Maria Parr OSKAR OCH JAG
Illustrerad av Åshild Irgens
Maria Parr OSKAR OCH JAG
ALLA PLATSER DÄR VI ÄR
Illustrerad av Åshild Irgens
Översättning av
Johanna Lindbäck
Till minne av Edit
KLÄDSKÅPET
Eller: att bli slagen i huvudet med jordklotet
Vårt hus ligger högst upp i en backe. Det är stort och rött och lite omodernt och skrangligt, för mamma och pappa är inte så bra på att laga och fixa grejer. Men skogen ligger precis intill, och på kvällen lyser det så varmt och mysigt i våra fönster. Det har jag sett när jag kommit hem från fotbollsträningen.
Det bor två barn i huset, Oskar och jag. Vi delar rum i källaren.
Jag ligger överst i våningssängen, och Oskar under. Han tror att det är han som är chef, men egentligen är det jag som bestämmer allt. Jag bestämmer när vi ska släcka lampan, och att Oskar är den som ska gå upp och göra det. Jag bestämmer om vi ska ha fönstret öppet eller dörren på glänt. Och jag bestämmer när vi ska prata och
när vi ska sova. Jag önskar att jag kunde bestämma att Oskar ska
sluta snarka också för han låter som en trasig dammsugare när han sätter igång. Men det enda sättet att få honom att sluta när han väl
har börjat är att väcka honom, och det blir liksom inte tystare då.
För att säga det snällt.
Vårt rum är ganska stort och stökigt. Allt hade varit jättefint och
ordnat om det inte var för att Oskar tror att det bor ett monster i vårt klädskåp. Han tror det extra mycket när det är mörkt. Men det finns ju inga monster. Och om det funnits några, skulle de i alla fall inte ha bott i vårt klädskåp. Vad skulle de leva på där, liksom?
”På strumpor”, sa Oskar då jag frågade honom om det en kväll.
Han är fem år och tror på såna saker. Jag är tre år äldre och vet bättre. Jag kikade ut över sängkanten.
”Strumpor?” sa jag. ”Då har vi ju monstermat över hela golvet.”
Det låg säkert tio par strumpor där nere. Vi brukar ta av oss dem när vi leker cirkus i våningssängen. Några strumpor låg på
skrivbordet. Två stack fram under sängen. En av Oskars hade landat på fotbollslampan.
”Tror du de här godbitarna hade fått vara i fred om det fanns ett monster i garderoben som levde på strumpor?” frågade jag.
”Nej”, sa Oskar efter att han funderat lite.
”Exakt”, sa jag. ”Släck lampan.”
Oskar sprang bort till strömbrytaren vid dörren och släckte.
”Men Ida? Tänk om monstret inte äter strumpor”, sa han efter en stund.
”Det gör det”, sa jag tvärsäkert. ”Och dessutom finns det inga monster.”
”Okej”, sa Oskar.
En stund senare hördes de vanliga snarkningarna från honom. Han var alltså inte rädd längre eftersom han hade kunnat somna.
Monster, tänkte jag uppgivet.
Jag kikade bort mot garderoben. Nu, när vi hade släckt, såg den ut som ett högt, svart torn. Ifall man hade lite fantasi, som Oskar har, var det nog väldigt lätt att föreställa sig hur det skulle kunna sitta ett monster hopkurat där inne. Det finns gott om plats. Speciellt på den sidan där vi har finkläder. Oskar och jag har gömt oss där tusen gånger.
Om jag hade varit en inbrottstjuv skulle jag ha smugit in i huset
medan de som bodde där satt i köket och åt middag. Sen skulle jag ha gömt mig i en sån här garderob hela kvällen. Och när allt blev tyst och stilla, och alla hade somnat, då skulle jag ha smugit ut och snott saker.
Jag vände på mig i sängen så att jag inte kunde se garderoben längre. Så irriterande att jag kom på det där med tjuven just nu när jag skulle somna. Det finns ju inga monster, så det är fånigt att vara rädd för såna. Men tjuvar finns. Det vet alla.
Var garderobsdörren stängd? Nej, den stod faktiskt lite på glänt.
