Innehåll
Förord 7
Susanna Alakoski
Författarpresentationer 12
Att vara chef för ett yrke i korsdrag 16
Carin Flemström
Tio minusgrader 46
Anneli Loman-Christiansen
Dammsug & våtmoppa 62
Erik Billing
Aldrig ett barns fel 69
Eva Storåkern
Pojken i röd keps 89
Jenny Karlsson
Apungen 111
Johanna Nobrell
Samhällsarbete – när boende, socialarbetare och politik förenas 126
Karin Gustavsson
Om jobbet med ungdomar och deras familjer 140
Lisa Coudek
Dinosaurie med extra grillkrydda 160
Mahi Akter
Sfinxen 172
Mahi Akter
Orosanmälan alkoholmissbruk 181
Maria Lundberg
En egen nyckel 196
Rakel Thunander
En väg ur missbruk/beroende och hemlöshet 206
Rosemarie Rask
En del har allt 214
Teresa Almerud Varhegyi
Livet på jouren 223
Teresa Almerud Varhegyi
Valle och Tova, två modiga barn 234
Emma Andersson
O har en grej att berätta 253
Helen Karlsson
Lotta 273
Helene Hardenstedt
Du skulle kunna bli Sveriges bästa gangster 284
Samira Said och Åsa Johansson
Mitt socialkontor 297
Kiriaki Christoforidis
Lagkamrater 314
Johanna Ahonen
Människoarbete 324
Viveca Svensson
Nervtrådar 344
Moa Henriksson
En trygg relation – den viktigaste behandlingsmetoden 354
Lisa Fors Arlestig
Hästen hette Blanka 370
Olga Granlöf
Förord
Susanna Alakoski
Som ung socionom på åttio- och nittiotalet mötte jag människor i socialt utsatta livslägen. Jag fascinerades av hur lite det ibland handlade om som avgjorde att en svår livssituation vändes till något positivt. Ofta handlade det om pengar. Ensamstående föräldrar med stort ansvar och långa arbetsdagar hade låg lön. Människor som arbetat hela sina liv blev ändå fattigpensionärer. Barn som växte upp i familjer där inkomsterna inte räckte till det oförutsedda. Särskilt minns jag mötet med en romsk kvinna. Man hade varnat mig att hon kunde bli aggressiv. Efter ett antal samtal visade det sig att hon hade en identitetskris. Hon önskade köpa en romsk kjol men hade inte råd. Efter ärendedragning hos chefen beviljades bistånd för att köpa en kjol, 7 000 kronor vill jag minnas att den kostade. Denna kjol förändrade kvinnans psyke på ett fantastiskt sätt och ledde till att hon blev självförsörjande.
Jag bär också starka minnen av min tid som flyktingsamordnare under Bosnienkriget. Då hjälpte jag flera flyktingar med ekonomiskt bistånd men också med att komma in i samhället genom insatser som bostad och arbetsmarknadsåtgärder. De personer jag hade kontakt med kom i försörjning snabbare än jag trodde var möjligt. Någon blev fotograf, någon startade städfirma och någon öppnade hårsalong.
Jag har länge saknat och talat för en bok som inifrån socionomyrkets profession och praktik visar hur ett lyckat socialt arbete kan se ut. Ingen nappade. Till slut tog jag initiativet själv. Gjorde ett upprop på Facebook. Efterlyste fallbeskrivningar där människorna som sökt hjälp hos socialtjänsten faktiskt fick det. Ärenden där det gick bra. Som när vi söker sjukvård eller tandvård och boten finns. Ambitionen var att visa en betydande del av socionomens komplexa arbetsyta.
Det sociala arbetet är att jämföras med det konstnärliga. Kräver samma slags lyhördhet. En lyhördhet väl fångad av den finlandssvenska poeten Bodil Lindfors:
Platser som varit slagfält sover oroligt. Betrakta dem med tigerns blick, som inte viker undan, utan hot, bara helt och hållet närvarande.
Betrakta dem som tigrinnan betraktar sin unge.
Betrakta dem som tigerungen med välbehag betraktar en fjäril, slår efter den, på lek, med klumpig tass.
Aspekterna av socialt arbete är många och utförs i otaliga, vitt skilda rum. Sociala problem och svårigheter drabbar likt beroendesjukdom människor från alla samhällsklasser. Det är nytt varje dag, samtidigt sekelskiftesgammalt. Det ligger ofta i framkant med näsan lutad över ett slags mänsklighetens stup och översköljs ständigt av ännu knappt uttalade problem, frågor. Gränserna är upplösta i det globala, framtiden kräver inte sällan redskap, svar och lösningar som branschen kanske inte ens hunnit uppfinna.
Men hur går det till när en familj kommer ur sin onda våldscirkel?
När barnet till en beroendesjuk mamma får hjälp att förstå oron i kroppen. Hur får våldsutsatta och traumatiserade kvinnor hjälp av en kvinnojour? På vilket vis arbetar socialtjänsten framgångsrikt med en orosanmälan gällande barn som lever i omsorgsbrist? Kan en pojkes adhd-diagnos bero på hemsituationen snarare än på genetik? Vad krävs för att en ung gangster ska bryta sitt kriminella tänkande? Vad får människor att hamna i hemlöshet och vad gör att de kan få tak över huvudet? Hur kan livet för en ensamkommande pojke till slut bli bra. Vad krävs för att »samhällsarbetet« i en norrländsk kommun ska lyckas?
Berättelserna är skrivna av socialarbetare och handlar om ovanstående men också om Stadsmissionens arbete, försörjningsstöd, rån, placering på SiS-hem, spelberoende, vårdnadstvister och om små barns
liv där sjukdomen eller olyckan kastat omkull livet. Carin Flemström, antologins ålderkvinna, ger en tidsresa utifrån sitt långa yrkesliv i det sociala arbetets tjänst och som chef och ledare.
Skribenterna har tecknat sina yrkeserfarenheter olika. De flesta har anonymiserat karaktärer, städer, platser. Andra har sökt och fått til llåtelse av sina forna klienter att berätta och någon skriver tillsammans med sin klient.
Framgångsrikt socialt arbete handlar lika lite som framgångsrik sjukvård om stjärnor som råkar stå rätt på himlavalvet. Det var lagstiftningen och socialtjänsten som ville människan väl. Det fanns resurser. Åtgärderna sattes in i rätt tid. Socialt utbildade, hantverkskunniga socionomer med starkt socialt patos visade sig utifrån sin profession. Det komplexa sociala arbetets mirakelstyrka skapade med kunskap, redskap, metoder en bättre livssituation för den, eller de berörda.
Under 1800-talet användes benämningar som fattigvårdsarbete, välgörenhetsarbete, barmhärtighetsarbete och räddningsarbete för det vi i dag kallar socialt arbete. Gamla fattigvårdslagar kom att ses som amatörmässiga och fyllde inte längre det moderna samhällets krav. Brukssamhällenas framväxt innebar en resa bort från armod och fattigdom. Med den kom en stor social upprustning.
Socialt arbete, Social Work, kom till användning i det svenska språkbruket i slutet av 1800-talet tack vare Centralförbundet för
Socialt Arbete (CSA). Begreppet markerade en förskjutning i synsättet. Man gick från »kall« till »profession«. CSA förespråkade också en särskild utbildning för socialarbetare samt bättre forskning kring sociala förhållanden.
