Läs
mer om Mårten Melin och Mattias Olsson på rabensjogren.se
© Text: Mårten Melin 2025
© Bild: Mattias Olsson 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Tryckt hos Livonia Print AB, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74976-2
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
MORBROR MIK
Äntligen lyste solen, det såg jag genom grottans öppning så fort jag slog upp ögonen. Regnet hade öst ner i flera dagar och jag längtade efter att få komma ut.
Pappa och de andra jägarna satt kring eldstaden och pratade. Över elden hängde en gryta. Fisksoppa igen, det kände jag på lukten. Min storasyster Gur, som var yngst av jägarna, rörde runt i den.
Min mage kurrade. Det hade varit ont om mat på sistone, så soppan bestod nog mest av vatten.
Jag smög försiktigt fram för att höra vad jägarna pratade om.
– Jag tror mammutarna stannat på andra sidan bergen, sa pappa och drog handen genom sitt stora skägg.
Morbror Mik nickade.
– Det är långt att vandra, sa han. Men köttet är
slut, och mammutarna verkar inte komma åt vårt håll. Inte i år.
– Då är det bestämt, vi går till andra sidan bergen, sa pappa. Vi ger oss av efter frukost. Är soppan klar?
Min syster nickade och började ösa upp i skålar.
Jag hade bott i vår grotta i hela mitt liv och aldrig varit särskilt långt från den. Hur såg det egentligen ut på andra sidan bergen? Var gräset grönt som här, eller helt annorlunda? Kanske var det vitt. Eller rött!
Jägarna reste sig.
– Får jag följa med? frågade jag.
Pappa vände sig mot mig och log.
– Inte den här gången, Krom, sa han och rufsade mig i håret.
Gur lutade sig fram.
– Inte nästa heller, viskade hon. Du får växa till dig först, så du orkar lyfta ett spjut.
– Äh, sa jag och drog mig undan.
Jag hatade när Gur retades med mig så där.
Mamma och gamla Id kom in. Mamma öste upp soppa till oss alla tre. Jag hade gissat rätt, det var inte mycket fisk i den.
Medan jag åt såg jag på bilderna som prydde grottans väggar. Morbror Mik hade gjort dem och jag tröttnade aldrig på att titta på dem. Varje gång jägarna hade varit iväg ristade han nya bilder med sina små, vassa stenar. Sedan fyllde han i dem med röd färg.
Det var bilder av jägarna och deras byten. Mest mammutar och hjortar.
Det var bara två bilder jag inte gillade. Den ena föreställde farbror Kil som blev nertrampad av en mammut. Farbror Kil låg nu begravd inte långt från vår grotta.
Den andra föreställde en lågpanna som sprang mot jägarna med en yxa i högsta hugg.
Lågpannorna såg lite ut som oss. Men de var
bredare och starkare. Och grymmare. Rött hår hade de också, inte svart, som vi.
– Om de inte hittar annat att äta, så äter de oss människor, hade Gur sagt en gång.
– Men är de inte själva människor? frågade jag då.
– Klart de inte är! sa hon.
– Men vad är de i så fall?
– Jag vet inte, fräste Gur. De är ... lågpannor.
Jag hade aldrig stött på en lågpanna. Men Gur sa att hon hade gjort det.
– Aldrig har jag varit så rädd! Jag var säker på att bli uppäten.
Mamma och jag såg efter jägarna när de gav sig av. De bar på sina långa spjut och påkar. Spjuten användes
när de jagade mammutarna, och påkarna kom väl till pass när de behövde försvara sig mot andra faror.
– Se upp för lågpannorna! ropade mamma efter dem.
– Det ska vi, sa pappa och vinkade.
Jag visste inte var lågpannorna bodde någonstans.
Tänk om de bodde på andra sidan bergen!
– Var försiktiga! ropade jag.
Jag vet inte om de hörde mig, de var redan långt borta.