Det hade den väl inte gjort förut? Jag såg på den mörka glipan där borta. Hur kunde jag vara säker på att det inte var någon där inne?
Var det inte lite märkligt att dörren plötsligt stod på glänt nu, så där utan vidare?
Jag knep ihop ögonen och försökte tänka på något annat. Oskar snarkade, älven brusade, fönstret knakade, och mamma och pappa gick över golvet där uppe. Alla de ljuden var så vanliga, men inne i garderoben satt det kanske en tjuv. Helt, helt tyst.
Då blev jag arg. Så här gick det faktiskt inte att ligga! Jag fick väl bara kolla i skåpet, då!
Så tyst och försiktigt som det bara gick klättrade jag ner från våningssängen.
På skrivbordet låg vår kartbok.
Den är stor och tung och har en bild av jordklotet på framsidan. Den är bra att slå folk i huvudet med, tänkte jag, och plockade ljudlöst upp den.
Jag sträckte fram den andra handen mot handtaget på garderoben. Just då hördes ett ljud utanför rummet!
Någon stötte i torkställningen som vi hänger kläder på efter att vi har
tvättat dem. Tjuven hade smitit! Det var därför garderobsdörren
stod på glänt! Livrädd hoppade jag in i garderoben, rätt i famnen på ett mjukt monster. Jag fäktade med armarna som en galning, tills jag förstod att det mjuka bara var Oskars myskläder. Då kunde jag andas ut.
Men varför var det plötsligt så tyst? Hade tjuven hört mig?
Det kändes som om jag hade fått en studsboll i bröstkorgen, så snabbt bankade hjärtat.
Så tog någon i handtaget på utsidan! Dörren öppnades på vid gavel!
”Nej!”
vrålade jag och slog till allt jag kunde med kartboken.
Jag träffade den mörka varelsen mitt i pannan och han föll ner på golvet.
Oskar vaknade direkt i sin säng.
”Monster!” skrek han.
Jag skrek också, så högt jag bara kunde. Varelsen på golvet jämrade sig högljutt. Pappa kom störtande nerför trappan och tände lampan.
Ljuset fick oss allihop att sluta skrika.
Oskar satt i sängen, vit i ansiktet av skräck. Pappa stod i dörren med vår största stekpanna. Och på golvet, mellan alla strumpor, låg mamma och höll sig om huvudet. Hon hade ett stort rött märke i pannan där jag hade träffat henne med boken.
”Vid alla galna kråkors julbord, Ida”, kved hon och satte sig upp. ”Vad gjorde du inne i garderoben?”
”Jag skulle bara kolla om det var någon där”, sa jag tyst.
Oskar flämtade till.
”Där inne? Du sa ju att det inte finns några riktiga monster!”
”Jag skulle inte kolla efter monster, din galning.”
Jag hoppades verkligen att min familj skulle förstå att jag inte hade gått upp för att kolla efter moster i ett klädskåp.
”Jag letade efter andra typer”, förklarade jag.
”Andra typer?” sa pappa. ”I en garderob?”
”Ja. Dörren stod på glänt.”
Det var inte så lätt att förklara allt det här nu när det inte längre var mörkt i rummet.
”Okej, jag skulle kolla om det fanns en tjuv där inne. Om ni absolut måste veta”, sa jag motvilligt.
Pappa log lite. Mamma också. Jag fattar vad de tänkte. De trodde att jag var lika barnslig som Oskar. Jag blev alldeles varm om kinderna. Det gjorde allt ännu värre, för nu trodde de att jag var generad också. Men det var jag inte. Jag var arg.
Det är en stor och viktig skillnad på tjuvar och monster. Den ena sorten finns, och den andra finns inte. Mamma och pappa
borde vara glada att jag tog ansvar! Det hade inte varit så kul för dem om alla våra rikedomar försvann bara för att ingen brydde sig om att se efter då och då så att inga tjuvar smugit sig in.
Jag kröp ut ur klädskåpet och klättrade upp i sängen utan att se på dem.
”Vad trodde du, då?” frågade mamma och såg på pappa.
”Monster eller tjuv?”