Den svenska socionomutbildningen fyllde 100 år 2021. Under de hundra åren har yrkesfältet förändrats, breddats och professionaliserats. Socionomer är i dag en stor yrkesgrupp med många viktiga funktioner och positioner inom svensk välfärd. Socialt arbete är ett vitt begrepp med verksamhet bedriven av olika yrkeskategorier och av volontärer i frivilligorganisationer inom flera samhällssektorer, främst socialtjänsten.
Socionomer kartlägger, lugnar, lyssnar. De slussar vidare med både sekretess och öppenhet. Respekt och rättvisa. Med frivillighet och tvång. Socionomer tar hänsyn till lagar och rättigheter och besitter
stor makt. De träder ofta in på juridikens arena utan att vara jurister. Handskas med allt från rehabiliteringsprogram, stödsamtal till motiverande arbete. De arbetar förebyggande, uppsökande, mobiliserande, samverkande. Möjliggörande, stärkande. Socionomen förväntas även ha fingertoppskänsla och absolut gehör för människors komplexa livssituationer. Hen ska hitta styrkor men får inte ta över livssituationen som professionell hjälpare.
Socionomen förstår människors sociala bakgrund och samhällets sociala förhistoria.
Socionomer skolas att vara reflexiva. Klarar av att inta flera olika perspektiv simultant.
Socionomen dokumenterar, är ytterst ansvarig vare sig det går bra eller dåligt.
Socionomen räddar liv likt läkare, sjuksköterskor och ambulansförare.
Socionomen upprätthåller etiska koder och mänskliga rättigheter.
Det tar femton, tjugo år för gemene man att se effekterna av ett politiskt beslut. Socionomer ser effekterna omgående då samhällets brister ofta landar på socialkontoren likt ett brutet ben landar hos ortopeden. Socialkontoren agerar arbetsförmedling när arbetsförmedlingen inte fungerar. Hyresvärdar när bostadspolitiken fallerar. Socialkontoren förskotterar pensioner, föräldrapenning, sjukpenning som inte räcker när andra system krånglar eller är otillräckliga. På socialkontoren hamnar också frågor om hbtqia+, trafficking och flyktingrelaterade frågor. Enkla lösningar existerar sällan, snarare uppfinns ständigt nya.
Samtidigt brottas verksamma inom socialtjänsten med grundläggande etiska frågor:
Är människan god eller ond?
Närande eller tärande?
Värdig hjälp eller icke?
Är hon ansvarig eller oansvarig?
Förtjänar alla hjälp, eller har vi oss själv att skylla när våra liv kraschar?
Passiv eller förmögen om hon ges en möjlighet?
Ska sociala insatser kräva motprestationer?
Vem är sörjbar?
Vem kan begravas utan ceremonier?
Människor i socialt utsatta situationer och grupper har inte likt villaägare någon intresseförening som för deras talan. Därför blir socionomen experten som både kan och bör vittna om sociala problem och orättvisor och om vad som möjliggör det sociala arbete som bidrar till att lyfta människor ur krissituationer och förändra livsvillkor.
Texterna i denna antologi upprepar frågan jag ställt i en rad tidigare artiklar, essäer och böcker. Kan människor bli socialt sjuka på samma sätt som vi kan bli fysiskt eller psykiskt sjuka? Om vi kan det, kan vi då också bli socialt friska? Vad krävs av mig som individ? Vad krävs av samhället? Berättelserna i denna bok ger några svar på det.
Tusen tack till Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) som gjorde arbetet med boken möjligt.
Susanna Alakoski
Författarpresentationer
Johanna Ahonen , socionomexamen 2011. Har sedan dess främst arbetat med ekonomiskt bistånd i flera olika kommuner.
Mahi Akter, socionomexamen 2011, grundläggande utbildning i psykoterapi 2018. Har arbetat med mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld på kvinnojour och inom socialtjänsten. Arbetar i dag med frågorna på strategisk nivå inom socialtjänsten. Har publicerat diktbok om hedersrelaterat våld och våld i nära relationer.
Susanna Alakoski är socionom, författare och har skrivit romaner, dagboksessäer och varit redaktör för ett flertal uppmärksammade antologier. Ofta rör sig tematiken i gränslandet mellan samhälle och sociala frågor. Hon tilldelades Augustpriset 2006 och har därefter mottagit flera andra priser för sitt författarskap. Hennes verk har filmatiserats och dramatiserats. Alakoski utsågs 2021 till den första innehavaren av professuren i Moa Martinssons namn vid Linköpings universitet. Alakoski är aktuell med »Bomullssviten«, en tetralogi om kvinnor inom textilindustrin.
Teresa Almerud Varhegyi, socionom sedan 2007. Har arbetat med barn- och ungdomsutredningar i socialtjänsten, på HVB-hem, som handledare och ett tag som egenföretagare. Läser till diakon och är familjehem och förälder.
Emma Andersson, socionomexamen 1998, legitimerad psykoterapeut familjeterapi. Har arbetat inom socialtjänsten med barn, ungdomar och familjer, framför allt som fältsekreterare och familjebehandlare. Arbetar i dag på en statlig stiftelse.
Erik Billing, socionomexamen 2021. Arbetar som barnutredare vid socialtjänsten. Innan dess under femton år haft olika roller i skolor med elever i behov av särskilt stöd. Är även nämndeman i förvaltningsrätten.
Kiriaki Christoforidis , socionomexamen 1991. Har arbetat med ekonomiskt bistånd och i ungdomsgrupp, socialtjänsten samt i olika projekt. Arbetar i dag som projektledare i en ideell förening.
Lisa Coudek, socionomexamen 1980. Har arbetat på Maria Ungdom, i ungdomsgrupp på socialkontor samt som strateg för förebyggande arbete med ungdomar. I dag pensionerad, volontär i Röda Korset.
Carin Flemström, började Socialhögskolan i Lund 1965, socionomexamen först 1972 på grund av uppdrag som kårordförande. Arbetat på socialbyrå, i ungdomsvård och med arbetsmarknadsfrågor – och mycket mer. Nelson Mandela-pristagare 2002 för Stockholms stads bästa integrationsinsatser. Socialchef i Värmdö innan pensionering. Folkrörelseaktiv hela livet.
Lisa Fors Arlestig, socionomexamen 2020. Har sedan dess arbetat inom socialtjänstens öppenvård, barn och ungdom. Först som ungdomsbehandlare, i dag verksam som familjebehandlare.
Olga Granlöf, migrerat till Sverige från forna Sovjet 1985. Jobbade på en klassisk »tork« sommaren 1989, därefter socionom och handläggare vid socialtjänsten, där jag arbetade med barn, unga och deras familjer. Arbetet på socialkontor växlades med inhopp i skolans värld som skolkurator. Jobbar nu på Barnafrid, Linköpings universitet, med att stötta professionella som möter barn/unga i Ukraina.
Karin Gustavsson, socionomexamen vid högskolan i Östersund 1983. Har jobbat inom den sociala barn- och ungdomsvården i Norge och i Sverige i trettiofem år.
Helene Hardenstedt, socionom med examen 1983. Arbetat på socialkontor, statlig tillsyn och granskning och som nationell projektledare med barnfrågor. Sedan 2020 doktorand vid Lunds universitet, forskar om familjehemsplacerade barns delaktighet i socialtjänstens kontext.
Moa Henriksson, socionomexamen 2007. Har arbetat med behandling i olika former, som familjebehandlare, kurator och KBT-terapeut.
