© Text: P.C. Tjäder, 2025
© Bild: Johanna Kristiansson, 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2025
ISBN 978-91-29-74849-9
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Jag vaknade av att det kliade. Bröstkorgen kändes öm och svullen när jag klev upp ur sängen. Lägenheten var tyst och mörk, dörren till mammas sovrum stängd. Jag tassade förbi, ville inte störa henne om hon sov. Istället gick jag in i badrummet och drog av mig pyjamaströjan.
I spegeln såg jag en knöl, mitt emellan mina bröstvårtor. Den var stor som en omogen jordgubbe, ljust rosa och rejält svullen. Ett bett från något djur? En spindel? Eller någon mystisk sjukdom? Inte böldpest väl? Vi hade läst om det på historian. Min lärare Lena hade bestämt sagt att sådana sjukdomar inte fanns nu för tiden, i alla fall inte i Sverige. Men kunde jag verkligen lita på det? När
jag klädde av mig igår kväll hade huden på bröstet sett ut som vanligt, det var jag säker på. Knölen måste ha växt fram under natten.
”Mamma!” ropade jag och struntade i om hon sov.
Det här var en nödsituation.
Samtidigt plingade det från mitt rum. Jag hämtade mobilen och läste meddelandet:
Hej Alvar, flera av dagpersonalen har tyvärr blivit sjuka. Jag måste vänta på vikarierna innan jag kan gå
hem. Fixar du frukost själv? Ses i eftermiddag. Puss från mamma.
Jag ville ringa och be henne komma hem genast. Men jag visste ju att hon inte kunde lämna gamlingarna på boendet ensamma. De överlevde inte utan hjälp, men det gjorde jag. Eller?
Knölen kliade och var spänd och obehaglig när jag klämde på den med fingrarna, men annars kände jag mig helt frisk. Ingen feber och jag hade inte kräkts, kände mig inte det minsta illamående. Det var mammas villkor för att stanna hemma från skolan, så jag antog att jag var tvungen att gå dit.
Jag tog fram rena kläder ur garderoben. Valde min bästa t-shirt, en blå Adidas som jag fick i födelsedagspresent förra året, och som jag hade använt så mycket att den hade blivit tunn och alldeles mjuk. Den skavde ändå mot knölen när jag drog på mig den, men bara lite.
Jeansen som låg i garderoben var egentligen för små, men det andra paret hade stora lerfläckar på knäna och
vi hade inte tvättid förrän på lördag, så jag höll in magen och drog upp dragkedjan.
När jag var påklädd slängde jag en blick i spegeln som hängde på väggen i mitt rum.
Åh nej! Knölen syntes genom t-shirten. Det såg inte klokt ut, som om jag började få bröst, fast bara ett då och i mitten av bröstkorgen. Så kunde jag absolut inte visa mig i skolan. Max och hans gäng skulle garanterat märka det och retas. Trots att jag redan kände mig för varm tog jag på mig en tjocktröja över t-shirten.
Jag började svettas direkt, men knölen doldes i alla fall under tröjans veck. Om jag inte tänkte på den var det nästan som om den inte fanns. Förutom att den kliade då. Men jag försökte hålla fingrarna borta. Sår och eksem och getingstick kändes bara värre om man kliade på dem. Jag antog att det var samma med knölar.
Jag bredde en macka med jordnötssmör och sylt. I hissen tryckte jag i mig den, slickade mina kletiga fingrar rena och torkade av dem på byxorna. Mamma hade sagt åt mig tusen gånger att inte göra så, utan tvätta händerna istället, men hon var inte här och jag hade bråttom.
När jag öppnade porten kom jag på att jag hade glömt idrottskläderna. Klockan på mobilen var redan 07.50 men jag vände tillbaka ändå. Vår idrottslärare Sillen blev så sur om vi inte hade med ombyte. Det hade inte varit så farligt om han bara hade blivit sur på mig. Men förra gången jag glömde muttrade han om att mamma faktiskt borde ta sitt föräldraansvar. Det stod tydligt på skolans hemsida. Jag vet inte om han trodde att jag inte hörde, men det gjorde jag i alla fall. Därför åkte jag tillbaka upp till femte våningen och låste upp dörren till vår lägenhet, som jag nyss hade varit så noga med att låsa.
Jag tryckte snabbt ner shorts och t-shirt i ryggan, kom till och med ihåg nya strumpor och kalsonger. Min handduk som hängde i badrummet såg hyfsat ren ut så jag tog den. Men gympaskorna hittade jag inte. Det var
ett par veckor sedan jag hade haft dem sist. Jag visste inte vart de hade tagit vägen och kunde inte be mamma om nya redan. Hon hade nyss köpt dem, i början av höstterminen, lite för stora så att jag skulle kunna ha dem hela året. Jag fick helt enkelt ha idrott barfota tills skorna dök upp.
Solen sken varmt fast det började bli höst. Jag ångrade
att jag hade tagit jackan över tjocktröjan, men hade inte tid att stanna och ta av mig den. När jag var halvvägs
genom parken mellan min gata och skolan hörde jag att
det ringde in, så jag var tvungen att springa sista biten. På långt håll såg jag skolgården tömmas på barn.
