efteråt
Av rättegångsprotokollet framgår att polismannen tryckte ner brottsoffret med ett knä i bröstryggen i två och en halv minut efter att han slutat röra sig. Två andra poliser stod intill och såg på utan att ingripa. Det står att polisen utgått från att mannen var beväpnad, men så var inte fallet. Polismannen nekar både till tjänstefel och vållande till annans död. Ett vittne, en vän till brottsoffret, talar om att de återkommande blivit trakasserade av polisen på grund av sitt resande-romska ursprung. Att polismannen ska ha visiterat dem utan grund och samtidigt uttryckt sig nedsättande om ”zigenare” och ”tattare”, och att det var därför brottsoffret – brottsoffret? Jon hette han! – slet sig loss och sedan brottade polismannen ner honom på marken, handfängslade honom och satte knät i ryggen, mellan skulderbladen, tills Jon inte kunde andas mer och vingar växte ut och han flög. Domen: två års fängelse för polismannen och ett mindre skadestånd till brottsoffrets familj.
Efteråt hämtar en mamma en flicka på förskolan i villakvarteret i Uppsala, hon säger att nu kommer din pappa att vara borta.
”Hur länge?”
”Tjata inte! Håll i vagnen, nu ska vi över gatan.”
Lillebror som är alldeles ny skriker.
”Kommer han till helgen?”
”Det blir nog inte så.”
”Men till jul?”
”Om du tjatar kommer han inte alls.”
Säger hon så? Jenni minns det så.
Den natten kräks hon i sängen men vågar inte hämta mamma. Lägger sig vid fotänden. Tänker på koltrasten hon hittade under fönstret och som fortfarande levde. Tills hon tappade den. Hon skrek åt sin pappa att det var hans fel att den dog eftersom hon blev så rädd när han röt åt henne: ”Ta inte i fåglar, vill du göra lillebror sjuk?” Jenni somnar, men kräks igen. Hon skrek att pappa var så dum, så dum, att hon aldrig ville se honom mer. Och nu är han borta. Lillebror gråter, hon hör det genom väggen. Mamma vyssjar. Jenni kryper ihop i sängens enda rena hörn.
Efteråt sitter en mamma orörlig på en bänk på busstationen i Vilhelmina. Intill står en flicka, Edith, nej, Eddie, så kallas hon, och drar sin mamma i handen.
”Kom nu.”
Flickan har ny ryggsäck, det är första gången hon ska resa någonstans. Att det är till en begravning har hon inte tänkt så mycket på. Mammas kusin har dött men Eddie kände honom inte. Har aldrig träffat släkten. Eddie frågar inte om dem; mamma blir så tyst och konstig då. Men nu ska de ses allihop har pappa sagt. Inga kusiner har hon, men sysslingar. En pojke är nästan lika gammal, Simon heter han, det är hans pappa som ska begravas.
Att de ska till Uppsala var Eddies och pappas hemlighet. Eddie hade lovat att inte säga något till mamma innan de stigit på bussen, men kunde inte hålla sig när hon såg Lapplandspilen köra fram.
”Kom då, mamma.”
Bussen har motorn igång, och pappa bär bort väskorna men stuvar inte in dem i bagageutrymmet. Tittar bort mot Eddie och mamma.
Mamma skakar på huvudet. Hon vill inte.
Och bussen kör.
Eddie vill hamra på mamma och skrika. Och nog är pappa lika arg som hon? Men pappa kommer och sätter sig på bänken. Tar mammas hand och gråter han med. Fast det är folk runt omkring. Kanske har Eddie anat det tidigare men nu ser hon det tydligt. I ansiktet på människorna, i deras blickar. Hon och hennes föräldrar är inte som andra. Det är något fel på dem. Det kanske var det pappa menade när han berättade för henne att de är romer.
Det var det som hände. Eller? Bara det? Vi har det där som gör
Eddies mamma tyst också. Det som gör att hon inte står ut med att återvända till Uppsala där hon växte upp, inte ens för att gå på sin kusins begravning. Det där som de flesta tiger om. Svenska statens önskan att sanera den svenska folkstammen. Det finns offer. Och det finns förövare. Och deras barn finns. Våldet finns. Det förflutna finns? Och nuet finns. Och kärleken?
inandningen innan det börjar
Jenni
”Och jag skrattade lite och sa att han gått från perfekt till jävligt bra”, säger jag och tittar på Eddie när jag säger det.
