IDA KJELLIN LINA BLIXT
LÀs mer om Ida Kjellin och Lina Blixt pÄ
rabensjogren.se
© Text: Ida Kjellin 2025, enligt avtal med Grand Agency
© Bild: Lina Blixt 2025, enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Form omslag: Rebecka Neumann
Grafisk form inlaga: Jonas Lindén
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978- 91-2974309-8
Rabén & Sjögren ingÄr i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
IDA KJELLIN LINA BLIXT
EN KRYPTOZOOLOGS
LOGGBOK
Till dig som lÀser detta
Vi var pĂ„ bilsemester i SmĂ„land. Mamma och pappa hade hyrt en stuga utanför Lessebo, och en dag stannade vi för att kolla in en loppis. Den var i ett garage och bestod mest av en massa gammalt skrĂ€p. Men lĂ€ngst in hittade jag en stor, mĂ€rklig trĂ€lĂ„da. Den var gammal, med Ă„lderdomliga stĂ€mplar frĂ„n mĂ€ngder av platser runt om i vĂ€rlden. Papua Nya Guinea, Mongoliet, Puerto Rico, Nepal âŠ
Jag blev vÀldigt nyfiken och gissade att lÄdan fungerat som resvÀska Ät nÄgon för lÀnge sedan. Men den var lÄst med ett rostigt hÀnglÄs. Varför det? Vad kunde finnas i den? Jag kÀnde att jag bara mÄste fÄ veta, jag mÄste ha den hÀr trÀlÄdan. Och jag hade tur, jag fick köpa den för bara nÄgra tjugor.
Tillbaka i stugan bĂ€nde jag upp lĂ„set. Först hittade jag inget spĂ€nnande. Slitna klĂ€der, ett par trasiga lĂ€derstövlar. Ett gammalt hundhalsband som tillhört nĂ„gon som kallades âJulesâ. Men ju lĂ€ngre ner i lĂ„dan jag kom desto mĂ€rkligare blev fynden. En tropikhatt. En pistol med namnet âDianaâ ingraverat i kolven.
En hoprullad tÀvlingsaffisch förestÀllande en kvinnlig boxare. Ett svartvitt fotografi pÄ en ung pojke och en kvinna.
Och dÀr, allra lÀngst ner, den hÀr boken. Kryptozoloogens loggbok. Illa medfaren, titeln med blekta bokstÀver, sidorna flÀckade av smuts och av nÄgot som liknar ⊠blod?
Och lÀngst fram var det hÀr brevet instucket.
Jag skriver detta i all hast, jag har inte mycket tid pÄ mig.
Om du lÀser detta har du hittat min hemliga loggbok.
Jag, Elias Leijon â kryptozoolog och Ă€ventyrare â svĂ€r att allt som stĂ„r i denna bok Ă€r sant. Om du vĂ€ljer att lĂ€sa den kommer du att trĂ€da in i en fantastisk vĂ€rld, befolkad av de underbara varelserna kryptiderna.
âKryptiderâ Ă€r de okĂ€nda djuren. De som ingen tror pĂ„. Som sĂ€gs vara sagor eller myter. Men jag har bevisat att de existerar. Genom glödande öken, djupa djungler och bottenlösa trĂ€sk, över de högsta berg och i de djupaste hav har jag sökt och funnit dem. Oavsett om de haft vingar, fjĂ€ll eller pĂ€ls, gĂ„tt pĂ„ tvĂ„ ben eller fyra â eller inga alls.
Men dessa unika varelser Àr i fara. MÄnga vill döda eller spÀrra in dem.
Jag ber dig som lÀser: lÄt inte detta ske. BerÀtta inte för nÄgon om det som du nu kommer att fÄ veta. LÄt dessa fantastiska djur fÄ leva vidare i hemlighet.
En sista varning! Det finns de som skulle gÄ över lik för
att fĂ„ tag pĂ„ denna bok. Kryptidernas fiender har jagat mig över hela jordklotet och de kommer aldrig att ge upp. De har en symbol: Dödskallen med ett kors nedstucket i den tomma ögonhĂ„lan. Ser du den â ta boken och spring!
