

LĂ€s mer om Gita Mallik
© Gita Mallik 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsbild: Mats Sahlström
Omslagsformgivning: Jonas Lindén
SĂ€ttning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74615-0
Rabén & Sjögren ingÄr i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Skogsvarelsen
PÄ sÀtt och vis hÀnde allt pÄ grund av vinden. Det var vinden som svepte genom hÀggen sÄ att jag hamnade mitt i ett virvlande snöfall. Det var vinden som föste mig av gÄng vÀgen och rakt in i den mörka, vilda, ensamma skogen. Jag skulle aldrig sjÀlv ha sprungit dit. För jag var rÀdd att skogen skulle hÄlla fast i mig och aldrig slÀppa taget. Nu vet jag att jag hade rÀtt. Skogen ville sÀga mig nÄgonting.
Det var en kvÀll i maj och skolan var snart slut för terminen. Det kÀndes nÀstan som att det redan var sommarlov och vi fick vara ute ganska sent, bara vi höll oss nÀra villakvarteren och lÀgenhetshusen. Nu var vi nÄgra som lekte Dunken trots att vi egentligen började bli för stora för barnlekar. Vi höll till vid lekparken i utkanten av omrÄdet, precis dÀr den stora skogen började.
Jag blev alltid hittad och brÀnd först, för jag var inte bra pÄ att gömma mig och inte snabb pÄ att springa. Dagen hade varit varm, men nu kom blÄsten i hÄrda vindpustar och jag hade bara t-shirt.
âSnĂ€lla, kan vi inte gĂ„ hem nu?â huttrade jag fram till Amanda som stod vid lyktstolpen och gjorde sig redo att börja rĂ€kna.
âKom igen, Tilly, var inte sĂ„ trĂ„kigâ, sa hon.
Det var alltid Amanda som bestÀmde nÀr en lek var slut. Nu skulle hon vara kullare, och det tyckte hon var kul.
âOkej, det Ă€r klart vi stannarâ, sa jag.
âEtt!â ropade hon och satte hĂ€nderna framför ögonen.
Vi andra rusade ivÀg mot olika gömstÀllen bakom klÀtterstÀllningen, under rutschkanan och vid lilla berget. Alla de bra stÀllena blev tagna direkt. Bakom syrenhÀcken satt redan en kille.
âDu kan inte vara hĂ€r ocksĂ„, stick!â viskade han.
Jag smÄsprang ut pÄ gÄngvÀgen och in under ett stort vitblommande hÀggtrÀd. Det fanns ingenstans att gömma sig i nÀrheten. Egentligen ville jag helst av allt bara springa hem, men dÄ skulle Amanda bli arg.
Det var just nÀr jag stod dÀr under hÀggen som en stormvind drog genom trÀden och slet loss alla de vita blombladen och snurrade runt dem i ett vitt yrvÀder. Det var som att stÄ mitt i en snöstorm, och det gjorde mig yr och trotsig.
SÄ jag vÀnde och sprang med vinden rakt mot skogen.
De första trÀden i skogsbrynet var stora tallar, och mellan dem vÀxte ormbunkar, blÄbÀrsris och björksly. Vinden blÄste sÄ hÄrt i ryggen att det kÀndes som om jag knuffades rakt in i trÀdens dunkel.
âFyrtiosju, fyrtioĂ„tta, fyrtionio ⊠femtio! Nu kommer jag!â ropade Amanda frĂ„n lekparken.
Jag kastade mig bakom ett trÀd, kröp ihop mot marken.
Jag hörde hur Amanda skrek i triumf medan hon hittade och brÀnde den ena efter den andra. Alla, tills det bara var jag kvar.
âTilly, kom fram! Tiiiiiillyyyy âŠâ
Hennes röst var hotfull. Man fick inte springa sÄ hÀr lÄngt bort, hon skulle skÀlla pÄ mig för att jag brutit mot hennes regler.
âTILLLYYYYYY!â
Nu var den rasande stÀmman pÄ vÀg rakt mot mig. Det smartaste vore att ge sig och komma fram. Men nÀr jag reste mig blÄste vinden mot mig igen, och jag lydde den. Mina ben började springa, jag nÀstan flög vidare in mellan trÀden.
Jag hade alltid varit rÀdd för skogen, Ànda sedan jag var liten. Nu kÀnde jag hur trÀden försökte ta fatt i mig med sina risiga grenar. De ville dra in mig och villa bort mig, sÄ att jag aldrig skulle hitta tillbaka.