Jag undrar om jag kan få henne att skratta, jag har ingen aning om vad hon tänker på. Trodde först hon var en kille; hennes hår är kort och lockigt, mörkt, nästan svart, och hennes blick är kort, mörk den också, men rak, rakt in i mig när vi tar i hand och hälsar, och utan att det är något jag själv väljer börjar jag bete mig som om hon är någon jag vill ha, eller någon jag vill ska vilja ha mig.
Förutom sitt namn, Eddie, har hon inte sagt något. Hon ser på mig och Li lite från sidan – är hon blyg eller dryg, svårt att säga, jag hade kunnat fråga henne det, kanske, men Li har sagt åt mig att sluta göra folk obekväma, det gör henne generad, så jag avstår. Li är klokare än jag så jag lyssnar på henne, jag vill inte att hon ska tröttna på mig.
Eddie och Li och jag är ensamma på bryggan mellan Järnbron och S:t Olofsgatan. Studenterna har lämnat staden, och de flesta andra också. De har nog rest till havet, eller någon sjö någonstans. Himlen är grå precis som plankorna under oss. På andra sidan ån går ett gäng asiatiska turister, guidens röst låter som en karaktär i någon av brorsans animéfilmer.
Eddies telefon ringer så jag pausar min monolog för att hon ska kunna svara, men hon trycker bort samtalet.
”Jag hade mina fulaste trosor, jag hade inte trott att det skulle bli något”, fortsätter jag, fortfarande med blicken på Eddie. ”De randiga som är lite trasiga.”
Eddie tittar bort, jag hinner inte se om hon ler eller ej. Tittar på hennes armar istället: bicepsen under t-shirten, fjunet på underarmarna. Någon barndomsvän från Norrland är hon, Eddie. Det var inte planerat att hon skulle komma, hon dök bara upp igår kväll, sa Li när jag ringde från busshållplatsen på Svamptorget och bad henne möta mig här på bryggan innan hon skulle jobba. De hade varit nära vänner innan Li flyttade hit från Vilhelmina, gått i samma högstadieklass men glidit isär, inte messat på länge. Fast Eddie är en sådan där som inte hör av sig, hade Li sagt, hon verkar liksom inte behöva någon, om du förstår vad jag menar?
Det gör jag inte, jag hatar att vara ensam, men det sa jag inte till Li; jag säger inte sådant.
”Fan, Jenni, du är storhoran”, säger Li, och skrattar så silverörhängena med de knutna nävarna hoppar.
Vi dinglar med benen över Fyrisån, grumlig och mörk flyter den under oss, och jag flydde in i den här dagen, flydde till Li för att berätta för henne om natten, för att skratta åt den, för att hålla den ifrån mig, och när Li kallar mig storhoran känns det bra igen, allt är bara en lek som jag är bra på att leka.
Det ringer igen.
”Det är lugnt, svara”, säger jag, men Eddie skakar på huvudet. Jag väntar mig att hon ska säga vem som ringer men det gör hon inte, är hon en norrländsk kliché, eller vad?
”Robin var kär i Li förut”, säger jag till Eddie, som om det förklarade varför jag hade sex med honom, och kanske ligger det något i det för jag kan inte låta bli att vilja ha allt som Li har, att vilja likna henne eller vara lite bättre än hon är även om jag skäms över det, även om hon på riktigt är min bästa vän.
”Och jag var sällskapssjuk”, säger jag.
Eddie nickar.
Tänk om hon missförstått mig, det vill jag inte.
”Jag är ingen hora på riktigt”, säger jag, ”det är bara något vi säger, reclaim the name.”
Då skrattar Eddie och hennes skratt är så oväntat, hon låter nästan galen. När jag blundar känner jag hennes skratt i kroppen som tusen vattendroppar mot insidan av huden.
Jag slår upp ögonen och möter Eddies blick och jag hisnar.
Men det är bara en lek, visst är väl detta också bara en lek?
Det är sommar i Uppsala när Eddie och Jenni snubblar in i varandras liv och en brinnande kärlekshistoria tar sin början. Men i takt med att de vågar öppna sig för varandra, öppnar sig också en avgrund mellan dem.
Går det att slå sig fri från sitt arv? Kan man känna skuld för ett brott man inte har begått? Är det möjligt att – trots allt – älska?
Med ett språk som bränner och en närvaro som känns i hela kroppen fångar Nina Ivarsson det svåra, vackra och smärtsamma i att lära känna någon på djupet.
Nina Ivarssons debut Risulven, Risulven nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2019.