BLODLUST
BLODLUST
Mårten Melin
© Text: Mårten Melin 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsformgivning: Jonas Lindén
Omslagsfoton: iStock
Sättning: RPform, Richard Persson Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-75075-1
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Hyn var blek som krita, ögonen uppspärrade. Hans mun var öppen, och hörntänderna i överkäken spetsiga.
Och runt munnen … Han var alldeles blodig. Små, små hårstrån satt fast i blodet.
I famnen höll han en kanin. Den skakade av skräck.
Han utstötte ett grymtande ljud, och jag svär, det lät inte som en människa. Mer som ett djur. Det var ljusen han reagerade på, självklart undrade han vad de gjorde där.
Han tog ett steg mot dem, mot kistorna, mot oss.
Jag var så fruktansvärt rädd.
Min storebror Sebastian stod vid grillen och åt en burgare, det rann ketchup nerför hans haka som han torkade av med baksidan av handen.
Hans klasskompis Lucas nickade med munnen full av korv medan Sebastian knappt såg åt mitt håll. Jag gissade att det ändå var okej att stanna, och ställde mig kanske någon meter ifrån dem. Jag hade också gärna ätit en korv men hade inga pengar. Att Sebastian skulle köpa en till mig fanns inte på kartan.
”Kom igen”, sa Sebastian och spände ögonen i Lucas. ”Du har inte träffat en tjej på lovet.”
Lucas svalde snabbt vad han hade i munnen.
”Men det har jag!” sa han sedan. ”Hon heter Dalia.”
”Jaha?” sa Sebastian och såg frågande på honom.
”Vadå?”
”Meh!” sa Sebastian. ”Bildbevis!”
Lucas såg ner i marken och sparkade lite i gruset som låg där.
”Jag har inget”, sa han tyst. ”Hon ville inte bli fotograferad.”
”Ha!” sa Sebastian och skulle just säga något mer när Lucas plockade upp sin mobil och började fingra på den.
”Men jag har en teckning.”
”En teckning?” sa Sebastian och skrattade till. ”Vem har gjort den? Du, eller? Han ritar som en femåring.”
Det där sista sa han faktiskt till mig. Jag ville inte skratta så Lucas hörde det utan nöjde mig med att le. Sebastian såg ändå nöjd ut. Annars hade han nog kört iväg mig.
”Vi var på köpcentrumet och där satt en kille och ritade av folk”, förklarade Lucas. ”Det kostade ganska mycket men den här bilden gjorde han gratis.”
Han höll upp mobilen så både Sebastian och jag kunde se. Lucas hade fotograferat av en blyertsteckning som mycket riktigt föreställde en tjej. Den var fint gjord, nästan som ett foto. Tjejen hade mörkt, lockigt hår och hon log lite snett. Men ögonen … De riktigt borrade sig in i mina, jag hade svårt att sluta titta.
Jag rös till utan att veta varför. Lucas vände mobilen och tittade han med.
”Snygg, va?” sa han och jag visste inte om han menade teckningen eller tjejen.
Kanske menade han båda.
”Äh, det där kan ju vara vem som helst”, sa Sebastian.
”Du får väl se”, sa Lucas och la ner mobilen i fickan.
”Vad ska jag få se?”
Lucas rodnade och visste inte riktigt var han skulle titta.
”Hon ska flytta hit.”
Min storebror brast ut i skratt. Han trodde tydligen inte ett ord på vad Lucas sa.
Lucas tittade surt på honom.
Själv visste jag bara en sak: Det var något speciellt med den där tjejen. Det fattade jag trots att jag bara sett henne på bild. En tecknad bild, dessutom.
Jag hade svårt att somna den natten. När jag till slut gjorde det drömde jag om porträttet på Dalia. Fast nu var tjejen levande, hon skrattade och spände blicken i mig. Något glimtade till i ögonvrån, något rött som fyllde ögonen likt tårar. Men det var inte tårar, det var blod som började rinna nerför hennes kinder.
Så lösgjorde sig de blodiga ögonen från ansiktet och for i full fart mot mig.
Jag skrek rakt ut och vaknade alldeles kallsvettig.
Hade Lucas talat sanning? Fanns Dalia på riktigt – och skulle hon flytta hit? Jag visste inte riktigt varför, men jag var tvungen att få veta.
