Till alla partiledare, politiker och beslutsfattare Vad vÀntar ni pÄ?
INNEHĂ LL
Del 1: En ny barndom 9
Timblommorna som försvinner 10
Om tro och vetande 15
Hej, jag heter Maja och jag Àr informationsberoende 19
LĂ„t Sokrates vila i frid 22
Den nedstÀmda generationen 26
Del 2: Vad gÄr barnen miste om? 31
VĂ€rdefull tid 32
Det starkaste bandet 36
Drömmar pÄ paus 44
Ska vi leka kull? 48
Inre och yttre upptÀcktsfÀrd 56
Den skapande, lÀrande, lÀsande kroppen 62
Superkraften koncentration 72
Oskuldens tid 77
Den fysiska nÀrvaron av andra 86
En gemensam bildning 98
Frihet 102
Del 3: Varför skedde det? 109
Mannen som digitaliserade skolan 110
Den mÀrkliga brÄdskan 127
En kollektiv ansvarsfriskrivning 132
Den nya förÀldrarollen 136
Del 4: Vad gör vi? 142
Absolut inte kommit för att stanna 143
Samling! 153
Politiker â förenen eder 161
Bortglömd hÄllbarhet 164
Det enkla Àr ofta det bÀsta 169
Lagen mÄste följas 178
Ja till digital kompetens 186
Jag ska bara dö först 194
Inte en vÀrld för minderÄriga 202
Led oss! 210
Den vackra juridiken 218
Look to France 223
Vi mÄste börja med oss sjÀlva ocksÄ, tyvÀrr 230
Del 5: Var börjar vi? 235
RĂ€ck upp handen 236
Tack till 244
Litteratur 245
Slutnoter 263
EN NY BARNDOM
Det finns hÀr i vÀrlden en stor och ÀndÄ mycket vardaglig hemlighet. Alla mÀnniskor har del i den, alla kÀnner till den, men mycket fÄ tÀnker nÄgonsin pÄ den. De flesta accepterar den bara och undrar aldrig över den.
Denna hemlighet Àr tiden.
Michael Ende , Momo eller kampen om tiden
TIMBLOMMORNA SOM FĂRSVINNER
Bring the world closer together, sÀger Mark Zuckerberg. Men teknologin vi omger oss med och, bokstavligt talat, hÄller fast vid för oss inte nÀrmare varandra. Den skapar avstÄnd, leder till ensamhet. Och de som drabbas hÄrdast av denna digitala ensamhet Àr vÄra barn.
PĂ„ sistone har jag ofta tĂ€nkt pĂ„ Michael Endes Momo eller kampen om tiden, som gjorde ett sĂ„dant intryck pĂ„ mig nĂ€r jag var barn. I boken dyker det en dag upp nĂ„gra grĂ„a herrar i en namnlös storstad. De Ă€r ute efter mĂ€nniskornas tid och erbjuder tidskontrakt. Gradvis Ă€ts timmarna och minuterna upp, de försvinner. MĂ€nniskorna hinner inte lĂ€ngre göra nĂ„got av allt det som betyder nĂ„got för dem, bara det absolut nödvĂ€ndigaste. Deras liv blir fattigare, trĂ„kigare och oerhört stressigt. I boken visualiseras tiden som timblommor. De grĂ„a herrarna stjĂ€l dessa timblommor, för att anvĂ€nda dem sjĂ€lva. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt stjĂ€l de ocksĂ„ mĂ€nniskornas liv, âför tid Ă€r liv. Och livet bor i hjĂ€rtatâ.1
Skulle jag ha blivit författare om jag hade vuxit upp i dag?
Det hÀnder att jag förestÀller mig nio Är gamla Maja, pÄ mitt stökiga rum, fullstÀndigt uppslukad i en fantasivÀrld genom lek eller ritande.
Efter hand tog böckerna allt mer plats. Jag lÀste och lÀste och lÀste. Mamma prioriterade böcker framför det mesta annat. Tomt pÄ bankkontot, fullt i bokhyllan.
I böckerna Äterfann jag mina fantasivÀrldar. Och sÄ började jag skriva berÀttelser. De handlade om naturen, det nÀra i det stora, framtid, familj. NÄgra av dem anmÀrkningsvÀrt lika det jag skriver i dag.
