9789129751239

ELDENS HEMLIGHET HENNING MANKELL

Namnlöst-7 1 2024-10-14 11:07

Namnlöst-7 1 2024-10-14 11:07

Till minnet av Maria Alface.

En afrikansk flicka som dog när hon var mycket ung.

Boken handlar om hennes syster Sofia. Som överlevde.

Några ord innan du läser den här boken …

Det finns många ord på svenska språket som är uttrycksfulla och vackra.

Ett av de orden är okuvlig.

När man säger det högt för sig själv kan man höra vad det betyder.

Att man inte låter sig trampas på.

Att man inte ger sig.

Den här boken handlar om en okuvlig människa som heter Sofia. Hon finns i verkligheten och hon är tolv år. Hon lever i ett av världens fattigaste länder, Moçambique, som ligger långt nere på Afrikas östkust.

Egentligen är det ett rikt land. Men det har blivit fattigt eftersom där rasade ett krig under nästan tjugo år. Fram till 1975 hade Moçambique varit en portugisisk koloni. När landet blivit självständigt och ville gå sin egen väg var det många som försökte förhindra detta. Inte minst alla de välmående portugiser som hade sett sin gamla makt försvinna. Många av dem flyttade till Sydafrika.

Inte heller rasisterna i Sydafrika såg med blida

ögon på det som skedde i grannlandet Moçambique. De gav pengar och vapen till missnöjda och fattiga moçambikaner och uppmuntrade dem att starta ett inbördeskrig. Och som i alla krig gick det värst ut över folket. Många människor dog, många flydde. Sofia var en av dem. Men hon överlevde.

Den här boken handlar om henne och något som hände. Något som kom att förändra hela hennes liv.

Henning Mankell, 1995

Det här är min historia som jag vill att den ska leva kvar i era minnen.

Det afrikanska hjärtat är som solen stort, rött ett blodfärgat sidentyg.

Den afrikanska gryningen dansar. Ur den stigande solen växer de första ljuden, först viskande, mumlande, och sen till sist, allt starkare.

Men ännu är det natt.

Och Sofia drömmer …

sofia springer genom natten.

Det är mörkt och hon är mycket rädd.

Hon vet inte varför hon springer, varför hon är rädd, eller vart hon är på väg.

Men det är någonting där bakom henne, någonting djupt inne i mörkret som skrämmer henne. Hon vet att hon måste öka farten, hon måste orka springa fortare, det som finns där bakom henne, men som hon inte kan se, kommer närmare och närmare.

Hon är mycket rädd och mycket ensam och allt hon kan göra är att springa.

Hon springer längs en stig som slingrar sig mellan buskar och törnsnår. Hon ser inte stigen men hon kan den utantill, hennes fötter vet var stigen böjer av och var den är rak. Det är den stig hon varje morgon går med sin syster Maria, ut till den lilla åkern där de odlar majs och sallad och lök. Varje morgon i gryningen går hon dit, och varje kväll, strax innan solnedgången, återvänder hon och Maria, och då är också deras mamma Lydia med, till den lilla hyddan där de bor.

Men varför springer hon där nu, när det är natt och mörker? Vad är det som jagar henne i mörkret, ett odjur som inte ens har ögon? Hon kan känna ande-

dräkten i nacken och hon försöker öka farten ännu mer. Men hon orkar inte. Hon tänker att hon måste gömma sig, vika av från stigen och krypa ihop och göra sig liten inne i snåren. Hon gör ett hopp som hon har sett antiloperna göra och hon lämnar marken.

Och då vet hon.

Det var just det odjuret där i mörkret ville att hon skulle göra.

Lämna stigen. Det farligaste av allt.

Varje morgon har mamma Lydia sagt:

– Lämna aldrig stigen. Inte för en meter. Ta aldrig några genvägar. Lova mig det.

Hon vet att det finns något farligt i jorden. Beväpnade soldater som ingen kan se. Nergrävda i jorden, osynliga. Som väntar och väntar på att en fot ska trampa på dem. Hon försöker förtvivlat hänga kvar i luften. Hon vet att hon inte får sätta ner sina fötter på marken. Men hon orkar inte hänga kvar i luften, hon har inga vingar som fåglarna och hon dras mot marken, och fotsulorna snuddar redan mot den torra jorden.

