Mörkmarken – Bok 2
Till den som hittar den här boken.
Ni kommer tro att jag ljuger.
Eller att jag är galen.
Men allt i den här boken är sant.
Egentligen är väl det självklart. Jag menar, om jag hade hittat på alltihop skulle jag ha gjort mitt liv mycket enklare och normalare.
Jag skulle ha gjort mig cool och populär, och tvillingarna till dumma losers.
Jag skulle ha gett Morris mjuk päls och typ chokladlukt.
Den enda jag inte skulle ha ändrat på är min
lillebror Herman. Ja, han är jobbig ibland, och det händer att jag önskar att han var stum. Men ändå.
Okej, nu börjar jag. Skyll er själva om ni inte tror mig.
Hälsningar från
Kära läsare!
Inklämda mellan de vanliga böckerna på det lilla (och väldigt trevliga) biblioteket i Anderstorp hittade jag häromåret fyra häften. Det var de fyra böckerna om Mörkmarken, författade av Enel.
Jag började läsa och kunde inte sluta.
I förordet till den första boken skrev Enel att hon önskade att det skulle bli riktiga böcker.
Och det önskade jag också.
När jag visade Enels texter för min förläggare Lisa på Rabén & Sjögren sa hon genast att de ville ge ut böckerna om Mörkmarken.
Jag skrev egentligen på en helt annan bok just då (den är fortfarande inte klar), men jag la den åt sidan och började arbeta med Enels texter. Och min vän Katarina började göra bilder.
Och här är den nu – andra boken om Mörkmarken, den mycket underliga skog där det kryllar av varelser och växter som (antagligen) inte finns någon annanstans. Vi hoppas att ni ska tycka lika mycket om den som vi!
Hälsningar från
KAPITEL 1
I vilket jag presenterar mitt oerhört ogulliga husdjur – the Slemklump.
En normal person använder den sista dagen på sommarlovet till att bada.
Eller äta glass.
Eller ligga i sängen hela dagen.
Jag antar att de flesta i min klass gjorde det.
Jag är i alla fall helt säker på att ingen av dem satt i en trädgårdssoffa med en sovande paddvätte i knät.
Ingen utom jag.
Paddvättar luktar tyvärr lite som kräks. De
har sylvassa tänder, klibbig hud och fladdriga öron fulla av öronvax, så fulla att det rinner över (jag skojar inte).
Paddvättar finns inte beskrivna någonstans (utom av mig!), om man söker på nätet är det tomt. De borde egentligen inte finnas.
Men de finns. I Mörkmarken finns de.
Tillsammans med väldigt mycket annat som inte heller borde finnas.
Mörkmarken är en skog. Men det är inte en sån där vacker skog man vill gå in i. Tvärtom. När man tittar på den tänker man att det enda som finns i den är saker som sticks och hål med sumpigt vatten. Ingen går in i den frivilligt.
Men för fyra dagar sen hade jag ändå hamnat där. Och trängt mig in genom taggbuskarna.
Jag hörde nämligen ett panikslaget skrik och följde det in bland träden.
Det var så jag hittade Morris. Och ja, hon var äcklig och luktade illa, och först ville jag inte ens erkänna att hon fanns. Men hon var faktiskt en liten skadad unge. Jag kunde ju inte
lämna henne ensam och övergiven i regnet.
Och även den som är ful och stinker måste
väl kunna få bli räddad?
Jag vet vad ni tänker nu. Ni tänker att jag ljuger. Att jag lever ett vanligt tråkigt liv i lugn och ro och försöker göra mig intressant genom att påstå att jag hittat en skadad sagofigur i en magisk skog.
Men alltså, om jag nu skulle ha hittat på allt i den här boken (och förra), då skulle jag ha hittat på något mycket mindre äckligt än Morris. Ett kattungetroll till exempel, tänk hur gulligt det skulle vara!
Men nix, något sånt var det inte som låg och sov i min famn. Istället var det Morris, lilla äckliga Morris, som låg där och var precis så slemmig och äcklig som bara en paddvätte kan vara.
Fast när hon låg där och dreglade på min tröja tyckte jag ändå på något konstigt sätt att hon var lite, lite gullig.
Eller kanske inte just gullig.
Plötsligt fes hon högt i sömnen (ni gissar rätt – det stank, typ lite som kattmat).
– Herregud, sa Peter och gjorde en äcklad min.
Jag tittade osäkert på honom. Jag undrade om han skulle säga att han fått nog av Morris nu. Hon hade bott hos honom i fyra dygn, och fortfarande morrade hon ilsket och försökte bitas så fort han kom nära.
Så inte nog med att han var tvungen att stå
ut med Morris. Han måste också stå ut med att jag kom dit varje dag för att byta hennes bandage.
Och alltihop bara för att han råkade bo i ett torp i utkanten av Mörkmarken.
Egentligen kände han inte mig. Han hade inte träffat mig förrän i fredags när jag dök upp i hans trädgård med en paddvätte i famnen.
– Förlåt, sa jag generat och viftade med handen för att få bort fislukten.
– Bästa Enel, sa Peter och ställde ner sin blommiga tekopp. Du behöver inte be om ursäkt för något Morris gör!
Han tystnade som om han behövde tänka ut hur han skulle fortsätta.
– Jag brukar tänka att jag är en sorts väktare för den här underliga skogen, sa han sen. Eller en portvakt kanske, eftersom jag ju helst håller mig här i utkanten, på tröskeln så att säga.
Han tittade på mig, och jag tänkte att det nog stämde att han var en sorts portvakt för Mörkmarken.
Han bodde här i sitt lilla hus just där skogen började. Det var här han målade sina tavlor av alla konstiga varelser som fanns i Mörkmarken. Hans trädgård var både vanlig och väldigt skum. Vad jag visste brukade han inte gå in i skogen.
Jag visste inte riktigt om han inte ville gå in i den eller om han inte kunde. Hela Mörkmarken verkade vara omgiven av arga snår med nässelrosor som höll de flesta ute.
Men mig hade skogen släppt in. De taggiga snåren hade öppnat sig och låtit mig komma in.
Jag måste le lite i smyg varje gång jag tänkte på det.
– Jo, fortsatte Peter. Det har varit en ganska ensam syssla får jag erkänna, det här väkteriet.
Jag är mycket tacksam och glad åt att du är här och hjälper mig!
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag vet aldrig det när någon säger något snällt. Och så
blev jag jätteglad. Men jag sa inget, bara tittade bort.
Då fick jag syn på en fågel jag sett förut.
Alltså, jag är inte expert på fåglar eller så.
Men den här kände jag igen. Man gör liksom det om en fågel har rosa näbb och gummistövlar.
Den tittade på oss som om vi inte var kloka.
Jag vet vad ni tror. Ni tror att jag ljuger. Att jag lever ett vanligt tråkigt liv och försöker göra mig intressant genom att påstå att jag hittat en magisk skog full med sagofigurer. Men alltså, i så fall skulle jag ha hittat på gulliga varelser. Inte äckliga. Och jag skulle ha gjort mitt liv normalt och enkelt …
Allt förändras för Enel när hon hittar Mörkmarken.
Nu har hon en slemmig (men lite gullig) paddvätte att ta hand om och en underlig skog att utforska. Tyvärr kommer skrajan flygande och babblar om att Enel måste rädda de hemlighetsfulla kiorperna. Som om hon inte har nog med problem!
Kiorpernas träd är andra delen i serien Mörkmarken, en antagligen helt sann berättelse av den prisbelönta duon Ylva Karlsson och Katarina Strömgård.
