Läs mer om Jenny Jägerfeld på
rabensjogren.se
jennyjagerfeld.se
© Jenny Jägerfeld 2025
enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag och inlageillustrationer: Sara R. Acedo
Omslagsbilder: Shutterstock (person) och Aneta Voborilova/Unsplash (kanin)
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025 isbn 978-91-29-74757-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
(Klick! Skrammel, skrap, surr …)
Testing testing! Hej, hallå, ja, vad säger man? Kära eh …
Dolly. Det är jag, Mörten! I passet även känd som Märta Olivia Sköld. Men alla kallar mig Mörten. Jag måste börja med att erkänna att jag inte riktigt vet hur man gör sådant här. Jag har aldrig skrivit dagbok i hela mitt liv. Det är förmodligen för att jag inte kan skriva. Eller jo, alltså, jag KAN skriva. Det är bara det att jag skriver så himla dåligt. Jag skriver otroooligt långsamt och så blandar jag ihop bokstäverna också, särskilt ”b” och ”d”. Liksom, varför gjorde man dem så himla, himla lika? Kunde inte ”b” ha sett ut lite som … ja, som en banan kanske? Och ”d” kunde ha sett ut som en hatt eller något? Bara ett litet förslag så här på söndagskvällen.
Så jag SKRIVER inte dagbok, jag har istället börjat att
TALA dagbok! Eller, tala IN kanske det heter, på kassett!
Det är egentligen ännu konstigare om man tänker efter, för jag har ju en del problem med att prata också. Ibland kommer det plötsligt ord eller ljud ur min mun utan att jag vill och utan att jag kan stoppa det. Tics. Det är för att jag har en diagnos som heter Tourettes syndrom. Tics behöver inte bara vara ljud, utan det kan också vara ofrivilliga rörelser som man liksom bara känner att man måste göra, som att stampa eller klappa i händerna.
Jo, det är sant, jag har två diagnoser. Dyslexi och Tourettes. När jag skapades var gud på semester. Farfar säger att jag ”samlar på diagnoser”, men två stycken är väl egentligen inte mycket till samling? ”Kolla, här är min snäcksamling – bestående av två hela snäckor!” har nog ingen sagt någonsin. (Och förresten – ska HAN säga! Farfar har aldrig fått någon diagnos, men det beror bara på att han aldrig har kollat upp sina problem. Förutom Tourettes och dyslexi, som jag är säker på att han också har, så lär han absolut ha adhd. Antagligen även lite tvång. Farfar brukar dock säga: ”Jag är hundra procent psykiskt frisk!” eftersom han aldrig har fått någon diagnos på papper.)
Men trots mina problem både med att skriva och prata så har jag nu ändå börjat med dagbok. Då förstår du ju att det måste vara viktigt, Dolly!
Jag fick pappas gamla kassettbandspelare på min födelsedag igår (ja, jag är nu officiellt tonåring) och dessutom hela
hans samling av musikkassetter från åttio- och nittiotalet! Det är över hundra stycken! Jag kände knappt igen någonting, förutom The Cure som är pappas absoluta favoritband. Jag fick även en massa tomma kassetter och det var nästan det bästa.
Jag hade önskat mig en bandspelare så att jag skulle kunna spela in mina egna banjolåtar. Man kan såklart göra det på mobilen men det är typ FÖR bra ljud på den. När jag spelar in mina låtar på kassett blir det lite skrapljud och surranden och sådant i bakgrunden och jag gillar det. Jag tycker att det låter mer … äkta. Så som banjolåtar lät förr.
Sådant där vet ju du allt om, Dolly, du som är en sådan countrylegend. Och jag måste säga: du är nog min största idol i hela världen. För du kan både sjunga och skriva låtar och spela en massa instrument, som gitarr, saxofon, piano, fiol, och så är du även KING på banjo! Min lärare BanjoBerra säger att du inte är SÅ bra på banjo, att det finns de som är mycket bättre och snabbare och visst, det gör det ju, men det var faktiskt du som fick mig att vilja börja spela banjo, för du spelar med en sådan känsla! Som om varje ton kommer rakt ur hjärtat.
