Myran är världens ovanligaste myra, för han är ingen myra.
Myran är en människa och heter Morgan Andersson, men det är det bara tandläkaren och okända personer som säger. Alla andra säger Myran. Till och med fröken i skolan.
I klassen är Myran mittemellanlång. Arvid och
Henny är längre såklart och Eva och Melker kortare.
Fast allihop är sex år. Felicia har både större fötter och längre hår. Det går hela vägen till rumpan. Myrans räcker bara nedanför hjärnan och fram i ögonen. Ibland tycker pappa att de borde klippa Myrans lugg så att han ser lite bättre.
– Visst borde vi, svarar mamma då.
Det betyder att hon inte håller med pappa och så är
det ofta. Myran gillar inte när mamma och pappa tjafsar och är osams. Men han är glad att mamma inte vill klippa i hans hår. Då skulle det bli mindre kvar av honom
och Myran vill bli mer. Större. Gärna störst. Och bättre.
Gärna bäst. På fotboll, springning eller på att rita slott.
Helst på allt.
– Livet är inte en tävling, brukar mamma säga när
Myran pratar om att vara bäst.
Det är knasigt sagt. Hur skulle livet kunna vara en tävling? Vem ska man passa och var gör man mål?
Henny vinkar och ser glad ut. Hon står vid flaggstången när Myran och pappa kommer in på skolgården. Det gör hon varje morgon för hennes mamma och pappa gillar att komma i tid.
–
Vill du känna på tanden? frågar hon och gapar.
Det vill Myran, men först måste han krama pappa och lova att inte tappa bort fingervantarna, och sedan vill pappa kramas en gång till.
Vick, vick vickar den lösa tanden. Myran petar med fingret i Hennys mun. Det är spännande och lite orättvist. Myran och Henny är exakt lika gamla, till och med födda samma dag. Ändå är det bara Henny som har en lös tand.
– Men jag kan knäppa med fingrarna, säger Myran.
För det kan han.
I klassrummet sitter Myran och Henny bredvid varandra, fast just den här dagen ska hela klassen vara ute på skolgården.
– Vi ska leta vårtecken!
Fröken ser ut som om det är det roligaste som finns.
Gummistövlar, mössa, inte borttappade fingervantar, jacka och överdragsbyxor.
Varför sa inte fröken att de skulle gå ut innan alla klädde av sig?
– Onödigt, tycker Myran.
– Superonödigt, tycker Henny och struntar i vantarna.
Det är så det är när man är bästisar. Då tycker man ofta lika. I alla fall när man är sams.
– Fågel, fisk och mittemellan! kvittrar fröken. Leta högt och lågt och rapportera alla vårtecken ni hittar!
Klassen rusar runt på skolgården. Det känns som en tävling.
– En rutten snögubbe-morot! hojtar Omar.
– En ölburk, viskar Sara som ofta är blyg.
– Ett gammalt blad! skriker Torsten.
– Ett nytt blad! kraxar Eva som är förkyld.
– Ett moln!
– En sten!
– Ett ben!
– Mitt ben!
Det blir dragkamp om benet som kanske tillhört en död fågel.
– En fryst hundbajs!
Arvid viftar med något brunt på en pinne.
– Uuäää, gnäller Melker som tycker att det mesta är äckligt.
Henny drar fröken i jackan.
– Kolla mitt vårtecken!
Hon pekar på Myran.
– En vår-MYRA!
Fröken skrattar, men det gör inte Felicia.
– Fusk! skriker hon och ser vrålarg ut. Det ska vara riktiga vårtecken!
– Jag är riktig, säger Myran.
– Bor du i en hög med barr?
Felicia börjar nästan brinna, så argröd är hon i ansiktet. Hon vill att alla alltid ska följa reglerna. Och reglerna ska helst hon bestämma. Det är därför ingen smart person vill leka med henne.
Vid planket bakom gympasalen hittar Henny en snigel med randigt skal och i rabatten finns tre vita blommor som kallas snödroppar.
– Jag såg dom först!
Felicia börjar springa mot fröken. Tur att Myran och Henny springer snabbare.
Oj oj oj. Snödroppar är
VERKLIGEN vårtecken!
Fröken myser och Myran och Henny gör high five. – Jag har ett eget marsvin som heter Snövit!
Felicia ser mallig ut.
– Du kan få komma
och klappa, säger hon sedan. Fast bara till Henny.
Vem bryr sig, tänker
Myran som inte gillar små djur som bajsar över allt. Han gillar katter och har önskat sig en i minst två år.
Jättesupermycket har han önskat sig en katt. En alldeles egen med mjuk päls och fuktig nos. Men mamma är allergisk så det går tyvärr inte.
– Kolla mig!
Henny hoppar bombhårt i en stor brun vattenpöl så att vattnet skvätter som rinnigt bajs.
– Mig då!
