SÄ lÀnge citrontrÀden vÀxer
Zoulfa Katouh
ĂversĂ€ttare: Ă sa Kempe
ĂversĂ€ttning: Ă sa Kempe
LÀs mer om Zoulfa Katouh pÄ wahlstroms.se
Copyright © 2022 by Zoulfa Katouh
By arrangement with Writers House LLC, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden.
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2024
Originalets titel: As Long as the Lemon Trees Grow ĂversĂ€ttning: Ă sa Kempe
Cover art copyright © 2022 by David Curtis.
Cover design by David Curtis/Patrick Hulse.
Cover copyright © 2022 by Hachette Book Group, Inc.
Omslagsanpassning: Maria Sundberg
SĂ€ttning: RPform
Andra upplagan, första tryckningen
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2024
ISBN 978-91-32-21883-5
B. Wahlströms Bokförlag ingÄr i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till Hayao Miyazaki, som la grunden för min fantasi.
Till Ali Al-Tantawi, som revolutionerade min fantasi.
Och till alla de syrier som Àlskat, förlorat, levt och dött för Syrien.
En dag kommer vi att ÄtervÀnda hem.
Varje citron kommer att ge liv Ät ett barn och citronerna kommer aldrig att dö ut.
Every lemon will bring forth a child and
â Nizar QabbaNi
the lemons will never die out
âNizar Qabbani
Tre skrumpNa ciTroNer och en pÄse pitabröd, som Àr mer torrt Àn mögligt, ligger bredvid varandra.
Det Àr allt den hÀr mataffÀren har att erbjuda.
Jag stirrar trött innan jag tar upp dem, varje liten rörelse vÀrker i kroppen. Sedan tar jag Ànnu ett varv bland de tomma, dammiga hyllorna, hoppas att jag ska ha missat nÄgot. Men det enda som möter mig Àr en stark kÀnsla av nostalgi. Jag minns nÀr jag och min bror brukade rusa in i den hÀr mataffÀren efter skolan och fylla famnen med chips- och godispÄsar.
Det fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ mama, hur hon brukade skaka pĂ„ huvudet och anstrĂ€nga sig för att inte le nĂ€r vi, rödflammiga och med uppspĂ€rrade ögon, gjorde vĂ„rt bĂ€sta för att gömma krigsbytet i ryggsĂ€ckarna. Hon brukade kamma vĂ„rt hĂ„r âŠ
Jag skakar pÄ huvudet.
Sluta.
NĂ€r hyllorna verkligen visar sig vara tomma tar jag mig sakta bort till disken för att betala för citronerna och brödet med babas besparingar. Det han lyckades ta ut innan den dĂ€r ödesdigra dagen. Ăgaren, en skallig gammal man i sextioĂ„rsĂ„ldern, ler medlidsamt mot mig innan han ger tillbaka vĂ€xeln.
Utanför affÀren möts jag av en karg och ödslig vÀrld. Jag Àr van vid det ohyggliga och ryggar inte undan, men skrÀcken i hjÀrtat vÀxer.
Spruckna vÀgar, asfalt förvandlad till grus, grÄ, ihÄliga byggnader i fÀrd med att ruttna, nÀr naturens krafter nu försöker avsluta det militÀrens bomber pÄbörjat. Fullkomlig och total förödelse.
Solen har lÄngsamt börjat smÀlta bort det sista av vintern, men kylan dröjer sig kvar. VÄren, sjÀlva symbolen för nytt liv, nÄr inte det utslitna Syrien. Allra minst min stad, Homs. Förtvivlan hÀrskar över de tunga, döda grenarna och gruset och utmanas bara av hoppet i mÀnniskornas hjÀrtan.
Solen ska strax ta farvÀl, den stÄr lÄgt pÄ en himmel som lÄngsamt skiftar frÄn orange till mörkblÄtt.
âTusenskönor. Tusenskönor. Tusenskönor. Den söta doften av tusenskönorâ, mumlar jag.