Allt jag har skrivit började den gÄngen.
Jag kan te mig som en romantisk nostalgiker nÀr jag beskriver min egen barndom, och jag hör kritikernas röster: Hon förstÄr inte att vÀrlden Àr annorlunda nu, att det digitala har kommit för att stanna. Men jag fick nÄgot den gÄngen som jag ser att mina egna barn, och de flesta andra barn i dag, gÄr miste om. Tid.
Sekunder, minuter, timmar. Till att leka, rita, dagdrömma, lÀsa, driva runt, bara vara. Tack vare all den dÀr
fria tiden utvecklades min fantasiförmÄga, och berÀttelserna spirade. De mognade med mig, fann en form, blev ett sprÄk, en röst.
âNostalgiâ Ă€r bildat av de grekiska orden nostos och algos. Nostos betyder hemkomst och anvĂ€ndes ofta i grekisk mytologi om hjĂ€ltens Ă„tervĂ€ndande till ursprungsplatsen, till allt han kom ifrĂ„n, nĂ€r kampen var över och monstren besegrade. DĂ„ vĂ€ntade Penelope pĂ„ Odysseus, dĂ„ fick han Ă€ntligen trygghet och ro. Ordet syftar till den starka kĂ€nslan av tillhörighet, att vara en del av nĂ„got, rörelsen frĂ„n det utsatta, skrĂ€mmande, ensamma till den trygga, lugna gemenskapen med flocken, den gemenskap vi behöver för att överleva.
Algos kan översÀttas till smÀrta, bÄde fysisk och kÀnslomÀssig, men ocksÄ till lÀngtan.
Nostalgi Àr alltsÄ en smÀrtsam lÀngtan efter att vÀnda hem, efter att vara en del av gemenskapen, en lÀngtan efter samhörighet.
Jag vill ta nostalgin i försvar; det Àr en kÀnsla jag har för det Àr just upplevelsen av samhörighet som Àr i fara.
BĂ„de vi och vĂ„ra barn lever i nĂ€ra symbios med avancerad teknologi, med teknologi som levererar processer sĂ„ lika mĂ€nskliga tankar att det ibland Ă€r svĂ„rt att se skillnad. Vi Ă€r redan cyborger â korsningar mellan levande vĂ€sen och maskiner. Mobilen, internet, har blivit en förlĂ€ngning av hjĂ€rnan. För vĂ„ra barn ocksĂ„. De Ă€r konstant uppkopplade till en grĂ€nslös vĂ€rld och kan kommunicera med flera hundra mĂ€nniskor om dagen. ĂndĂ„ Ă€r de mer ensamma
Àn tidigare. De sms:ar mer Àn har fysiska samtal. De har förlorat tid tillsammans med varandra.
Det hÀnder att jag drömmer om att skÀrmarna inte finns. Att mina barn kommer hem frÄn skolan och möter ett hus utan digitala enheter. Att de inte kan slÀnga sig ner framför tv:n i timmar, sÀtta pÄ Playstation och försvinna i ett spel, att de inte kan öppna skoldatorn under förespeglingen att de gör lÀxor för att sedan försvinna in pÄ Youtube. Att de inte kan ta fram mobilen medan de Àter och svajpar sig genom hundratals meningslösa reels som stjÀl deras uppmÀrksamhet frÄn smaken pÄ maten, rummet omkring dem, de egna tankarna, kroppens nÀrvaro i vÀrlden.
Jag funderar pĂ„ vad de skulle göra. Om de uttrĂ„kade skulle nĂ€rma sig bokhyllan, pĂ„ mĂ„fĂ„ söka bland titlarna, ta ut en bok. Ăppna tidningen pĂ„ bordet. Om de skulle ta en penna och börja rita, gĂ„ ner till boden och leta fram verktyg, snickra ett sĂ€reget bygge, sĂ€tta pĂ„ en tvĂ€ttmaskin (det Ă€r ju tillĂ„tet att drömma), leta fram ett kakrecept i en kokbok, börja baka, eller ta pĂ„ sig skorna, gĂ„ ut, försöka hitta andra som har lika trĂ„kigt, strosa omkring, trĂ€ffa flera ungdomar, lĂ„tsasbrĂ„ka, spela fotboll, knuffas, flörta, leka dunken.