Visst håller du väl med om att banjon är det bästa instrumentet i hela universum? Den är bara så … vacker! Den långa halsen med strängarna som går ner till kroppen, som inte är kurvig som en gitarr, utan istället slutar i en rund trälåda, klädd i ett trumskinn. För de okunniga grottmänniskor som
inte vet vad en banjo är brukar jag säga att det ser ut som en rund platt godisklubba – ja, fast större såklart.
Min banjo är vit med gulddetaljer runt kanterna och halsen, som är gjord av mahogny, är dekorerad med små blommor av pärlemor. Jag vet inte riktigt vad pärlemor är, men det skimrar som när man tittar på en såpbubbla i solen – färgerna ändras beroende på hur ljuset faller. Ibland ser det ut som rosa, ibland som grönt, lila eller guld – eller allt på en gång. Men det är ett mjukt blänk, som om ytan vore täckt av en regnbågsglimmande dimma. Alltså, min banjo är nog det vackraste jag någonsin hållit i mina händer.
I alla fall, jag har aldrig känt något direkt behov av att skriva … eller ja, tala dagbok förut, men för ett par timmar sedan hände en grej som jag kände att jag bara MÅSTE få ur mig. Samtidigt vill jag inte berätta det för någon. Det låter kanske konstigt men det är så jag känner. Jag vill inte ens säga det till Sasha, fastän hon är min bästa kompis. Inte än. Du hör, Dolly, jag både vill berätta och inte berätta. Ett olösligt problem!
Ja, så då tog jag upp min banjo och började plinka lite, för jag tänker alltid mycket bättre när jag spelar. Och då plötsligt, när jag tittade upp, såg jag DITT ansikte i spegeln, Dolly! Jag hör att jag verkar galen, men lyssna nu, det är inte så konstigt som det låter. För en annan present som jag fick igår var en t-shirt från min farfar med dig på! Alltså, den har ett tryck av
ditt ansikte. Du har en gloria över huvudet och händerna knäppta som i bön och under bilden står det ”Saint Dolly”. Och det var då jag kom på det. Att jag kan tala in mina tankar på kassettband – till DIG! Det är lättare än att skriva och det känns dessutom mycket bättre att tänka att jag pratar med dig, än att jag bara babblar rakt ut i universum till ingen alls.
Min kassettdagbok blir som brev till dig, kan man säga.
Jag har faktiskt talat med dig förut, men bara i mitt huvud.
Jag har stirrat på dig på affischen som hänger här på väggen ovanför min säng. Ibland spårar jag med fingret genom de snirkliga bokstäverna som bildar ditt namn: Dolly Parton. Du ser så fin ut där du sitter i din vita klänning med ditt blonda lockiga hår och dina smilgropar och spelar på din banjo. Och snäll, nästan … god. Ja, som ett helgon! Du känns som någon man verkligen skulle kunna prata med. Så … är du redo?
För några dagar sedan lade jag upp en video på min
Youtube-kanal Banjo Baby, den första delen i en banjoskola där man (precis som det låter) får lära sig att spela banjo. Jag kallade den för The banjo chronicles part 1: The journey begins! Alltså, jag pratar svenska i videon, men ”The journey begins” känns mycket mer dramatiskt och intressant än ”Resan börjar”.
I videon går jag igenom grunderna, som hur man ska hålla en banjo och hur man stämmer den innan man börjar spela, ja, alltså hur man spänner strängarna så att man får
alla toner att låta helt rätt. Jag förklarade att banjon är lite
speciell eftersom den stämmer ur sig så himla lätt och man till och med kan behöva kolla strängarna mellan två låtar, så att melodierna inte låter helt skeva och falska.
Videon blev faktiskt väldigt bra om du frågar mig. Både rolig och … hur ska jag säga … informativ. Jag tror att Cecilia, alltså min och Sashas lärare, skulle bli EXTREMT nöjd om hon såg den. Framför allt för att jag pratar så mycket. Jag är inte direkt känd för att prata annars. Jag fattar att det inte verkar så nu när jag bara babblar på så här, men det jag inte tycker om är att tala inför andra, eftersom det så ofta blir fel, och eftersom jag inte kan låta bli att göra ljud och röra mig hela tiden, vilket folk tycker är störigt. Så jag försöker oftast hålla tillbaka, hålla inne orden och ljuden i min mun.