Utanför affÀren stÄr flera mÀn, ansiktena Àr magra och mÀrkta av undernÀring, men ögonen glittrar. NÀr jag gÄr förbi hör jag brottstycken av deras samtal, men jag dröjer mig inte kvar. Jag vet vad de pratar om. Det alla pratat om under de senaste nio mÄnaderna.
Jag ökar takten, vill inte höra. Jag vet att militÀrens belÀgring Àr en dödsdom. Att livsmedelsförrÄden minskar, att vi svÀlter. Jag vet att mediciner snart kommer att betraktas som en myt pÄ sjukhuset. Jag vet det eftersom jag utförde operationer utan bedövning i dag: mÀnniskor förblöder och dör av infektioner och det finns ingenting jag kan göra för att hjÀlpa dem. Jag vet ocksÄ att vi alla kommer att drabbas av ett öde vÀrre Àn döden om den Fria syriska armén inte lyckas stoppa regeringsstyrkornas framryckning mot Homs gamla stad.
Medan jag rör mig hemÄt börjar vinden bli kylig och jag
sveper hijaben tÀtare om halsen. Samtidigt Àr jag vÀldigt medveten om de torkade bloddroppar som har lyckats ta sig in under labbrockens Àrmar. Varje gÄng jag inte klarar av att rÀdda ett liv under ett arbetspass blir ytterligare en bloddroppe en del av mig. Det spelar ingen roll hur mÄnga gÄnger jag tvÀttar hÀnderna, martyrernas blod trÀnger ner genom huden och in i cellerna. Vid det hÀr laget har det förmodligen blivit en del av mitt DNA.
Och i dag Àr det ljudet frÄn bensÄgen vi anvÀnde under den amputation som dr Ziad bad mig ta över som ekar i huvudet.
I sjutton Är fostrade Homs mig, det var hÀr jag kultiverade mina drömmar: att ta examen frÄn universitetet med höga betyg, sÀkra ett bra jobb som apotekare pÄ Zaytouna-sjukhuset, och slutligen fÄ möjlighet att resa utanför Syrien och upptÀcka vÀrlden.
Men bara en av dessa drömmar har blivit verklighet. Och inte pÄ det sÀtt jag trodde.
För ett Är sedan, efter att den arabiska vÄren spritt sig över regionen, tog Syrien fasta pÄ det hopp som vÀckts hos massorna och krÀvde frihet. Diktaturen svarade med att slÀppa lös helvetet.
Eftersom militÀren medvetet siktade in sig pÄ lÀkare blev de snart lika sÀllsynta som skratten. Men bomberna slutade inte falla bara för att lÀkarna försvunnit och nÀr Zaytounasjukhuset började gÄ pÄ knÀna behövde de all hjÀlp de kunde fÄ. Till och med den icke-medicinskt-utbildade personalen uppgraderades till sjuksköterskor. Jag, som lÀst första Äret pÄ apotekarprogrammet, motsvarade en erfaren lÀkare och nÀr deras sista apotekare begravdes under resterna av sitt eget hus, fanns det inte lÀngre nÄgot val.
Det spelade ingen roll att jag bara var arton Ă„r. Det spelade
ingen roll att min medicinska erfarenhet var begrÀnsad till innehÄllet i mina kursböcker. Allt det dÀr ordnade sig nÀr den första kroppen som skulle sys ihop lades ut framför mig. Döden Àr en utmÀrkt lÀrare.
Under de senaste sex mÄnaderna har jag deltagit i fler operationer Àn jag kan rÀkna och slutit fler ögon Àn vad jag nÄgonsin trodde att jag skulle behöva göra.
Det var inte det hÀr som skulle vara mitt liv.
Resten av hemvÀgen pÄminner om historieböckernas svartvita fotografier av Tyskland och London efter andra vÀrldskriget. Raserade hus vars inre trÀ och betong runnit ut omkring dem likt trasiga tarmar. Lukten av trÀd som förvandlats till aska.
Den bitande vinden tar sig igenom min slitna labbrock och dess kyliga smekning fĂ„r mig att rysa. âMattram. Ser ut som tusenskönor. HjĂ€lper mot feber och artrit. Mattram. Mattram. Mattramâ, mumlar jag.
