ALEX KHOURIE
ALEX KHOURIE
DEL 1 Skulden
Wilmer
Allt började med moppen. Ja, Gilera Stalkern. Mattsvart. Sprucken framlykta, slarvigt hopplåstrad med några remsor silvertejp.
Det var en typisk bondmoppe. Upptrimmad, med ett avgasrör som spottade ur sig rök. En skrothög, helt ärligt. Knappt värd sin vikt i plåt. Ändå hade jag känt mig för nöjd när grabbarna bett mig hålla uppsikt över den. Bara stå bredvid den.
Chillad, så där halvavslappnad, så att de kunde lägga sina beställningar i fred.
Det var tidig april och snön föll i tunga sjok över Orminge. Folkans fritidsgård skulle öppna först om en timme. Polarna, hemma. Ändå hade jag skyndat hit direkt efter skolan. Bara gått runt. Förbi thaien. Frisören. Helt planlöst. Med en hundring på kortet, elva procent på telefonen och en urladdad powerbank i fickan.
Mest för att fördriva tiden. Men också för att slippa mammas tjat.
Doften av stekos och upptinade fryspucksburgare fick min mage att jämra sig. Jag såg in genom den immiga rutan.
Grabbarna som skämtade med gatuköksföreståndaren. Kocken som slevade upp isbergssallad och rödlök i matlådorna. Adems raka hållning. Filips krumma figur. Sedlar som bytte ägare under en flackande lysrörsbelysning.
Adem och Filip var allas favoritsamtalsämne. Två grabbar som gått raka vägen från Björknässkolan till gatan. Troligtvis stenkriminella (vad visste jag om det?), men de hade alltid varit schysta mot oss yngre. Bjudit på grillen. Köpt ut snus. Backat upp när de blivit bråk med snorungarna från Tollare.
Vi var inte nära. Tänk bekanta. Ett handslag på Coop. En nick på parkeringen. Ungefär så såg vår relation ut. För grabbarna var äldre. Tillhörde brorsans generation. Arton–nittonåringarna som gått på Björknässkolan före oss. Kommit ut på praktik men hoppat av någonstans längs vägen. Nu sa ryktet att de stal moppar. Gjorde inbrott. Selma Andersson hade till och med hört att de huggit en kille i halsen.
Jag brydde mig inte om det skitsnacket. För mig var de förebilder. Bra killar.
Jag rätade på mig, blåste på händerna för att värma dem. En polissiren ljöd bortifrån Värmdövägen. Mörkret sänkte sig över Nacka.
Jag sneglade på moppen. Tog ett steg mot den och drog i handbromsen lite på test. Kände på gasen. Hur följsam den var. Tryckte ner mopeden från stödet men drog snabbt upp den igen.
Där inne såg jag hur Adem och Filip packade ihop sina matlådor. Skakade hand med gatuköksföreståndaren. Snön yrde om dem när de kom ut. Filip var lång. Säkert två meter,
med framåtböjd gång. Glest, blont skägg och magra kinder.
Adem, den ständiga följeslagaren. Kort men bredaxlad. Gulblek hy och en trimmad pennstrecksmustasch.
”Brorsan.” Filip log sitt varggrin. ”Tack för att du höll vakt. Stabil shuno, walla.”
Jag log, kände hur kinderna blev varma.
”Ingen orsak”, sa jag. ”Bara glad att få hjälpa till.”
”En Stalker är inte billig”, sa Filip. ”Det finns många horungar där ute. Folk som tar sig friheter. Men med dig, mannen, ingen vågade på oss.”
”Ey, du. Wilmer.” Adem drog upp huvan över kepsen. ”Vill du köra? Bara ta ett varv runt centrum?”
”Nu?” Jag såg mig om.
Adem skrattade så att ett moln av kondens steg från munnen. La ifrån sig påsen med matlådorna på marken och grep tag om styret. Tryckte ner mopeden från stödet.
”När annars? Det är bara vi, brorsan.”
”Men jag har inget moppekörkort”, sa jag. ”Jag har aldrig ens testat.”
”Det är chill. Drifta över isen, ba. Tvärenkelt. Kolla.”
Adem satte sig tillrätta med ena foten vilande mot asfalten.
