angeli sjöström hederberg
angeli sjöström hederberg
barfota forever
LÀs mer om Angeli Sjöström Hederberg
pÄ rabensjogren.se
© Text: Angeli Sjöström Hederberg 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag: Elina Grandin
Omslagsbilder: RDNE Stock project, Blue Bird/Pexels
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
isbn 978-91-29-74824-6
Rabén & Sjögren ingÄr i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kapitel 1
Jag vill inte , viskade jag och tog ett steg bakÄt.
Trampolinen gungade och simhallens klor stack i nÀsan.
Tiktoktjejerna bildade en vÀgg av kroppar mellan mig och spiraltrappan som ledde ner till golvet. Det hade inte sett lika högt ut nerifrÄn.
âJag vill inteâ, sa jag igen, men orden föll mot vattenytan utan att nĂ„gon brydde sig.
âOrkaâ, suckade en tjej i klassen. âDet Ă€r bara en challenge och du Ă€r ju med pĂ„ det, eller hur?â
Ett hÄrstrÄ hade fastnat pÄ stortÄn. Jag försökte fÄ bort det med andra foten, men det satt kvar.
âJag vet vad som kan ge oss sjukt mĂ„nga följare!â sa en annan.
Kalla hÀnder knuffade mig i ryggen. Jag försökte spjÀrna emot.
Upphetsade rop hördes nÀr jag snubblade över kanten.
PÄ lÀktaren fanns mobilerna som filmade nÀr jag föll mot vattenytan.
Magplasket fick mig att tappa andan. Jag kÀnde hur rosetten pÄ ryggen lossnade sÄ att bikinitoppen gled av. Sedan vatten. Vatten i öronen och i nÀsan och i halsen.
Paniken krafsade i lungorna och jag sprattlade för att komma upp till ytan. Till slut nÄdde fingertopparna den svala bassÀngkanten.
âMaja, vad hĂ€nder?â
Kaklet rev mot lÄren nÀr idrottslÀraren drog upp mig ur poolen. Hon slet av sig trÀningsjackan och svepte den runt min nakna överkropp. Huden var illröd och sved som eld.
âTappade du bikinin?â frĂ„gade hon och sökte med blicken lĂ€ngs med vattenytan. Toppen guppade i svallvĂ„gorna en bit bort. âDu sĂ€ger vĂ€l till om det var nĂ„got annat som hĂ€nde?â
Hon tittade rakt pÄ mig.
Mobilerna pÄ lÀktaren hade stoppats undan och pÄ trampolinen stod alla pÄ kö som om inget hade hÀnt.
âJag halkade baraâ, sa jag och backade ur hennes grepp.
Det plaskade under fötterna nÀr jag sprang genom duschrummet. Snart skulle alla skratta Ät klippet dÀr jag flaxade som en fjÀderlös fÄgel i luften och kravlade halvnaken upp ur vattnet.
Jag borde ha protesterat högre. Jag borde ha trÀngt mig
förbi och klÀttrat ner. Nu skulle beviset pÄ att jag var ett freak ligga pÄ nÀtet för alltid.
OmklÀdningsrummet var tomt. Jag slÀngde av mig trÀningsjackan som sjönk ihop i en hög pÄ golvet. Huden knottrade sig nÀr jag drog pÄ mig klÀderna.
Jag ville hem till Frans. LÀngtade efter hans glada skall och mjuka pÀls.
âĂr du okej?â
Jag vÀnde mig om och mötte Tintins varma blick. Hon hade jeans, vit t-shirt och hÄret i en tofs, precis som jag. Skillnaden var att det var snyggt pÄ henne. PÄ mig hÀngde allt som trötta trasor.
âBry dig inte om demâ, sa hon och gav mig en kram. âDu har mig och Frans.â
Jag tog pÄ mig skorna och Tintin höll upp dörren.