Jag fÄr Àntligen syn pÄ mitt hem och blir alldeles varm i hjÀrtat. Det Àr inte det hem som jag delade med min familj, utan det som Layla erbjöd mig efter att en bomb hade fallit pÄ mitt eget. Utan henne hade jag bott pÄ gatan.
Laylas hem â vĂ„rt hem, antar jag â Ă€r en enplansvilla som stĂ„r uppradad bland andra precis likadana. Alla har kulhĂ„l likt dödliga dekorationer lĂ€ngs med fasaderna. Alla Ă€r tysta, ledsna och ensamma. VĂ„rt bostadsomrĂ„de Ă€r ett av de sista dĂ€r husen fortfarande Ă€r mer eller mindre hela. PĂ„ andra platser sover mĂ€nniskor under trasiga tak eller ute pĂ„ gatan.
Det rostiga lĂ„set gnisslar nĂ€r jag vrider om nyckeln och ropar: âJag Ă€r hemma!â
âHĂ€r inne!â svarar Layla.
Vi kom in i den hÀr vÀrlden tillsammans nÀr vÄra mammor
delade rum pÄ sjukhuset. Hon Àr min bÀsta vÀn, min stöttepelare och, eftersom hon förÀlskade sig i min bror Hamza, ocksÄ min svÀgerska.
Och nu, efter allt som hÀnt, mitt ansvar och den enda familj jag har kvar i vÀrlden.
SÄ fort Layla fick se det hÀr huset förÀlskade hon sig i dess pittoreska charm och Hamza köpte det Ät henne pÄ flÀcken.
TvÄ sovrum var en perfekt storlek för ett nygift par. PÄ en av vÀggarna mÄlade hon gröna vinrankor frÄn golv till tak, pÄ en annan stÀmplade hon lila lavendelblommor och hon tÀckte golven med tjocka arabiska mattor som jag hjÀlpte henne att köpa frÄn Al-Hamidiyah souq. Köket mÄlade hon vitt för att hyllorna i valnötstrÀ, vilka hon fyllde med egendesignade muggar, skulle synas ordentligt. Det blickar ut över vardagsrummet, som pÄ den tiden var fullstÀndigt belamrat av hennes konstnÀrsmaterial. Kladdiga papper fulla av fÀrggranna fingeravtryck lÄg utspridda pÄ golvet, fÀrg droppade frÄn penslarna. NÀr jag tittade förbi hittade jag henne ofta utstrÀckt pÄ golvet under staffliet med det kastanjebruna hÄret utspritt som en solfjÀder runt huvudet och blicken riktad upp i taket medan hon sjöng med i nÄgon gammal arabisk poplÄt.
Huset var en perfekt spegling av Laylas sjÀl.
Men det Àr det inte lÀngre. Laylas hem har förlorat sin gnista, fÀrgerna har bleknat och kvar finns en solkig grÄ nyans. Det Àr bara ett tomt skal.
Jag gĂ„r in i köket, ser att hon ligger i den blommiga soffan i vardagsrummet och lĂ€gger pĂ„sen med pitabröd pĂ„ köksbĂ€nken. SĂ„ fort jag fĂ„r syn pĂ„ henne försvinner tröttheten. âJag tĂ€nkte vĂ€rma soppan. Vill du ha lite?â
âNej, det Ă€r braâ, svarar hon. Hennes röst Ă€r, till skillnad
frĂ„n min, fylld av liv. Den Ă€r en varm filt som sveper in mig i vackra minnen. âHur gick det dĂ€r med bĂ„ten?â
Fan. Jag lĂ„tsas vara upptagen med att hĂ€lla den vattniga linssoppan i kastrullen och sedan tĂ€nda den portabla gasspisen. âĂr du sĂ€ker pĂ„ att du inte vill ha lite?â
Layla sĂ€tter sig upp, hon Ă€r gravid i sjunde mĂ„naden och magen spĂ€nner mot den marinblĂ„ klĂ€nningen. âBerĂ€tta hur det gick, Salama.â
Jag stirrar stint pÄ den bruna soppan, lyssnar pÄ de frÀsande lÄgorna. Layla har tjatat pÄ mig om att prata med Am pÄ sjukhuset sedan strax efter att jag flyttade in. Hon har hört om de syrier som lyckats ta sig till tryggheten i Tyskland. Det har jag ocksÄ. NÄgra av mina egna patienter har kunnat sÀkra en plats över Medelhavet tack vare Am. Jag har ingen aning om hur han fÄr tag i bÄtarna. Men för den som har pengar Àr allt möjligt.