Ja, jag Àr en av de som drömmer om att ungarna lekte dunken mer.
Jag drömmer om att mina barn fick mer tid till att bara göra ingenting. Nej, inte ingenting, men till att göra sina egna grejer. Barn och unga i dag gÄr miste om tid till att göra allt det som bara frammanas av dem sjÀlva, av den dÀr
pirrande kÀnslan vi kallar leda. KÀnslan som fÄr dem att göra dumma saker, kloka saker, roliga saker, stora saker, saker de vÀxer av. Och Àn viktigare, den dÀr kÀnslan som för dem samman.
Det pÄgÄr en kamp om vÄr tid. Och tiden till vÄra barn.
Det Àr som om de grÄa herrarna har börjat stjÀla den.
Men verklighetens grÄa herrar har inte kostym och röker inte cigarr. De anvÀnder flashiga gympaskor, har pingisbord pÄ kontoret och bor i Silicon Valley och Beijing. Och de Àr strÀnga vad gÀller deras egna barns skÀrmtider.2
OM TRO OCH VETANDE
Jag tror â tvĂ„ ord som anvĂ€nds lite för ofta i diskussionen om barn och skĂ€rmar. Mina egna studier inom fĂ€ltet började ocksĂ„ med de tvĂ„ orden. Jag tror filmvĂ„ld leder till aggressivt beteende. Med den utgĂ„ngspunkten skrev jag 1998 en universitetsuppsats i psykologi med titeln âMassmedier, pĂ„verkan och aggressionâ. NĂ€r den tvĂ€rsĂ€kra 23-Ă„ringen fördjupade sig i Ă€mnet visade det sig att hon hade misstagit sig. Det fanns inget tydligt sammanhang mellan filmvĂ„ld och aggression, vĂ€ldigt mĂ„nga andra faktorer spelade ocksĂ„ in. Jag förstod att jag hade drabbats av vad man inom medievetenskap kallar moralpanik. Och senare, nĂ€r jag riktade in mina studier pĂ„ medier och kommunikation, var min gamla skepsis som bortblĂ„st.
MedieÀmnet vilar pÄ en neutral, icke-fördömande hÄllning till alla medier, och jag anammade den hÄllningen som min egen. Jag började se pÄ teknologiska innovationer som intressanta objekt för analyser.
I digitaliseringsdebatten görs ofta skillnad mellan teknologioptimister och teknologipessimister, gÀrna kallade ludditer, efter en rörelse i England pÄ 1800-talet, dÀr arbetare förstörde maskiner i protest mot den industriella
revolutionen. Flera av skoldigitaliseringens upphovsmÀn och upphovskvinnor Àr sjÀlvutnÀmnda teknologioptimister. Men att vara optimistiskt instÀlld till nÄgot man Ànnu inte har nÄgon aning om vad det Àr, Àr i bÀsta fall naivt. I vÀrsta fall farligt. Vi bör alltid bedöma ny teknologi omdömesgillt. SÀrskilt nÀr vi vet att nÄgon tjÀnar stora pengar pÄ det hela.
Och det Àr det i stort sett alltid nÄgon som gör pÄ teknologi.
BĂ„de pessimism och optimism bygger pĂ„ tro. âJag tror att det digitala har kommit för att stannaâ Ă€r kanske den mest upprepade meningen i diskussionen om teknologi.
SjÀlv önskar jag att vi kunde komma bort frÄn skÀrmdebattens optimism och pessimism. Jag vill att vi ska bli empiriska, forskningsbaserade. Vi mÄste testa och utvÀrdera, och fÄr inte börja anvÀnda teknologin förrÀn vi har faktisk kunskap om hur den fungerar, vad den gör med oss, vilka konsekvenser den fÄr, vad den införs pÄ bekostnad av och exakt vad vi vill uppnÄ. Dessutom, och Ànnu viktigare, bör vi börja anvÀnda den nÀr vi har ett faktiskt behov, inte för att vi vill anvÀnda teknologi för teknologins skull.
Jag vill att vi ska ta oss bortom den polariserade debatten dĂ€r man Ă€r âför eller emot skĂ€rmâ.
