9789127472525

POUL PERRIS

Det existentiella grundvillkoret

Jaget, viet och tillvaron

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

HJALMAR SÖDERBERG , Doktor Glas

Innehåll

Eviga frågor 8

Uppväxt 11

Årsringar 13

Den dubbla blicken 14

Andrum 27

Det existentiella grundvillkoret 28

Bortom bojen 47

Det religiösa bindandet av helheten 48

Ögonvittnet 57

Ett självständigt jag i ett hållande vi 58

Där ingen viskar Elia 70

Epistemisk tillit och alla människors lika värde 72

Havets botten 79

Valfriheten – som välsignelse och förbannelse 80

Hemvändaren 89

Sanningen i religionerna 90

Efterföljelse 100

Logiken i våra känslomässiga behov 102

Min bästa ovän 113

Våra universella utmaningar 114

En tid, en evighet 122

Att fylla det ontologiska glappet med kärlek 124

Är kärleken förgäves? 139

Det ändamålsenliga hoppets ontologi 140

Evig är vägen 147

Om moralens vara 148

I Jobs ställe 159

Universella vapen som skydd och fängelse 162

Timlighetens triumf 167

Människans existentiella treenighet 168

Sparven i tårarnas salt 177

Att förkasta och finna heligheten 178

Koppardröm 185

Sonaten om min längtans själ 186

Svart sabbat 191

Eviga frågor

hur kan vi förstå människan – denna förunderliga lilla varelse kastad ut i ett till synes oändligt universum? Var är vi, vilka är vi – och vem är just jag? Vad är mitt syfte, min roll i allt detta? Finns det ens ett syfte, eller är allt bara ett planlöst ingenting?

– Varför klev du upp ur sängen i morse?

– Okej, men Varför klev du upp?

Vi söker efter något som ger vilja, motivation och kraft att kliva upp ur sängen och tycka om den vi är, det vi ser, möter och gör, att möta dagen med tillförsikt inför det som är och vara trygg i det förväntat oväntade som vi aldrig kan kontrollera. Kanske är detta dagen då vi blir uppsagda från jobbet eller mister den vi aldrig ville mista. Att vara människa är ofta smärtsamt och kargt. Utan svar på de eviga frågorna blir livet en ökenvandring. Själen lämnas i vilsenhet, i tomhet.

Den här essän är en existentiell biografi över människan, men skriven utifrån mig själv och mina livserfarenheter. Därmed bär den också drag av en självbiografi. Om svar som ges på eviga frågor kan anses vara allmängiltiga sanningar, beror på vem som ställer

frågorna och vad man söker i dem. Endast så kan det vara, alltjämt och hela tiden – så även i detta fall.

Essän är skriven i form av en sonat, inte som en fast struktur, utan som en inre rörelse. En väv där olika teman långsamt fördjupas, speglas och utvecklas i nya riktningar – ibland i ett snabbt flöde, som ett allegro, ibland med långsam efterklang, som ett adagio. På vissa ställen bryts rörelsen av med illustrerade dikter, skiftar tonläge och färg – som ett scherzo, ett lekfullt eller oroande avbrott som ställer något på ända innan det återknyts till helheten.

En sonat är inte en lösryckt idé, utan en sammanhållen berättelse, och i likhet med all musik är den inte fullständig i sig själv. Den behöver någon som levandegör tonerna. Utan orkestern är den bara ett knippe notblad. Kanske är det så även med våra tankar – att de först får liv när de spelas upp i ett annat medvetande.

Min livsfilosofi har vuxit fram som en melodi jag själv behövt följa, en väg att orientera mig i det jag erfarit, sökt, förlorat och funnit. Den bildar en sammanhängande rörelse mellan jaget, viet och tillvaron – i riktning mot det jag ser som en möjlig väg mot meningsfullhet.

Musik väcker ofta associationer till det egna livet, till minnen, stämningar, erfarenheter. Min förhoppning är att den sonat jag försökt nedteckna här ska kunna spegla eller locka fram något i dig: en ton, ett tema, en rörelse som vill formas till en egen komposition utifrån dina livserfarenheter.