Elias Leijon, i april 1912
Jag lÀste Elias loggbok hela natten, med allt mer gapande mun. Det var det mest fantastiska jag lÀst! Kunde det som stod hÀr verkligen vara sant?
Dagen efter bad jag mamma och pappa att vi skulle Äka tillbaka till loppmarknaden. Jag mÄste bara fÄ veta varifrÄn lÄdan kom.
Kvinnan svarade att hon tyvÀrr inte kom ihÄg, men jag lÀmnade mitt telefonnummer ifall hon skulle minnas.
Och det var sÄ konstigt, för redan nÀsta dag ringde hon. En man och en kvinna hade frÄgat efter lÄdan, sagt att de var beredda att betala vilken summa som helst för den!
Men jag hade lÀst boken. Jag visste allt nu, och det fanns bara en sak att göra. Jag svarade kvinnan pÄ loppmarknaden att jag inte var intresserad.
Samma kvÀll hade vi inbrott i stugan, men ingenting blev stulet. Det sÄg ut som om tjuvarna letat efter nÄgot. PÄ köksbordet lÄg ett visitkort. Men dÀr fanns inget namn, bara en ensam symbol.
Ett kors nedstucket i ögonhÄlan pÄ en dödskalle.
Det var sÄ jag förstod att nÄgon fortfarande Àr pÄ jakt efter
denna bok. NÄgon som Àr farlig. Jag kommer dÀrför att göra som Elias och gömma den.
Om du lÀser det hÀr, hÄller du kryptozoologens loggbok i din hand! LÀs den och du kommer att förstÄ allt. Jag upprepar bara det som stod i brevet: BerÀtta inte för nÄgon!
LĂ„t dessa fantastiska djur, kryptiderna, leva vidare â i hemlighet.
Denna loggbok tillhör
Elias Leijon
10 juni 1909, pÄ tÄget söderut genom Sverige
HĂ€r sitter jag pĂ„ en trĂ€bĂ€nk i vĂ„r tĂ„gkupĂ© och försöker skriva ordentligt i min nya anteckningsbok (numera min kryptozoologiska loggbok). Det Ă€r svĂ„rt, för tĂ„get dunkar och skakar hela tiden sĂ„ att texten blir alldeles darrig. Svart rök bolmar förbi dĂ€r utanför fönstret och tĂ„gvisslan tjuter varje gĂ„ng vi nĂ€rmar oss en station. Vi, min mamma och jag, Ă€r pĂ„ vĂ€g ut i vĂ€rlden för att resa jorden runt! Och i den hĂ€r boken ska jag skriva om allt som vi kommer att uppleva nĂ€r vi söker efter de gömda bestarna â alla de underbara kryptider som vi hoppas pĂ„ att hitta.
Jag mÄste förstÄs berÀtta varför vi tagit det hÀr mÀrkliga beslutet. Hur det kommer sig att jag sitter hÀr nu, pÄ vÀg ut pÄ mitt livs största Àventyr. Men hur ska jag börja?
Kanske startade allt den gÄngen nÀr jag som liten mötte ett havsmonster och var nÀra att dö?
Eller kanske nÀr jag och mamma ingick det stora vadet med min elaka moster?
Nej, vÀnta. Jag tror att jag mÄste börja med dagen dÄ jag gömde mig för mina mobbare i skolbiblioteket. Och om fyndet jag gjorde dÀr.
För det var det som skulle förÀndra allt.
Det var en helt vanlig dag pĂ„ min internatskola GrĂ„byholm. Och med âhelt vanligâ menar jag att jag blev mobbad. Redan frĂ„n skolstarten nĂ€r jag var Ă„tta Ă„r (jag Ă€r nu tolv) verkade det pĂ„gĂ„ nĂ„gon sorts tĂ€vling om vem som kunde vara mest vidrig mot mig. Ett pojkgĂ€ng, som leddes av skolans rikaste elev Erik, brukade roa sig med att lĂ„sa in mig i stĂ€dskrubben, förstöra mina böcker eller hĂ€lla iskallt vatten över mig nĂ€r jag sov.