âSalama.â
Jag suckar och sticker fingret i soppan, den har precis börjat fÄ upp vÀrmen. Min stackars mage kurrar, den struntar i om soppan Àr varm nog eller inte, sÄ jag tar kastrullen frÄn plattan och sÀtter mig ner bredvid Layla i soffan.
Layla tittar pÄ mig med höjda ögonbryn och tÄlmodig blick. Hennes havsblÄ ögon Àr sÄ ofattbart stora att de tar upp nÀstan hela ansiktet. Med sitt kastanjebruna hÄr som skiftar i bÄde gyllene och röda nyanser, sina spridda frÀknar och bleka hy, har hon alltid sett ut som en förkroppsling av sjÀlva hösten. Och trots all smÀrta ser hon fortfarande magisk ut. Men armbÄgarna sticker ut pÄ ett mÀrkligt sÀtt och de en gÄng runda kinderna har magrat.
âJag frĂ„gade honom inteâ, sĂ€ger jag till slut och tar en sked soppa medan jag stĂ„lsĂ€tter mig för hennes gnĂ€ll.
Och hon levererar. âVarför? Vi har lite pengar âŠâ
âPengar vi behöver för att överleva nĂ€r vi kommer dit. Vi vet inte hur mycket han kommer att krĂ€va, och allt det dĂ€r man hör om âŠâ
Hon skakar pĂ„ huvudet sĂ„ att nĂ„gra hĂ„rslingor faller fram över kinden. âOkej, du har rĂ€tt. En del ⊠nĂ„r aldrig land, men det Ă€r fler som gör det! Salama, vi mĂ„ste fatta ett beslut.
Vi mĂ„ste hĂ€rifrĂ„n! Innan jag börjar amma, liksom.â
Hon Ă€r inte klar, andningen börjar bli anstrĂ€ngd. âOch vĂ„ga inte föreslĂ„ att jag ska Ă„ka utan dig! Antingen gĂ„r bĂ„de du och jag ombord pĂ„ en bĂ„t eller sĂ„ gör ingen av oss det. Jag vĂ€grar befinna mig Gud vet var, livrĂ€dd och ensam, utan att veta om du lever eller Ă€r död. Det finns inte en jĂ€vla chans att det hĂ€nder! Och vi kan inte gĂ„ till Turkiet â det har du sjĂ€lv sagt.â Hon pekar pĂ„ sin stora mage. âFör att inte tala om att det kryllar av grĂ€nsvakter och krypskyttar dĂ€r ute, vi skulle bli skjutna sĂ„ fort vi satte foten utanför den Fria syriska armĂ©ns omrĂ„de. Vi har ett alternativ. Hur mĂ„nga gĂ„nger ska jag behöva sĂ€ga det?â
Jag hostar till. Soppan vÀxer i munnen och tuggorna landar som tunga stenar i magen. Hon har rÀtt. Hon Àr i tredje trimestern, varken hon eller jag skulle klara av att gÄ de sexhundrafyrtio kilometer som krÀvs för att nÄ sÀkerheten och samtidigt lyckas lura döden hela vÀgen.
Jag stÀller kastrullen pÄ soffbordet i furu och tittar ner pÄ mina hÀnder. De Àr tÀckta av Àrr, mÀrken som döden lÀmnade efter sig nÀr han försökte ta mitt liv. NÄgra av dem Àr inte mer Àn svaga streck, andra Àr grova och ojÀmna med hud som fortfarande inte ser ut att ha lÀkt, trots att den har det. De Àr en pÄminnelse om att arbeta snabbare, kÀmpa sig igenom tröttheten och rÀdda ett liv till.