Om du väljer att lyssna till musiken bakom bokstäverna i texten, kanske något väcks till liv. Kanske bär något av min livssonat med sig något som klingar meningsfullt i dig.

Uppväxt

jag växte upp bland granar i ett hus i skogen, med barnflickor, dagmammor, syskonplaneter i omloppsbana och med solen och månen tryggt på jobbet. Först gick det bra, sedan åt helvete, sedan gick det bra, sedan åt helvete … och nu är jag här.

ÅRSRINGAR

Skog.

Gran och tall, på rad utanför köksfönstret.

Mest gran –höga granar som fyller tomrum.

De såg –utan att döma.

De lutade sig aldrig bort. De stod kvar –hur än de förbannades. De öppnade famnen, gav höjd åt blicken, viskade om mod med revor i barken.

Två granar – särskilt två –höll en längtans själ sällskap, lät dagdrömmar vila i en stilla färd mot ljuset, årsring efter årsring –

intill ett förunderligt hus.

Den dubbla blicken

Se dig själv promenera barfota på en blomsteräng på väg till en sjö för ett dopp i vattnet. Plötsligt kliver du i något mjukt. Det är varmt, uppfyllande och känns verkligen så skönt. Du står kvar och njuter, det känns som en evighet men är blott en sekund. Du tittar ner och fylls av fasa och förskräckelse, du rycker bort foten i äckel. Du har trampat rakt i kodynga.

Kodynga är vad det är. Rent konkret och faktiskt. Det är fullt naturligt och begripligt att snabbt rycka bort. Men vad var det du kände där inne? Hur kunde det som ser ut som kodynga, luktar som kodynga och per definition är kodynga samtidigt kännas så varmt, uppfyllande och skönt i kroppen, innan du såg vad det faktiskt var?

Min livsfilosofi tar sin utgångspunkt i detta fenomen: att det vi ser faktiskt är det vi ser, så länge vi använder en rationell och konkret blick, men att det finns en annan dimension som öppnas upp när blicken tränger igenom rationaliteten och låter sig beröras. Jag menar nu inte att vi människor är kodynga, men vi kan på många sätt visa upp beteenden och attityder som av högst rimliga anledningar väcker obehag eller avståndstagande. Men om vi endast använder den konkreta blicken, om vi stannar vid ytan och det vi först ser, riskerar vi definitivt att missa det förunderliga i varje människa – det som spirar och blomstrar om någon hittar dit och berör det så som det behöver beröras.

”Bakom all helig bråte, måste det heliga själv finnas, trots allt.”

Detta är ett citat från Pär Lagerkvists roman Ahasverus död, som är en parafras på legenden om den vandrande juden. Enligt legenden var Ahasverus en skomakare med sin verkstad längs vägen till Golgata, där Jesus skulle korsfästas. Vägen utanför verkstaden var alltid full av människor som trängdes, upptagna av vardagens plikter och bekymmer. En dag, när Ahasverus som vanligt var djupt försjunken i sitt arbete, stannade en utmattad man utanför hans verkstad. Mannen – som bar det kors på vilket han snart skulle spikas upp – bad om att få vila en stund. Irriterad över störningen och all rörelse utanför sin dörr snäste Ahasverus åt honom att ge sig av. Den utmattade mannen, Jesus, svarade med en svag röst: ”Jag går, men du är kvar tills jag kommer tillbaka.” Sedan dess, berättar legenden, är Ahasverus dömd att vandra på jorden utan möjlighet att dö tills Jesus återvänder.

I Lagerkvists roman blir Ahasverus en symbol för den människa som aldrig lyfter blicken, som är så upptagen av det praktiska och omedelbara att hon inte ser det som ligger under ytan. Han representerar den själsligt förnekande människa som vandrar genom livet utan att finna mening eller mål – en tomhet han är evigt dömd att bära.

Men i Lagerkvists parafras på legenden hittar Ahasverus till slut svaret på existensen och meningen. Han finner heligheten, men inte i ritualerna eller dogmerna – dessa är skapade av människan. De är bråte som skymmer sikten. Heligheten bor inte i en yttre påklädnad, utan i det han finner med en annan blick. Det är den blick som inte stannar vid det mätbara och påtagliga, utan som tränger igenom och når djupare, in till varats ordlösa förunderlighet.