Det kanske inte var sÄ underligt att just jag var skolans hackkyckling. Min mamma sÄgs som konstig, hon var inte som de andra mammorna, och jag har ingen pappa. Men vÀrst av allt var att jag hade fÄtt ett rykte om att vara ⊠ja, lite halvtokig. Eller heltokig till och med, det berodde pÄ vem man frÄgade. Och anledningen till det var en hÀndelse som jag och mamma var med om nÀr jag var liten, och som jag tyvÀrr rÄkade berÀtta om i skolan. Efter det var det kört! Jag ska berÀtta mer om den hÀndelsen senare.
Just den hÀr dagen började i alla fall med att mina plÄgoandar lÄg pÄ lur utanför klassrummet efter en fransklektion. Magistern, monsieur Lavalle, sÄg som vanligt Ät andra hÄllet nÀr de drog in mig i en tom korridor. Det var det vanliga gÀnget: Rike Erik, Olof och sÄ Grobian-Greger. Den sistnÀmnde Àr tyvÀrr min kusin. Han
gick egentligen tre Är över oss andra, men han har alltid gillat att hÀnga med de yngre. Antagligen eftersom de Àr lÀttare att bestÀmma över. Grobian-Greger har ingen hjÀrna, men mycket muskler. Nu stod han dÀr och log sitt dumsluga leende, det som betydde att han hade trÄkigt och som i sin tur innebar att jag skulle fÄ stryk. Igen.
âHallĂ„ dĂ€r, BlĂ€ckfiskpojken.â
Jag himlade med ögonen sÄ att de nÀstan försvann in i huvudet.
Det dĂ€r gamla âroligaâ öknamnet.
âVad har du hittat pĂ„ i dag dĂ„?â smilade Erik.
âJa, jag behövde i alla fall inte hitta pĂ„ att jag skrev min uppsats i tyska sjĂ€lvâ, svarade jag och försökte lĂ„ta uttrĂ„kad och överlĂ€gsen, ânĂ€r alla vet att din lilla pappi betalade nĂ„gon att skriva den Ă„t dig.â
Eftersom jag ÀndÄ skulle fÄ stryk kunde jag lika gÀrna retas lite.
âHar ni inget bĂ€ttre för er i dag Ă€n att ge er pĂ„ mig? LĂ€sa lĂ€xor, kanske? Jag hörde att du, Greger, hade noll rĂ€tt pĂ„ matteprovet. Det mĂ„ste vara jĂ€ttejobbigt att inte kunna tĂ€nkaâ, la jag till med medlidsam röst.
âĂhhh âŠ?â grymtade Grobian-Greger.
âOj dĂ„. Ăh? Jag kommer att ligga sömnlös efter den förolĂ€mpning⊠aaaaj!â
Erik hade huggit tag i mig och höll fast medan Greger gav mig en hÄrd boxning i magen. Jag kved till av smÀrta. Men jag kom i alla fall ihÄg att spÀnna magmusklerna allt vad jag kunde för att inte helt tappa andan nÀr han slog, precis som mamma lÀrt mig.
SĂ„ lyfte jag höger fot högt och trampade sĂ„ hĂ„rt jag kunde bakĂ„tnedĂ„t sĂ„ att min hĂ€l skrapade lĂ€ngs med Eriks skenben för att till slut landa pĂ„ hans tĂ„r. (TĂ„r â skrev â strupe! som mamma brukade instruera.) Det blev en fulltrĂ€ff! Erik tjöt till av smĂ€rta, slĂ€ppte mig och började hoppa runt pĂ„ ett ben. DĂ€refter gav jag GrobianGreger en knuff i ryggen sĂ„ att han föll över Olof. Nu lĂ„g alla i en tillfredstĂ€llande hög pĂ„ golvet och krĂ€lade.