NÀr vi talar om barn och teknologi kan vi inte vara frÀmst i ledet, men vi kan vara bÀst i klassen.
Ska vi ta oss dit krÀvs neutralitet, lugn och nykterhet.
Det har inte funnits tillstymmelse till nykterhet nÀr barndomen har digitaliserats. Vi har köpt in digitala enheter till vÄra barn med samma förÀlskelse vi kÀnde dÄ vi för första gÄngen stod med den vita, smÀckra Apple-produkten i handen, den gÄngen vi begeistrade tryckte och svajpade ivÀg och
knappt kunde fatta vad som var möjligt att göra med denna magiska tingest. VÀrlden öppnade sig för oss som ett stort gap, och vi lÀt oss bli uppslukade.
Det Ă€r inte bara förĂ€lskelse som har drivit oss, det Ă€r ocksĂ„ en rĂ€dsla för att âhamna efterâ. Vara gammeldags.
Vi har trott att anvÀndning av digital teknologi Àr samma som att hÀnga med i tiden. Och vem vill inte hÀnga med i tiden?
Men vi glömde den allra viktigaste frÄgan: Blir barndomen och ungdomsÄren bÀttre?
Lekplatser har internationella standarder för att barn inte ska skada sig, barn vadderas och sÀkras, med hjÀlmar, bÀlten och knÀskydd. VÄra bilar har krockkuddar, och moderna bilbarnstolar Àr sÄ avancerade att du behöver ingenjörsutbildning för att installera dem. Vi följer vÄra barn med digitala argusögon genom smartklockor och appar, och vet alltid var de Àr och vem de Àr med.
ĂndĂ„ har vi slĂ€ppt barnen fria i algoritmernas vĂ€rld.
DÀr sitter vÄrt barn, pÄ sitt rum, som borde vara den tryggaste platsen pÄ jorden, medan en man kommer in och slÀnger upp ett rep i taklampan för att ta livet av sig, tvÄ killar skjuter varandra, ett par med rakade könsorgan Àgnar sig Ät kÀrlekslös penetrering, en flicka beskriver detaljerat hur man kan svÀlta ihjÀl sig utan att ens förÀldrar mÀrker det, en machotyp förklarar varför mannen Àr överlÀgsen kvinnan och förtjÀnar att ha flera Àlskarinnor pÄ en gÄng, och tjugo influerare sminkar sig och berÀttar för barnet hur det ska bli en vackrare version av sig sjÀlvt samtidigt som de
rekommenderar produkter för tusentals kronor.
DÀr sitter vÄrt barn och lÄter sig skrÀmmas och underhÄllas, medan timmarna försvinner. Alla dessa timmar som Àr ett liv.
DÀr sitter vÄrt barn, uppkopplat mot vÀrlden, men ÀndÄ alldeles ensamt.
HEJ, JAG HETER
MAJA OCH JAG ĂR
INFORMATIONSBEROENDE
Jag har tre söner, födda 2004, 2008 och 2010. Medan den Àldste vÀxte upp samtidigt som den digitala teknologin gradvis tog allt större plats Àr den yngste en sÄ kallad digital inföding. De Àr testkaniner, alla tre, i det digitala barndomslaboratoriet. PÄ samma sÀtt som jag ocksÄ Àr det, som förÀlder, som mÀnniska.
Medan jag skriver detta kÀnner jag en lÀtt smÀrta i axeln, och högerhanden vÀrker efter alldeles för mÄnga timmar med tummen som svajpar snabbt över skÀrmen. Jag har annars inte anlag för beroende. Varken för cigaretter, narkotika, alkohol eller mat. LikvÀl har internet grepp om mig.
NÀr inte jag, en relativt behÀrskad och förhÄllandevis harmonisk 49-Äring, klarar av att hÄlla beroendet i schack, hur i hela fridens namn ska barn klara av det dÄ?
Jag försöker reglera anvÀndningen med skÀrmtidsappar pÄ bÄde dator och telefon, men jag Àr expert pÄ att lura mig sjÀlv.