Är i dag legitimerad hälso- och sjukvårdskurator och arbetar inom BUP.
Åsa Johansson, behandlare sedan 2016 och kommunikatör/journalist sedan 2002. Arbetat på dagstidningar samt med kultur och bokprojekt. Efter omskolning som terapeut, kurator och nu som behandlare på Magelungen i Stockholm.
Helen Karlsson , socionom sedan 2014, socialarbetare sedan 1990talet. Har arbetat med barn och unga på behandlingshem och i socialtjänst, med utredningar, biståndshandläggning och med familjehem inom socialtjänsten och i privat verksamhet. Har varit familjehem och suttit som fritidspolitiker i socialnämnd, är volontär i organisationen Mind.
Jenny Karlsson, socionomexamen 1997. Har sedan dess jobbat inom ramen för socialt arbete i olika uppdrag inom bland annat statlig myndighet samt idéburen stiftelse men framför allt som socialsekreterare i kommun med olika ärendeslag.
Anneli Loman-Christiansen, socionomexamen 2016. Tidigare chef för boende i äldreomsorgen, sjukhuskurator och socialsekreterare på vuxensektion. De senaste sju åren uppsökande socialsekreterare med inriktning hemlöshet samt som utredande och familjepedagogisk behandlare. Lång erfarenhet från psykiatrins öppen och slutenvård.
Maria Lundberg, socionomexamen 2014. Har arbetat som socialsekreterare på Barn och unga inom socialtjänsten i tio år. Nu universitetsadjunkt, Mälardalens universitet, avdelningen för socialt arbete, författare och egen företagare VaraBarnAB.
Johanna Nobrell, socionomexamen 2007. Har arbetat som utredande socialsekreterare inom barn och unga, biträdande sektionschef för en ungdomsutredningsgrupp inom socialtjänsten samt som socionomkonsult. Har även varit kvalitetsstrateg. Arbetar i dag i ett specialiserat team som genomför fördjupade utredningar av barn och familjer.
Rosemarie Rask, socionom sedan 1982. På olika sätt arbetat med vuxna beroende och deras anhöriga hela yrkeslivet, på motivationshem, behandlingshem, stödboende med mera. Pensionerad sedan 2023.
Samira Said är kriminolog med lång erfarenhet av arbete med unga i kriminalitet samt med kriminella avhoppare. Tidigare arbetat som skyddshandläggare för våldsutsatta kvinnor. Sedan 2024 verksam vid Magelungen som metodutvecklare och behandlare.
Eva Storåkern, socionomexamen 1988. Har arbetat inom socialtjänst med utredande uppdrag och i öppenvård samt i eget företag med anhörigarbete, främst med inriktning på barn som anhöriga. Är i dag verksam som aktivitetssamordnare inom LSS.
Viveca Svensson, socialpedagog 1987, socionom 2004. Har arbetat som familjebehandlare i socialtjänsten barn och ungdom, vid LVMhem för kvinnor, på kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och som kurator vid LSS-kontaktpersonsverksamhet. Säljare, utbildare i digitalt journalsystem/behandlingsstöd, samt föräldrarådgivare på Familjecentral.
Rakel Thunander, socionom sedan 2010. Har arbetat inom socialtjänstens olika delar, med ekonomiskt bistånd, barn och familj, sociala insatser. Är en generalist som nu provar sina vingar inom socialt arbete i civilsamhället, i dag verksam inom Stadsmissionen.
Att vara chef för ett yrke i korsdrag
Carin Flemström
En tidsresa i socialt arbete och chefs- och ledarskap
Vid årsskiftet 2011/2012 pensionerade jag mig helt efter att ha börjat på Socialhögskolan i Lund 1965 och efter studierna arbetat i kommunal socialtjänst till pensionen. De sista tjugofem åren enbart som chef utan egna ärenden – knappt hälften av dem i ungdoms- och missbruksarbete, drygt hälften med ansvar för försörjningsstöd. Året efter pensionen arbetade jag som projektchef i ett EU-projekt. Åren därefter har jag varit volontär i flyktingarbete och i Brottsofferjouren.
Jag vill ta er med på en resa från rekordårens Sverige till i dag. Från en tid då det inte saknades ekonomiska resurser. Samtidigt var socialtjänstens kunskapsbas svag. Trots radikala vindar från 1960-talets ungdomsrevolt var mycket kvar vid det gamla. Det är alltid lätt att hitta det exceptionella, de nästan konstnärliga insatserna, men det är ändå det vardagliga socialbyråarbetet som mötte de fattigaste – då som nu.
Vi glömmer lätt att 1960- och 1970-talet även var en tid med stora folkomflyttningar. I Sverige från norr till söder och från vårt grannland Finland, men också från sydliga länder. Men synen på de nytillkomna var till stor del en annan än nu.
Tanken med högre utbildning från statsmakternas sida var inte att de som gick sociala linjen skulle bli chefer för socialtjänsten, än mindre för hela kommuner. För den typen av chefer fanns ju förvaltningslinjen. Den utbildade ekonomer och blivande chefer med kunskap både om sociallagstiftning och förvaltningslagen och hur en kommun ska styras. Kvinnorna var i majoritet på sociala linjen och männen på förvaltningslinjen.
Vad har jag att komma med i dag, nästan femton år efter min pensionering? Jag ser att varenda socialhögskola har vidareutbildning i ledarskap i socialt arbete och även utbildningar på masternivå. Ta därför mina erfarenheter som en historisk tillbakablick. Det är bra att känna till sina rötter, även om förhållandena är annorlunda i dag.
Det yttersta ansvaret – socialtjänstens eviga utmaning
I juli 2025 infördes en ny socialtjänstlag. Men det yttersta ansvaret vilar fortsatt på kommunen/socialtjänsten, och det är det som skiljer socialtjänsten från nästan alla andra politikområden. Socialtjänsten har ett ansvar att ge stöd oberoende av andra myndigheters ansvar.
Detta med det yttersta ansvaret är fascinerande, ett tecken på ett civiliserat samhälle. Det finns alltid ett ansvar. Lagen säger att kommunen är ytterst ansvarig, men i praktiken ligger ansvaret ofta på socialnämndens ordförande och dennes förvaltningschef – socialchefen. Det yttersta ansvarets tyngd men också dess möjlighet är ett område som inte uppmärksammats tillräckligt, varken politiskt eller inom yrket. Men det är något som jag alltid känt. Något som tynger men också ger stolthet. Man är en samhällsbärare. Det förpliktigar att ta strid.
Den nya socialtjänstlagen ska arbeta mer förebyggande, vara mer tillgänglig, ha låg tröskel samt växla från insatsstyrd verksamhet till behovsstyrning. Man ska ge stöd utan föregående utredning i så stor utsträckning som möjligt. Den ska också vara kunskapsorienterad och vila på vad forskningen säger. Men var inte det avsikten redan då den gamla lagen kom till? Jag satt som studeranderepresentant i utredningsgruppen då och jag känner igen varje ord.
Faster Kajsa
Min resa är min. Detta är en personlig skildring, inte alls objektiv. Den börjar redan i barndomen. Min faster Kajsa Flemström började på 1930-talet som kommunkassörska i Själevads kommun, delade ut socialbidrag tillsammans med socialnämndens ordförande. Hon utbildade sig vid Socialinstitutet i Stockholm under andra världskriget
och pensionerades på 1970-talet som IFO-chef i Örnsköldsvik, som Själevad då gått upp i.