Chronos och Kairos

Vi människor rör oss ständigt mellan två världar. Den ena är en konkret, mätbar verklighet fylld av observerbara fakta, ting och händelser som vi kan sätta ord på och förstå med vår rationella tanke. Det är en värld av tid och sekvenser, där allt kan kategoriseras, vägas och mätas. Grekerna kallade denna linjära, mätbara klocktid för chronos

Men livet ryms inte bara i den rationella ordningens ramverk. Vid sidan av den mätbara tiden existerar något annat, en annan dimension av varat. Grekerna kallade denna tidsdimension kairos, en tid som inte mäts i sekunder eller minuter, utan som beskriver ögonblick då livet känns levande och närvarande. När en blick möter en annan och något osynligt – men ändå närvarande och berörande – förmedlas. När en tanke slår rot och förändrar vårt sätt att se på världen. Kairos är tiden där något väsentligt sker, men som inte kan reduceras till fakta eller funktioner. Det är upplevelsernas värld, där tiden känns flytande och där vi möter det som inte kan fångas av rationell logik eller struktur.

Jag väljer att använda dessa begrepp för att beskriva två parallella världar som samexisterar i våra liv. Det är möjligt att grekerna inte tänkte på dem exakt så här, men i min förståelse är chronos och kairos mer än tidsdimensioner; de är vår ständigt närvarande möjlighet att välja hur vi vill erfara och förhålla oss till världen i varje givet nu. Den blick vi väljer avgör alltid vårt nästa steg.

För att navigera livet och skapa en känsla av helhet behöver vi förmågan att använda båda dessa blickar. Chronosblicken strukturerar och organiserar oss i världen, den söker rationell ordning

och begriplighet. Den hjälper oss att sätta namn på saker, att bygga, planera och skapa sammanhang som går att förklara. Men chronosblicken är också begränsad. Om vi stannar i denna värld, riskerar vi att bara se det rationella, det mätbara. Vi ser bara kodyngan. Blicken fastnar vid ytan, vid formen, vid det vi lärt oss att väja för. Men vi missar den förnimmelse av värme som först mötte oss när vi kom i kontakt med det inre. Vi ser inte den inneboende källan till näring ur vilken generationer före oss har odlat sin överlevnad. Vi dömer – blinda för helheten.

Det är här kairosblicken blir avgörande, den som tränger igenom det synliga och når in till varats djupare dimensioner. Det är kairosblicken som låter oss se att Ahasverus inte bara mötte en man som störde hans arbete, utan också en utmattad själ som bar sin egen smärta och förnedring. Det är kairosblicken som låter oss känna det som inte uttalas eller det som inte kan mätas: den sårbara känslan av otillräcklighet bakom ett hånfullt leende, den rytande vreden bakom en anpasslig tystnad, värmen bakom en skarp gräns satt med genuin empati – det som gör oss mänskliga. I kairos bär vi våra grundläggande känslomässiga behov.

Dessa två blickar är inte separata, utan ständigt sammanflätade; de samexisterar och påverkar varandra. Det är först när vi kan växla mellan dem och integrera dem som vi kan förstå både vår inre upplevelse och vår yttre omvärld. För att leva ett helt liv behöver vi en resonans mellan dessa världar – en pågående dialog där chronos organiserar och kairos ger mening. När de samspelar blir vi förankrade i världen och öppna för livets djupare dimensioner.

För att denna resonans ska vara möjlig behöver vi också ett språk för det vi erfar i kairos. Utan ord – symboler, metaforer, bil­

der – förlorar vi, utöver förmågan att uttrycka det vi känner, även möjligheten att förstå det. Det vi inte kan sätta ord på förblir ofta osynligt, både för andra och för oss själva. I en samtid där det mätbara och det funktionella dominerar riskerar det omätbara att tystna. När språkets landskap krymper, krymper också vår blick.