Jag ska precis dra ner Àrmarna över dem nÀr Layla lÀgger sin hand över min och jag tittar upp pÄ henne.
âJag vet varför du inte frĂ„gar honom, och det har inget med pengarna att göra.â
Min hand rycker till under hennes.
Lova mig, Salama. Lova mig, viskar Hamzas oroliga röst.
Jag skakar pĂ„ huvudet för att bli av med den och tar ett djupt andetag. âLayla, jag Ă€r den enda apotekaren kvar pĂ„ tre stadsdelar. Vem ska göra mitt jobb om jag Ă„ker? Vem ska hjĂ€lpa de grĂ„tande barnen? Krypskyttarnas offer. De sĂ„rade mĂ€nnen.â
Hon griper hĂ„rt om klĂ€nningstyget. âJag vet. Men jag tĂ€nker inte offra dig.â
Jag öppnar munnen för att svara men hejdar mig nÀr hon grimaserar och kniper ihop ögonen.
âSparkar bebisen?â frĂ„gar jag genast och flyttar mig lite nĂ€rmare. Trots att jag försöker att inte lĂ„ta min oro lysa igenom sĂ„ gör den det. BelĂ€gringen har begrĂ€nsat möjligheten till lĂ€karbesök och gjort att kosttillskott för gravida Ă€r svĂ„ra att fĂ„ tag pĂ„.
âLiteâ, erkĂ€nner hon.
âGör det ont?â
âNej, det Ă€r bara obekvĂ€mt.â
âKan jag göra nĂ„got?â
Hon skakar pĂ„ huvudet. âDet Ă€r ingen fara.â
âOkej, det hörs lĂ„ng vĂ€g att du ljuger. VĂ€nd dig omâ, sĂ€ger jag och hon skrattar och gör som jag sĂ€ger.
Jag arbetar mig igenom axlarnas muskelknutor till dess att jag kÀnner att spÀnningarna slÀpper. Hon har knappt nÄgot underhudsfett och jag ryser varje gÄng jag nuddar vid hennes akromion eller skapula. Det hÀr ⊠det hÀr Àr ⊠fel. Hon borde inte var hÀr.
âDu kan sluta nuâ, sĂ€ger Layla efter ett par minuter. Hon ler uppskattande. âTack.â
Jag försöker besvara leendet. âDet Ă€r apotekaren i mig. Behovet att ta hand om dig sitter djupt rotat.â
âJag vet.â
Jag böjer mig fram och lÀgger hÀnderna mot magen, kÀnner hur bebisen trycker sig lite mot dem.
âJag Ă€lskar dig, bebisen, men du mĂ„ste sluta göra din mamma illa. Hon behöver vilaâ, kuttrar jag.
Laylas leende blir bredare och hon klappar mig pĂ„ kinden. âDu Ă€r för söt för ditt eget bĂ€sta, Salama. Vilken dag som helst kommer nĂ„gon att dyka upp och stjĂ€la dig ifrĂ„n mig.â
âGiftermĂ„l? I det hĂ€r ekonomiska lĂ€get?â svarar jag och fnyser, tankarna vandrar till den sista gĂ„ngen mama sa att en kvinnlig slĂ€kting och hennes son skulle komma förbi pĂ„ kaffe.
Lustigt nog blev det aldrig av. Det skulle ha skett samma dag som revolutionen startade. Men jag minns att jag var uppspelt över besöket. Ăver möjligheten att bli kĂ€r. NĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ det kĂ€nns det som om det mĂ„ste ha hĂ€nt en annan tjej, en som bar mitt ansikte och anvĂ€nde min röst.