Då vaknar hon.

Hon är våt av svett, hjärtat bultar i bröstet och hon vet först inte var hon är. Men sen hör hon andetagen från sina sovande syskon och sin mamma. De ligger tätt intill varandra på golvet i den lilla hyddan. Försiktigt sträcker hon ut sin ena hand och

trevar över mammas rygg. Hon rör sig men utan att vakna.

Sofia ligger med öppna ögon i tystnaden och mörkret. Mamma Lydias andetag är lätta och oregelbundna, som om hon redan var vaken och höll på att laga till den gröt de skulle äta på morgonen. På sin vänstra sida har hon Alfredo och Faustino, som är så liten att han ännu inte har lärt sig gå.

Sofia tänker på drömmen. Nu när hon har vaknat är hon både lättad och glad, men också ledsen.

Hon tänker på det drömmen handlar om. Det som hände den där morgonen för ett år sen.

Hon tänker på Maria, vars andetag hon inte längre kan höra i mörkret.

Maria som är borta.

Hon blir liggande vaken länge i mörkret. En uggla hoar någonstans där ute, det prasslar av en försiktig råtta utanför hyddans stråvägg.

Hon tänker på det som hände den där morgonen, när allt var som vanligt, och hon och Maria gav sig av för att hjälpa Lydia med att rensa ogräs på åkern som ligger där byn tar slut.

Och hon tänker på allt som hände innan.

det var gamla Muazena som berättade för Sofia och Maria om eldens hemlighet.

Varje låga har en hemlighet. Om man sitter på rätt avstånd från lågorna kan man se så djupt in i de dansande flammorna att man får veta vad som ska hända i livet, i framtiden, under alla de dagar som ligger utsträckta och oanvända framför en människa. Muazena pekade med sin gamla rynkiga och skälvande hand mot en åker där olika plantor stod på rad.

– Så ser livet ut, sa Muazena. Varje dag är en planta. Som ni ska vårda och vattna, rensa från ogräs och en gång skörda. Varje planta är en dag i era liv som ni ännu inte har levt.

I elden finns också alla minnen.

Även det hade gamla Muazena berättat för Sofia och Maria när de ännu var mycket små. Genom att se in i elden kan man locka fram minnen som man kanske tror att man för alltid har glömt.

Sofia tänkte ofta på Muazena. Men Muazena fanns inte längre. Lika lite som Maria. När Sofia tänkte på Muazena tänkte hon tillbaka till den tiden, då de ännu inte hade tvingats ut på flykt. Det var före den långa färden, innan de slagit sig ner för att bo

här vid floden. Det hade varit den goda tiden, när hon knappast vetat vad smärta var. Eller sorg. Eller hunger. Eller det värsta av allt: ensamhet.

Den gången hade de levt där de alltid hade levt. Det Sofia mest av allt kunde minnas var byn där alla hyddor var runda med konstfärdigt flätade tak av palmblad. Där hade hon en gång blivit född, liksom Maria och Alfredo. Och hennes far, Hapakatanda, hade lyft henne högt mot himlen och låtit henne hälsa på solen. Hon hade suttit fastknuten på sin mors rygg, Lydia, som den gången var den vackraste och starkaste kvinnan i hela byn.

Sofia hade suttit på hennes rygg när hon framåtböjd hackade i den torra jorden. Hon hörde alltid musik i sitt inre när hon tänkte på den tiden. Trummorna och den entoniga melodin från en timbila. I sin kropp bevarade Sofia fortfarande ekot av den gungande rörelsen när hennes mor dansade med de andra kvinnorna. Hon kunde inte minnas att hon någonsin varit hungrig då. Eller rädd. Det hade varit den lyckliga tiden.

Också om det hade Muazena berättat.

Hon hade talat om paradiset. Och hon hade sagt att lyckan finns bara där vi förstår att vi har varit, när vi har förlorat den.

Sen hade det hänt, det som hon efteråt alltid hade försökt glömma. Men minnet var som ett ärr i huden, som aldrig gick bort.

Det var natt.

Ingen måne, inga stjärnor.