Om vi saknar förmåga att integrera dessa världar på ett sätt som låter den konkreta tanken återspegla det som är autentiskt i stunden, uppstår dissonans. Om vi enbart agerar utifrån chronos, riskerar vi att fastna i tomhet och meningslöshet. Allt kan framstå som rationellt och rätt på ytan, men något skaver inombords. Vi kanske upplever att vi följer en ”logisk” väg, men utan förankring i kairos river en hunger.

Å andra sidan, om vi försöker leva helt och hållet genom kairos utan att skapa en förankring i chronos, blir våra upplevelser otydliga och obesvarade – vi upplever fullständigt kaos. De känslomässiga signaler vi får i kairos – från lustfylld beröring till intensiv smärta – är primära budbärare av händelser i varat. Men om chronos inte klarar av att förankra dessa signaler i ett större sammanhang – att analysera, realitetsanpassa och hantera det som upplevs – riskerar vi att bygga strategier som i längden leder till ångest, rädsla och panik, eller avstängd likgiltighet.

Att förstå och integrera chronos och kairos är nyckeln till att röra sig genom livet med stabilitet och autentisk närvaro. En balans mellan struktur och närvaro i det som främjar vår känsla av begriplighet, hanterbarhet och mening. Det är i denna integration jag tolkar in det som den israeliske sociologen Aaron Antonovsky beskrev: hur en upplevelse av sammanhang bär oss genom livets rörelser. Men känslan av sammanhang handlar inte bara om att

hantera påfrestningar, det är att känna sig hemma i både tiden som går och ögonblicket som är.

En människa som lever i samklang med sig själv är inte någon som ständigt befinner sig i harmoni, utan någon som kan vara närvarande där han eller hon är – autentisk i det som är, vare sig det innebär smärta eller glädje. En människa med en dubbel blick förstår att smärtan i kairos behöver tas om hand i chronos och att strategier i chronos måste bottna i det autentiska som känns i kairos. Det är denna balans som låter oss möta livet och verkligheten som de är och navigera med närvaro, insikt och klarhet, även i stunder när impulsen kan vara att fly, ge upp eller kämpa emot.

Den dubbla blicken låter oss också förstå att ett och samma fenomen kan uppträda i olika skepnader och former. Det som vid första anblick verkar nytt och unikt kan visa sig vara en återklang av något vi mött tidigare, men i en annan kontext, skepnad och form. Om vi bara betraktar världen genom chronos – den konkreta blickens lins – riskerar vi att fastna vid bråten och missa de universella, känslomässiga behov som förenar oss som människor.

Det är först genom att använda kairos – blicken som ser bortom det konkreta – som vi kan förstå de djupare fenomen som formar våra liv.

Heligheten

Jag har en bergfast tro på heligheten. Att den finns är för mig en icke-fråga. Den är det självklara och autentiska som får klocktiden att stanna, en oförställd klang som vid beröring öppnar upp mitt inre kairos, vibrationer, bortom grundbultarna i min botten­

platta. I kairos bor heligheten och låter sig beröras och beröra när jag släpper taget om mina konstruerade föreställningar om universum, skapelsen, gudarna, religionerna, världen och människan, om chronos. När jag berör och låter mig beröras av heligheten i allt som är, i allt levande, i varje människa och i mig.

Spontaniteten och lekfullheten

I det största allvaret, den svåraste ekvationen, det högsta hindret, den djupaste krisen, det avgörande beslutet, det låsta läget, det oåterkalleliga – i varje stund, i varje situation, i varje möte, i varje omständighet, i varje minut, i varje timme, i varje årstid, oavsett ålder, roll, titel och funktion, har det första och sista ändamålsenliga svaret alltid en utgångspunkt i spontaniteten och lekfullheten.

Absolut, du måste kämpa emot. Bli frustrerad, vara envis, fortsätta hävda din ståndpunkt, hämta alla bevis, argumentera och slå fast, hänvisa till logiken, åkalla vanmakten och hopplösheten och smälla i dörrar på vägen ut. Så måste det också vara. Det är en nödvändig lärdom. Utan dessa erfarenheter skulle spontaniteten och lekfullheten – som alltid finns där som en förlösande möjlighet –inte framstå som så obeskrivligt förunderliga och vackra. Det är i kontrasterna till allt som spontaniteten och lekfullheten aldrig är som dess oförställda skönhet framträder och öppnar den till synes låsta dörren.