Jag satte mig bakom en nerfallen trÀdstam tÀckt av mossa
och tog upp mobilen för att tÀnka pÄ nÄgot annat, men den var död. Typiskt. Jag stirrade ner i marken och försökte glömma bort att jag tyvÀrr var i en skog. LÄngt borta hördes fortfarande Amandas rop.
I de torra fjolÄrslöven kravlade smÄ skalbaggar och myror runt som om de hade brÄttom nÄgonstans. Hade de det?
Myror verkar alltid sÄ stressade. Jag stÀllde mig pÄ knÀ och tittade. Tre myror hade varsitt problem. Den första bar pÄ ett myrlik, en hopkrullad rest som kanske skulle bli mat Ät kompisarna i stacken. Den andra myran slÀpade pÄ ett barr som den hela tiden tappade. Den tredje verkade förvirrad av min sko och sprang fram och tillbaka.
Jag petade till myrliket sÄ att den första myran tappade det. Den andra myran slÀppte sitt barr och började istÀllet dra i myrliket, och det blev en kamp som slutade med att bÄda plötsligt slÀppte taget och sprang ivÀg Ät varsitt hÄll. Den tredje myran plockade upp den döda myrkroppen och kÄnkade ivÀg den.
âHeja myra treâ, sa jag. âBra jobbat.â
Vinden drog genom trÀden och stillnade. Nu fick jag syn pÄ de ljusgröna nya bladen som glÀnste i guldstrimmorna mellan stammarna. Luften mjuknade i de sista solstrÄlarna.
Jag plockade ett av bladen och strök ovansidan med tummen, kÀnde hur lent det var och sÄg hur det spröda skelettet inuti förgrenade sig ut mot kanterna.
NÀr jag tittade upp fanns det en flicka dÀr. Hon stod bara nÄgra meter ifrÄn mig, som om hon vuxit rakt upp ur marken. HÄret var rakt och mörkbrunt och ramade in skarpa drag i ett tunt ansikte. Ljus jacka och jeans.
Jag kÀnde igen henne, det var den nya tjejen som börjat i min klass för nÄgon vecka sedan. Hon gick fortfarande omkring sjÀlv pÄ rasterna och verkade inte förstÄ att hon var tvungen att snabbt hitta nÄgra att vara med. Jag hade velat gÄ fram, nÀr jag sÄg henne stÄ dÀr helt ensam pÄ skolgÄrden, och förklara att hon snart skulle betraktas som konstig om hon inte skÀrpte sig.
Nu sÄg jag henne rakt i ögonen för första gÄngen. Hon visade inte med en min att hon kÀnde igen mig.
âĂr du ocksĂ„ en skogsvarelse?â sa hon.
Om hon frÄgat mig om jag var en alien kunde jag inte blivit mer förvÄnad. Jag reste mig, pÄ min vakt.
âVadĂ„ skogsvarelse?â
âJa, att du hör till skogen.â
âEh, nej ⊠jag ⊠vi gĂ„r ju i samma klass. KĂ€nner du inte igen mig?â
Hon fnyste till. âJo, klart jag vet att vi gĂ„r i samma klass. Jag undrade om du var en skogsvarelse.â
Menade hon om jag var en ⊠sagofigur? Som en Àlva eller ett troll? Var det hÀr en konstig lek, eller var hon bara knÀpp?
âJag tror jag svarar nej pĂ„ den frĂ„ganâ, sa jag.
Hon nickade som om hon godtog svaret, men stod ÀndÄ kvar.
âVar det nĂ„t mer du ville frĂ„ga eller?â sa jag spetsigt.
Det blev nÄgra sekunders obekvÀm tystnad.
âJag tycker det Ă€r intressant att du stĂ„tt och tittat pĂ„ ett blad i en kvartâ, sa hon.
âVa? Det har jag inte alls.â
Jag knöt handen hÄrt om bladet.
âJag kollade pĂ„ klockanâ, sa hon. âDet var en kvart.â
âJag tittade inte bara pĂ„ bladet, först var det nĂ„gra myror som var som en sorts teater ⊠det var ganska spĂ€nnande faktiskt.â
Gud, vad korkat sagt. Hon fick mig att bluddra en massa dumheter. Jag pekade anklagande pÄ henne.