Plötsligt exploderade hela hennes liv. Ett skarpt vitt sken fyllde hyddan, sen kom det en serie kraftiga smällar. I sitt minne, det hon helst av allt i sitt liv ville glömma, hade hon sett förvridna människoansikten i det skarpa eldsljuset. Det var människor men de liknade monster, och hon hade genast förstått att de hade kommit för att döda henne och alla de andra i byn.

Det var banditerna.

De hade smugit sig fram till byn i skydd av nattens mörker och de hade bränt hyddorna och dödat människorna. Någonstans i detta fasansfulla kaos av brand och död, av blodiga kroppar, av skrik och rop, hade hennes far, Hapakatanda, försökt gömma henne och Maria. Men han hade träffats av ett hugg från en stor kniv, eller kanske det var en yxa, och han hade fallit och hon hade blivit liggande under honom tillsammans med Maria.

Sen var det mycket tyst. Då hade hon förstått vad som menades med Dödens Tystnad. Men hennes far hade in i döden lyckats med det han hade velat: att skydda henne och Maria från knivarna och yxorna och gevären.

På morgonen när solen återvände hade de vågat krypa fram. Deras far var död och de hade gråtit mycket. Muazena var också död, hon låg framstupa över

den falnade elden. Men Lydia fanns inte där, inte heller Alfredo. Varken Sofia eller Maria vågade ropa och de grät ljudlöst medan de kröp fram ur hyddan. De gick genom byn. Överallt låg det döda människor, alla de kände och var släkt med, människor som de hade lekt med, arbetat med, skrattat med. Monstren som kommit under natten hade burit med sig Dödens Tystnad, de hade förvandlat byn till en kyrkogård. Överallt låg det döda människor i förvridna ställningar, till och med hundarna hade de dödat. Några hade fått armar och ben avhuggna, någon också sitt huvud.

De gick genom den döda byn, genom Dödens Tystnad, tills de nådde den sista av de nerbrunna hyddorna.

Sofia hade tänkt att Lydia måste finnas någonstans, liksom Alfredo. Alla kunde inte vara döda. Det kunde inte vara så att hon och Maria var ensamma kvar. Det var det som Muazena hade berättat om, den största fasa som kunde drabba en människa, att bli den sista människan på jorden.

Jag vill inte vara den sista människan, hade hon tänkt bakom sin ljudlösa gråt. Om något också händer Maria så blir jag ensam kvar.

Lydia hade funnits där. I utkanten av byn, gömda i ett snår fann hon och Maria dem. Alfredo levde också. Det var Lydia, Alfredo och två andra kvinnor och tre barn. Sofia och Maria kunde inte ropa ut sin glädje, banditerna kunde finnas i närheten och höra dem.

De grep bara fatt i varandra och låg gömda hela

dagen i snåren, utan vatten, utan mat och väntade på att det åter skulle bli mörkt.

Sen hade de flytt. Första natten gick de genom de rivande snåren, så långt de orkade. Efter det hade de vågat färdas också om dagen. Eftersom de inte visste vart de skulle ta vägen gick de bara rakt fram, rakt ut i det torra landskapet, bort mot de höga bergen som skymtade vid horisonten. Sofia kunde minnas sin hunger. Men törsten hade plågat henne ännu mer.

Den tredje dagen blev Lydia osams med de andra kvinnorna om åt vilket håll de skulle färdas. De skildes åt och Lydia och Sofia, Maria och Alfredo fortsatte mot bergen medan de andra kvinnorna vek av åt ett annat håll.

De fortsatte att gå och de vände sig aldrig om.

Nånstans på vägen mot det okända mötte de en gammal kvinna. Hon var mycket fattig, hennes kläder hängde i trasor och benen var såriga och svullna. Sofia tänkte på henne som lika gammal som Muazena. Hon stod plötsligt bara framför dem, och när mamma Lydia talade med henne kunde de förstå varandra eftersom deras språk liknade varandra. Lydia berättade vad som hade hänt.

– Det var banditerna, sa hon. De kom om natten och de dödade min man.

– Vem mer? frågade den gamla kvinnan. Banditerna är odjur och de dödar aldrig bara en. De dödar så många de kommer åt.

– De dödade alla i byn, svarade Lydia.

– Och hundarna, sa Sofia. De dödade också alla våra hundar.