Layla rynkar pannan. âDet kan hĂ€nda. Var inte sĂ„ pessimistisk.â
Jag skrattar Ă„t hennes förolĂ€mpade ansiktsuttryck. âSom du vill.â
NÀr det gÀller sÄdant hÀr har Layla inte förÀndrats. NÀr jag ringde henne och berÀttade om besöket dröjde det mindre Àn en kvart innan hon stod utanför min dörr med en stor vÀska fylld av klÀder och smink och tjöt lyckligt.
âDu ska ha pĂ„ dig den hĂ€r!â tillkĂ€nnagav hon efter att ha dragit med mig till mitt rum och rullat ut sin azurblĂ„ kaftan. Den var gjord av ett tjockt, vackert tyg som gled mjukt över armarna. FĂ„llen
var sydd med guldtrÄd precis som bÀltet i midjan, frÄn vilken tyget föll som ett vattenfall lÀngs med sidorna. FÀrgen pÄminde mig om havet som regnet skapar i Spirited Away. Den var, med andra ord, magisk.
âMatcha den med en blĂ„ eyeliner sĂ„ kommer han att be pĂ„ sina bara knĂ€n om att fĂ„ trĂ€ffa dig igen.â Hon blinkade mot mig och jag skrattade. âDu Ă€r verkligen sĂ„ fin i blĂ„ eyeliner!â
âĂ h, det vet jag vĂ€l.â Jag höjde och sĂ€nkte ögonbrynen. âEn av fördelarna med att vara brun.â
âSjĂ€lv ser jag ut som ett blĂ„slaget spöke!â Hon lĂ„tsades torka tĂ„rarna, vigselringen glittrade pĂ„ hennes finger.
âSluta vara sĂ„ dramatisk, Laylaâ, skrattade jag.
Hennes leende blev okynnigt, de blĂ„ ögonen lyste. âDu har rĂ€tt. Hamza gillar det. VĂ€ldigt mycket.â
Jag slog genast hĂ€nderna för öronen. âUsch, nej! Det dĂ€r vill jag inte veta nĂ„gonting om.â
Hon skrattade och drog i mina armar, ville göra mig Ànnu mer besvÀrad, men hon kunde inte fÄ ur sig sammanhÀngande meningar eftersom mitt generade ansiktsuttryck hela tiden fick henne att brista ut i ett hysteriskt skratt.
Layla suckar och jag rycks tillbaka till verkligheten.
âLivet handlar om mer Ă€n att bara överleva, Salamaâ, sĂ€ger hon.
âJag vetâ, svarar jag. Den uppsluppna stĂ€mningen Ă€r som bortblĂ„st.
Hon ger mig en vass blick. âGör du verkligen det? Jag ser ju hur du beter dig. Du koncentrerar dig pĂ„ sjukhuset, pĂ„ att jobba, pĂ„ mig. Men du lever inte. Du tĂ€nker inte ens pĂ„ varför det Ă€r revolution. Det Ă€r som om du inte vill tĂ€nka pĂ„ det.â
Hon tystnar, men hĂ„ller kvar min blick och jag blir alldeles torr i munnen. âDet Ă€r som om du inte bryr dig, Salama. Men
det vet jag att du gör. Du vet att revolutionen handlar om att vi ska ta tillbaka vĂ„ra liv. Den handlar inte om att överleva. Den handlar om att kĂ€mpa. Om du inte kan kĂ€mpa hĂ€r, kommer du inte att kunna göra det nĂ„gon annanstans. Inte ens om du skulle Ă€ndra dig och vi lyckades ta oss till Tyskland.â
Jag stĂ€ller mig upp och sveper med handen mot den flagnande fĂ€rgen pĂ„ de dystra vĂ€ggarna. Mot ingenting alls. âKĂ€mpa mot vad? Vi kan skatta oss lyckliga om det vĂ€rsta som hĂ€nder oss hĂ€r Ă€r att vi dör och det vet du. Antingen blir vi arresterade eller sĂ„ dödas vi av en bomb. Det finns ingenting att kĂ€mpa för, för vi kan inte kĂ€mpa. Ingen hjĂ€lper oss!
