9789129749335 by Smakprov Media AB

FRI HETS GUD IN NAN SOPHIA WESTIN

Fördröjningen på telefonlinjen gör samtalet märkligt. Jag tar ett djupt andetag och bara säger det. Avfyrar. I tystnaden som uppstår när skottet färdas från min mun, in i luren och över Atlanten, ångrar jag mig nästan. Sedan hör jag kulan träffa Blanca. Hur luften går ur henne.

– Va? Vad sa du?

– Jag vill inte ha dig i mitt liv längre.

– Men … Vad menar du? Vad har jag gjort?

– Det spelar ingen roll. Du måste bara förstå att jag inte vill ses eller höras mer. Låt mig vara.

– Men Vendela, du kan inte göra så!

– Jag gör det nu. Hej då. Klick.

Innan skärmen släcks hinner jag läsa ”Blanca Bästis �� , 0:17” i samtalslistan. 17 sekunder att döda en livslång vänskap. Pang. Jag lägger mig på trottoaren i Brooklyn och skrattar medan tårarna rinner nerför mina kinder.

KAPITEL ETT

Det är sista helgen i juli, tjock luft på spårvagnen ut till Djurgården. 13-åringar i korta shorts tuggar tuggummi med öppen mun och hela deras uppenbarelser lyser i grälla färger. Mitt i denna klunga av sommarkroppar, som osar naivitet och Ica-cider, står Blanca. Svartklädd som om det vore oktober. En säckig t-shirt, löst sittande jeans och sandaler med iprenvita fötter. Hur kan hon ändå vara snyggast i hela den här vagnen och världen? Som om jag sagt hennes namn vänder hon sig mot mig. En sekund och sedan spricker hennes ansikte upp i ett leende. Hon har solglasögon, men jag vet att de gröna ögonen med glitterstänk plirar mot mig där bakom. Det suger i magen som så många gånger förr. Ikväll ska jag säga det till henne, att jag vill vara med henne jämt. Och inte bara som vi är med varandra jämt nu. Jag vill somna med armen om henne, dricka frukostkaffe ur Muminmuggarna hon fick i studentpresent, ligga med henne på köksbänken, äta söndagsmiddag tillsammans med hennes mamma, kolla serier ihop och gråta över gulliga djurklipp. Så nästan allt som vi gör redan nu, men jag vill också kunna stanna upp och

kyssa henne under tiden. Vill att hon ska veta att jag fucking älskar henne.

Hon kanske redan vet, det känns så på sättet hon hakar fast ögonen i mig ibland. Prövande, som om hon frågar ”vill du också?”. Hur hon sa att jag var snygg idag när vi möttes upp. Inte att min nya skjorta var snygg, utan att JAG var snygg. Hur hon dansade med mig på sin födelsedagsfest. Nära, med blicken som svepte ner över min kropp medan hon log. En värme sköljer över mig. Jag borde vara livrädd för att berätta, hon är ändå min äldsta och bästa vän. Hon vet inte ens att jag också gillar tjejer, men helt ärligt visste jag inte det heller förrän det här slog ner som världens mest självklara blixt i höstas och gjorde himlen klar.

Det känns förminskande att bunta ihop henne med andra tjejer, eller med vem som helst. Allt handlar bara om Blanca. Jag är kanske två procent livrädd, men jag kan inte hålla den här hemligheten ifrån henne längre. Över ett halvår av att söka efter tecken får vara nog. Jag måste berätta ikväll.

– Vendela! Sover du?

Jag blinkar till och ser hur alla 13-åringar har klivit av. Kvar står bara Blanca och håller upp spårvagnsdörren.

– Kom nu, tjejen! De där kidsen ska inte få hinna före oss i kön!

Gröna Lund. Bara synen av berg-och-dalbanorna och Fritt fall som tornar upp sig bakom de höga staketen, gör att vi automatiskt börjar ta hoppsasteg. Snart springer både jag och Blanca mot entrén och får åkband runt handlederna.

Precis som när vi var små är Blanca nervös inför de nya

attraktionerna, men följer ändå med när jag tar henne i handen och säger att vi inte behöver gå på om hon inte vill. Vi kan bara ställa oss i kön och se hur det känns när vi är framme. Hon vågar alltid till slut, men jag tvekar som vanligt vid Spökhuset, mest för att hon då lägger händerna på mina kinder och lovar att skydda mig från allt.