”Jag?” sa pappa. ”Eeh …”
Han snurrade lite på stekpannan, som för att få det att se mer naturligt ut att han tagit med den på en liten tur till sovrummet.
Det såg inte naturligt ut.
Oskar var så pass uppspelt av allt ståhej att mamma var tvungen att lägga sig med honom för att han skulle lugna ner sig. Han snodde runt som en liten kattunge. Mamma hyssjade och sjöng. Hon strök honom säkert över ryggen också.
Plötsligt önskade jag att det var jag som var liten och hade en sån där bred säng som han har, en där ens mamma eller pappa ryms.
Jag önskade också att jag inte skulle ha vetat att tjuvar fanns. Jag hade velat tro på monster istället.
”Ida? Vill du komma ner till oss?” frågade mamma.
Jag var på väg att säga nej, men så klättrade jag nerför stegen istället och klämde in mig bredvid henne. Det fanns precis plats.
Oskar snarkade redan.
”Det är faktiskt skillnad på monster och tjuvar”, sa jag för det behövde tydligen sägas högt.
Mamma nickade.
”Men att vara rädd är likadant oavsett”, sa hon. ”När du var liten var du rädd för toaborsten. Minns du det?”
Jag kom inte alls ihåg det, men det var kul att tänka på.
”Nu kan du skratta åt det”, sa mamma. ”Men då var du lika rädd för den som Oskar är för monster. Och som du är för tjuvar. Det är ständigt nya saker man blir rädd för, men det känns alltid likadant.”
Jag nickade.
”Jag, till exempel”, sa mamma. ”Jag är rädd för …”
”Sch!” sa jag snabbt.
Mamma är väldigt bra på att förklara grejer, men ibland håller hon på lite för länge och förstör allt. Jag ville inte veta vad hon var rädd för. Om hon är rädd för något, då är jag säkert superrädd för det.
”Vilket dumt upplägg”, sa jag efter en stund.
”Vadå?”
”Att så fort vi slutar vara rädda för en sak så hittar hjärnan på en
ny grej att vara rädd för. Något som är ännu farligare, och så blir allt bara värre och värre ju äldre vi blir.”
”Mmm”, sa mamma.
Hon blundade. Hade hon somnat? Mitt i det här viktiga samtalet?! Jag kände mig kränkt och skulle precis klättra upp till min egen säng när hon började prata igen.
”När man blir större har man oftast någon annan att ta hand om. Och det blir lättare då.”
”Blir det?”
”Ja”, sa mamma. ”Om man har någon att ta hand om som är
mindre och räddare finns det inte lika mycket plats till att vara rädd själv. Det var därför jag ville ha småsyskon när jag var liten.”
Så berättade hon om morbror Öyvind, hennes storebror, som alltid var tvungen att följa henne upp och ner i trappan till övervåningen när hon var liten. Mamma trodde det bodde ett spöke i en spricka i tapeten. Och att det spöket kom ut när det var mörkt.
Jag fnissade.
”Men nu har jag ju dig och Oskar att ta hand om, så nu törs jag gå i alla trappor själv. Utan problem.”
Hon drog upp täcket över mig och Oskar, så där ända upp till ansiktet som jag gillar. Hon bäddade in oss ordentligt. Det var så skönt.
Jag hörde hennes steg i trappan när hon gick upp. Fönstret knakade. Älven brusade utanför. Och bredvid mig låg Oskar och snarkade som en gammal pensionär. Jag funderade lite på tjuvar, lite på toaborsten, och lite på pappa med stekpannan. Men så kurade jag ihop mig intill Oskar och gled in i sömnen.
Ida och Oskar är syskon och bor i ett stökigt hus med en brusande älv alldeles intill. Oskar är fem och envis som synden. Det är bra ibland, till exempel när man vill ha egen studsmatta eller gå bus eller godis med storbarnen på halloween.
Ida är åtta och har tusen frågor i huvudet. Kan Oskar verkligen börja i skolan, han som bara kan sitta still när det är pannkakor? Går det verkligen att lära sig sova själv i ett nytt rum? Och hur kan det få vara så sorgligt att man måste gå omkring och sakna någon som inte längre finns?