Men nu när jag gjorde den här videon var det som att jag inte hade några problem att prata alls. Det bara bubblade, nej, swoschade ur mig, lite som när man lägger Mentos i en colaflaska. FRRROSSSCHHHH! Och grejen är den att om jag råkar ticsa och låta eller säga en massa konstiga saker, då kan jag bara göra om. Jag spolar helt enkelt tillbaka och börjar på nytt. Ja, jag får väl erkänna att jag har gjort det några gånger.
Nu till saken jag ville berätta, Dolly, det vill säga själva anledningen till att jag satte igång med den här dagboken över huvud taget. Jo, för några timmar sedan skrev en tjej till
mig! Alma de Palma. Hon heter så. Det är nog det vackraste namn jag hört. Och det rimmar! Almaaa de Palmaaa! Alma de Palma hade sett första delen i min banjoskola och skrev att hon ”avgudade” den. Förstår du? Inte ”gillade”, inte ”tyckte var ganska bra”, nej, hon ”AVGUDADE” min banjoskola.
Sedan undrade hon vad hon skulle göra eftersom hennes banjo så snabbt blev ostämd efter att hon stämt den. Vänta, jag ska läsa för dig, jag ska bara ta upp mobilen … (skrap):
Jag stämde min banjo igår men den låter ändå alldeles förfärlig idag. Jag vet att du sa att banjon stämmer ur sig snabbt, men ändå, ska man behöva stämma den precis hela tiden?! En av strängarna är änna mer tetig än de andra. Jag kan faktiskt höra att tonen sjunker under tiden jag spelar. Den får som en mörk och, hur ska jag förklara, studsande klang. Lite boing, boing, om du förstår vad jag menar? Det är sannerligen inte den klang jag eftersträvar! Bästa Mörten, vad gör jag för fel?
(Jag fick googla ”tetig” och det betyder tydligen ”konstig” på göteborgska!) Alma de Palma skickade även en bild på sin banjo där hon pekade på den jobbiga strängen med ett väldigt gulligt finger med en väldigt gullig mintgrön nagel. Jag blev jätteglad, inte bara för att Alma avgudade min kanal,
utan även för att det var den första kontakt jag fått med en
annan banjospelare som inte undervisar i banjo. Ja, förutom min farfar då, men han är sextionio år och han räknas nästan som ung för att gilla banjo.
Alla banjospelare jag känner till är antingen döda eller cirka hundra år. Förlåt, Dolly, men du är ju också rätt gammal nu för tiden, även om du är ung på min affisch. Min banjolärare Banjo-Berra är nog snart hundra. Hans hår är vitt som snö, han har ALLTID rutig skjorta och han luktar lite som ättiksgurka av någon anledning. Och så sitter han i rullstol som han tar sig fram med i snigelfart genom att ta små hasande steg med fötterna. Han använder aldrig händerna och armarna för att rulla hjulen. ”Hördedu att hinderna spar ja te banjon dö!” som han säger. Han är från Östergötland så han pratar väldigt roligt.
Jag tror du kan fatta hur nöjd jag blev när jag hittade EN
TILL banjospelare som inte är mellan sextionio år och döden, utan faktiskt lika gammal som jag! Jag skrev till Alma de Palma att hon kunde prova att skruva åt stämskruven på D-strängen, men om det inte funkar behöver hon kanske byta strängar eftersom de kan ha tänjts ut om man har spelat som en galning. Och om banjon utsätts för mycket värme och fukt kan träet påverkas vilket kan få strängarna att låta konstigt. Då svarade Alma de Palma så här, lyssna nu på hennes språk, det är så … speciellt:
Ah, då förstår jag. Det beror såklart på fukten! Jag bor i
Göteborg och här regnar det i genomsnitt var tredje dag. Du kanske tror att jag överdriver, Mörten, men det är den brutala verkligheten. Och nu har vi haft nederbörd precis varenda dag från den sjätte februari till idag, som är den femtonde. Nio dagar i sträck.
