Kapitel 1
Räkneövning
Viggo sitter på cykelstället utanför porten på
Västängsvägen 1. Jag vet att det är mig han väntar på. För ett ögonblick funderar jag på om jag ska gå tillbaka till Gunkes, men slår bort tanken. Det är ändå för sent. När Viggo har fått vittring finns det bara ett sätt. Stanna och lyda. Att fly vore att göra allting värre.
Han vinkar åt mig med sin svettflottiga hand, den som snart ska träffa mitt huvud.
Han har som vanligt sin grå huvtröja på sig.
Jeansens smutsfläckar skiftar i en mängd onämnbara färger. Skosnöret på högerskon är oknutet. Håret är kortsnaggat och får huvudet att likna en kiwifrukt. Det är förstås inget jag säger högt. Inte om jag vill leva ett tag till, i alla fall.
–
Du är väl inte rädd? säger han.
Jo, jag är skiträdd för honom. Det vet han. Jag har varit rädd för honom sedan vi började sjuan i augusti. Det har bara gått fem veckor, ändå känns det som en evighet.
–
Jag såg dig inte i skolan i dag, säger han.
Jag hinner inte svara förrän smällen kommer. Smärtan strålar ut från bakhuvudet.
–
Vad sa du?
– Jag … var där, säger jag. I skolan.
– Då måste jag ha missat dig, Sillis.
Sillis. Jag hatar det namnet. Som tur är, är det bara Viggo som kallar mig för det. Alla andra kallar mig för mitt riktiga namn: Silas.
Jag väntar på nästa smäll. Och den kommer. Det gör den alltid. Smärtan i nacken när andra slaget träffar får mig att kvida.
– Vi ses i morgon, säger Viggo.
Han vänder sig om och öppnar porten.
Jag står kvar och räknar till hundra. Det är den tid det tar för honom att gå från portdörren fram till sin lägenhetsdörr, den med den knytnävsstora sprickan i.
Jag räknar till hundra.
Det är den tid det tar för honom att fiska upp nyckelknippan, sätta nyckeln i låset och rackla en stund innan låskolven hamnar i rätt läge för att kunna vridas om.
Jag räknar till hundra.
Det är den tid det tar för honom att öppna dörren och skrika hej till sin pappa och rycka ut posten som fastnat på brevinkastets insida.
Jag räknar till hundra.
Det är den tid det tar för honom att dra igen dörren så hårt att det ekar i trapphuset, hela vägen upp till översta våningen.
96, 97, 98, 99, 100.
De sista talen räknar jag långsamt. Ifall Viggo fortfarande är kvar i trapphuset. Under denna stund hinner jag se att någon har sprejat en ny tagg på husfasaden, att någon har ryckt upp plantorna vid sidan av porten och att framhjulet är det enda som finns kvar av en cykel i cykelstället.
Ja, du fattade rätt. Jag bor i värsta idyllen.
Därefter trycker jag upp porten och går in.
Jag smyger förbi Viggos dörr innan jag rusar
de 125 trappstegen upp till femte våningen, låser upp dörren med skylten TÖRNGREN,
INGEN REKLAM TACK
Jag är hemma.
på och går in.
Kapitel 2
Ett bihang till huvudet
Zico är redan hemma. Från hennes rum hörs
ljudet av en fotboll, som taktfast dunkar mot hennes garderob.
Bump, bump, bump.
Zico, eller Sigrid som hon egentligen heter, är min lillasyster. Hon är ett år yngre än jag, bär pannband och har redan framtiden utstakad för sig. Hon ska bli fotbollsproffs i USA, tjäna tusen miljoner dollar och aldrig gifta sig.
– Hallå, jag är hemma.
Ingen svarar. Det enda som hörs är ljudet av bollen som misshandlar garderobsdörren.
Bump, bump, bump.
Jag går ut i köket och börjar med middagen. Det är nästan alltid jag som lagar mat i vår familj. Det betyder inte att jag är någon
mästerkock. Jag kan inte hacka lök snabbt och snitsigt som de gör i tevekockprogrammen och jag vet inte vad det är för skillnad på couscous och bulgur. Ska sanningen fram är jag inte ens intresserad av matlagning. Det har bara råkat bli så att det är jag som ser till att familjen Törngren får i sig alla delar från matcirkeln.
– Silas, är du hemma?
I dörröppningen står pappa. Han är klädd i sin vanliga utstyrsel: träningsoverall och visselpipa. Pappa är Zicos tränare och har vigt sitt liv åt att hjälpa henne att uppnå drömmarna om ett proffskontrakt i den amerikanska damfotbollsligan. All hans lediga tid går åt till att coacha Zico framåt, mot livet som fotbollsproffs.