âDet Ă€r rĂ€tt skumt att stĂ„ och kolla pĂ„ nĂ„n utan att den vet om det. Du borde ha sagt nĂ„t.â
âJo, i och för sigâ, sa hon och sĂ„g generad ut. âMen jag ville inte störa dig.â
Jag nickade. Sedan huttrade jag till och nös flera gÄnger.
Hon drog upp ett paket nĂ€sdukar ur fickan. âVill du ha?â
Jag snöt mig. âTack. Det Ă€r nog mycket pollen.â
Luften var krispig nu, och ljuset hade blÄnat. Jag hörde inte lÀngre nÄgon ropa frÄn lekplatsen, de hade nog gÄtt hem.
Det borde jag ocksÄ göra. Men en naggande frÄga höll mig kvar.
âVad menar du med skogsvarelse?â sa jag.
Hon sÀnkte rösten, som om hon inte ville att nÄgon skulle höra oss.
âJag undrar om skogen talar till dig. Som om den vore levande. Som om fĂ„glarnas sĂ„ng betyder nĂ„nting mer.â
Det gick en ilning genom mig. âNĂ„nting mer? Vad skulle det vara?â
Hon sÄg pÄ mig som om det var en gemensam hemlighet.
Förvirrade tankar löpte kors och tvÀrs genom huvudet, jag tog ett steg emot henne, ville fÄ henne att förklara.
I samma stund drog vinden vĂ„ldsamt genom trĂ€den, fick skuggorna att flytta pĂ„ sig och vilja kasta sig över oss. Ett lĂ€te steg ur skogen, det var som inget jag nĂ„gonsin tidigare hört â det började lĂ„gt och stegrades till en vissling sĂ„ gĂ€ll att det skar i öronen.
âĂr det nĂ„t djur eller?! Vinden kan vĂ€l inte lĂ„ta sĂ„ dĂ€r?â
Jag skakade i hela kroppen.
âJag vet inteâ, sa hon. âJag har aldrig hört det förut.â
Hon sÄg inte rÀdd ut, bara pÄ helspÀnn.
âDet Ă€r ju skitlĂ€skigt! Kom, vi springer!â sa jag.
Jag tog tag i hennes jacka och försökte dra henne med mig.
âVĂ€nta, det Ă€r nĂ„n som vill nĂ„tâ, sa hon.
Nu hördes ljudet igen, skarpt och befallande. Ett skÀrande skrik. Och nu lÀt det nÀrmare.
âMen snĂ€lla, kom nu!â
âJag tror det Ă€r oss bĂ„da det gĂ€llerâ, sa hon. âVi mĂ„ste stanna.â
Ivrigt tog hon ett steg emot mig. Men jag vÀnde tvÀrt och sprang tillbaka samma vÀg jag kommit. Jag ville bara bort frÄn skogen. Varenda sten och rot verkade poppa upp precis framför fötterna, jag snubblade framÄt pÄ skakiga ben utan att vÄga stanna upp eller ens titta bakÄt.
Vid lekplatsen var det tomt, alla de andra hade gÄtt hem.
I den blÄ kvÀllningen hade det slutat blÄsa och luften var klar och stilla. Det doftade av hÀggen och pÄ gÄngvÀgens asfalt gick jag över en spetsduk av fallna blomblad.
Nu kom jag ihÄg vad tjejen hette. Iselin.
I mitten av glÀntan stod ett djur.
Kroppen var kolsvart och glÀnsande i mÄnskenet.
Den lÄnga manen var tovig och full av löv och pinnar.
Djuret var större Àn nÄgon hÀst jag nÄgonsin sett, med muskulös hals och stadiga hovar. Men det var ingen hÀst.
NĂ„got stort rör sig i skogarna kring förorten dĂ€r Tilly bor. Ăr det verkligen en aggressiv Ă€lg, som det stĂ„r i tidningen? Tilly bryr sig egentligen inte, hon har alltid tyckt
att skogen Àr lÀskig och gÄr ÀndÄ aldrig dit. Men sÄ möter hon hemlighetsfulla Iselin som vet allt om trÀd och djur.
Tillsammans börjar de utforska skogen, och snart börjar mĂ€rkliga saker hĂ€nda âŠ
Den svarta enhörningen Àr en berÀttelse om andra vÀrldar och magiska portaler, om slumrande förmÄgor som vÀcks till liv och om djup vÀnskap och stort mod.