– Jag skallar dem om de rör dig, okej?

Jag nickar och smälter. Jag älskar älskar älskar henne.

Väl inne i Spökhuset är hon ändå den som är räddast. Vi går nära, nära med armarna om varandra och hon borrar in sitt huvud vid min hals när en zombie hoppar fram ur sin kista. Jag kväver en impuls att ge människan i dräkten en high five.

Efteråt köper vi våfflor vid vattnet och när solen går ner över Slussen tänker jag: Nu. Nu gör jag det. Nu säger jag det.

– Blanca.

– Ja?

– Det är någonting som jag har velat säga till dig.

Hon tittar upp från sin våffla och ler.

– Alltså, jag har också tänkt berätta en grej för dig hela dagen.

– Är det sant?

– Ja, jag svär att jag har försökt säga det typ tio gånger, men något har kommit emellan hela tiden.

Syns det hur fort mitt hjärta slår? Jag anstränger mig för att lägga varenda detalj i det här ögonblicket på minnet. Euforin bubblar upp i halsen och jag kan nästan höra hur mina ord glittrar.

– Samma här! Jag har velat berätta det här för dig så länge nu.

– Har du också träffat någon?

Ett tvivel flimrar i bröstet. Vad menar hon?

– Vad menar du?

– Jo, alltså, det jag vill säga är … att jag har träffat en tjej.

Inuti mitt huvud känner jag hur något rasar, som en lavin som lossnar från fjället. Blanca ler förläget och hennes kinder blir röda.

– Hon heter Luna och går i min seminariegrupp. Hon var med på min födelsedag om du kommer ihåg? Vi har skrivit lite, jag har liksom inte tänkt så mycket på det, men på den senaste klassfesten tog hon tag i mig och sa att hon gillade mig. Sedan har vi hängt nästan varje dag och jag … känner mig kär.

Hon gömmer ansiktet i händerna och skrattar. Som om det finns kolsyra i hennes kropp som är så stark att den bubblar över. Lunas kolsyra. En minnesbild av en mörkhårig tjej i page och klänning med spaghettiband på Blancas födelsedag. Hon sa inte så mycket. Satt mest i ett hörn och hade page, men hon log med stängd mun och öppen blick när Blanca dansade framför henne. Det minns jag. Hon var snygg på ett high fashion-sätt. Sval och ren och lugn. Inte ett hot alls. Trodde jag. Jag är glad att jag har solglasögon så att Blanca inte kan se lögnen stråla ur mig när jag använder all kraft för att svara något, vad som helst.

– Gud vad kuuuul!

Jag hör hur gäll min röst är. Blanca tittar upp och ser lite undrande ut, men hon är på ett skenande train of love och väljer att tro på min entusiasm.

– Tycker du? Jag vet inte vad som händer, men jag vill vara med henne hela tiden. Hon är så cool och fin och smart … Liksom mognare än andra tjejer i vår ålder. Jag har velat berätta för dig sedan första dagen, men det kändes som det kunde jinxa!

Fattar du?

Jag nickar och ler så att Blanca ska fortsätta prata, så att jag

slipper. Det känns som om jag ska kräkas. Hon berättar om den senaste klassfesten med psykologstudenterna. Om Lunas svarta klänning med djup ringning i ryggen. När Luna tog hennes hand och ledde henne bort från de andra var den där ryggen allt hon kunde se. Hon berättar med låg röst om hur tänd hon blev. Om hur de sedan låg med varandra i skogsdungen bredvid minigolfbanan, den som vi spelade på hela sommarloven som barn.

Jag förstår att jag aldrig kommer att kunna spela minigolf där igen utan att se framför mig Blancas hästsvans mellan Lunas lår. Eller Blancas ansikte medan Luna … Jag skakar på huvudet för att avbryta mina egna tankar.

– Vad gör du?

– Jag frös till bara. Det blir lite kallt när solen går i moln.

Blanca ser forskande på mig.

– Du behöver inte vara orolig. Hon kommer inte ta mig ifrån dig på något sätt. Jag kommer vara din kompis precis lika mycket som förut!

Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag pressar fram ett leende.

– Då så!