âNi flyttar snart. Det blir bĂ€ttre pĂ„ nĂ€sta stĂ€lle.â
Jag kastade ryggsÀcken över axeln och följde henne till cykelstÀllet. VÄrsolen stack som nÄlar i ansiktet.
âVarför skulle det bli bĂ€ttre?â sa jag och stack nyckeln i cykellĂ„set. âDet Ă€r inte som att jag blir nĂ„gon annan bara för att vi flyttar ut i skogen.â
Jag skulle alltid vara en nolla.
Precis som alla sa.
Kapitel 2
ââSnart framme! sa mamma.
En skylt susade förbi utanför bilfönstret. Det hade stÄtt
Stenberga â hĂ€r finns lite av allt men nĂ„gon hade sprayat över de sista orden med ett tjockt rött streck sĂ„ att det stod
Stenberga â hĂ€r finns lite.
Frans sov i mitt knÀ med tungspetsen utanför munnen. Tassarna rörde sig i sömnen och jag smekte hans rygg. Med en nöjd suck rullade han ihop sig till en boll.
âKan man verkligen börja i en ny klass nĂ€r det Ă€r mindre Ă€n en vecka till sommarlovet?â undrade jag. Det var bara mamma som kunde komma pĂ„ nĂ„got sĂ„dant. âĂr det inte bĂ€ttre att vĂ€nta till hösten?â
âAbsolut inte!â sa mamma bestĂ€mt. âNu hinner du fĂ„ kompisar att vara med i sommar nĂ€r jag inte Ă€r hemma.â
Hon trummade med fingrarna pÄ ratten i takt med
schlagern som strömmade ut ur högtalarna.
âHĂ€r kommer jag inte behöva jobba lika mycket natt, och vi kommer fĂ„ varsitt sovrum och kunna köpa hur mycket hĂ€mtpizza vi vill.â
Mamma var undersköterska och det hade gÄtt lÀtt att hitta jobb. Hon hade varit i Stenberga flera gÄnger och pratade redan om kollegorna som vÀnner. Att det kanske inte skulle gÄ lika smidigt för mig verkade hon inte ha tÀnkt pÄ.
Jag klickade fram ett favoritklipp pÄ mobilen. Senaste VM-finalen i agility. Tintin och jag hade sett videon hundratals gÄnger och det gick inte att tröttna pÄ sporten dÀr hundar tog hopphinder, slalom och tunnlar i rasande fart.
Jag hade aldrig varit pÄ en riktig hundklubb, men de flesta hinder gick att bygga sjÀlv. En dag skulle jag och Frans ocksÄ tÀvla. Papilloner var bra agilityhundar. Men hÀr, mitt ute i ingenstans, visste de sÀkert inte ens vad agility var.
âInget mer hemmasittande med Frans och mobilenâ, sa mamma.
âJag tycker om att vara med honomâ, protesterade jag.
Hundar var bÀttre Àn mÀnniskor. De förstod utan att man behövde sÀga nÄgot.
âHan Ă€r en hund!â sa mamma. âOch en vĂ€ldigt hĂ„rig hund.â
Hon fick en likadan rynka i pannan som nÀr hon gick till attack mot Frans hÄr i soffan.
âJag har faktiskt Tintin ocksĂ„â, försökte jag.
Mammas blick smalnade. Humöret kunde skifta mellan
sol och Äska pÄ en inandning. VÄra ögon hade samma blÄgrÄ nyans, men om mammas pÄminde om Vintergatan sÄg mina ut som vattniga pölar.
âJag pratar om vĂ€nner som Ă€r bra för digâ, sa hon. âSom du kan vara med hĂ€r i Stenberga.â
Utanför kom skymningen smygande. Mellan trÀden glittrade en sjö och ett hopptorn strÀckte sig mot himlen. Jag rös. Hopptorn var det sista jag ville tÀnka pÄ.
âDet bĂ€sta med en ny plats Ă€r att du kan bli den du villâ, konstaterade mamma.