âTyvĂ€rr har jag inte tid med er lĂ€ngre. Hej pĂ„ er!â sa jag och skyndade ivĂ€g sĂ„ fort jag kunde, jag ville hinna lĂ„ngt bort innan de hade kravlat sig upp. Jag hörde skriken eka bakom mig.
âElias, din lögnaktige lille skit! Vi kommer att fĂ„ tag pĂ„ dig, det vet du!â
Jag sprang pÄ lÀtta, snabba fötter och genom en bakdörr tog jag mig in i min enda fristad: GrÄbyholms bibliotek. Jag duckade för bibliotekarien herr Dufva. Han var inte en vÀn och skulle skvallra för rikemansungarna om han sÄg mig. Sedan gömde jag mig pÄ min favoritplats, mellan geografihyllan och zoologihyllan. HÀr skulle jag stanna tills det ringde in till nÀsta lektion, dÄ kunde jag passa pÄ att smita.
Medan jag pustade ut lÀste jag pÄ bokryggarna i hyllan framför mig. Australiens röda klippor, Japans fem öar och Redwoodskogarna i Kalifornien. à h, bara namnen ⊠Jag kunde inte lÄta bli att ta ner böckerna och blÀddra. Jag var sÄ urbota trött pÄ mitt vÀrdelösa ensamma liv pÄ skolan och drömde mig bort sÄ ofta jag kunde. Bort till öknar sÄ torra att bara ödlor kan leva dÀr, till
djungler med tjattrande apor bland gamla tempelruiner, till fuktiga mörkgröna urskogar med tusen Är gamla trÀd ⊠I det grÄkalla januari-Sörmland i Sverige kunde man pÄ sin höjd fÄ syn pÄ en ekorre i en tall pÄ lunchrasten.
NĂ„got petade mig i ryggen. Jag vĂ€nde mig om mot zoologihyllan jag satt lutad mot. Mellan böckerna om indiska giftormar och Arktis fĂ„gelliv hade Utdöda djur â frĂ„n sabeltandad tiger till dronten hamnat lite snett. Jag drog ut den ocksĂ„ för att sitta mer bekvĂ€mt. Men dĂ„ fick jag syn pĂ„ nĂ„got annat. Bakom boken om de utdöda djuren fanns en annan, som varit gömd dĂ€r bakom.
Den hĂ€r boken var tunn, knappt mer Ă€n ett hĂ€fte. Och den sĂ„g gammal ut â gammal, men helt olĂ€st. Sidorna hade gulnat av Ă„lder, men samtidigt verkade ingen nĂ„gonsin ha öppnat den. Omslaget pryddes av ett helt fantastiskt sagodjur. Illustratören hade ritat in en palm bredvid för att visa hur stort djuret var. För
stort var det. Som fem elefanter pÄ rad. Och tvÄ elefanter hög.
Den hade en lÄng, lÄng hals med ett litet huvud, och sÄ en tjock svans lika lÄng som halsen.
Det hÀr mÄste ju vara en barnbok, tÀnkte jag. Vad gjorde den hÀr bland de naturvetenskapliga böckerna? Den tunna bokens titel var Kryptozoologi. En kort introduktion. Av Robin Lynx.
Kryptozoologi ⊠Vilket hÀrligt, svÄrt och mystiskt ord! Jag kÀnde inte igen det, men hjÀrtat började bulta av spÀnning och förvÀntan. Jag öppnade boken och lÀste inledningen:
Kryptider Ă€r varelser eller djur, vars existens inte Ă€r bevisad. Vetenskapen som handlar om kryptider heter kryptozoologi och betyder ungefĂ€r âgömda djurâ. En expert pĂ„ djur kallas âzoologâ. Men en kryptozoolog Ă€r den som Ă€r expert pĂ„ kryptider. Den mest kĂ€nda kryptiden Ă€r Loch Ness-odjuret, ett sjömonster som bor i en djup, kall sjö i Skottland. MĂ„nga sĂ€ger att de sett det, men ingen har bevis. Men jag, Robin Lynx, vet att det lever mĂ„nga kryptider ute i vĂ€rlden. Vem kommer att hitta de gömda bestarna?