Blanca ger mig en stor kram och jag håller andan. Klarar inte att känna hennes cederträschampo i näsan nu. Då skulle allt brista. Sedan släpper hon mig plötsligt.

– Men gud, jag bara babblar på om mitt! Vad var det du skulle berätta? Har du också träffat någon?

Att jag inte reser mig upp och går nu är ett under av självbehärskning. Jag vill bara bort, men då skulle Blanca springa

efter och fråga vad det är och det fixar jag inte. Om hon visar omtanke nu kommer jag att börja gråta och inte kunna sluta. Kanske är det därför jag svarar som jag gör. Kanske är det för att jag ser en affisch på Timbuktu som ska spela på Grönan den 16 augusti. Oavsett varför så säger jag nu något som inte går att ta tillbaka.

– Ja. Han heter Jason och bor i New York.

– VA?!

Blanca sliter av sig solglasögonen och stirrar på mig.

– Ja, jag har velat säga det länge, men har också varit rädd att jinxa, som du. Det är ju lite läskigt såklart. Med distansen.

– Herregud, det förstår jag! Var träffade du honom?

Minnesbilder från kvällar då jag och Blanca ljuger om vad vi jobbar med när störiga snubbar kommer fram. En gång jobbade hon på spermabank och jag var säkerhetsvakt i Gallerian. Vi är alltid oerhört seriösa och trovärdiga i stunden, det finns inga gränser för detaljerna i våra fantasiliv. Sedan skrattar vi oss dubbelvikta på vägen hem och frågar oss vad vi får allt ifrån. Jag tar ett djupt andetag och spänner ljugmusklerna.

– Jag följde med Ica-gänget ut en kväll på någon klubb på Söder. En artist spelade och … Jason jobbar på hans skivbolag. I USA. Vi klickade och hade en fantastisk helg innan han åkte till New York. Sedan dess har vi hörts varje dag. Han är jättefin.

– Alltså, det är det sjukaste jag hört! New York liksom! Alla gator och ställen från Vänner som vi har drömt om att se i verkligheten. Ska du dit nu?

Tänk om jag kunde göra det på riktigt. Ta ett plan härifrån. Slippa se Blanca nykär i Lunas page varje kväll hela sommaren.

– Precis. Det var därför jag också ville berätta nu. Jag åker på måndag.

– På måndag?! Det är om två dagar! Hur länge ska du vara där?

– Jag vet. Och … jag vet inte. Vi får se hur länge det blir.

Blanca skakar på huvudet. Fuck, jag tog i för mycket. Hon kommer aldrig att släppa i väg mig till en främmande kille på obestämd tid. Åtminstone inte utan tusen frågor. Jag stålsätter mig när hon spänner sin blick i min.

– Jag hade varit asförbannad om jag inte hade hållit samma sak hemlig för dig. Jag ska inte ljuga, jag skulle älska om du fick lära känna Luna och kunde hänga med oss resten av sommaren. Men jag är så glad för din skull!

Hon slår armarna om mig igen och den här gången hinner jag inte dra in luft först. En blandning av lättnad och besvikelse sköljer över mig. Är det här allt? Oroar hon sig inte ens lite över mina plötsliga planer? Det svider, men beröringen värmer mer och jag ger efter. Doften av hennes hår och kropp fyller min näsa. För ett ögonblick slappnar jag av och kramar så hårt jag kan. Hennes hals, axlar, bröst mot mina. Älskar älskar älskar.

När hon ger ifrån sig ett ”mm” vet jag att hon snart ska släppa och jag låser dörren till min bröstkorg igen. Blanca tar på sig solglasögonen och borstar smulorna från jeansen.

– Då är det här vår sista kväll, eller? Så rätt att vi ska se Maggio då. Vad vill du göra innan spelningen?

– Gå Spökhuset en gång till, svarar jag masochistiskt.

Hon ser förvånad ut, men ställer sig upp och sträcker ut sin hand mot min.

– Som du vill, tjejen. Du vet att jag skyddar dig!

Vi tränger oss fram i publikhavet framför stora scenen, Blanca går först och håller mig i handen. Målmedvetet armbågar hon sig fram och jag upprepar ”ursäkta, ursäkta” som ett mantra till de sura minerna vi lämnar bakom oss. Hon stannar upp framför ett gäng tjejer som suckar mot våra nackar.

– Här blir väl bra, säger hon och spanar mot scenen.