Jag Ă€r volontĂ€r pĂ„ sjukhuset eftersom jag inte stĂ„r ut med att se mĂ€nniskor dö. Men det Ă€r allt.â
Layla tittar pĂ„ mig, men det finns ingen irritation i hennes blick. Bara medlidande. âVi kĂ€mpar under tiden vi Ă€r hĂ€r, Salama, för det hĂ€r Ă€r vĂ„rt land. Det hĂ€r Ă€r din pappas land och det var hans pappas land före honom. Ditt förflutna finns inbĂ€ddat i jorden. Inget annat land i vĂ€rlden kommer att Ă€lska dig som ditt eget gör.â
TÄrarna sticker i ögonen. Hennes ord ekar frÄn skolans historieböcker. KÀrleken till Syrien sitter djupt rotad i oss. Den Äterfinns i nationalsÄngen, som vi sjöng varje morgon frÄn och med den allra första skoldagen. PÄ den tiden var det bara ord. Men efter allt som hÀnt, har de blivit vÄr verklighet.
VÄra sinnen Àr djÀrva och vÄr historia storslagen.
Och vÄra martyrers sjÀlar Àr utmÀrkta vÀktare.
Jag undviker att möta Laylas blick. Jag vill inte bli skuldbelagd. Det har jag redan blivit sÄ att det rÀcker.
âJag har förlorat tillrĂ€ckligt i det hĂ€r krigetâ, sĂ€ger jag bittert.
âDet Ă€r inte ett krig, Salama. Det Ă€r en revolutionâ, svarar hon bestĂ€mt.
âOkej.â
Och med det gĂ„r jag till mitt sovrum och stĂ€nger dörren efter mig. VĂ€l dĂ€r inne kan jag Ă€ntligen börja andas igen. Allt jag bryr mig om â allt jag har kvar i vĂ€rlden â Ă€r Layla och sjukhuset. Jag Ă€r inget monster. MĂ€nniskor lider och jag kan hjĂ€lpa dem. Det var dĂ€rför jag ville bli apotekare. Men jag vĂ€grar att tĂ€nka pĂ„ varför de hamnar pĂ„ sjukhus. Varför allt det hĂ€r hĂ€nder. Ett varför som tog min mama ifrĂ„n mig. Jag minns hennes kalla fingrar i min hand. Ett varför som tog baba och Hamza, Gud vet vart. Jag vill inte leva i det förflutna. Jag vill inte sörja över att jag kommer att avsluta mina tonĂ„r med förlorat hopp och nĂ€tter fyllda av mardrömmar. Jag vill överleva.
Jag vill ha min familj. Det enda jag vill Àr att fÄ tillbaka min familj.
Ăven om det Layla sĂ€ger Ă€r sant.
Jag tar pÄ mig den enda pyjamasen jag har kvar. En svart bomullströja och matchande byxor. TillrÀckligt anstÀndigt om jag nÄgonsin skulle behöva fly mitt i natten. Inne i badrummet försöker jag ignorera min utmÀrglade spegelbild och mitt torra, bruna hÄr som hÀnger ner över axlarna. Av gammal vana öppnar jag vattenkranen. Ingenting hÀnder. VÄrt kvarter har saknat bÄde el och vatten i flera veckor. Tidigare kunde det fungera dÄ och dÄ, men efter belÀgringen har det försvunnit helt och hÄllet. Som tur Àr regnade det förra veckan och Layla och jag stÀllde ut hinkar för att samla vatten. Nu anvÀnder jag en liten handfull av det för att tvÀtta mig och be.
Solens svaga strÄlar har dragit sig undan frÄn sovrummets repade trÀgolv och Homs hÄller pÄ att svepas in i nattens mörka kappa. En stigande oro fÄr tÀnderna att skallra, men jag biter ihop och svÀljer hÄrt. Den lilla sjÀlvkontroll jag lyckas uppbÄda under dagen ger alltid vika nÀr solen gÄr ner.
Jag sÀtter mig pÄ sÀngen, blundar och tar nÄgra djupa andetag. Jag behöver rensa huvudet. Jag behöver koncentrera mig pÄ nÄgot annat Àn den smÀrta och skrÀck som slagit rot i min sjÀl.