Var svĂ€ngom pĂ„ internet gĂ„r i en evig âjag ska baraâ-cirkel. Jag Ă€r medveten om mitt eget beroende av de lĂ€tta dopaminrusen som utlöses i hjĂ€rnan var gĂ„ng nĂ„got engagerande dyker upp i flödet eller inkorgen. NĂ€r barnen sĂ€ger ânu stĂ„r du med mobilen igenâ skyndar jag mig att ursĂ€ktande lĂ€gga den ifrĂ„n mig. âDĂ€r ser niâ, sĂ€ger jag, âjag Ă€r ocksĂ„ beroendeâ. Och jag ogillar starkt det hĂ€r hos mig, att jag inte har kontroll. SkĂ€rmskam, kallar jag det, den dĂ€r kĂ€nslan av sjĂ€lvförebrĂ„else och otillrĂ€cklighet som uppstĂ„r nĂ€r jag inser att jag lĂ„ter digitala frestelser dominera min egen tid och uppmĂ€rksamhet pĂ„ bekostnad av aktiviteter som jag har lust att Ă€gna mig Ă„t, och dĂ€rmed sviker mina egna ideal. SkĂ€rmskam Ă€r en dĂ„lig, inre konflikt.
Men Àr det sÄ farligt? Jag ska ju bara kolla vÀdret, nÀttidningar, e-post, meddelanden, Facebook, Instagram, bara en gÄng till, ett klick till, ett klick gör vÀl ingenting? Och alla lever vÀl sÄ hÀr? DÄ kan det vÀl inte vara farligt?
Kognitiv dissonans Àr ett fenomen som uppstÄr nÀr vÄra handlingar inte överensstÀmmer med vÄra vÀrderingar. Vi mÄste Àndra endera av dem för att uppnÄ balans. Det kan vara lÀttare att Àndra sina egna vÀrderingar, alltsÄ intala sig sjÀlv att mycket skÀrmbruk inte Àr sÄ farligt, Àn att Àndra pÄ handlingen, sjÀlva skÀrmbruket.
Jag vet ju egentligen att vartenda klick rÀknas. Arbetsprocessen blir sÀmre med mina mÄnga onödiga digitala sidosprÄng. Det eviga sjÀlvdistraherandet ödelÀgger glÀdjen över arbetet, tömmer det pÄ mening. Dessutom drabbar mitt mobilbruk dem jag tycker om.
I perioder av handlingskraft lyckas jag göra nÄgot Ät beroendet: Jag stÄr emot, ordnar system, kommer ihÄg att slÄ pÄ appen Freedom (japp, den heter sÄ), som stÀnger mig ute frÄn internet. Och jag lyckas lÀgga ifrÄn mig mobilen i ett annat rum.
Men sÄ, nÀr jag Àr lite trött, stressad, uttrÄkad, hamnar jag i internetkarusellen igen. Algoritmerna bjuder upp, jag tar mobilen i handen och lÄter mig viljelöst ledas medan jag ogillar mig sjÀlv.
Mobilen Àr som en dÄlig partner, som drÀnerar mig pÄ all energi, men som jag samtidigt inte klarar av att lÀmna.
Jag har lust att slÀnga den i vÀggen, men jag fortsÀtter att surfa. Och vÀljer bort det bra arbetet och allt det andra som jag vill fylla livet med.
Jag vill ut ur den hÀr karusellen, men jag vet inte hur.
Ănnu mer vill jag att mina barn ska ut.
LĂ T SOKRATES
VILA I FRID
Ett barn som anvÀnder mobilen en timme om dagen kommer med en genomsnittsÄlder pÄ 82 Är Àgna ungefÀr 30 000 timmar Ät mobilskÀrmen. Det Àr tre och ett halvt Är. Eller 15 Ärsverken.
I snitt anvÀnder vi mobilen fyra timmar om dagen. Fyra timmar pÄ mobilen varje dag Àr cirka 14 Är. Eller 61 Ärsverken.
14 hela Ă„r av livet.
14 Är Àr ett liv.
VÀldigt mÄnga ungdomar anvÀnder mobilen lÄngt mer Àn fyra timmar om dagen; de Àr mer eller mindre konstant uppkopplade. Apparna Àger deras tid och liv.
Och vi förÀldrar kÀnner en oro.
KÀnslan av oro har inte slagit oss plötsligt. Den har kommit smygande, först som en svag, disharmonisk ton, sÄ har den tilltagit i styrka. Blivit en bas i livet.