Som barn var det ett äventyr att vara hos faster Kajsa. Man fick följa med henne på utryckningar för att rädda både människor och minkar vid ihållande elavbrott, eller att åka med henne och taxichaufför Forsman för att rädda någon som låg i ett dike. Man fick alltid underliga julklappar av faster Karin, hon hade hjälpt till att starta en massa hantverksföretag för arbetslösa. Till en konstnär med tolv barn åkte vi ofta för barnen behövde ständigt nya stövlar. Faster Kajsa ritade också Själevads fina äldreboende.
Det fanns inte en släktmiddag där Kajsa inte fick gå ifrån för det ringde någon hjälpbehövande. Arbetstidsregler gällde inte henne. Hon var ständig jour. När jag långt senare jobbade på fängelset i Härnösand och försökte få in en intern till en fin teknisk skola fick han platsen med motiveringen att jag var Kajsas släkting. Hon var en institution.
Som vuxen frågade jag Kajsa om vad som betytt mest för det sociala arbetet under hennes livstid. Hon svarade: »bilen«. Bilen ändrade arbetarnas livsvillkor. Arbetarna bodde i undermåliga bostäder vid sågverken och åt dåligt, kvinnorna slet med ungar, städning, extrajobb och männen söp, trötta, frusna under och efter farliga jobb. Med bilen kunde de åter ta sig till släktens torp i skogen, odla, vara ute, äta nyttigt och männen söp mindre för de var rädda om körkortet. Barnen fick rosiga kinder och var friskare. Kvinnorna odlade och återupptog gammal kvinnokunskap. Ingenting hade förändrat levnadsförhållandena och därmed det sociala arbetet såsom just bilen.
»Men«, sa jag, »finns det inget mer?«
»Jo«, sa hon, »jag önskar att jag kunnat bota. Ibland hjälper det inte att människor får det bättre, de bär ett mörker inom sig.« Hon hade velat bli läkare, för läkare kan bota.
Välfärd, men också förmågan att kunna bota kroppsliga och själsliga åkommor, är det som behövs och det är i detta jag tar mitt avstamp.
Det sociala arbetets inre kärna
Socialt arbete handlar om att människor ska kunna få ett bättre liv utifrån sina egna förutsättningar och drömmar, och vara en del av samhället. Ofta kräver det en inre förändring. Men hur bistår man människor så de kan förändra sig själva?
Søren Kierkegaard:
Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå vad hon förstår.
Kierkegaards ord gäller oavsett om man ska ge en enkel service, förmedla beslut som är fattade enligt lagar och regler, eller förmå en människa att försöka ändra sitt liv. Det är både enkelt och svårt. I alla de stora religionerna finns ett ordspråk typ: »gör för andra det du vill att de ska göra för dig«.
Vi talar alldeles för lite om FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Vi talar kanske mer om Barnkonventionen, men den följs ändå inte trots att den är lag.
En bok alla borde läsa är Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet: nazismens normer och värderingar – och våra egna som utkom på 1960-talet. Föraktet för svaghet är roten till fascismen.
Jag tror att i det sociala arbetet liksom i livet i övrigt, krävs att vi tänker »det kunde varit jag«. Ibland möter vi människor vars sätt att tänka och handla är främmande för oss. Då kan det vara svårt att identifiera sig med den personen, men man måste ändå hitta en gemensam upplevelse, kanske av ensamhet och övergivenhet. Det går inte alltid, men man kan alltid vara korrekt i sitt bemötande. Jag har träffat psykologer på fängelser som berättat att de kan ta högst ett samtal om dagen med de mest sadistiska förbrytarna. Så tungt är det. På en socialbyrå ska du ta de nyutskrivna på rutinbesök och ambitionen måste vara därefter.
Som chef/ledare ska man leda personal i ett utsatt yrke. Som chef måste man vara bärare av hopp, att allt kan bli bättre. Ibland blir socialtjänsten medberoende. Det blev så tydligt i Uppdrag gransknings reportage om lågtröskelboendena den 20 januari 2025. IFO-chefen
i kommunen sa: »Vi såg, men vi såg ändå inte«, när hon tillfrågades varför inte socialtjänsten agerat mot den misär som rådde vid lågtröskelboendet Ryssevik. Man har slutat se för att man vänjer sig, och kan till och med ha en slags omvänd stolthet av att man jobbar med det värsta av det värsta. Det blir en del av ens värld att människor har det förskräckligt. Optimism uppfattas som naivitet.
Hur blir man då en chef som ger hopp och som orkar ge hopp år ut och år in. För om chefen inte ger hopp, gör inte personalen det heller.
En annan röd tråd i mitt sociala arbete är Maslows behovstrappa. Det måste finnas ett samhälle att rehabiliteras till. Utan bostad, utan mat, orkar man inte med de mentala processer som krävs för förändring. Både som socialarbetare och beslutsfattare, måste man förstå de materiella villkorens betydelse.
Som socialchef ska man inte bara vara en bra arbetsledare. Man ska se till att socialarbetarna har de verktyg de behöver för att arbeta med individer och familjer men även påverka så att det finns något för dessa individer och familjer att rehabilitera till. I detta senare var jag nog mer aktiv än många andra chefer inom socialtjänsten. Under min yrkestid har kunskapstillväxten varit enorm. En annan sak är att tillämpa den.
Malmö 1970–1975
Den svarta poesin
Innan jag var klar med socionomutbildningen fick jag arbete som fältassistent i Rosengård. Min medarbetare Alf Ronnby och jag förfärades av bristen på social struktur och mötesplatser och därmed en bristande gemenskap i detta stora bostadsområde dit människor flyttat från alla håll. Vi öste vatten med ett såll, något måste göras. Vi skrev tre böcker. Fallet Rosengård (Prisma, 1972) var en studie av byggprocessen och ekonomin bakom Rosengård. Den är svår att läsa i dag, tyngd av tidsandan och marxistiska terminologi. Vi skrev också två läroböcker för Socialhögskolan om socialt fältarbete, där vi bland annat beskrev hur vi försökte starta mötesplatser ute i kvarteren, så kallade hemvister.
Det som egentligen blev resultatet av vårt arbete var att vi startade det som forskaren Per-Markku Ristrilammi i sin avhandling 1994 kallade »den svarta poesin«, den ensidigt negativa beskrivningen av miljonprogrammets höghusområden som i sig bidrog till ökad segregation. Vi ville väl, men blev det egentligen något gott av det vi gjorde?
Många år senare, när jag bodde i Rinkeby, fick vi besök av några vänliga personer som skulle »aktivera« mig och grannarna. Jag körde ut dem för jag kände mig så förnedrad. Jag var då ordförande för den lokala hyresgästföreningen med mycket aktiviteter på agendan, men det räknades liksom inte in i bilden av samhällsarbete. Undrar varför jag i Rosengård inte samarbetade med folkrörelserna, så att de kunde ha drivit de verksamheter som syftade till gemenskap?
Böckerna gav mig en skjuts framåt när det gällde att debattera socialtjänsten och blev en grund i min karriär. Men var de till någon nytta för de boende?
Vilka chefer mötte jag som ny i yrket? Jag kommer bara ihåg de ideologiska diskussionerna om klientens självbestämmande, tvång och frivillighet. Men i det vardagliga arbetet, där har jag inga hågkomster av chefstöd.