Den gamla kvinnan började vagga med kroppen, kasta med huvudet och utstöta klagande rop. Lydia gjorde detsamma, sen också Sofia, Maria och Alfredo. De vaggade med kropparna och nu vågade de gråta och skrika ut sin sorg och sin smärta så att det hördes.

Sen fortsatte de att gå mot bergen. Den gamla kvinnan följde dem och hon delade med sig av kött från en död fågel. I en nästan helt uttorkad flodfåra fann de vatten att dricka.

På nätterna sov de vid eldar under mäktiga baobabträd. Och det var då Sofia väckte Maria när hon hörde lejonen ryta i mörkret.

Den gamla kvinnan hade aldrig sagt sitt namn. Men hon hade ett vänligt leende trots att hon alldeles saknade tänder.

I Sofias drömmar hade monstren återkommit. När ett av odjuren åter höjde en yxa över hennes far vaknade hon. Lydia sov hoprullad med Alfredo tätt intill sin kropp. Den gamla kvinnan sov vid elden som nu bara var svaga glöder. Maria låg på hennes andra sida. Sofia tänkte att det kanske var Muazenas ande som gick igen i den gamla kvinnan som aldrig sa sitt namn.

I den tidiga gryningen fortsatte de sin vandring mot bergen som fortfarande tycktes vara lika avlägsna.

Plötsligt tyckte Sofia att hon hörde hur mamma Lydia frågade den gamla namnlösa kvinnan om staden.

– Jag har aldrig varit där, svarade den gamla.

– Är det långt dit? frågade Lydia.

– Staden ligger långt borta, för att såna som du och jag och dina barn inte ska kunna komma dit.

Mina ben är gamla och såriga, dina barns är alldeles för korta och unga. Ingen av oss har ben som är gjorda för att gå ända till staden.

Lydia frågade inte något mer. De fortsatte under tystnad. Hettan var mycket stark. De försökte skydda sig från solen genom att vira delar av sina capulanor runt huvudena. I ett smutsigt plastkärl hade den gamla kvinnan ännu lite vatten.

Men när eftermiddagen redan var långt framskriden såg de fortfarande inga spår av träd som stod i dungar, ett tecken på att det fanns ett vattendrag i närheten.

Just i den korta skymningstimmen stannade den gamla kvinnan plötsligt och satte sig mödosamt ner på den torra jorden.

– Hit kom jag, sa hon efter en stunds tystnad. Och nu har jag gått färdigt.

Lydia sa åt Sofia och Maria att samla ihop bränsle till en eld.

– Här finns ju inget träd, sa Sofia. Var ska vi sova?

– Gör som jag säger, svarade Lydia och lät trött på rösten. Vi stannar här i natt.

Sofia ville fråga mer. Vem skulle skydda dem mot rovdjuren? Vad skulle hända om elden slocknade

och det inte fanns en trädande som vakade över dem? Men hon vågade inte fråga mer. Hon hade hört på mamma Lydias röst att hon inte hade fler svar just nu.

Tillsammans med Maria och Alfredo samlade hon ihop torkat gräs och träpinnar. Sofia höll sig hela tiden i närheten av Alfredo. Det kunde finnas ormar och han var ännu så liten att han inte hade vett att vara rädd när han borde vara det.

De tände elden och Sofia såg att den gamla kvinnan satt orörlig, med öppna ögon.

– Ska hon inte äta någonting? frågade Sofia när de åt det sista av det torkade köttet.

– Hon är inte hungrig, svarade Lydia.

– Ska hon inte sova? frågade Sofia med låg röst när de hade kurat ihop sig vid elden.

– Hon sover redan, svarade Lydia. Fråga inte mer nu. Sov.

Dagen därpå, i gryningen, när Sofia vaknade, satt den gamla kvinnan kvar i samma ställning.

Hennes kropp var alldeles stel. Sofia förstod att också hon nu var död.

Hon rörde vid Lydia som genast vaknade.

– Hon är död, sa Sofia.

Lydia reste sig och gick fram till den gamla. Hon såg på henne utan att säga någonting. Sen väckte hon Maria och Alfredo och sa åt Sofia att ta med den gamla kvinnans plastkärl.