âStrandkrassing. Strandkrassing. Söt doftâ, mumlar jag och ber att nerverna inte ska svika mig. âVita kronblad. AnvĂ€nds för smĂ€rtlindring. Och mot förkylning, magkramper och hosta. Söt. Söt.â
Det fungerar. Lungorna börjar fördela syret jÀmnt ut i blodet och jag öppnar ögonen för att betrakta de tjocka grÄ molnen utanför fönstret. Glaset Àr sprucket i kanterna och fönsterkarmen Àr trasig efter att en bomb slagit ner i nÀrheten. NÀr jag flyttade in var jag tvungen att torka bort blod frÄn rutan.
Trots att fönstret Àr stÀngt sveper en kylig vind genom rummet och jag ryser, jag vet vad som kommer att hÀnda nu. Det Àr inte bara pÄ sjukhuset jag ser fruktansvÀrda saker. SkrÀcken har muterat i mitt huvud dÀr den förÀrats ett liv och en röst som dyker upp varje natt, utan undantag.
âHur lĂ€nge tĂ€nker du sitta dĂ€r utan att prata med mig?â hörs en mörk röst nĂ„gonstans bredvid fönstret och hĂ„ret reser sig i nacken.
Rösten pÄminner om det iskalla vatten jag tvÀttar mig med nÀr jag kommer hem indrÀnkt i martyrernas blod. Dess stenar tynger bröstet och drar ner mig i jorden. Den Àr kvav som en het sommardag och öronbedövande som bomberna militÀren fÀller över oss. Den Àr sjÀlva grunden för vÄrt sjukhus och de ordlösa ljud vi ger ifrÄn oss.
Jag vĂ€nder sakta blicken mot honom. âVad vill du den hĂ€r gĂ„ngen?â
Khawf ser pÄ mig. Hans kostym Àr nypressad och ren. Men
de röda flĂ€ckarna pĂ„ axlarna oroar mig. De har funnits dĂ€r sedan första gĂ„ngen vi trĂ€ffades och jag har fortfarande inte vant mig vid dem. Men jag tycker inte om hans ögon heller â isblĂ„. HĂ„ret Ă€r nattsvart och han ser inte mĂ€nsklig ut, men det Ă€r förmodligen sjĂ€lva poĂ€ngen. Han ser sĂ„ mĂ€nsklig ut som det bara Ă€r möjligt.
âDu vet vad jag villâ, ekar hans röst och jag ryser.
Salama var en helt vanlig tonÄring nÀr inbördeskriget bröt ut i Syrien. Nu Àr hon volontÀr pÄ sjukhuset i Homs och möter varje dag svÄrt skadade och döende mÀn, kvinnor och barn. Men Salama beslutar sig för att fly. Hon tÀnker ge sig av tillsammans med sin gravida vÀn Layla. Fast det Àr inte sÄ enkelt att bara lÀmna allt, trots att det gamla livet har slagits i spillror. Och nÀr
Salama trĂ€ffar en person som fĂ„r hjĂ€rtat att slĂ„ dubbla slag blir allt plötsligt Ă€nnu svĂ„rare âŠ
SÄ lÀnge citrontrÀden vÀxer Àr en oförglömlig kÀrlekshistoria och en brutal berÀttelse om frihetskampen i Syrien. Den har hyllats och fÄtt fantastiska recensioner, vÀrlden över.
âJag rekommenderar bĂ„de ungdomar och vuxna att lĂ€sa denna bok ⊠det förflutna kan spela mycket stor roll i hur en person Ă€r.â
Bouchra Sougui, ungdomsrecensent pÄ BorÄs tidning
â⊠balanserar krigsupplevelserna med riktigt fina poetiska skildringar av den spirande kĂ€rleken mellan de tvĂ„ ungdomarna. Försiktigheten nĂ€r de nĂ€rmar sig varandra Ă€r magisk.â
Christina Wedenmark, BTJ
PRISGRUPP
POCKETSTANDARD