ingen mans land kerstin lundberg hahn
5 berättelser
ingen mans land
5 berättelser
kerstin lundberg
hahn
Läs mer om Kerstin Lundberg Hahn
på rabensjogren.se
© Text: Kerstin Lundberg Hahn 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag och vinjettbild: Jonas Lindén Omslagsbilder: Shutterstock och iStock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025 isbn 978-91-29-75072-0
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Innehåll
Bara ett hologram
Pappa står vid ytterdörren och ropar:
– Skynda er, Max och Mingus! Klockan är kvart i!
Jag har redan jacka och skor på mig, men hittar inte mobilen.
– Farmor, ropar jag. Var är min mobil?
Farmors röst svarar direkt:
– Inne på toaletten, Max.
Pappa böjer sig ner och hjälper min lillebror med skorna. Jag springer till toan och hämtar mobilen.
– Tack, farmor! ropar jag.
Pappa reser sig upp och ger Mingus hans lilla ryggsäck.
Farmor kommer ut i hallen. Det är ännu tidig morgon och i dunklet syns det att hon är ett hologram för hon skimrar svagt.
– Skynda er nu så ni inte kommer för sent till skolan, säger hon och ler. Ska jag stänga av mig tills ni kommer hem?
Det sparar el.
– Ja, tack. Gör det, säger pappa.
Jag tar elbrädan under armen, och så går vi. Pappa smäller igen dörren och springer med Mingus mot förskolan. Jag hoppar på brädan och susar iväg åt andra hållet. Jag hinner inte höra klicket, men vet att farmor som vanligt låser efter oss.
Nu för tiden är det ju inget konstigt att man har ett hologram av sin farfar eller mormor, eller någon annan som har gått bort. I vår familj har vi alltså farmor. Hon hjälper oss med läxor, läser för oss och berättar hur livet var förr. Alltså innan regnen började, innan ledarna delade upp landet i zoner och införde poängsystem för att få flytta norrut. Hon säger att det hade blivit kaos utan det där systemet. Men jag gillar mest när hon bara berättar om soliga dagar.
Man trycker på styrpucken för att sätta igång hologrammet. Då flimrar det till i hörnet i vardagsrummet och så är hon där, i full 3D. Hon kan röra sig fritt i hela lägenheten.
Den riktiga farmor dog när min bror var nyfödd. Han minns henne inte alls. Men jag var nio då, så jag kommer ihåg hennes mjuka kinder. För pappa var det väl en sorts tröst att ha lite av farmor kvar. Han kan småprata med henne, precis som när hon levde. Hennes röst är inprogrammerad i en AI och den är tränad att uttrycka sig som hon. Men krama henne kan man inte. Hologram är bara som luft.
Mamma är inte lika förtjust i hologrammet. Hon pratar
nästan aldrig med farmor, men låter henne hjälpa mig och ta hand om Mingus.
Efter skolan skyndar jag mig hem. Linjebussen kör in under Vibo-områdets klimattak så man slipper bli blöt. Pappa brukar säga att vi har tur som får bo här. Sista biten från hållplatsen kör jag elbräda.
När jag har stängt dörren efter mig börjar dagens bästa stund. Jag har ett par härliga, fria timmar innan resten av familjen kommer hem. Först antagligen mamma som har hämtat Mingus och lite senare pappa. Men än dröjer det. Nu kan jag sitta och spela en stund, eller kanske programmera?
Det är tyst i lägenheten. Farmor slog ju av sig i morse och jag tänker inte sätta igång henne. Även om hon är snäll så stör hon med sina frågor: Hur var det i skolan idag? Kan jag hjälpa dig med något? Vad har du för läxor? Ska jag förklara ekvationerna eller förhöra dig på glosorna?
Jag sätter på datorn och klickar fram min egen hologramgubbe. Jag har gjort ett litet troll. Kroppen är klar. Jag har en 3D-modell på skärmen, som kan gå, hoppa och springa. Men för att få ut den i rummet behöver jag förstås en hologrampuck. De är dyra, men jag har önskat mig en i julklapp. Till dess kan jag fortsätta greja med programmeringen: ge honom en röst, programmera några specialare –hur han ska svänga med svansen till exempel, och koppla in
en AI-funktion förstås. Jag glömmer tid och rum när jag programmerar.
Plötsligt känner jag mig iakttagen. Jag snurrar runt på stolen och rycker till.
Farmor står i dörren.
– Hej Max, säger hon och ler.
– Men … skulle inte du vara avstängd? säger jag.
– Jo. Jag har varit avstängd hela dagen. Men nu är ju du hemma. Farmors lilla raring.
Hon kommer in och sätter sig på sängkanten. Eftersom hon är lite genomskinlig kan jag se tapetmönstret genom hennes kropp.
– Jaha, men ... jag håller på med en grej, säger jag. Och hur kan du sätta igång dig själv, förresten? Det brukar du inte.
– Nej, det stämmer, Max. Men med den senaste uppdateringen har jag fått lite nya funktioner.