Den spontana lekfullheten är ingenting vi behöver lära oss – vi föds med den. Den bor i den nyfikna blicken hos ett barn som upptäcker världen, i lusten att utforska, att lära, att pröva det okända. Den bär oss i de första stegen, de första orden, de första förundra­

de frågorna om livet. Det är själva rörelsen i oss, en naturlig kraft att vilja förstå, uppleva och uttrycka.

Lekfullheten finns alltid tillgänglig i våra hjärtan men kan kvävas av krav och anpassning, strypas av skam eller ogiltigförklaras i mötet med en omvärld som inte ser den, inte bekräftar den. Ett barn som gång på gång blir tillrättavisat för sin nyfikenhet lär sig att hålla tillbaka. Ett barn vars skratt möts av irritation lär sig att dölja sin glädje. Vi lär oss att inte ta för mycket plats, att inte störa, att inte vara ”för mycket”. Vi tystar det som en gång varit utgångspunkten för vårt liv i kairos.

Utmaningen är därför dubbel: att möta varandra på ett sätt som bekräftar den spontana lekfullheten, låter den leva vidare och väcker den där den gått förlorad. För vissa har den bara tystnat, väntande på sammanhang att få levas ut igen, andra kanske aldrig fått uppleva den. När vi vuxna söker oss tillbaka till den spontana lekfullheten kan det kännas främmande, som något vi inte längre vet hur vi når. Ibland kan vi inte på egen hand finna tonen, vi kan behöva en melodi från utsidan att svara på. Det är i den ömsesidiga bekräftelsen, i att någon ser och väcker det som tystnat, som vi kan återvända till det som alltid finns där som en möjlighet – även om det i stunden kan kännas avlägset, osannolikt eller rent av omöjligt att föreställa sig.

Chronos värld är inte ett hinder att forcera, utan ett landskap att upptäcka och förstå för vad det är: vår plats på jorden. Den är tom och fast i sin form: sand, grus och sten. Det som gör platsen levande är det spontana livet som breder ut sig, tränger ner i berggrunden och växer upp mot himlen, utvecklas och dör. Det är myllret i haven, skogarna, sjöarna och vattendragen – mikroberna,

insekterna, fåglarna, djuren och människan. Livet är förunderligt och vackert, samtidigt som det är förgängligt och brutalt. Ingen av oss valde detta, men vi är här och det är som det är. Utan spontanitet och lekfullhet i våra steg riskerar livets förunderliga skönhet att drunkna i en meningslös kamp mot klockan – äta, jobba, sova, dö.

Spelar

jag någon roll?

I livet är vi alltid någon inför varandra. Så även inför oss själva. Vi bär olika förväntningar beroende på den roll vi har i relation till den eller det vi möter – även när det är oss själva vi står inför. Men vilka roller förväntas vi egentligen ha, och vilka förväntar vi oss att uppfylla inför andra? Blir jag sedd utifrån den roll jag vill ha, eller tilldelas jag en roll jag inte alls önskar? Vill jag inta en roll som ingen annan vill ge mig, men som jag intar ändå? Vilka syften, funktioner och konkreta uppgifter har alla dessa roller i våra liv, egentligen?

Spelar det någon roll om jag är min roll, eller om jag bara har en roll? Jag är övertygad om att det spelar en mycket stor roll. För innan jag är något annat, måste jag vara människa – en medmänniska. Det är från den grunden vi kan kliva in i de roller vi behöver inta i olika situationer: i relation till våra barn, grannar, vänner och kollegor, till en partner eller till och med till vår värsta fiende. Men om vi förlorar vår medmänsklighet i processen – om vi låter rollen ersätta människan – då går något fundamentalt förlorat. Om vi gör rollens specifika funktion till allt vi är, hela vår identitet, så blir allt snabbt galet. För oss själva, för dem vi möter, för våra samhällen, för den värld vi lever i. Det blir en existentiell galenskap av alltihop. Ingen mänsklig värdighet, ingen helighet.