Socialbyrån som gud glömde
Robert var en elvaåring som jag 1972 jagade i kulvertarna under det nybyggda bostadskomplexet i Malmö, där han bodde med sin älskade mamma. Hon led av det vi i dag kallar »svikt i föräldrarollen«. Robert omhändertogs på mitt initiativ och placerades av kommunens familjehemsenhet i det »perfekta« familjehemmet, men rymde hem hela tiden. Det ledde till rena karusellen av institutionsplaceringar.
Månaden efter min pension ringde han. Det var tidig morgon: »Jag vet var du bor och du har förstört mitt liv, du kommer säkert ihåg mig. Jag vill att du ska få lida som jag.«
Han beskrev hur han varje natt drömde om bestar med stora huggtänder som slet honom i stycken. Jag vände mig i sängen till min man och berättade och han sa: »Självklart ska du träffa honom.«
Jag reste till den ort där han bor och träffade honom för första gången på över fyrtio år. Jag insåg att han borde få den statliga vanvårdsersättningen. Han rekvirerade barnavårdsnämndens journaler, och skickade dem till mig. Jag skrev ett utkast och skickade till honom.
»Bättre kan du«, svarade han. Jag blev paff, vem var han att recensera mig, van som jag var/är att skriva utredningar.
Men jag insåg att det inte var en normal utredning, staplande av fakta med en avslutande analys, som behövdes. Jag började läsa journalanteckningarna på djupet. Och när jag läste trädde bilden fram av en nybliven småbarnsmamma med hundra egna barnavårdsärenden, socialbidrag, ansvar för barn och äldre. Bilden av ett förtvivlat barn och av en osäker ung socialassistent. Jag skrev mitt livs bästa redogörelse över några människor och en tidsepok. Han fick sin vanvårdsersättning på 250 000 kr och firade det med mig och en personal från psykiatrin genom att bjuda flott på en av Stockholms finaste restauranger. Sedan dess har vi inte hört av varandra. Hans liv har varit ett helvete, men min sista insats var ändå ganska lyckad, givet läget. Men ska det behöva vara så?
Mitt arbetsrum låg i en enrumslägenhet utanför den stora lägenhet som de andra satt i. Jag satt ensam utan larm och mötte väldigt många påverkade och arga personer. Men också underbara människor. Speciellt kommer jag ihåg den blide, judiske apotekaren från Krakow. Polens judeförföljelser på 1970-talet fyllde en tid mitt lilla kontor.
Men ändå så mycket okunskap och obetänksamhet. Jag kommer ihåg när jag var på hembesök för att bedöma behovet av nya kastruller och jag bad kvinnan öppna skåpen så att jag kunde kolla de gamla.
Då körde hon ut mig, det fick vara nog med förnedringen. Jag minns när någon sökte pengar till nya möbler, då skulle man först kolla källarförrådet så att inga möbler ställts undan före hembesöket.
När jag tänker på det så påminns jag om att man alltid var ensam när man gjorde hembesök. Var det så klokt att traska ner i källarna med okända personer?
Jag gjorde hembesök hos en ensamstående manlig missbrukare på åttonde våningen. Han skrek: »Tänk om jag låser dörren, jag kan lätt kasta ut dig från balkongen.« Jag svarade norrländskt förnumstigt: »Det gör du inte för du är inte sådan.« Men det var faktiskt första gången jag träffade honom, så hur kunde jag veta?
På ännu ett hembesök, åter ensam, hos en ensamstående mamma hittade jag en tvååring som aldrig fått vara utanför spjälsängen. Jag har för mig att Svenska kyrkan och pastor Simonsson erbjöd stöd för henne.
Jag blev uppläxad av kommunrevisorerna för att jag i ett ärende betalat ut 127,25 kr för mycket, men ingen sa något om spädbarnet som alltför länge fått vistats på barnsjukhus med fyrskift för personalen.
Vi från socialbyråerna bemannade även socialjouren på schema.
En vecka innan jag skulle bli barnledig försökte en klient kasta den tunga skrivmaskinen i magen på mig. När jag berättade för jourens chef, sa han: »Ja, det är vanligt att våra klienter blir negativt triggade av gravida kvinnor.« Jaha, så var det med det.
Så här var det när jag klev in i detta mycket speciella yrke. Tidigt uppstod en känsla av otillräcklighet. Socialbyrån som gud glömde.
Hela samhällets brister skulle jag undanröja, och så den eviga frågan om individens ansvar och samhällets ansvar, och mitt i det fanns jag.
Och så den totala frånvaron av säkerhetstänkande. Jag tänker ofta på den radikala ledningen för socialtjänsten på 1970-talet, hur kunde de tillåta att en ung kvinna satt i en liten enrumslägenhet för sig själv utan larm och dessutom möblerad så att en aggressiv klient kunde blockera flyktvägen?
En gruppchef och en kanslist fanns som skapade en viss ordning och reda. Men när jag ville att en klient skulle få köpa nya skor tog chefen med ett par begagnade hemifrån utan att ens kolla om det var rätt storlek.
Det tog lång tid innan jag återkom till »socialbyrån«, samhällets utpost mot fattigdom och nöd. Men när jag återkom, gjorde jag det med verktyg för att förändra.
Kamratskap som metod
Efter den utlokaliserade socialbyrån i den nybyggda förorten arbetade jag en tid på narkotikagruppen i Malmö. En verksamhet som låg precis vid Kungsparken där missbrukarna höll till. När polisen gjorde tillslag hade vi fullt hus eftersom vi var en fredad plats. Isoleringen av socialtjänsten började brytas, behandlingskollektiven kom till, experimentlustan var stor. Frivillighet var ett mantra. Vad gav hopp om förändring? Jag har en upplevelse som etsat sig fast. Vid besök hos de nordiska socialarbetarna i Köpenhamn fick vi veta att alla ville gå till »Norskan«, hon som hade vit nystruken blus och rutig plisserad kjol i stället för den tidens sedvanliga hippiemunderingar. Hon själv
förklarade det med att hon gav hopp om ett annat liv medan de andra såg lika sjaviga ut som missbrukarna själva.
Själv blev jag utkörd från det hus som var föregångare till Christiania. De trodde jag var polis för jag såg så välvårdad ut. Inne låg halvt medvetslösa tonåringar med gröngrå hy.
Jag ansågs vara en »coming person« av Socialstyrelsen och blev svensk representant i en grupp som för FN:s räkning skulle besöka och rapportera om narkomanvård i Sverige, England och Holland.
I Sverige besökte vi ett fantastiskt familjehem. I Holland förfärades jag av den öppna prostitutionen samtidigt som polisen använde vattenkanoner mot protesterande bostadslösa ungdomar. I England strök en gammal tandlös kvinna mitt hår när vi besökte en sprutklinik. Men hon var inte gammal, hon var bara sjutton år. Fria sprutor var allt hon erbjöds. De boende i området kastade sten och vandaliserade sprutkliniken, personalen förstod inte varför. Men jag förstod och insåg hur fantastiskt Sverige var med den stora satsningen på ett narkotikafritt samhälle genom solidaritet och behandlingsresurser.
Vilka klarade sig? Vilka var de lyckade fallen? Och vad bestod vår metodik i? Mycket byggde på kamratskap, där vi socialarbetare utgjorde den någorlunda nyktra delen. Vi öppnade upp våra hem och våra liv. Klientorganisationerna KRUM, RSMH och RFHL växte sig starka. Jag minns särskilt de manliga missbrukare som var kungar i amfetaminvärlden. De fick roller i de nystartade behandlingshemmen och blev snabbt kungar även där, på gott och ont. Men kvinnorna?