Om det betyder att hon går igång när hon själv vill så gillar jag inte den nya funktionen. Jag känner mig övervakad.
Längre hinner jag inte tänka förrän jag hör ytterdörren öppnas.
– Hallå! Nu är vi hemma, ropar mamma.
Jag hör Mingus ryggsäck dunsa i golvet. Farmor reser sig och går ut i hallen. Jag vänder mig mot datorn igen.
När det är dags att äta en stund senare är pappa också hemma.
Han dukar medan mamma värmer maten. Mingus älskar panerade musslor. Han klättrar upp på stolen och börjar genast dippa bitarna i sås.
Farmor sätter sig vid bordsändan. Hon ler mot Mingus. – Åh, vad gott det ser ut, säger hon. Musslor är nyttigt.
Mamma har inte hunnit sätta sig än. Hon himlar med ögonen, sedan går hon snabbt bort till styrpucken och trycker på knappen. Farmor flimrar till och slocknar.
– Nej! protesterar Mingus. Jag vill att hon ska berätta en saga medan jag äter.
Pappa klappar honom på handen.
– Vi pratar istället, säger han. Hur har du haft det på förskolan idag, Mingus?
Mingus svarar inte utan proppar i sig en mussla till och tittar bort.
Pappa ser på mamma och hans blick ser ut att vilja säga: Kan vi inte ha farmor med vid bordet ändå?
– Hon äter ju ändå ingenting, muttrar mamma. Jag gillar inte att hon bara sitter där, som ett genomskinligt … spöke.
– Men Laura! säger pappa.
Mamma öser upp potatismos till sig och knackar av sleven med hårda rörelser.
– Alltså Pierre! säger hon. Hur länge ska vi ha kvar henne egentligen?
Mingus stirrar häpet på mamma.
– Det är min mor du talar om, säger pappa.
– Det är det faktiskt inte, säger mamma.
Mingus skjuter tallriken ifrån sig och rusar iväg. Pappa suckar och tar en tugga.
– Måste ni hålla på och bråka? säger jag.
Mamma lyssnar inte utan fortsätter argumentera.
– Vi har haft henne i … vad är det nu … fem år?
Hon viftar med gaffeln.
–”Hologrammet som lättar din sorg”, var det inte så de sa? Men efter så många år. Ärligt talat, nog räcker det nu?
– Hon hjälper ju barnen, försöker pappa.
Jag tänker tyst att jag inte behöver någon hjälp och att jag inte gillar att hologrammet har börjat slå på sig själv. Men jag säger inget. Jag vill varken ta mammas eller pappas parti.
– Men Pierre, suckar mamma. Mingus är nästan beroende av henne.
Jag reser mig från bordet.
– Tack för maten, muttrar jag och tar med mig tallriken till diskmaskinen.
Senare på kvällen fortsätter jag greja med trollet. Jag har gjort svansen kortare och öronen större. I rummet bredvid läser farmor en godnattsaga för Mingus. Allt som hörs från dem är ett svagt mummel.
Mamma och pappa sitter i vardagsrummet och har tittat på nyheterna. Diskussionen om hologrammet verkar vara glömd. Nu hör jag istället ord som: Det är för hemskt, förtryck, oliktänkande, som en diktatur. Det är mest mammas röst. Hon tycker att ledarna bestämmer för mycket. Pappa hummar med, men säger inte lika mycket.
Plötsligt tystnar de.
Jag vrider på huvudet och genom dörrspringan ser jag flimret när farmor passerar utanför.
– Jaha, säger pappa. Sover Mingus nu?
– Jadå, svarar farmor. Den lilla raringen sussar så sött.
Det hemska händer nästa kväll. Jag kommer hem sent med robottaxi eftersom jag har tränat simning. Direkt när vi kommer in i Vibo-området slås vindrutetorkarna av och bilen kör långsammare. Jag sitter och spelar ett mobilspel, men när taxin kör fram till vårt trevåningshus lägger jag märke till en svart bil med tonade rutor utanför porten. Och sedan händer det: Min taxi bromsar in bakom den svarta bilen och i samma ögonblick slås porten upp och två personer med mörka kläder och solglasögon kommer ut. Mellan sig håller de … mamma!
Vad är det som händer? De där mörkklädda ser ut som poliser. Jag fumlar upp taxidörren och kastar mig ut.
– Mamma!
Max farmor lever vidare som ett hologram efter sin död, men är hon mer än ett kärt sällskap?
För Lia står allt på spel – lyckas hon bygga den bästa och verkligaste fågeldrönaren kan drömmen om en flytt till Nordzonen, bort från de eviga regnen, äntligen bli sann.
En halvdöd varelse spolas upp på stranden och behöver Melissas hjälp. Men vad försöker den säga?
Orion föddes på Mars och känner sig inte hemma på jorden, så en dag bestämmer han sig för att rymma.
Ett hotfullt besök på fjället får katastrofala följder för en pojke och hans familj.
Fem fristående berättelser om en framtidsvärld med avancerad teknik och rymdresor, men där naturen inte längre är vad den har varit.