Hur kan man vara en medmänniska i relation till den person man möter när man intar rollen som förälder, lärare, chef, polis, politiker, kassörska, militär, kollega, psykoterapeut eller debattör i sociala medier?

Nyckeln jag fått av dig

I utvecklingen av min personliga livsfilosofi om människan och meningen i tillvaron har jag varit bortskämd. Som ung sökte jag svar överallt där jag kunde finna dem – med min familj, kompisar, ovänner, i sagor, romaner, filmer, serietidningar och andra kulturella uttryck, och senare i religioner och i teorier hos stora tänkare och filosofer. Varje källa gav mig något att bära med mig. Sagan om solen och nordanvinden – där värmen besegrar vinden – gick att förstå, men inte alltid hur och när. Eller textraden från Rolling Stones: ”You can’t always get what you want, but if you try sometime, you’ll find you get what you need” – en insikt om att våra önskningar inte alltid är det vi mest behöver. Men hur vet man egentligen vad man behöver? Vad gör vi när flera värden vi håller högt kommer i konflikt? Och hur hänger våra värderingar egentligen ihop? Jag saknade den existentiella gravitationens kärna, den utgångspunkt från vilken alla mina intryck kunde vävas samman till en begriplig helhet som kunde hjälpa mig att navigera ändamålsenligt.

Jag sökte en utgångspunkt som för mig, med min begränsade förmåga att förstå det ovetbara, kunde göras konkret och greppbar. En utgångspunkt som inte krävde att jag förlitade mig på en förunderlig gudom med dolda avsikter och krav, eller på en big

bang som tidigt fyllde mitt sinne med bilder och färger men snart förlorade relevans för mitt sökande. Det jag sökte var något att hålla i handen, var jag än stod, ett existentiellt grundvillkor, en universell sanning att kunna återvända till när jag prövat mina vingar och störtat, för att utvärdera vad som gått fel och våga försöka igen. Med mig själv tillsammans med granarna utanför fönstret, i mina relationer till andra, i mina sammanhang, i allt jag ville klara av och förstå – för att känna att livet var en meningsfull möjlighet, så även för mig i mitt liv.

Så, hur har jag varit bortskämd? På många sätt. Men det mest betydelsefulla är att jag i mötet med dig som sökt mig i min roll som psykoterapeut äntligen fick möjlighet att hitta det jag så länge hade sökt.

Du har sökt mig med dina lidanden och problem. Du har sökt mig ensam, med din partner, dina syskon, ditt barn eller hela din familj. Du har kommit med din livssituation, din historia, dina relationer och förväntningar. Vi har mötts i mitt arbetsrum, i ditt hem, på din arbetsplats. På platser överfyllda av bråte – ibland konkret och yttre, ibland putsad och subtil, men alltid tillsammans med den inre smärtan som du burit. Du har kommit i kamp mot solen, i kamp mot mörkret, i kamp mot vinden. Jag har mött dig vid perrongen, innan du tog steget ut, i styrelserummets finkostymer, i utanförskapsgängets lojaliteter, i kyrkans fromma salar.

Det är här – i det konkreta och det mest utsatta – som min livsfilosofi har prövats och vrakats. Men det är också här den fått vingar som bär. Du har lärt mig att teorier, tankar och metoder, hur vederhäftiga och väl underbyggda de än är, är fullständigt värdelösa om de inte kan användas där de behövs som mest, i mötet

”DET JAG SÖKTE var något att hålla i handen, var jag än stod, ett existentiellt grundvillkor, en universell sanning att kunna återvända till när jag prövat mina vingar och störtat, för att utvärdera vad som gått fel och våga försöka igen. Med mig själv tillsammans med granarna utanför fönstret, i mina relationer till andra, i mina sammanhang, i allt jag ville klara av och förstå –för att känna att livet var en meningsfull möjlighet, så även för mig i mitt liv.”

I denna personliga essä utforskar och formulerar Poul Perris det han ser som människans existentiella grundvillkor. Han utgår från sitt eget liv, sin långa erfarenhet som psykoterapeut och sina många möten med skönlitteratur, filosofi, religion och psykologi. Dikter av Poul och illustrationer av hans bror Frans Perris fördjupar bokens teman.