Det pirrade i hela mig. Det hĂ€r var början pĂ„ Ă€ventyret jag lĂ€ngtade efter, det kĂ€nde jag pĂ„ en gĂ„ng. Jag blĂ€ddrade i boken med stigande spĂ€nning. En vĂ€rldskarta. Kryss pĂ„ olika platser. Bredvid kryssen mĂ€rkliga ord: yeti, Bigfoot, mokĂšlĂ©-mbĂšmbĂ© och âŠ, jag hajade till. DĂ€r ute i havet syntes en liten illustration som vĂ€ckte
ett minne frĂ„n nĂ€r jag var liten. Det minnet, som orsakat sĂ„ mycket trubbel för mig âŠ
Bilden förestÀllde ett monster med mÄnga armar. Jag kunde fortfarande höra sjömÀnnens skrik innan de drogs ner i vattnet av just de dÀr armarna ⊠hur fartyget krÀngt nÀr starka tentakler slagit metall och trÀ mitt itu.
Jag tittade lite nĂ€rmare. Med snirklig stil under bilden stod det: âKrakenâ.
Kraken, tĂ€nkte jag. SĂ„ hette alltsĂ„ varelsen, den som jag och mamma mött ute pĂ„ Nordsjön den dĂ€r gĂ„ngen. Den som jag tyvĂ€rr hade berĂ€ttat om i skolan sedan sĂ„ att alla skrattat och börjat mumla om âmentalsjukhus för barnâ. Varelsen som var orsaken till mitt smeknamn.
Ingen hade trott pÄ min historia. Men jag kÀnde pÄ mig att Robin Lynx, författaren till den hÀr mÀrkliga boken i min hand, skulle ha gjort det.
Jag var sju Är dÄ och mamma och jag bodde pÄ Irland. Vi hade flackat runt i vÀrlden Ànda sedan jag föddes och bott i mÄnga olika lÀnder. Mamma försörjde oss med hjÀlp av olika ströjobb, pÄ Irland hade hon ridit in vildhÀstar.
Efter en ovanligt kall vinter blev jag svĂ„rt sjuk i lunginflammation och höll pĂ„ att dö. Mamma blev orolig â sĂ„ orolig att nĂ€r jag Ă€ntligen blev frisk bestĂ€mde hon att vi skulle ge upp vĂ„rt kringflackande och resa hem till Sverige. Till vĂ„r förmögna och fina slĂ€kt som vi en gĂ„ng rymt ifrĂ„n. Det skulle bli slutet pĂ„ vĂ„rt fria
liv, men det skulle ocksÄ innebÀra en tryggare tillvaro för mig. Det sa mamma i alla fall.
Det var natt nÀr vi gav oss av, ut över Nordsjön. Vi hade fÄtt följa med ett stort fiskefartyg. Jag sov i vÄr hytt, gungad av vÄgorna, nÀr jag vaknade av nÄgot. Ett ljud? Nej, en skÀlvning i skrovet.
Kort dÀrefter kom en ny. Fartyget skakade till. Jag ropade pÄ mamma, hon var redan uppe och stod och tittade ut genom det lilla runda fönstret i vÄr hytt.
Plötsligt spÀrrade hon upp ögonen.
âVad ⊠vad Ă€r det dĂ€r?!â Hon var likblek i ansiktet.
âVadĂ„? Mamma, vadĂ„?â
Men istÀllet för att lugna mig som hon alltid brukade, började hon snabbt klÀ pÄ oss. Hon satte pÄ mig ett livbÀlte av kork.
âNu, Elias, ska vi gĂ„ upp pĂ„ dĂ€ck, leta reda pĂ„ en livbĂ„t och ro till land. Det kommer att gĂ„ bra.â
DÄ skakade fartyget till igen, vÀrre den hÀr gÄngen.
âFull fart i maskin!â ropade nĂ„gon skrĂ€ckslaget uppifrĂ„n dĂ€ck.
DĂ€refter hörde jag ett fruktansvĂ€rt ljud, av trĂ€ som splittrades. âSkrovet lĂ€cker! Hon tar in vatten!â vrĂ„lade nĂ„gon annan.