Som om en personlighet var nÄgot man kunde vÀlja bara sÄdÀr. Godmorgon, jag ska bara öppna garderoben och blÀddra bland mina personligheter och se vilken jag kÀnner för i dag.
âDet gĂ€ller att komma in i gĂ€nget direktâ, fortsatte hon. âTa plats.â
Strupen blev smal som ett sugrör.
âDet Ă€r inte sĂ„ lĂ€ttâ, viskade jag.
âKan du inte försöka prata lite högre sĂ„ folk hör vad du sĂ€ger? Vart har min pladder-Maja tagit vĂ€gen?â
Jag ryckte pÄ axlarna. Det gick inte att svara pÄ. I skolan hade rösten lÄngsamt tystnat och orden nÀstan tagit slut.
Kanske lÄg de sista kvar pÄ bassÀngbotten under trampolinen. Det var bara med Tintin som orden inte fastnade i halsen.
Med henne glömde jag skolans Tiktoktjejer.
Mamma sÀnkte farten nÀr vi rullade in i Stenberga och
Frans satte tassarna mot rutan för att titta ut. Vi körde förbi ett torg med en mataffÀr, en pizzeria och ett konditori. Allt var stÀngt. Det enda som rörde sig var en ensam plastpÄse som virvlade över kullerstenarna.
âDĂ€r ligger din skolaâ, sa mamma och pekade.
En röd tegelbyggnad kurade i skuggorna. DörrfÀrgen hade flagnat och skorstenen spruckit. SkolgÄrden omgavs av ett högt jÀrnstaket med vassa spetsar. Det sÄg ut som ett fÀngelse.
Kapitel 3
Stenberga var en spökstad. Det enda som saknades var haltande zombies.
âHem, ljuva hem!â sa mamma och slog av motorn framför ett smutsgrĂ„tt hyreshus.
En vit lastbil stod parkerad utanför och tvÄ flyttgubbar lufsade in genom porten. De pÄminde om sankt bernhardshundar i snickarbyxor.
LÀgenheten var dubbelt sÄ stor som vÄr förra i Göteborg. HÀr skulle mamma slippa sova i vardagsrummet och jag skulle Àntligen fÄ plats med en bokhylla till alla hundböcker.
Jag krÄnglade mig fram genom labyrinten av flyttlÄdor. I mitt rum tÀcktes ena vÀggen av ett smutsigt fönster och frÄn taket dinglade en ensam glödlampa.
Golvplankorna knarrade nÀr mamma kom in.
âEtt besök pĂ„ loppis nĂ€r jag fĂ„r lön sĂ„ blir det en fem-
poĂ€ngareâ, sa hon och stĂ€llde en flyttlĂ„da pĂ„ sĂ€ngen.
Hennes enhörningstatuering stack fram under linnet. Den sÄg ut att följa mig med blicken. NÀr jag var liten hittade mamma pÄ Àventyr om pladder-Maja och enhörningen varje dag. DÄ kunde jag luta mig mot hennes bröst och lÄtsas att hjÀrtslagen var hovar som slog mot marken. Jag kunde sakna de dÀr sagostunderna ibland.
âSka vi hĂ€nga den hĂ€r ovanför sĂ€ngen?â
Mamma höll upp hundtavlan. Det var egentligen ett pussel fastklistrat pÄ kartong. Tusen bitar som jag och Tintin lagt pÄ pÄsklovet. Jag gillade pussel. DÄ slapp man lÀmna lÀgenheten.
âVisstâ, sa jag.
I vardagsrummet stÀllde flyttgubbarna ner soffan med en duns. Jag hade ingen lust att packa upp. Det kröp i kroppen.
Helst ville jag gömma mig under överkastet och stanna dÀr tills det blev sommarlov. Slippa allt det nya. Jag skulle sÀkert snubbla i matsalen eller bryta mot nÄgon hemlig regel.
