Jul med
Sju älskade julberättelser
Lustig-Gok
ur Nils Karlsson Pyssling
Text: Astrid Lindgren 1949
Bild: Cecilia Heikkilä 2024
Pippi har julgransplundring 19
Text: Astrid Lindgren 1950
Bild: Ingrid Vang Nyman 1950
Nils Karlsson-Pyssling flyttar in 35
Text: Astrid Lindgren 1949
Bild: Ilon Wikland 1965
Jul i Snickargården
Text: Astrid Lindgren 1964
Bild: Maria Nilsson Thore 2022
Snobollskriget i Katthult 67
ur Inget knussel, sa Emil i Lönneberga
Text: Astrid Lindgren 1985
Bild: Björn Berg 1986
Kajsa Kavat hjalper mormor 79
Text: Astrid Lindgren 1950
Bild: Ilon Wikland 1958
Raven och tomten
Text: Astrid Lindgren 1965
(fritt efter en dikt av Karl-Erik Forsslund)
Bild: Eva Eriksson 2017
93
En dag under jullovet hände det någonting märkvärdigt i den lilla staden. På dörren till det lilla rådhuset, som låg vid torget, satt ett stort plakat uppspikat, och på plakatet stod det skrivet:
Tommy och Annika hade ju vetat rätt länge att Pippi skulle ha julgransplundring, men de var lika otåliga för det. De satt hemma och väntade och väntade på att det skulle bli kväll. Annars brukade de ju vara hos Pippi hela dagarna, men nu hade Pippi sagt ifrån att hon ville vara ensam när hon gjorde i ordning till julgransplundringen.
Pippi hade förstås inte skrivit det där själv. Hon skulle aldrig ha kunnat stava till ”julgransplundring”. Det var Tommy som hade hjälpt henne.
Hela dagen stod det fullt med barn framför rådhuset och stavade på papperet, och när de hade läst färdigt, gav de till höga jubeltjut och sprang hem till mamma så fort bena kunde bära dem för att berätta om bjudningen och be om lov att få gå dit.
Mycket snö hade fallit under jullovet, men på julgransplundringskvällen, när alla barna kom tågande till Villa Villekulla, var det stjärnklart och stilla och så där lite lagom kallt. Tommy och Annika gick i spetsen för barnaskaran. Men när Tommy hade öppnat Villa Villekullas trädgårdsgrind, tvärstannade han och gav till ett rop. Vad var nu detta? Inget ljus lyste i Villa Villekullas fönster, inte det allra minsta ljus. Där låg huset bland snötyngda träd och verkade alldeles dött.
Det blev stor oro bland barna.
”Vi kanske kommer fel kväll”, var det en liten pojke som sa.
”Julgransplundringen kanske inte är förrän i morron.”
O, vilken besvikelse! Nu när de hade glatt sej så förskräckligt.
Tommy sprang upp på verandan och kände på dörren. Den var låst! En liten flicka blev så ledsen att hon började gråta.
Dagen därpå kunde Bertil nästan inte vänta tills mamma och pappa hade gått. Så fort tamburdörren hade slagit igen, kröp han in under sängen och gick ner till Nisse. Nisse var redan uppe och hade eldat i kakelugnen.
”Det gjorde väl ingenting”, sa han till Bertil.
”Nej, det är klart att du får elda så mycket du vill”, sa Bertil. Sen tittade han sig omkring i rummet.
”Vet du vad! Här behöver snyggas upp”, sa han.
”Ja, det skulle inte skada”, sa Nisse. ”Golvet ser ut som om det aldrig hade varit skurat.”
Bertil var redan på väg uppför trappan. En skurborste och en skurbalja, det var vad han behövde. Det låg en gammal uttjänt tandborste på disk
bänken i köket. Den tog han och bröt skaftet av.
Sen tittade han i porslinsskåpet. Där fanns en liten, liten skål, som mamma brukade servera gelé i. Den fyllde han med varmt vatten från reservoaren vid spisen och la en klick såpa i.