Vart tog lilla Anki vägen, som en tid bodde hemma hos mig?
Vem bestämde? Vem gav riktningen? Fanns det kunskaper att vila mot? Jag märkte inget då. Chefsfrågan fanns ännu inte i min verklighet, mer än att jag ville vara med och bestämma.
Solna 1975–1985
Den perfekta socialtjänsten
På Ungdomsmottagningen i Solna Sundbyberg var jag biträdande föreståndare men i praktiken socialarbetare bland alla andra. Där fanns allt man kunde önska sig som socialarbetare: barnmorska på heltid, psykolog, jurist, fyra socialarbetare samt kanslist. Dessutom
fanns där gynekolog och läkare på timmar. Allt inrymt i en fin villa i Råsundas äldre villaområde. Vi hade ett eget behandlingshem utanför Uppsala och ett hus för intensivterapi i Roslagen samt egna familjehem runt om i Sverige. Jag har så många fina minnen av närhet till de unga människor och de familjer vi hade gott om tid och gott om resurser att lära känna. I Roslagen minns jag hur en av Hagalundsskolans värsta bråkstakar var där med sin mamma, han visade sig vara en fantastisk kock. Efter det pratade vi mer om hans förmågor än hans problem.
Detta att ha tillgång till andra yrkesgrupper direkt i det sociala arbetet har följt mig under åren.
För första gången hade jag en närvarande chef, som lyckats skapa detta flaggskepp till socialtjänst och som styrde som en ordförande i en förening. Intresserade och kunniga S-politiker, som brydde sig nästan på ett personligt plan, styrde kommunerna och som såg till att socialtjänsten var väl bemannad. Ordning och reda. Jag började lära mig något om styrning av socialtjänsten.
I höstas var jag på femtioårsjubileum och kunde konstatera att sexp-mottagningen skiljts från den övriga verksamheten, som till största delen var nedlagd. Den enorma satsningen dessa två medelstora kommuner gjort blev aldrig dokumenterad i en ordentlig resultat analys.
Vi får aldrig veta om satsningen var värd pengarna. Eftersom Sveriges ekonomi fortfarande präglades av rekordårens ekonomi kunde vi inte fantisera om behovet av en ordentlig analys.
Jag både trivdes och vantrivdes på Ungdomsmottagningen. Den var lite för välordnad och var ju också ett resultat av andras tankar och planering. Jag ville ut i de tunga miljöerna, få mer utmaningar.
Stockholm, Maria Ungdom 1985–1995
Medlevarskap och kamp
Som en person som syntes utåt blev jag rekryterad till Maria Ungdom: Mitt hjärta, mitt universitet i socialt arbete. Jag var chef för socialtjänsten i denna gemensamma verksamhet med landstingets barn- och ungdomspsykiatri. Bemanning dygnet runt av personal från båda parterna. 08-möten varje dag med avrapportering. Ofta jobbade jag nyårsaftnar för då hade jag svårast att bemanna. Under tio år var
jag bakjour var fjärde natt och nu kom tvånget in som verktyg och möjliggörare. Man måste stoppa de kaotiska ungdomar som är på väg att gå under, och det stoppet måste vara betydligt längre än själva avgiftningen. Vi hade något som jag önskar fanns i dag: Hasselakollektivet med flera. I dessa bodde och sov ungdomar och personal tillsammans, i ett medlevarskap med nästan totalitär kontroll men där det också fanns någon att greppa tag i eller gömma sig bakom då ångesten var som värst. Personalen som mänskliga murar i stället för inlåsning.
Maria Ungdoms personal hade en mission och var som en armé utsänd på gator och torg. Vi hade öppet dygnet runt och fanns där när krisen var som störst. Seglatser i skärgården och fjällvandringar för att samla ihop ungdomarna från placeringarna på Hassela, Valstad, Örträsk med flera kollektiv.
Flickor som gömde sig under bordet då manlig personal kom in i rummet. Flickor med 4 promille i kroppen.
Jag har så många berättelser. Till exempel den slutne somaliske kille vi inte kunde nå. Vår överläkare och familjeterapeut Geza Patkai bad personalen att ta reda på om det funnits några viktiga personer i hans liv. Jo, farmor, och genom att prata om vad farmor hade tyckt han skulle göra så fick vi kontakt. Samtidigt lärde jag mig något om Somalia, och om länder där den enda hållbara strukturen i krig är far- och mormödrars auktoritet. När deras omsorg och makt bryts så råder bara våldet. Senare har jag förstått att samma sak gäller Afghanistan. I de mest patriarkala samhällena gör kvinnorna heroiska insatser för att skydda sina barn och barnbarn.
Maria Ungdom innebar ökad kunskapsbas: handledning och möten med psykiatrin, kvinnoperspektiv, familje- och nätverksarbete, de lösningsfokuserade modellerna men också pedagogiken. Ord som asperger ledde in i en ny kunskapsvärld av hjärnforskning. Lyckan av att ha kunniga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, för förutom missbruket fanns ju mängder av somatiska problem.
Det blev tio år av krig, krig mot narkotikan, krig mot HIV-smitta men också krig med kommuner som inte ville medfinansiera socialtjänsten på Maria Ungdom. »Varför ska kommunen betala för personal vid en barnpsykiatrisk klinik?« Det vet jag! Sista åren hade länets kommuner börjat få dålig ekonomi och behövde spara. Då tyckte de
att stora Stockholms stad kunde betala för socialarbetarna på Maria Ungdom. Jag gjorde rena säljresor till länets samtliga kommuner. Efter det fick jag en ny käpphäst, väntrum. Många kommuner hade bedrövliga väntrum, fönsterlösa prång, kala fula trämöbler. Till och med jag kände mig nedvärderad och var arg direkt i mötet med dem jag skulle förhandla med.
Som chef på Maria Ungdom lärde jag mig att:
• Håll reda på ekonomi, bemanning, arbetstidslagar, säkerhetsfrågor, sätta löner, sätta gränser, stå upp utåt och uppåt, ta smällarna.
• Se till att det finns gruppchefer direkt i det sociala arbetet i små arbetsgrupper med egen hemvist. Inget ensamjobb.
• Vara ledare, personal som vill något behandlar man som de vore medlemmar i en folkrörelse. Det blev väldigt tydligt hur jag var annorlunda än de andra cheferna inom socialtjänsten. Som ledare förväntar man sig mycket mer av personalen än om man bara är chef. Men man måste också föregå med gott exempel, vara närvarande i det som är svårt.
• Aldrig beskriva verksamheten negativt. Det finns bara en väg och det är framåt. Börjar man gå bakåt så fortsätter man bara gå bakåt. När HIV-epidemin kom så sa vi att vi är beredda att ta emot hundratals smittade ungdomar, vi kan även lära oss att ta hand om döende ungdomar, men vi måste få fördubbla verksamheten. Medan alla andra bara talade om den omöjliga situationen så gick vi ut offensivt, och vi fick bygga ut med en helt ny mottagning och fick fördubblade resurser av båda huvudmännen. Så småningom slog vi ihop dem. Vilka högre chefer och politiker vill gå emot dem som vill ta stort ansvar och som mitt i eländet visar entusiasm?