Mamma hamrade in en spik i vÀggen och hÀngde upp tavlan. Den satt snett.
âDet blev vĂ€l fint!â sa hon med en belĂ„ten min. âVi skulle kunna byta ut det hĂ€r ocksĂ„?â
Hon höll överkastet mellan tummen och pekfingret som om det var angripet av ett dödligt virus.
âAldrig!â
Jag slet Ät mig överkastet. Tyget var mjukt och sömmarna hade lossnat pÄ flera stÀllen. Utan det kunde jag inte somna.
âNya gardiner dĂ„?â försökte mamma. âDet Ă€r vĂ€l hĂ€rligt med lite förĂ€ndring?â
Mörkret sÀnkte sig över lÀgenheten och vÄra saker sÄg ut som dockmöbler i de stora rummen.
âKokong?â frĂ„gade mamma nĂ€r jag kröp ner i sĂ€ngen.
Jag nickade och hon stoppade in tÀcket hÄrt lÀngs med armarna och under fötterna. Frans lade sig som en marsipanros högst upp med nosen mot min hals.
âHur kĂ€nns det att vara hĂ€r?â undrade mamma och stĂ€llde en pelargon som doftade sommar pĂ„ fönsterbrĂ€dan.
âHelt okejâ, sa jag.
Jag slapp skolan i Göteborg men saknade Tintin sÄ det gjorde ont.
âOch i morgon fĂ„r du trĂ€ffa hela klassen!â
Det sög till i magen.
âSe det som en nystartâ, sa mamma. âSĂ€g till lĂ€raren om nĂ„gon Ă€r taskig sĂ„ blir du lĂ€mnad i fred.â
Jag blÀngde pÄ henne.
âHar du nĂ„gonsin gĂ„tt i skolan? Den som skvallrar blir inte direkt jĂ€ttepopulĂ€r.â
Hon lÄtsades inte höra.
âĂr du sĂ€ker pĂ„ att jag inte ska följa med?â
âHelt sĂ€ker.â
Mamma i skolan skulle vara en mardröm. Hon skulle springa runt och frÄga om nÄgon ville leka med mig pÄ lovet.
âOkej.â Hon vĂ€nde pĂ„ kudden sĂ„ att den blev sval under kinden. âDet kommer gĂ„ bra. Kom ihĂ„g att du bara har en chans âŠâ
â⊠att göra ett första intryckâ, fyllde jag i. âJag vet.â
Kapitel 4
SoluppgÄngen var orange och det sÄg ut som att det brann ovanför trÀdtopparna. Frans trippade fram pÄ trottoaren och lyfte benet mot en buske. Skolans vassa jÀrnstaket syntes nÄgra kvarter bort. Om en halvtimme skulle jag dit. In i slukhÄlet.
NÀr jag rundade hörnet pÄ hyreshuset vÀdrade Frans i luften. I en skogsdunge pÄ andra sidan torget lekte en tjej med sin puli. De sÄg nÀstan likadana ut. Hon hade svart, trolltrassligt hÄr och hundens pÀls var lÄnga rastaflÀtor som slÀpade i marken.
Jag gick lite nÀrmare. Tjejens glada tjut ekade mellan husen. Hon var barfota och det sÄg hÀrligt ut. Mina gymnastikskor klÀmde runt tÄrna.
Det var omöjligt att slita blicken frÄn henne nÀr hon och
hunden tumlade runt i grÀset. Ett hej smög runt pÄ tungan, men stannade i munnen.
Hunden slickade henne i ansiktet och hon torkade skrattande bort dreglet med tröjÀrmen. Jag blev konstigt varm i hela kroppen. Hon verkade Àlska hundar lika mycket som jag.
Frans glÀfste och förtrollningen slÀppte. Om tjejen upptÀckte att jag stod och stirrade pÄ henne skulle hon tycka att jag var helskum.
