalune hade dött den åttonde dagen i gyta, och de eviga hade inte fått en skvätt av hans blod sedan dess. I bästa fall hade de ett halvår kvar att leva, och döende odödliga borde ha annat att tänka på än att sälja blodpärlor.

”Så varför blir de bara fler?” frågade Muggen.

Juva satte i proppen och slängde upp blodskinnen på ryggen. Náklav var så fullt av ulvsjuka att det inte behövdes något vargblod längre för att driva Náklaringen. Portarna drevs av blod från de sjuka, en bitter sanning nu när vargblod hade varit tillräckligt. Det hade Nafraím själv medgett.

Den enda trösten var att det skonade vargarna, för hon var färdig med den sortens jakt, sjukdomen hade aldrig haft något med djuren att göra. Men jaktlaget fanns kvar, de jagade bara annat. Människor. Det fanns tillräckligt många som drogade sig med blodpärlor trots att de visste att det kunde ge dem ulvsjukan.

Men inte tillräckligt många för det här …

Hon mötte Muggens bedjande blick och önskade att hon hade haft ett svar till honom. Att hon hade kunnat säga att det skulle vara över innan hösten kom. Men hon hade redan sagt för mycket, till hela Náklav.

”Hur som helst är det inte vårt fel, Muggen”, sa Nolan och lossade remmarna runt likets fötter. ”Vi måste räkna med att det blir sämre innan det blir bättre.”

Juva gav honom en tacksam blick och fick ett bräckligt leende till svar. Hon visste att de andra karlarna brukade reta honom och kalla honom vekling. I deras värld betydde det att han luktade gott, och att han inte klippte håret själv. Men han var allt annat än vek, och hade aldrig väjt för hårt arbete. Jól visste varför han hade ställde upp på det här makabra jobbet, för han behövde inte pengarna. Men det gjorde inte hon heller längre, så han hade väl

från det trasiga schatullet. Auga och flickan syntes inte till, men några män ur vakten hade tagit hand om Hjarn. Om de hade ont om folk någonstans så var det inte på Kungskullen, den saken var klar. Riksrådsmannen tittade handfallet på dem. ”Jag hade ingen aning om att hon drack ens …”

Juva gick ut på innergården. Det var färre nyfikna än befarat där ute i det disiga ljuset som rådde dygnet runt nu under heita, den enda månaden som kunde kallas sommar.

De stod i klungor runt den svarta likvagnen och samtalade lågt. Trötta. Rädda. När de fick syn på henne blev det tyst. De drog sig undan och släppte fram henne till porten. Stirrade på henne. På vargen.

Juva drog huvan längre fram men kände sig ändå naken. Blodskinnen hängde som varma vingar på ryggen. En kvinna i nattlinne hade slagit armarna om sig själv, som om hon frös. ”Du lovade att det här skulle ta slut!” ropade hon.

Hennes ord gjorde de andra modigare. ”Vardari straffar oss!” ropade en äldre man.

Juva kämpade mot illamåendet. Orden sög kraften ur henne, och först nu förstod hon hur lite hon haft kvar av den. Fötterna blev tyngre och hon fick kämpa för att ta sig genom porten och ut på den folktomma gatan.

Vardari … Ja, de skulle straffa folk, det fanns det inga tvivel om. Henne mest av alla.

Hundratvå dagar hade gått sedan hon lurade Eydala uppe vid Náklaringen. Sedan hon ljög och sa att brevet hon skulle ge Nafraím visade vägen till djävulen, källan till evigt liv. Gaula visste vad som hänt med de två odödliga efter det. Juva hade inte sett skymten av någon av dem.

Gode Jól, låt dem vara döda.

”Juva!” Nolan kom springande ut genom porten och stan-

nade förvånad när han såg att hon inte hade hunnit längre. Han drog handen genom det korta, nyklippta skägget. ”Är du säker på att du inte behöver sällskap till i morgon?”

Juva torkade bort lite blod från handen. ”Skarr sköter det. Och om hon hade vetat vad jag gjorde så hade jag varit död nu.

Det är ingen fara längre.”

Han rynkade pannan och hon insåg att han pratade om något helt annat än Eydala. ”Jag menade hos stadsfullmäktige. De är hårt pressade, inte lätt att veta vad de kan hitta på.”

”Jaha …” Hon log så gott hon kunde. ”Men de borde kanske vara mer bekymrade för vad jag hittar på. God natt, Nolan.”