När jag såg honom gå hem själv från skolan ett par dagar senare tog jag mod till mig och sprang ikapp honom.
”Hej!” sa jag.
”Hej, Minou”, sa Lucas förvånat.
Han såg sig omkring utan att stanna, kanske för att kolla om Sebastian var med mig.
”Så, den där Dalia …”, började jag.
”Vad är det med henne?” sa Lucas.
”Är hon verkligen på väg hit?”
Lucas tittade på mig. Tyckte han att jag inte hade med det att göra? Det kunde han ju ha rätt i.
Så vände han blicken framåt igen.
”Hon sa det. Hennes föräldrar har köpt ett hus här.”
Han skrattade till.
”Du vet den där bilden jag visade?”
Jag nickade.
”Trehundra kostade det. Eftersom jag inte fick fota henne sa jag på skämt att killen i köpcentrumet kunde göra en teckning av henne istället. Jag trodde hon skulle säga nej till det också.”
Lucas spottade på marken.
”Till min förvåning sa hon ja! Jag hade inte trehundra, men hon tittade bara på killen och sa att vi kunde få den gratis. Alltså, hon frågade inte, hon bara sa så. Och vet du vad han gjorde?”
”Han sa ja?”
”Precis. Bara så där!”
”Men … varför gick han med på det?”
”Ingen aning. Kanske för att vi var ungdomar, och för att han inte hade någon annan kund just då.”
”Så var det nog”, sa jag. Sedan visste jag inte vad jag skulle säga. Att bara gå tyst var pinsamt. Så när vi gick förbi Coop sa jag att jag skulle in där. Lucas nickade och gick vidare.
Pappa skrattade bakom tidningen. Mamma hade sagt att det räckte att ha den digitalt men pappa vägrade. Han älskade sin papperstidning. Och han älskade att läsa högt för oss andra. Skrattet signalerade att det var dags.
”Hör här!” sa han. ”En varg syntes lämna ett godståg på stationen.”
Mamma brukade oftast bara humma till svar, men nu tittade hon på pappa.
”Här?”
”Visst!” sa pappa. ”Det är en intervju med en nattvakt som såg det. Och en bild på vagnen som vargen åkt i.”
Pappa höll upp tidningen så både jag och mamma kunde se. Det var en vanlig godsvagn, men en av skjutdörrarna hängde snett. Vakten var också med på bild, han pekade på förstörelsen.
”En varg som åker tåg!” skrattade pappa. ”Vad är det
frågan om? Är det En ding, ding värld eller?”
Jag fattade inte vad pappa menade, men skrattade jag också. Det kunde ju inte vara sant.
Men mamma skrattade inte.
”Varför skulle vakten ljuga?” sa hon.
”Han kanske hade druckit på jobbet och inbillat sig saker?” sa pappa.
”I så fall borde han väl vara tyst så ingen misstänkte att han druckit, som du gjorde nu när du läste artikeln?” sa mamma.
Pappa såg ut som om han skulle säga något, men så ryckte han bara på axlarna och läste vidare.
Jag tittade på den där bilden när pappa var klar med tidningen. Vargen hade alltså hoppat ut precis där skjutdörren hängde snett. Men kunde en varg verkligen förstöra en tung dörr så där? Det verkade helt osannolikt.
Samtidigt verkade hela historien knasig. Jag la ifrån mig tidningen och drack upp min choklad.
”Jag sticker ut i elljusspåret ett tag”, sa jag.
”Glöm inte valla”, sa pappa. ”Det har blivit kallare.”
Samma natt sov Lucas över hos oss. Mamma och pappa var hos morfar och hjälpte honom med en läcka i taket. De skulle vara tillbaka någon gång på söndag förmiddag.
Lucas och Sebastian glufsade i sig två pizzor var och åt jag vet inte hur många påsar ostbågar. De spelade minst till
klockan två, för då var jag på toa och såg att det fortfarande lyste genom dörrspringan till Sebastians rum.
Senare på natten vaknade jag av en smäll.
Jag klev upp och mötte en sömndrucken Sebastian i hallen.
”Vad var det?” frågade jag.