En gång i tiden hade pappa stora planer även för mig. Men efter två säsonger i Västängen FF:s pojklag fattade han att fotboll nog inte var min grej. Jag var inte bara rädd för bollen utan också för motståndarna, domaren och till och med mina egna lagkamrater. De
kunde bli väldigt arga om jag råkade skjuta bollen i fel mål, eller ta bollen med händerna i vårt straffområde. Min grej är nog att inte vara stjärna i fotboll (eller i någon annan sport).
Ibland önskar jag att jag visste vad som var min grej. Jag önskar att jag också, precis som Zico, hade en tydlig plan för mitt liv. Att jag visste om jag skulle satsa på en karriär som paleontolog och bli världsberömd för att ha hittat något ovanligt dinosaurieben eller bli den första människan på planeten Mars.
Men jag har ingen sådan plan. Min enda livsplan är att hålla mig undan Viggo och se till att familjen Törngren inte drabbas av skörbjugg.
Roligare än så är inte mitt liv.
Tur då att pappa har Zico. Hon är allt det jag inte är på en fotbollsplan. Hon är snabb, teknisk, skjuter stenhårt och har det som pappa kallar för ”spelförståelse” och ”vinnarskalle”. Hon skulle aldrig få för sig att ducka för en stenhårt skjuten frispark eller att klacka bollen i eget mål.
Det är svårt att tro att jag och Zico är syskon. Vi är som två satelliter uppskjutna i varsitt universum. Hon har långt hår, solbrända, muskulösa armar och raka vita tänder. Jag har kort råttfärgat hår, spaghettismala armar och ben blekare än en huvudvärkstablett. Min kropp är mest ett tragiskt bihang till huvudet. Som om det inte vore nog med det, riskerar jag att med stor säkerhet få räls i både övre och undre tandraden.
– Hur var det i skolan? frågar pappa.
– Som vanligt, säger jag och tar fram pyttipannapåsen ur frysen.
Från kylskåpet plockar jag ut rödbetorna, äggpaketet och smöret. Jag drar igång spisen och langar upp två stekpannor på plattorna.
En för pyttipannan och en att steka äggen i.
– Ska du inte hjälpa till? frågar jag.
– Jo, visst, säger han och går ut i hallen och ropar till Zico att hon ska komma och duka bordet.
Jag suckar högt medan jag knäcker äggen i stekpannan. Pyttipannan ger ifrån sig ett
moln av ånga när jag häller ner den i pannan.
Det fräser och spottar, men doftar gott.
Jag tittar på klockan: 17.15.
Om en kvart kommer mamma hem.
Om en halvtimme ska pappa och Zico iväg på fotbollsträning.
Om en timme kommer mamma att sätta sig i soffan och läsa viktiga mejl i datorn.
Om två timmar kommer Zico och pappa att komma hem från träningen.
Om tre timmar kommer jag att gå och lägga mig, släcka ljuset och somna.
Jag vet, jag lever jordens tråkigaste liv.
Zico dyker upp i dörröppningen. Hon kickar fotbollen mellan höger och vänster fot.
Det ser ut som om hon har ett gummiband som bollen sitter fast i.
– Kan du duka? frågar hon.
– Eeeeeh, nej.
– Snälla …
– Varför kan inte du göra det? säger jag.
– Jag har bråttom, ber hon medan bollen
förflyttar sig mellan hennes fötter. Min träning börjar snart. Snälla Silas!
Hon knäpper händerna och ser bedjande på mig, samtidigt som bollen far fram och tillbaka över golvet. Jag kan inte låta bli att le, för hennes ögon blir överdrivet stora, som två djupa brunnar.
– Okej, jag gör väl det då, säger jag.
– Åh, du är min favvobrorsa, säger hon.
Sedan försvinner hon ut i hallen och innan jag hunnit duka fram hörs ljudet av boll-mot-garderobsdörr.
Bump, bump, bump.
– Klart jag är din favoritbrorsa, säger jag högt för mig själv. Jag är nämligen din enda brorsa.
”Mitt liv är inte alls tillbaka på ruta ett. Jag är inte ens med på spelplanen.”
Trettonåriga Silas lever ett helt vanligt liv. Alltför vanligt och förutsägbart, tycker han själv. Något måste hända!
När det blir bestämt att klassen ska åka på läger börjar Silas spinna en plan. Samtidigt inträffar omvälvande saker i hans liv och plötsligt är inget som vanligt längre. Mycket står på spel och Silas kan inte bara se på.
En berättelse för unga skriven med varm humor och hög igenkänning. Den här utgåvan av I väntan på mitt ovanliga liv ingår i läromedlet SVEA 7.
SVEA är ett läromedel i svenska och sva för högstadiet. Progressionen mellan årskurserna är tydlig och samtalet står i fokus. Till varje årskurs finns en gemensam grundbok och olika arbetsböcker för svenska och sva.