Myran snurrar som en virvel i bajsvattnet. Melker ser alldeles förskräckt ut, men han kan inte ens vissla så Myran och Henny bryr sig inte. De hoppar och hoppar tills alla ytterkläder är blöta och måste hänga i torkskåpet resten av dagen.
På en gren hänger en borttappad fingervante och drippdroppar vatten.
– Är inte det din gamla? undrar Henny och det är det.
Myran stoppar vanten i fickan och tänker att nu blir pappa glad och fickan blöt.
Sedan ringer skolklockan och då är det rast. Det betyder att lektionen är slut och att barnen får leka hur de vill medan fröken dricker kaffe. Äntligen. Ungefär så är det att gå i skolan.
– Från vilket land kommer pasta carbonara? frågar pappa.
– Italien! skriker Myran innan mamma ens hinner öppna munnen.
– Gulaschsoppa då?
– Ungern!
Det är också rätt.
Myrans pappa är galen i mat. Det är nästan det enda han tänker på när han är vaken. Bredvid pappas säng ligger en tjock bok om hur man kokar buljong. Ibland när Myran vill ha riktigt tråkigt bläddrar han i den för där finns inga bilder.
– Hamburgare?
Myran svarar med mat i munnen.
– USA såklart.
– Smörrebröd?
– Holland.
– Nej.
– Argentina?
Pappa skakar på huvudet.
– Polen?
– Det ligger ganska nära Sverige, säger pappa som ledtråd.
Myran hoppar upp på stolen.
– Indien, skriker han. Indien! Indien!
– Smörrebröd kommer från Danmark, avbryter mamma. Och sitt ner och ät.
– JAG skulle ju gissa!
Myran blänger på mamma. Att gissa mat är hans och pappas lek.
– Kom igen. Jag ville bara vara med. Mamma ser snäll ut, men det hjälper inte.
– Jag ville ändå inte vinna, muttrar Myran och pillar i sig en bit pasta. Eller om det är carbonara.
Efter maten kollar Myran på tv. En tecknad hund springer runt, runt och skriker på skånska. Myran vet att hunden pratar skånska eftersom pappa också gör det när han är vaken. Men nu sover han i soffan, trots att klockan inte ens är sju.
– Myran, kom!
Mamma är i köket. Hon står vid fönstret och spanar ut. Myran ställer sig på kökspallen så att han också kan se. På andra sidan gatan kommer två gubbar ut från en lastbil. De bär på en röd soffa. I soffan sitter en kille och käkar chips direkt ur påsen. Han vinkar till Myran när soffan guppar förbi fönstret.
– Det är dom nya grannarna.
Mamma vinkar tillbaka och berättar att de ska bo i den tomma lägenheten ovanpå.
Hela kvällen hörs slammer i porten och tunga steg i trapphuset. Mamma har redan varit ute och sagt ”Hej” och ”Välkomna” och ”Vad kul med fler barn i trappen”. Men Myran har inte haft tid. Han har ritat på en
teckning som han ska visa Henny och den är ganska komplicerad.
Diego heter i alla fall killen som satt i soffan, berättar mamma. Han är sju år, så nästan lika gammal som Myran.
Inte alls lika gammal, tänker Myran. Äldre. Och längre. Undrar om han kan knäppa med fingrarna?
Efter en stund vaknar pappa av allt slammer och går ut för att hälsa på Diego och hans mamma och storebror.
Det är de tre som flyttar in.
– Var är pappan? undrar Myran.
– Vet inte, svarar pappa. Du får väl fråga.
Men det går ju inte nu när Myran har så mycket att göra. Myran koncentrerar sig på teckningen som är ett rätt coolt slott med vingar och vapen. Fast ibland, eller ganska ofta, går han till diskbänken och vässar den svarta pennan. Då passar han på att spana ut genom fönstret. En gång ser han storebrorsan som är så lång att han måste vara tonåring. En annan gång är det
mamman som går förbi med knallröd mun och en krukväxt i famnen. På trettiofemte pennvässet får Myran
äntligen syn på Diego. Han rusar förbi köksfönstret med en gosedjurspanda på huvudet.
– Vilken knasboll, skrattar mamma.
Och trots att Myran egentligen inte har tid skrattar han också. För det ser ganska kul ut.
Myran heter egentligen Morgan Andersson, men det är det bara tandläkaren och okända personer som säger.
Alla andra säger Myran.
I de tre berättelserna om Myran möter vi också
Bästis-Henny och grannen Diego som är full av bra och dåliga nyheter. Och förstås mamma och pappa som bråkar på engelska för att Myran inte ska förstå att de kanske vill skiljas.
Varmt, inkännande och charmigt om livet i lågstadiet och varannanveckasliv. Om sniglar, gåtor och hemligheter.
Om att vara allergisk mot bråk och om att det mesta
faktiskt ordnar sig till slut. Som Diego säger: ”Allt är inte omöjligt.”
I den här samlingsvolymen ingår de tre böckerna om Myran En Myras liv
Myran och gåtorna och Hemliga Myran