Sen rev han av ett litet hörn på en trasa som låg i städskrubben. Alltsammans staplade han som vanligt upp bredvid råtthålet. Och så fick Nisse hjälpa honom ner med alltihop.
”Det var en kolossalt stor skurborste”, sa Nisse.
”Ja, den ska väl förslå bra”, sa Bertil.
Och så började de skura. Bertil skurade, och Nisse torkade efter med trasan. Vattnet i skålen blev alldeles svart. Men golvet såg snart riktigt hyggligt ut.
”Sätt dig nu här vid trappan”, sa Bertil, ”så ska du få se en överraskning. Håll för ögona! Du får inte titta.”
Nisse höll för ögonen, och han hörde hur Bertil skrapade och bullrade med något uppe i övervåningen.
”Nu får du titta”, sa Bertil. Och då gjorde Nisse det. Och då stod där minsann ett bord och ett hörnskåp och två mycket fina små karmstolar och två pallar av trä.
”Nu har jag väl aldrig sett på maken”, skrek Nisse. ”Kan du trolla?”
Det kunde förstås inte Bertil. Han hade hämtat alltihop i Märtas dockskåp. Han hade hämtat en matta också, en randig trasmatta, som Märta hade vävt i sin dockvävstol.
Först bredde de ut mattan. Den täckte nästan hela golvet.
”Oj, vad det ser hemtrevligt ut”, sa Nisse.
Först i mörkningen träffade hon Pelle. Då stod allesammans nere på Snickargårdens isiga brygga och såg tomtens släde komma farande i snögloppet ute på sjön. Han hade ett bloss att lysa sig med och var så riktig en tomte kunde vara. Han hade Janssons häst och släde, det såg Tjorven, men en tomte kunde ju behöva låna sig en häst när han skulle frakta så mycket julklappar.
Till och med Pelle var förstummad. Hans ögon blev större och större, och han tryckte sig tätt intill sin far. Tomten kastade två julklappssäckar på bryggan, en till Melkersons och en till Grankvists, och sedan försvann släden i mörkret.
Och Pelle stod där och undrade hur det egentligen hängde ihop med tomtar. Då såg han Johan skratta och blinka lite åt Niklas, och han blev nästan arg. Trodde de verkligen att han var ett småbarn som man kunde smälla i vad som helst? Men det fick vara hur det ville med tomten, det var roligt ändå, det var alldeles underbart att stå där i mörkret och höra bjällerklangen och se fackelskenet försvinna ute på fjärden. Och ha en hel säck full med julklappar dessutom.
säng. Kajsa hade själv köpt den på torget och klätt den med ljus och flaggor och äpplen och polkagrisar. Han skulle också ha sett hur Kajsa satt på sängkanten bredvid mormor med julklapparna liggande på täcket och hur hennes ögon lyste när hon öppnade paketet och fick se dockan. Kanske lyste de ännu mer när mormor öppnade sitt paket.
brann det ljus i den röda ljusstaken, och där stod all julmaten som Kajsa hade la gat. Fast mormor hade förstås sagt hur det skulle vara.
mormor, och mormor vaggade med hu vudet av och an och sa:
När Kajsa äntligen kom ner i sin kökssoffa på julaftonskvällen var hon så sömnig att hon helst skulle velat somna på fläcken. Med ganska sluddrig röst läste hon det där om ängeln som går kring vårt hus. Hon kastade en hastig
Inne i stugan leker barnen. Snart ska de sova. De vet inget om räven och inget om tomten där ute i snön. De vet bara att det är roligt med jul och julgran och att de måste passa på att leka så mycket de hinner, innan de ska i säng.
Kom i julstämning med Astrid Lindgrens klassiska berättelser!
Läs om polkagrisar, julklappar och julmat – ingen kan skildra julen som Astrid Lindgren. Sju älskade berättelser för hela familjen att läsa tillsammans – jul efter jul.
Med bilder av Ilon Wikland, Björn Berg, Ingrid Vang Nyman, Maria Nilsson Thore, Eva Eriksson och Cecilia Heikkilä.