När de redan hade gått ett långt stycke vände sig Sofia om. Som en avlägsen skugga skymtade hon

den gamla kvinnan. Kanske hade hon redan förvandlats till en av de förvridna, döda trädrötterna som låg utslängda på den röda och torra jorden.

Sofia hade många frågor. Hon undrade varför hon hade tvingats in i denna värld av bara döda.

Bara jag når fram till de höga bergen, tänkte hon. Där bortom måste de levande människorna finnas.

De vandrade länge, i många dagar.

Sofia tänkte senare att det hade varit som en dröm. Kanske det var så, att man kunde färdas i sina drömmar? Kanske man kunde klättra över berg och vada i halvt uttorkade flodfåror utan att man vaknade?

Men om nätterna återkom de förvridna ansiktena. Monstren lutade sig över henne och hon vaknade med ett ryck. Då vek monstren undan. Men de fanns hela tiden i hennes närhet, det visste hon. De såg henne utan att hon kunde se dem.

De vandrade länge, i många dagar.

Sofia frågade Lydia vart de var på väg.

– Bort, svarade Lydia. Bort från dem som dödade Hapakatanda och dina syskon.

Sofia försökte tänka att detta som Lydia kallade Borta var en plats, kanske en by, som redan fanns någonstans och väntade på dem. Men hon kunde också tänka att hon som inte längre blev buren på sin mors rygg inte hade lov att vara barnslig. Borta var borta, ingenstans.

En dag såg Sofia för första gången havet.

De hade kommit upp på en kulle, det var sent på eftermiddagen och Sofias fötter var svullna och såriga.

Då såg hon för första gången havet. En flod utan strand på bortomsidan. Ett turkosskimrande vatten som inga broar kunde leda över.

Trots att Sofia aldrig tidigare hade sett havet fick hon genast en känsla av att hon hade kommit hem. Det var som om det trots allt fanns något välkänt även i det okända. Kanske var det så att hon nu hade upptäckt en av de hemligheter som Muazena hade talat med henne om, en av eldens hemligheter. Kanske var det så att alla människor som jagades bort från sina hem av banditer eller monster hade ett annat rike som väntade på dem? Det gällde bara att inte sätta sig ner som den gamla kvinnan hade gjort. Just när de sista krafterna lämnade en människa skulle hon vara framme vid det hem hon inte visste att hon hade.

De fortsatte tills de nådde stranden. Sanden var annorlunda, mjukare under fötterna. Lydia sjönk ner i skuggan under ett träd vid strandkanten. Tillsammans sprang Sofia och Maria ner till vattnet. När de smakade på det var det salt. De vadade ut tills de hörde att Lydia ropade åt dem att vara försiktiga.

Efteråt frågade Sofia om de nu hade kommit fram. Lydia skakade på huvudet.

– Hur skulle vi kunna leva här? frågade hon. Hur

skulle vi kunna få något att växa i sand? Hur skulle vi kunna plantera i havet? Vi måste fortsätta.

Sofia glömde aldrig havet. När de dagen efter fortsatte sin vandring och åter gick inåt land vände hon sig ofta om för att se det skimrande vattnet som inte tycktes ha någon ände.

Efter lång tid kom de fram till en by där Lydias man Hapakatanda hade avlägsna släktingar. Av byns ledare, en gammal man som nästan var helt blind, fick de besked om att de kunde stanna. De byggde en liten hydda av strå och lera i utkanten av byn och på mornarna gick Lydia och Sofia och Maria med de andra kvinnorna för att arbeta ute på fälten.

Men en dag kom en man springande och berättade att en grannby natten innan hade blivit överfallen av banditerna.

Samma eftermiddag flydde alla från byn och de tog bara med sig sina getter. I över en månad gömde de sig i ständig rädsla för att banditerna skulle hitta dem. De hade nästan ingenting att äta och de överlevde på rötter, ödlor och råttor som de lyckades fånga.

Under den tiden var Alfredo mycket sjuk. Sofia trodde att också han skulle dö. När ett barn började skaka av kyla, trots att solen var mycket het, visste hon att döden hade blåst in sin farliga andedräkt genom hans näsborrar. Men Alfredo blev frisk igen. När byborna hade bestämt sig för att återvända till den gamla byn sa Lydia att de inte skulle följa med, de skulle fortsätta sin vandring.

– Vart är vi på väg? frågade Sofia.