Hon släppte loss vargen och lät honom gå före längs gatan och nerför de evighetslånga trapporna tills hon inte längre var ovanför staden utan fånge inne i den. Havet försvann utom synhåll och himlen blev till smala strimmor ovanför gränderna, här och där avbrutna av broar. Flera av broarna var så ruttna att de skulle kunna rasa vilken dag som helst. Men så hade det sett ut länge.

Skarr ökade farten när de kom fram till Lyktslingan. Det som hade varit Broddmars varg var nu hennes. Han hade försökt ta med sig djuret hem flera gånger, men efter ett tag hittade det alltid en väg ut och dök upp på trappan hemma hos henne igen.

Juva famlade i fickan efter nyckeln, men innan hon hittat den slogs dörren upp och Kefla stod framför henne med sur min. ”Du är sen”, sa flickan och satte händerna i sidorna. Juva trängde sig förbi henne in. ”Vad håller du på med, Kefla? Du kan inte bara öppna för vem som helst, det vet du ju!”

Kefla slog igen dörren så att klangen från smidesjärnet sjöng i hela den dystra hallen. ”Men jag kände att det var Skarr, så jag visste att det var du som kom!”

”Det kan du aldrig veta säkert, hur många gånger måste jag säga till dig det? Ska jag behöva kasta ut dig?”

Hon ångrade orden i samma sekund som hon sagt dem. Kefla pressade ihop läpparna till ett streck, men hennes ögon avslöjade rädslan. Juva lossade remmarna och fångade upp armborstet och blodskinnen innan de föll i golvet. Hon drog av sig den röda dräkten och slängde den över det svarta, utsirade trappräcket. ”Det är inte tryggt här, det vet du.”

Kefla fnös. ”Du har en dörr av järn! Du har spikat igen alla fönster, utom de mot havet, och du har en varg! Hur ska det kunna vara tryggare än så?”

”Du måste vara försiktigare, Kefla. Det är bara det jag menar.”

Kefla kastade tjurigt med luggen. ”Lika försiktig som du, eller? Springa runt på nätterna, döda ulvsjuka, alltid vilja vara ensam … Är det så försiktig jag ska vara?”

Juva letade efter ett bra svar. Kefla var smartare än en tolvåring borde vara, efter att ha klarat sig på egen hand i flera år.

”Jag är inte ensam, jag har Skarr och jaktlaget. Och jag har lärt mig att känna igen de eviga. Det har inte du gjort än.”

”Det har jag visst. Lika bra som du!”

Juva suckade. ”Men du känner inte skillnaden. Du vet inte vem som …” Hon avbröt sig.

Vem som är monstret Eydala.

Varför hade inte den makabra kvinnovarelsen gett sig på henne än? Nafraím måste väl ha förklarat allt om brevet och om Gríf, som han med egna ögon sett försvinna från den här världen. Hade bristen på blod gjort slut på både Nafraím och Eydala redan? Eller hade de dödat varandra innan Eydala fick veta sanningen? Juva klamrade sig fast vid den tanken, men visste att om hon hade trott på den så skulle hon ha levt ett annat liv. Och sovit på nätterna.

Hon gick in i biblioteket, fyllde ett glas med rågsprit och sjönk ner i soffan. Skarr lade sig till rätta vid hennes fötter. Hans päls

Tänk dig att ha stulit djävulen från världens mäktigaste. Berövat dem källan till evigt liv. Och startat ett krig, så präglat av fruktan och förakt att du tvingas till att bli det du jagar.

Juva är för alltid märkt av mannen hon släppte fri. Djävulen själv, som höll evigt liv i vardari med sitt blod. Nu drunknar hon i oanade konsekvenser: en våg av ulvsjuka, ett byråd som vacklar och vardaris desperata kamp efter de sista mördarna.

Förtärd av sorg och raseri tvingas Juva att öppna dörren till mörka, fanatiska krafter. Hon kämpar för allt hon håller kärt men balanserar snart på en knivsegg då hon inser att ärret efter Gríf går långt djupare än hon kunnat ana …

Silverstrupen är den andra delen i trilogin VARDARI , och uppföljaren till Järnulven. En fängslande, storslagen fantasyberättelse med nordiska rötter – om blod, begär och besatthet. VARDARI utspelar sig i samma universum som den hyllade och prisbelönta fantasysuccén KORPRINGARNA .