Plötsligt skiner hennes ansikte upp och hon vinkar frenetiskt.

– Det är Luna!

Min kropp blir till den röda tjockmadrassen som alltid låg framme på gympan, stum och stötdämpande. Jag vrider på huvudet och ser Lunas perfekta page några människor bort. Hon banar sig fram till oss och lägger armarna runt Blancas hals. Jag vill titta åt ett annat håll, men är som förstenad. Blanca ler när hennes läppar möter Lunas och jag kan nästan känna hur något i min bröstkorg krasar. De kysser varandra hungrigt och med en svidande självklarhet, Luna drar sin hand genom Blancas hår. Jag slår till slut ner blicken i självförsvar. I samma stund börjar folk runtomkring oss att skrika, och Veronica Maggios band kliver in på scen. En trumvirvel drar i gång och sekunden senare badar vi i introt till ”Välkommen in”. Blanca och Luna sliter sig från varandra och jublar. Jag med, men skriket bryts mitt i. Jag ser att Blanca lägger en hand runt Lunas öra och säger något till henne, sedan vinkar Luna med ett försiktigt leende mot mig. Jag vinkar tillbaka. Någon knuffar mig i ryggen och jag dunsar plötsligt in i henne.

– Oj förlåt, säger jag.

– Det är lugnt, säger Luna och lutar sig fram för att överrösta musiken. Det ska bli kul att lära känna dig. Du betyder så mycket för Blanca.

Mina smilband dras uppåt av en kraftansträngning. Det känns som ett marklyft. Som tur är kommer Maggio ut på scenen nu och alla vänder sig mot henne. Publiken dansar och vrålar textrader till varandra. Jag deltar, men zoomar ut och lämnar min egen kropp.

Svävar ovanför Gröna Lund och oss tre i folkhavet. Jag sjunger med, applåderar och skriker på rätt ställen, ler åt ett annat håll när

Blanca och Luna kysser varandra gång på gång.

Efter några låtar lägger Blanca sin hand runt mitt öra. Jag känner hennes andetag mot halsen och kan inte värja mig mot ilningen det orsakar.

– Vad tycker du om Luna? Är hon inte fin?

Jag sväljer hårt och skänker ännu en tacksamhetstanke till mina solglasögon.

– Jo. Superfin.

Blancas glitterblick är en laserstråle rakt in i mitt ögas iris, jag blir nästan lättad när hon riktar den tillbaka mot Luna igen. Luften kämpar sig in och ut ur lungorna. När blev det så här svårt att andas? Jag har känt Blanca i 17 av mina 19 år på jorden, och jag kan inte minnas att jag någonsin har sett henne så här glad. Inte när vi tog studenten, inte när jag väntade på flygplatsen efter hennes språkkurs i Kanada, inte när vi var på hennes lantställe på västkusten sist. Nu dansar hon till Maggios låtar som om de var skrivna till henne, om henne. Jag följer Blancas rörelser lika uppmärksamt som jag har gjort det senaste halvåret och försöker dansa avspänt. Min imitation av en problemfri person på konsert går okej tills tonerna av ”Sergels torg” plötsligt dånar ut över parken. Då känner jag fasaden rämna och får panik för en sekund, innan jag inser att det är helt socialt accepterat att gråta till den

här låten. Jag släpper taget och låter tårarna forsa nerför kinderna.

Blanca älskar också ”Sergels torg” och vänder sig om och ser på mig. Hon stryker sin tumme över min kind.

– Älskling, jag vet.

Du vet ingenting, tänker jag när hon kramar mig. Jag gråter utan hämningar mot hennes axel. Luna tittar på oss och när

Blanca släpper mig skrattar jag ursäktande.

– Maggio är så himla bra bara, säger jag och torkar mig under ögonen.

De vänder sig om mot scenen igen och lutar sina huvuden mot varandra. Blanca har ena armen runt Lunas midja och med den andra håller hon min hand bakom ryggen. Maggio skriker ut låtens klimax.

– När allt är slut

Vad gör väl det om hundra år?

När vi är tillbaks på noll

Jag vet att du vill ha det så

Och jag förstår

Men vad spelar det för jävla roll

Om det inte kan bli vi nån gång

Vad finns det då att bry sig om?