Jag vet inte hur mÄnga gÄnger jag har hamnat i diskussioner om skÀrmbruk med andra förÀldrar. Jag vet inte hur mÄnga gÄnger det har varit diskussionsÀmne pÄ förÀldramöten eller förÀldrarÄdsmöten. Barns och ungas
skÀrmbruk Àr, efter trafikolyckor, dagens förÀldrars största bekymmer.3 Hur gör ni, hur löser ni det? frÄgar vi varandra. Och sÄ utbyter vi erfarenheter om lösningar, eller brist pÄ lösningar, om grÀlen vi har med barnen om skÀrmen och om den oro vi kÀnner.
Oron har uppstĂ„tt för att vi upplever hur vĂ„ra barn reagerar pĂ„ anvĂ€ndning av digitala enheter. Vi ser att barnen har kul med appar och spel, men vi upplever ocksĂ„ irritationen som uppstĂ„r nĂ€r skĂ€rmarna mĂ„ste lĂ€ggas undan â den alldeles speciella skĂ€rmirritationen. Vi upplever hur oerhört svĂ„rt det Ă€r att sĂ€tta grĂ€nser i och med att skĂ€rmen har ett sĂ„dant grepp om barnen som inget annat, möjligtvis med undantag för socker, och vi mĂ€rker hur barnen fastnar i appar och spel som Ă€r skapade för precis det, att fĂ„ dem att fastna, i teknologiskapelser som tjĂ€nar pengar pĂ„ den tid de lĂ€gger ner. Dessutom har vi upplevt hur glada vĂ„ra barn kan bli av att frigöra sig frĂ„n skĂ€rmen, sett dem hoppa i studsmattor, leka intensivt med jĂ€mnĂ„riga, glömma tid och rum (och ja, kanske till och med leka dunken), och tĂ€nkt: Varför kan de inte ha det sĂ„ hĂ€r mycket oftare? SĂ„ mycket roligare deras liv hade kunnat vara.
Vi kÀnner oro för att vi upplever att barnen, liksom vi, visar tecken pÄ beroende.
Lider vi av moralpanik?
Begreppet har flera definitioner inom medieĂ€mnet, men anvĂ€nds gĂ€rna om en överreaktion pĂ„ ett nytt mediefenomen. Ăverreaktionen uppstĂ„r plötsligt, dĂ€rav ordet panik, och paniken framförs ofta av eliten. Och ja, den Ă€r alltsĂ„ obefogad och gĂ„r över ganska fort. Som det exempelvis var
SkĂ€rmarna finnS överallt â i klassrummet, pĂ„ bussen, runt middagsbordet. Barnen sitter böjda över skĂ€rmen, tidigt och sent. Algoritmerna stjĂ€l dagar och Ă„r frĂ„n det de egentligen behöver: leka, sova, röra sig, lĂ€sa, dagdrömma, och inte minst umgĂ„s med andra.
Samtidigt rasar skolresultaten och psykisk ohĂ€lsa ökar. Vi har gett barnen fri tillgĂ„ng till appar vi sjĂ€lva knappt kan hantera och till sociala medier som krĂ€ver en mental mognad som barn inte har utvecklat. Vi har gjort det för att vi ofta fĂ„r höra att âdet digitala har kommit för att stannaâ. De enda som tjĂ€nar pĂ„ det Ă€r techjĂ€ttarna. Maja Lunde slĂ„r larm om allt barn gĂ„r miste om nĂ€r de tillbringar sĂ„ mĂ„nga av dygnets timmar fastklistrade vid en skĂ€rm. Hur kan vi tillĂ„ta ett sĂ„ okritiskt skĂ€rmbruk nĂ€r vi vet att det fĂ„r sĂ„ mĂ„nga negativa effekter? Vad kan vi göra för att vĂ€nda den hĂ€r utvecklingen?
SkÀrmbarnen Àr en lÀgesrapport om barn och skÀrmar och bör lÀsas av alla som har barn, jobbar med barn och Àr engagerade i debatten. Boken Àr inte bara riktad till en intresserad och oroad allmÀnhet, utan Àven till politiker och beslutsfattare.