”Lät som ytterdörren”, sa Sebastian. ”Lucas ligger inte på madrassen.”
”Men hans skor står där”, sa jag och pekade på skostället.
”Han kan väl inte ha gått ut utan dem?”
Vi kollade igenom hela huset efter Lucas men hittade honom ingenstans.
”Han kanske har gått ut för att få lite frisk luft”, sa jag.
”Klockan fem på morgonen?” sa Sebastian. ”Barfota i snön?”
”Han kanske går i sömnen?”
”Lucas har sovit över här sedan han var fyra år”, sa Sebastian. ”Han har aldrig gått i sömnen förut.”
Han suckade.
”Det är nog bäst jag går ut och letar.”
Han började ta på sig sina skor. Jag sträckte mig efter mina.
”Vad gör du?” frågade Sebastian.
”Följer med.”
Sebastian sa inget. Men han var nog tacksam, för han log helt kort.
Det snöade lätt ute. Lucas tände lampan på sin mobil.
”Är inte det där fotspår?” sa jag och pekade.
Lucas lyste med mobilen i snön.
”Vi följer dem”, sa han.
Jag huttrade till, kanske för att det var kallt. Men också för att det här var helt galet. Lucas, barfota i snön? Borde han inte vakna av kylan om han nu gick i sömnen?
Spåren ledde in i dungen vid lekplatsen.
”Han kanske sitter och gungar”, sa Sebastian.
Det var nog ett försök att skämta, men tanken på en sovande Lucas som gungade fram och tillbaka gjorde mig ännu mer uppskrämd.
Då prasslade det till i buskarna. Det kändes som om mitt hjärta åkte upp i halsen.
”Va-vad var det?” viskade jag.
Sebastian hade också hört.
”Säkert bara en fågel”, viskade han tillbaka och riktade ljusskenet mot den närmsta busken.
Sedan skrek han. Och tappade mobilen med lampan riktad neråt.
Men jag hann se.
Den resta raggen. De blottade tänderna. Blodet kring munnen.
Men framförallt ögonen. Det var som om de trängde igenom allt.
Jag var för rädd för att springa. Sebastian stod också som fastfrusen. Det hade ändå inte varit någon idé att rusa iväg, en varg springer mycket snabbare än en människa.
För det var en varg som stod framför oss. Inte en hund, det var jag helt säker på.
Den morrade. Självklart tänkte jag direkt på vargen i tidningen. Var det här samma?
Sedan tänkte jag att den alldeles strax skulle kasta sig över oss. Döda oss.
Jag kunde inte slita blicken från den. Även om vargen utan mobilens sken nu bara syntes som en svart klump i mörkret, en skugga.
Så tycktes plötsligt skuggan upplösas, bli ett med mörkret runt omkring.
Jag kunde fortfarande höra morrandet, men till slut upphörde det också.
”Är den … är den kvar?” viskade brorsan efter något som kändes som en evighet men kanske inte var mer än några sekunder.
”Tror inte det”, viskade jag till svar medan tänderna klapprade.
Sebastian plockade upp mobilen, riktade ljuset mot platsen där vargen stått. Även om jag misstänkte att den inte var kvar fattade jag inte hur han vågade. Ljusskenet skakade eftersom hans hand darrade så.
”Den är borta”, sa Sebastian. ”Kom, vi går hitåt, ut på stora vägen.”
Han började småspringa men snubblade plötsligt till.
”Vad är det?” frågade jag.
”Det ligger någon här!” utbrast Sebastian. ”På marken.”
Han böjde sig ner.
”Det är Lucas!”
Hyn var blek som krita, ögonen uppspärrade.
Hans mun var öppen, och hörntänderna i överkäken spetsiga.
Och runt munnen … Han var alldeles blodig.
Minous brorsas kompis hittas avsvimmad utomhus mitt i natten. Han har förlorat mycket blod, men allt läkarna upptäcker är två små sår på hans hals. Samtidigt har Dalia dykt upp i staden. Dalia som både fascinerar och skrämmer Minou.
Det dröjer inte länge förrän Minou tvingas möta sina rädslor. Tillsammans med sin bror och bästa vän försöker hon stoppa det som hotar dem alla. Men hur besegrar man något som inte borde finnas?