Över plattorna på Sergels torg

Min charad fortsätter som i trans resten av kvällen. Blanca och Luna pratar om skolan längs hela Strandvägen, med en liten paus för när

Blanca berättar om min stundande New York-resa. Luna verkar imponerad och jag ställer snabbt en fråga om anknytningsteorin

för att avleda samtalet, sedan är de i gång igen. De håller varandra i handen hela tiden. När vi till slut säger hej då och Blanca och Luna rullar vidare med spårvagnen från Norrmalmstorg, låtsas jag att telefonen ringer och gräver i väskan tills vagnen är utom synhåll. Då sätter jag mig rakt ner på trottoaren och väntar på att bryta ihop. Det händer inget, så jag reser mig upp igen och börjar gå mot tunnelbanan. Passerar Riche där Blanca och jag en gång satte oss på den fullsmockade uteserveringen och åt varsin korv med bröd från Pressbyrån, tills en kypare jagade bort oss. Vi skrattade hela vägen till Humlegården. Det var innan hon blev vegan, innan jag blev kär.

Ett bröligt killgäng stöter till mig så att jag kastas tillbaka till nuet. Jag stannar upp och väntar på tårarna igen. Fortfarande inget. I rulltrappan ner mot tunnelbanan ser jag en reklamaffisch om ungdomsbiljetter till New York för 3000 kronor. Jag har cyklat nästan överallt sedan mars och tagit fler extrapass än vanligt på jobbet, ett sparande som plötsligt har fått ett oväntat syfte. Med bilden av Blanca och Luna fortfarande på näthinnan tar jag upp telefonen och för över pengar från mitt sparkonto. Innan tunnelbanan är framme i Hässelby Gård har jag en enkelbiljett till New York på måndag klockan 12:25. Non-refundable. Så fort dörren slår igen bakom mig i lägenheten skriker jag så att grannarna bankar i väggen.

Jag klär av mig, kryper ner i sängen och lyssnar på fem olika spellistor med havsljud, skogsläten och instrumental musik utan att kunna slappna av. Varje gång jag sluter ögonen ser jag Blancas leende mot Lunas mun.

Till slut måste jag ha somnat för jag vaknar av att telefonen ringer högt och enträget. Några få solstrålar letar sig in bakom

rullgardinen och skvallrar om att en ny sommardag rinner mig ur händerna där ute. Jag stönar och börjar rota runt i klädhögen bredvid sängen utan att riktigt vilja öppna ögonen. Mammas ansikte lyser mot mig på mobilskärmen. Jag kisar mot den plötsliga ljuskällan och harklar mig innan jag svarar.

– Hallå?

– Hej hjärtat. Oj, var du ute igår?

– Mm.

Jag sätter mig upp i sängen. En odefinierbar olustkänsla i kroppen av att något är fel, tills jag minns Blanca och Luna och sjunker tillbaka ner i kudden. En emotionell bakfylla bankar i tinningarna.

– Jag tänkte höra om du ville komma över på middag på onsdag? Kjell har blivit befordrad och vi tänkte fira. Det var väl ett tag sedan du var här? När var det sist?

– Kjells födelsedag.

– Just det! Så trevligt vi hade.

– Jag ska kolla … Vänta en sekund.

Jag klickar ner samtalet och ska gå in på mobilens kalender när jag ser att en liten röd etta lyser nere vid inkorgen. Jag klickar av vana upp den, redo att radera spam från någon butikskedja.

Din flygning [on July 29] Bokning: [WMWWVP]

Plötsligt är jag klarvaken.

– Hallå?

– Jag kan inte komma, mamma.

– Nähä, det var ju synd. Vad ska du göra då?

– Jag ska till New York.

Jag tar ett djupt andetag och bara säger det. Avfyrar. I tystnaden som uppstår när skottet färdas från min mun, in i luren och över Atlanten, ångrar jag mig nästan. Sedan hör jag kulan träffa Blanca.

– Va? Vad sa du?

– Jag vill inte ha dig i mitt liv längre.

Olycklig kärlek leder ofta till desperata beslut. När den drabbar Vendela får hon för sig att köpa en enkelbiljett till New York och dra omedelbart. På planet träffar hon coola självständiga Carmen, som råkar vara expert på att leva livet utan att svara till någon annan. Precis vad Vendela behöver lära sig. Tror hon i alla fall …