Lena låste alltid dörren prick klockan åtta. Trots att
jag slet av mig jackan och sparkade av mig skorna och skyndade mig så fort jag kunde genom korridoren hann jag inte. Dörren slogs igen framför näsan på mig, så hårt
att lappen som det stod 4B på fladdrade. När jag kände på handtaget var det redan låst. Jag måste knacka för att
bli insläppt. Hörde hur låset långsamt vreds om på andra sidan dörren och möttes av Lenas sura ansikte som kikade ut genom dörröppningen.
”Varför är du sen, Alvar?” sa hon.
”Glömde idrottskläderna”, mumlade jag.
Hon flyttade sig från dörröppningen och släppte in mig. Det såg ut som om hon gjorde det motvilligt, men jag kom i alla fall förbi.
Det var tyst i klassrummet. Bara min flåsande andhämtning hördes. Allas blickar var vända mot mig. Max glodde på mina byxben, mina för korta byxben som slutade nästan en decimeter ovanför fötterna. Han funderade säkert på hur han bäst skulle kunna reta mig för dem.
Men jag vägrade bry mig, tänkte inte lyssna på en mobbare. Och jag var smartare än han, hade redan räknat ut hans planer. Nu när jag var förberedd skulle jag klara det. Vad Max än sa så tänkte jag inte ta åt mig.
”Men sätt dig ner nu, Alvar”, sa Lena strängt. ”Räcker det inte med att du kommer för sent? Ska du stå här och störa dina klasskamrater också?”
Max flinade elakt. Jag vände ryggen åt honom och slank ner på min plats bredvid Mirella. Hon tittade länge
på mig. De stora, bruna ögonen var alldeles blanka. Hon hade fina ögon, speciella. Men jag gillade inte att hon tittade på mig så där. Det såg ut som om hon tyckte synd om mig.
Lena harklade sig framme vid tavlan. Skönt, nu skulle lektionen äntligen börja och alla skulle fokusera på något annat än mig och mina korta byxor. Jag vände mig framåt och såg i ögonvrån hur Mirella också gjorde det.
Svetten rann på ryggen och t-shirten klistrade sig obehagligt mot knölen.
Lena skrev ett långt ord med röd penna på tavlan.
”Vad står det, Alvar?” frågade hon.
Jag kisade mot hennes snirkliga bokstäver.
”M-a-r-g-i-n-a-l”, stakade jag fram.
”Marginal”, upprepade Lena. ”Vad betyder det?”
Mirella räckte upp handen. Hon kunde svara på nästan allting. Eller kanske inte vad hon hade gjort i helgen och vad hon ville bli när hon blev stor, frågor som
egentligen var lätta. Då blev hon tyst och röd om kinderna. Men det här ordet skulle hon säkert kunna förklara så att Lena blev nöjd.
Det var bara det att Lena inte lät Mirella svara, utan spände blicken i mig. Jag ryckte hjälplöst på axlarna.
”Ordet marginal betyder att man har extra utrymme”, förklarade Lena.
Vi fick en lista med tio svåra ord i läxa varje vecka.
Men hon brukade bara skriva upp ord på tavlan om hon ville lära oss något särskilt. Det ville hon nog nu också.
Men jag fattade fortfarande inte vad.
”På morgonen”, fortsatte Lena, ”så behöver man gå upp i god tid. Så att man har marginal och inte kommer för sent till skolan om något oförutsett händer. Till exempel om man glömmer något hemma och måste gå tillbaka. Det är jätteviktigt för er att lära er för framtiden.
Jag säger det för er egen skull.”
Hon sa er. Men tittade bara på mig.
Spridda fnissningar hördes i klassrummet. Mirella sneglade på mig, ännu blankare i ögonen. Jag tittade ner i bänken. Det kliade fruktansvärt på bröstet.
Alltihop var knölens fel. Om jag inte hade lagt en massa tid på att stirra på den på morgonen hade jag hunnit i tid utan problem. Men det kunde jag ju inte säga högt. Alla skulle tycka att det var äckligt och konstigt att vakna en dag med en stor, ful knöl på bröstet. Utom kanske Mirella, men hon skulle bara tycka ännu mer synd
om mig. Och jag hatade verkligen när hon gjorde det.
Lena suddade äntligen ut det röda ordet på tavlan och
drog ner världskartan. Hon pekade på världsdelarna.
”Säg efter mig”, sa hon. ”Europa.”
”Europa”, ekade klassen tillbaka.
”Asien.”
Knölen kändes varm och öm. Skavde mot t-shirten och kliade så att jag höll på att bli galen. Jag var tvungen att sätta mig på händerna för att låta bli att slita av mig tröjan och riva allt vad jag kunde med naglarna.
lvar vaknar en morgon med en märklig
knöl på bröstet. Det visar sig vara början på något helt otroligt – och väldigt läskigt.
Ur knölen föds Morr, en hund som är osynlig för alla andra men helt verklig för Alvar. Morr är vild, högljudd och ställer till problem i Alvars liv, allra mest i skolan. Men kanske finns Morr där av en anledning?
Min hemska, hemliga hund är en annorlunda berättelse om vänskap, kaos och att lära sig hantera sådant som är svårt, även om det först verkar omöjligt.