”Så här gasar du. Sen släpper du.” Han slöt fingrarna om gasen. Drog så att motorn gick upp i varv. ”Det är enkelt, ju.” Han knyckte med nacken. ”Så vad säger du? En tur runt centrum, eller?”
”Tack, men kanske en annan gång”, sa jag. ”För halt, ju.”
”Det är ingen fara.” Adems tonfall var mer otåligt än uppmuntrande. ”Det är grusat. Ingen säger att du ska åka ut över
en sjö eller så. Det är bara att hålla dig till … vad heter det?
Gångvägen, brorsan. Håll dig till gångvägen.”
Snön singlade ner runt oss. Gatorna låg blankhala. Jag förstod att det var riskabelt. Nej, stryk det – korkat. Ändå … ja.
Vad ska man säga?
”Okej då”, sa jag. ”Jag kan testa.”
Adem log. Klev av sätet. Gjorde en gest, typ ”slå dig ner”.
Jag nickade. Gick fram mot moppen med rak rygg. Försökte se självsäker ut, men det var bara teater. I bröstkorgen hamrade hjärtslagen.
Jag kastade upp benet över sätet som jag sett de äldre göra. Försökte hålla balansen med hjälp av tårna. Fossingarna uppfällda som en ballerinabög.
Mopeden var tung. Säkert hundra kilo. Jag? Runt hälften. Ändå provdrog jag i gasen. Hörde avgasröret smattra. Ett dovt brummande från djupt under kåpan.
”Ge den lite fart”, sa Adem. ”Dra i gasen och följ centrumbyggnaden. Gångvägen, brakkam. Du klarar det.”
Jag nickade. Gasade lätt och kände hur däcken rörde på sig.
”Bravo”, sa Adem. ”Och upp med benen. Annars kommer du ingenstans.”
Jag lyfte upp fötterna till fotplattan. Gasade igen. Mopeden rusade framåt. Och helvete, vad snabbt det gick.
Jag passerade krönet vid slutet av centrumbyggnaden. Drog i handbromsen. Lutade mig åt höger så att mopeden följde kroppen. Det här var inte så annorlunda mot att cykla. Samma mekanismer. Det gällde bara att ta kurvorna med kroppsvikten och gasa lagom.
En sträcka som skulle tagit en, två minuter till fots blåste jag förbi på ett par sekunder.
Jag åkte bort mot parken med sina frusna träd. Styrde in på gångvägen vid grillplatsen. Körde på i trygga 20 kilometer i timmen när jag fick syn på två svartklädda ungdomar. Med täckjackor. Buffar. Typiska centrumkillar som placerat sig mitt i vägen.
Jag körde ut mot vägkanten. Åkte förbi dem med en halvmeters avstånd. Ett par mandelformade ögon synade mig under en uppfälld kapuschong. Hastiga rörelser. Ett ben som for ut. Träffade mopeden vid tanklocket.
Jag skrek till. Försökte hålla styret upprätt. Men mopeden hade fått slir.
En fot i asfalten. Ett sista försök att dämpa fallet. Foten gled mot isen.
Jag föll.
”Bli klar?” Dawit granskade mig under tystnad. Sedan slungade han huvudet bakåt. Skrattet strömmade ur hans strupe. ”Det är aldrig över för såna som oss, brorsan.”
llt börjar med moppen. Den som Wilmer bara ska vakta en stund. Plötsligt står han i skuld och alla vet ju vad som händer då. Man måste betala, på ett eller annat sätt.
Petros har gjort rusher, varit i gängets centrum, fått en dom redan som femtonåring. Men det har han lagt bakom sig. Nu pluggar han till frisör och driver salong i källaren. Det är bara ett jobb kvar, en enda rush innan skulden är betald och han är fri.
När nätterna är som mörkast och Stockholm glöder av våld tvingas de båda möta konsekvenserna av sina val. Hur långt är de beredda att gå för att överleva? Och vad händer när skulden inte längre kan betalas med pengar?
Mina döda är en fristående roman av Alex Khourie, författaren bakom kritikerrosade Lillebror (2024) och Bror (2023), som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, Slangbellan och Adlibrispriset.