Jag drog i kopplet och gick snabbt mot lÀgenheten.
âKom Frans, dags för frukost.â
I köket skruvade mamma upp hyllor och Frans tog ett skutt över verktygslÄdan. Fönstret stod pÄ glÀnt och morgonsolen rann in över golvet som tjock honung.
âStjĂ€rnaâ, mumlade mamma med munnen full av skruvar och jag rĂ€ckte henne den stjĂ€rnformade skruvmejseln.
En tallrik med ostsmörgÄsar skurna som hjÀrtan lÄg pÄ köksbÀnken. Jag log. Typiskt mammafix.
Jag gav en macka till Frans och hÀllde upp ett glas grapefruktjuice som fick tungan att krulla sig. PÄ kylskÄpsdörren hÀngde en bild pÄ mig och mamma nÀr vi skrattskrek i en bergochdalbana pÄ Liseberg. Min spetsiga nÀsa stack ut över bygeln, men jag tyckte om fotot ÀndÄ.
Det hade alltid varit bara vi tvÄ. Och mamma var inte som
andra mammor. Hon sa aldrig att jag behövde gÄ och lÀgga mig eller ha alla rÀtt pÄ provet eller ta pÄ mig mössan om det var kallt. Mamma fÄngade dagen och klarade allt sjÀlv. Hon skÀllde ut rektorer, bytte dÀck pÄ bilen och köpte glass till middag nÀr hon inte orkade laga mat.
Fotot pÄminde mig om hur allt hade varit förut. NÀr vi fortfarande hittade pÄ saker tillsammans. Innan jag hade tappat lusten att gÄ till skolan och det enda hon tjatade om var att jag behövde fler vÀnner.
âVisst Ă€r byn gullig?â sa mamma och rotade runt i verktygslĂ„dan.
Frans drog öronen bakÄt av skramlet.
âDet var en tjej med hund dĂ€r ute. Hon sĂ„g ut att vara lika gammal som jag.â
Om jag ÀndÄ vÄgat gÄ fram. DÄ hade kanske hundarna kunnat leka en stund.
Mammas ögon blev fulla av solsken.
âSa du hej?â undrade hon och lutade sig nĂ€rmare.
Jag skakade pÄ huvudet och mamma sjönk ihop. En millimeter som kÀndes som en mil. Jag skulle inte sagt nÄgot.
âDet löser sigâ, sa hon. âDet finns bara en mellanstadieskola sĂ„ du trĂ€ffar henne sĂ€kert dĂ€r.â
Mamma slutade rota bland verktygen och plockade triumferande upp en plugg ur verktygslÄdan.
âVisst har jag sagt att man aldrig ska ge sig?â sa hon nöjt.
Frans fick min macka ocksÄ. Jag var för nervös för att Àta.
âI dag Ă€r första dagen pĂ„ resten av ditt liv.â Mamma pussade mig pĂ„ hĂ„ret. âVad kan gĂ„ fel?â
Allt. Precis allt. Men det sa jag inte.
»I dag Àr första dagen pÄ resten av ditt liv«, sa mamma. »Vad kan gÄ fel?«
Allt. Precis allt. Men det sa jag inte.
Maja har nÀstan helt slutat prata efter det som hÀnde i simhallen. Den enda som verkligen förstÄr henne Àr Frans, men han Àr en hund och mamma vill att hon ska trÀffa vÀnner pÄ tvÄ ben.
NÀr de flyttar till den lilla byn Stenberga försöker
Maja passa in i klassen, men hur lÀtt Àr det nÀr ett armkroksgÀng styr?
Allt förÀndras nÀr Daria dyker upp. Plötsligt kÀnns drömmen om en kompis inte lika omöjlig lÀngre.
Men det svÄraste kanske inte Àr att fÄ en riktig vÀn, utan att vara en?
Barfota forever Àr en berÀttelse om utsatthet, mod och att hitta sig sjÀlv.