Och en sak till, det är inte något vanligt regn som faller uppifrån. Nej, faktum är att det regnar snett från sidan.
Det gör det ju görsvårt att skydda sig, paraplyer är inte konstruerade för sådant. Och, Mörten, det finns inget obehagligare än när det regnar rakt in i halsgropen. Igår regnade det så mycket att min lillasyster Wilma ville gå till förskolan iklädd sitt Pippi-tält! Det fick hon inte för pappa, men jag måste säga att jag förstår henne.
Du får ursäkta, nu blev ju det här en halv roman. Jag inser att du förmodligen har viktigare saker att ägna dig åt än Göteborgs deprimerande väder. Vad jag egentligen ville säga var: tack bästa Mörten för svaret!
Varma hälsningar från Alma de Palma
PS: Är Mörten verkligen ditt riktiga namn? DS.
Alltså Dolly, jag skrattade rakt ut när jag läste Alma de Palmas meddelande! Och dessutom så … ja … pirrade det till i
magen. Som om det simmade runt en liten liten fisk därinne.
En … mört kanske! Alma de Palma uttrycker sig så fint, tycker du inte? Liksom korrekt men samtidigt så färgstarkt eller hur jag ska säga. Jag skulle aldrig komma på att använda sådana ord. Den brutala verkligheten! Nederbörd! En halv roman! Och … bästa Mörten!
Jag vet inte varför, men det känns som att det är något alldeles, alldeles särskilt med Alma de Palma.
Den här dagen får därför fyra mörtar av fem möjliga! Nu måste jag bara komma på något roligt och intelligent att skriva tillbaka! Åh nej, nu ropar mamma att jag måste komma. Hon håller på och målar om köksstolarna i någon väldigt blank grön färg. Själv kallar hon färgen för ”en blandning av lindblom och jade”, men pappa tycker mer att den ser giftgrön ut. – MÖÖÖRTEEEN!
Oj, hon låter helt desperat. Vänta Dolly, jag kommer snart tillbaka! * * *
(Klick! Skrammel, skrap, surr …)
Hej igen! Mamma hade råkat tappa ner sin vigselring i färgburken när hon skulle ta av sig den, så jag fick hjälpa henne att fiska upp den med en gammal glasspinne och en teboll,
ja alltså, en tesil som ser ut som en boll. Så nu är hela ringen
giftgrön. Eller lindblomsgrön om man får tro mamma.
Hon sa att jag kanske inte behövde säga något om det till pappa eftersom han är så negativ till hennes olika projekt.
Men då sa jag att det inte är bra för barn att ha hemligheter för den andra föräldern och då himlade mamma med ögonen som Tyra i min klass brukar göra om hon tycker att någon säger något korkat. Jag tror inte heller att det är bra för mamma att vara arbetslös. Eller för pappa att hon är det.
So long så länge, Dolly! Vi hörs snart igen!
– Mozart! Mozart hade Tourettes! skrek Sasha plötsligt. – Va? Hade Mozart Tourettes?
Jag kunde inte tro att det var sant! Det hade jag aldrig hört förut.
– Pratar du alltså om ... om Wolfgang Amadeus Mozart? frågade jag, bara för att säkerställa.
– Nej, jag pratar om Gösta Marmeladus Mozart, hans bror. Hallå, Mörten, vakna! Såklart jag menar Wolfgang!
Märta, eller Mörten som hon kallas, älskar att spela banjo och har startat Youtube-kanalen Banjo Baby. En dag får hon ett meddelande från en tjej som heter Alma de Palma, som också spelar banjo och har sett Mörtens videor. De blir snabbt väldigt nära och pratar om allt – eller nästan allt. För hur berättar man för någon man gillar att man har Tourettes syndrom och plötsligt kan börja stampa med foten eller jama som en katt?
Jenny Jägerfeld är tillbaka med en fristående uppföljare till bok- och filmsuccén Comedy Queen där vi får lära känna Sashas bästis Mörten lite bättre. Banjo Baby är en bok om kärlek och vänskap – men också om de knepiga situationer man kan hamna i när man inte alltid beter sig som förväntat.