Nu hade mamma ocksÄ satt pÄ sig livbÀlte, hon slet upp hyttdörren och vi sprang upp. Fartyget knakade till igen.
DĂ„ âŠ
NÄgot kom upp ur havets djup. En mörk, lÄng, slemmig arm som oavbrutet Àndrade fÀrg. Den ringlade sig runt en sjömans midja. Han slets upp i luften och drogs sedan ner under vattnet,
som sÄg ut att bubbla och koka. NÄgot enormt rörde sig dÀr under havsytan och sÀnde upp luftbubblor. Fler lÄnga mörka armar slingrade sig upp och piskade och slog. BesÀttningen skrek av skrÀck, och jag med.
Men kaptenen, som stod och siktade med en stor valharpun, skrek inte. Han stirrade ner i vattnet, och sĂ„ sköt han rĂ€tt ner. DĂ„ krĂ€ngde skeppet till sĂ„ vĂ„ldsamt att det nĂ€stan lyfte frĂ„n ytan, nĂ€r en gigantisk kropp ursinnigt ruskade sig i vattnet. SĂ„ kom de upp igen â flera tjocka slemmiga armar som frenetiskt slingrade sig som om de sökte efter mĂ€nniskokroppar att ringla sig kring. En arm grep tag om masten och bröt den lika lĂ€tt som en tĂ€ndsticka. Men det var inte armar, sĂ„g jag nu, det var tentakler. Jag rĂ€knade till Ă„tta stycken, med stora sugproppar pĂ„. Jag förstod med ens vad den enorma varelsen var för nĂ„got. âMamma!â skrek jag för att överrösta dĂ„net. âDet Ă€r en blĂ€ckfisk! En jĂ€tteblĂ€ckfisk!â
Och det var det. Ett riktigt monster till blÀckfisk, urgammal, som levt pÄ mÀrkliga, blinda, slemmiga varelser pÄ djuphavets botten i kanske tusen Är. En liten ynka harpun kunde inte skada det hÀr mardrömsodjuret som var lika stor som fartyget. Nej, som tio fartyg! Eller tjugo? Det var svÄrt att se. TvÄ blÀckfiskarmar sög sig fast i skrovet och ryckte loss metallplÄtarna lika lÀtt som man plockar en maskros. TvÄ andra lindade sig runt skrovet som ett presentsnöre. SÄ började monstret slita fartyget mitt itu. Ljudet av splittrat trÀ och metall var öronbedövande. Det fanns ingen tid att hitta en livbÄt.
âVi mĂ„ste hoppa!â skrek mamma. âAnnars kommer vi att följa med fartyget ner i djupet!â Hon sĂ„g mig i ögonen. âHĂ„ll hĂ„rt i mig, Elias.â
SÄ hoppade vi. Det iskalla vattnet slöt sig om mig och det kÀndes som om nÄgon stack in vassa nÄlar över hela min kropp. Vi tappade taget om varandras hÀnder, men tack vare livbÀltet flöt jag snabbt upp till ytan.
âMamma!â försökte jag ropa, trots att jag hackade tĂ€nder av kölden.
Hon poppade snart upp bredvid mig.
âDĂ€r!â skrek hon och pekade.
Det var en bit av fören som flöt, ett stycke tillrÀckligt stort för att vi skulle kunna kravla upp pÄ det. Mamma slet och drog i mig tills vi bÄda var uppe. Det var i sista sekunden, innan vÄra muskler stelnat av kylan. Utmattade höll vi om varandra för att försöka fÄ upp vÀrmen igen.
Jag skriver detta i all hast, jag har inte mycket tid pÄ mig. Om du lÀser detta har du hittat min hemliga loggbok.
Jag, Elias Leijon â kryptozoolog och Ă€ventyrare â svĂ€r att allt som stĂ„r hĂ€r Ă€r sant!
Det finns varelser i vÀrlden som ingen tror finns pÄ riktigt. Men jag vet bÀttre.