• Samarbeta med civilsamhället, de stora rörelserna mot narkotikan och de rörelsestyrda behandlingshemmen var väldigt viktiga i verksamheten.
• Spela ut de olika huvudmännen mot varandra. Den gemensamma driften av verksamheten gav ett vapen också mot den egna överbyggnaden. Ville de genomföra något vi var kritiska mot, då hotade vi med att den andre partnern kommer att reagera negativt.
• Samarbete är ett bra sätt att spara. Man delar på kostnader eller åtminstone höjer kvaliteten enligt formeln 1+1=3. Vi hade en dygnet runtöppen social krisstation med bara en bemanning nattetid eftersom vår verksamhet vilade på en barnpsykiatrisk klinik med full bemanning dygnet runt. Å andra sidan behövde inte landstinget bekosta kuratorer och vi kunde genom behandlingshemmen se till att inläggningarna inte blev för långa, vi såg till att föräldrar hämtade sina barn och kunde vara mellanhand för den för psykiatrin så obegripliga socialtjänsten.
• Samarbete är den bästa kunskapsprocessen. Det innebär inte bara att man bjuder varandra på den egna huvudmannens utbildningar utan också en praktisk tillämpning.
• Uppleva en annan ledningskultur i praktiken är intressant. Vår överläkare var också den bästa behandlaren men han stod helt handfallen när det gällde förvaltningskultur och politiker. Där blev han nästan paranoid och vi kunde komplettera varandra. Sjukvården är fortfarande stark i att professionen har verksamhetsansvar och inte bara medicinskt ansvar. Det gillar jag.
• Efterfråga forskningsstöd. Många kartläggningar och utvärderingar om våra målgrupper och vilka insatser som gav bäst resultat. Jag var en tid ledamot i Institutionsstyrelsens forskningskommitté.
Stockholms stadshus 1995–1997
Projektvärlden
Jag uppfattades som en samhällsentreprenör av Socialdemokraterna i Stockholms stadshus och fick erbjudande om att bli chef för ett kansli som skulle lägga om stadens arbetsmarknadspolitik, i avvaktan på stadsdelsreformen (Kansliet för arbetsmarknad och utbildning, KARU). Jag som precis börjat samarbeta med Jovan Rajs om hur hasch påverkar hjärnan, skulle nu växla om till socialdemokratins paradområde. Jag fick ansvar för 200 miljoner kronor för att åstadkomma denna förändring. Att lära mig ett nytt verksamhetsområde var en sak, en annan var att växla om från att ha haft min egen personal till att nu styra andra genom osynliga trådar.
Kansliet var inledningsvis ett rött skynke för Moderaterna, men det vände efter att Stockholms Handelskammare lagt förslag om ett arbetsmarknadsprojekt. Jag stortrivdes med att samarbeta med näringslivet och samarbetet blev början till det som sedan fortsatte i Kista stadsdelsförvaltning. Under tiden i stadshuset kom jag också i kontakt med en ledarutbildning med EU-inriktning. Tack vare den lärde jag hur man riggar EU-projekt och får pengar till förändringsarbete.
Jag blev alltmer intresserad av ekonomistyrning, hur man kan använda pengar alternativt och investera sig ur problem. Den projektvärld jag kommit till hade ingen förståelse för att man måste göra som man alltid gjort. Redovisning av EU-medel är ett helvete för en person som jag, jag målar ju gärna med breda penseldrag, men jag lärde mig varenda detalj. Pengar är ett medel för förändring. De kan användas så att de ger hopp även i snåla tider.
Jag lärde mig också något om mig själv. Att jag är en aktivist. Att styra med osynliga trådar var inget som passade mig. I stället för att bygga en ny struktur för arbetsmarknadspolitiken blev det en massa småprojekt. Jag längtade tillbaka till egen personal och eget uppdrag.
Kista stadsdelsförvaltning 1997–2004
Slå upp dörrar och fönster
Kista, en stadsdel norr om Stockholm med med området Husby där drygt 40 procent någon gång under året fått ekonomiskt bistånd.
Jag var ansvarig för integration och arbetsmarknad innehållande försörjningsstöd, socialpsykiatri, missbruksvård och arbetsmarknadsoch näringslivsinsatser. En del av tiden också kultur.
På det första mötet med personalen sa jag det som var ledorden för mitt sätt att arbeta. Socialtjänsten är som ett hus utan dörrar och fönster. Människor kommer inte ut. Det blir allt trängre, vi blir alltmer stressade och ledsna, både personal och klienter. Därför ska vi slå upp dörrar och fönster och odla en trädgård runt huset! Vi ska bidra till att minska segregationen. De flesta ska inte behöva vår hjälp, men om de behöver oss så finns vi här. Vi har en trädgård för dem som behöver stöd.
Varför just Kista?
Under åren 1975–1993 bodde jag och min familj i Rinkeby som tillsammans med Tensta och Hjulsta bildade Södra Järva, tvillingförorten till Norra Järva med stadsdelarna Kista, Husby och Akalla. Under dessa arton år växte en tanke om att hela Järvaområdet inklusive Tensta och Kista företagsområden borde vara en stadsdel och spela i en helt annan liga än vad som var fallet. Jag upplevde mina grannar i tvillingförorten som kunniga och kreativa men ändå utanför Sverige. De var exilpolitiker och fackföreningsmänniskor, grönsakshandlare, skräddare, vårdpersonal, chaufförer, konstnärer och mycket mer. Vad jag efteråt tänkt på var att vi väl visste vilka som tillhörde den kriminella jugoslavligan och vilka butiker i centrum som aldrig fick inbrott därför att de tillhörde en mäktig klan. Men de hederligt arbetande dominerade då som nu. Min sons giftermål med en kurdisk flicka föregicks av händelser som ledde oss rakt in i hederskulturen. Vi flyttade av en mängd skäl 1993 söder om Stockholm, till Haninge skärgård. Men Järvaområdet har aldrig lämnat mitt hjärta.
Jag förstod aldrig dem som ville bo i Stockholms innerstad. Det var ju på Järvafältet framtiden fanns. Så att jobba i Kista med erfarenheterna från Rinkeby i ryggen var en dröm.
I Kista fanns en verklig nybyggaranda och Luis Abascals chefskap bestod i att öppna dörrar och som han uttryckte det »låta primadonnorna dansa«. Allt var möjligt. Ibland fick man stoppa honom, som när han tyckte att vi på fredagseftermiddagarna skulle bjuda befolkningen på champagne i receptionen.
Samverkan med civilsamhället
I dag finns det ofta bra information på nätet, men ibland behöver den kompletteras. I Kista besökte vi invandrarföreningar för att förklara att försörjningsstödet är en nödhjälp och inte en del av socialförsäkringssystemet. Jag glömmer aldrig ett möte hos Eritreanska föreningen som skrivit en skrivelse om att socialbidraget var för lågt. Jag bad dem då räkna ut hur mycket mer det skulle kosta om vi höjde bidraget med 200 kr per person och månad. Med nära 2 000 bidragstagare och tolv månader om året så blev det 4 800 000 kr. Jag bad dem fundera på var pengarna skulle tas, från förskolan, skolan, etcetera. Det slutade med
att de tyckte att man kunde sänka bidraget i stället och att civilsamhället kunde hjälpa dem som hade det svårt.
Storstadspengar och Stockholms stads ytterstadssatsning gav också resurser för civilsamhället. Projektfloran var stor liksom optimismen. EU-projekten växte oss nästan över huvudet.