– Där banditerna inte finns.

– Var är det?

– Jag vet inte. Fråga inte så mycket.

Hela denna tid var Sofia rädd för att hennes mamma skulle göra som den gamla kvinnan hade gjort. Sätta sig ner på marken och stelna till en trädrot. Då skulle Sofia vara ensam med Maria och Alfredo och hon skulle inte veta var de skulle hitta ett hem. Varje kväll när de slog läger brukade Sofia i smyg se på sin mor. Skulle hon sätta sig ner och stelna?

Sofia tänkte att hon var omgiven av rädsla. Banditerna fanns både bakom henne och framför henne. Att Lydia en eftermiddag inte hade satt sig ner och stelnat betydde bara att Sofia var rädd för att det istället skulle ske dagen efter.

Men det skedde aldrig.

En dag tog också den långa vandringen slut.

De kom till en by där det bara bodde människor som hade flytt från banditerna. De talade olika språk. En vit man som var präst såg på dem med sorgset ansikte. Med hjälp av en man i byn som talade samma språk som hon kunde Lydia förklara varifrån de hade flytt. Hon berättade om natten när banditerna kom för att plundra, bränna och döda.

– Också hundarna, sa Sofia. De dödade också våra hundar.

De byggde för andra gången en hydda av strå och lera på en sluttning. Där nedanför ringlade en flod.

Första kvällen när de åter kunde sova under ett tak låg Sofia och såg ut i mörkret. Hon märkte att Maria som låg bredvid henne inte heller hade somnat.

– Här ska vi bo, viskade Sofia.

– Varför kommer inte banditerna hit? frågade Maria.

– Dom kanske inte hittar hit, svarade Sofia. Tänk så många dagar vi har gått. Våra fötter är svullna och fulla av sår.

– Banditerna kanske har skor, sa Maria, och Sofia kunde höra att hon var rädd.

– Jag tror inte monster har skor, sa Sofia. Vi ska bo här. Ingenting kommer att hända.

Maria kröp tätare intill Sofia.

Hon kände värmen från Marias kropp, hur den trängde in i henne.

Här ska vi leva, tänkte hon. Men min far Hapakatanda får jag aldrig se igen. Eller alla de andra som var mina vänner, min familj. Inte heller hundarna får jag se igen.

Plötsligt märkte hon att hon grät. Det var som om hon först nu vågade känna all den sorg hon bar inom sig. Om all den sorg hon kände las i en korg, som hon skulle bära på huvudet, skulle hon falla ihop. En så tung korg var hon för liten att bära.

Ändå visste hon att hon var tvungen att göra det.

Den skulle alltid finnas där, sorgkorgen. I hela hennes liv.

Till sist somnade hon och drömde om Muazena och eldens hemligheter.

– Vi har kommit fram, viskade hon till Muazena

i drömmen. Vi har kommit fram och vi lever fortfarande. Och jag har sett havet.

Nästa dag vaknade Sofia mycket tidigt. Men Lydia var naturligtvis redan uppe. När Sofia kom ut ur hyddan och gnuggade sömnen ur ögonen satt Lydia på huk och gjorde upp eld. Hon såg på Sofia och log.

Sofia tänkte att det var mycket länge sen hon hade sett Lydia le. Det fyllde henne med en stor glädje. Hon visste nu att den långa vandringen var över. De hade äntligen kommit fram.

Här skulle de börja leva igen.

”Eldens hemlighet är en rakt igenom lysande roman.”

– Helsingborgs Dagblad

Sofia springer i natten. Hon är rädd. Vad är det som jagar henne? Ett odjur som inte ens har ögon?

Hon måste gömma sig, vika av från den stig hon känner så väl. Hon gör ett hopp som hon sett antiloperna göra.

Och då vet hon.

Det var just det odjuret ville. Att hon skulle lämna stigen. Det farligaste av allt! Nedgrävda i jorden finns beväpnade soldater som ingen kan se. Som bara väntar på att en fot ska trampa på dem.

Sofia trampade på en mina som låg nedgrävd i marken utanför hennes by i Moçambique. Sofia finns i verkligheten. Hon överlevde.

PRISGRUPP

Omslag: Jonas Lindén Bild: Depositphotos

POCKETSTANDARD