Socialtjänst och näringslivsarbete
Luis öppnade dörrarna till Kista företagsområde. Jag blev stadsdelens representant i Kista Science Parks styrelse. Jag blev behandlad med respekt, att hantera försörjningsstöd var inget som direktörerna trodde var enkelt. Jag blev också en person man rådfrågade i personliga frågor. Flera hade barn med svårigheter och här fanns tillfälle till en gratiskonsultation om vad samhället hade att erbjuda i stöd.
Regimskifte i staden med moderaten Carl Cederschiöld som finansborgarråd. Det betydde att vi fick döpa om arbetsmarknadsinsatserna till näringslivsinsatser. Det var inte bara ett namnbyte, det pekade ut en ny riktning.
Vid denna tid tog privatiseringen av den offentliga sektorn fart. Inledningsvis såg jag bara fördelar. Min fackligt aktive man var djupt förtvivlad över min naivitet. Jag såg framför mig ett småföretagande som skulle innebära ett lyft för befolkningen genom profilerade produkter och tjänster. Vi jobbade därför aktivt med småföretagarstöd.
Att jag hade rätt i mitt övergripande tänkande om vad som Järvafältets stadsdelar behövde anser jag bekräftades av att jag 2002 fick Stockholms stads Nelson Mandela-pris:
Carin Flemström är genom sitt integrationsarbete en förebild för kollegor och för medborgare i Kista och såväl som hela Stockholms stad.
I beslutet räknas också upp en rad av de arbetsmarknadsprojekt jag varit med och initierat:
• Kista Lärcenter – för skoltrötta ungdomar under 20 år
• Kista Matchning – ett samarbete med Kista företagsgrupp
• Ifftin – somaliskt nyföretagandeprojekt
• Kista Open Academy – öppna högskoleutbildningar tillsammans med Åbo Akademi
• Kista Spice Catering – kvinnligt invandrarföretag i samverkan med några av Europas främsta kockar
Kista Matchning/Stockholm Matchning var förebild för den senare organiseringen av jobbtorgen. Innan Kista Matchning talade ingen om matchning men efter det heter allting matchning – till exempel nuvarande program inom Arbetsförmedlingen »Matcha och Rusta«. Arne, med chefsbakgrund inom svensk metallindustri, ställde sina kunskaper till förfogande för att göra något åt segregationen. Han bedrev ett fantastiskt uppsökande arbete bland Kistaföretagen och kunde snabbt få fram rekryteringsbehov som passade våra stora grupp arbetslösa med försörjningsstöd. Vi började med att erbjuda Arbetsförmedlingen jobben men fick nobben eftersom våra bidragstagare hade för dålig svenska för att kunna komma ifråga. Med Storstadspengar och EU-pengar köpte vi korta svenskutbildningar (typ Ericssons utbildningar för utländska experter) samt korta yrkesutbildningar som var exakt utformade för att passa in i matchningen. Husby såg ett tag ut som en bruksort för Ericsson som då hade tillverkning i Kista. Jackorna med Ericssons logga var vanliga på Husby torg. Visst gick det att löda komponenter till datorer utan att prata så bra svenska, och vi konstaterade att lönerna var bättre än socialsekreterarnas. När Ericsson upphörde med tillverkningen fanns det andra arbetsgivare som ville anställa om bara de arbetslösa fick just de utbildningar som krävdes för jobben. Vi kunde inte använda de statliga arbetsmarknadsutbildningarna för de var för långa och allmänna.
Mängden utbildningar och jobberbjudanden gjorde att vi kunde villkora försörjningsstödet på ett helt annat sätt än tidigare.
Samarbetet med Kungliga Musikhögskolan ledde till tillverkning av scenkläder tillsammans med Frälsningsarméns kvinnocenter i Akalla, projektet fick namnet Casanovas Garderobe. Med Musikhögskolan utvecklade vi musikterapi som alternativ för dem som inte kunde få terapi på sitt eget språk. Jag försökte få Stockholms stad att placera Musikhögskolans nybyggnad i Akalla och tänkte att alla oanvända underjordiska garage kunde bli bra ljudisolerade musikstudios. Men jag misslyckades med det lika väl som vi misslyckades med att få Moderna Museet till Rinkeby – en fråga vi också drev under min tid i Rinkeby stadsdelsnämnd.
Tillräckligt med personal
Om man är överarbetad orkar man inte både vara en lyhörd och empatisk person och står upp för de gränser som lagarna sätter. Hur få resurser att kunna bemanna ordentligt? Vi avsatte extra tid för att gå igenom åtta ärenden med långvarigt försörjningsstöd. Genom aktiva insatser kunde vi på kort tid få kraftigt minskade bidrag, främst genom att kunna erbjuda arbeten men också genom att vi upptäckte fusk. Vi presenterade detta för stadsdelsnämnden med förslag om att få öka bemanningen på försörjningsstöd med 30 %. Vi fick ja, och var först i Stockholms stad med att halvera kostnaden för försörjningsstöd.
Socialarbetarna – mångfald behövs
Vi insåg hur viktigt det var att rekrytera medarbetare med utländsk bakgrund, inte för att de skulle handlägga ärenden för sina landsmän men för att de tillförde flera och nya erfarenheter. Många av dem hade egen erfarenhet av förtryck och tortyr. Jag kommer ihåg en medarbetare som fick hjärtproblem när jag rätt bryskt bett honom byta arbetsrum. Den existentiella otrygghet som politiskt förtryck och tortyr gav sitter kvar livet ut. Detta gav mig förståelse för PTSD. Långa toalettbesök för vissa kvinnliga medarbetare gav smärtsam inblick i följderna av könsstympning.
Att göra tvärtom
Influerade av samarbetet med näringslivet lekte vi »bank« med försörjningsstödsanslaget. Vi satte vår ekonom att vara bankchef. All personal fick komma med förslag på investeringar från vår investeringsfond = anslaget för försörjningsstöd. Investeringarna skulle ge minskade kostnader för försörjningsstöd. Det gav en känsla av att tänka fritt. Vi köpte in truckutbildningar, några stuckatörer fick pengar till verktyg. En boende som missat studiemedlen för sista terminen på civilingenjörsutbildningen på Chalmers fick försörjningsstöd, tvärtemot reglerna. Men efter terminens slut kunde han försörja sin familj i stället för att ha missat sin examen. Vi hade roligt och lokalpressen beskrev det som att vi spekulerade i försörjningsstödet. Inspektion från stadshuset visade att vi ändå handlat korrekt.
Senare, i Värmdö, hade vi en personaldag med temat »det man inte bör«. Ingen berättade givetvis om övertramp mot klienterna, utan bara om när man gjort lite mer än vad man behöver eller bör. Någon berättade att de lånat ut pengar, andra hade köpt blommor till en klient. Det väckte tankar: var går gränsen för en tjänsteman när det gäller att visa uppskattning och förtroende? Vad är korrekt? Återigen handlar det om att försöka tänka utanför boxen. Vad gynnar det sociala arbetet?
Säkerhet
Min tidiga erfarenhet av den utsatthet som socialarbetarna som jobbar i mottagningsgrupp och med försörjningsstöd kan uppleva, gjorde att jag värnade säkerheten. En käpphäst jag hade i Kista var att kriminalisera ordet »hora«. Om någon kallade en socialsekreterare för det så gjorde jag polisanmälan. Jag gjorde en överenskommelse med Vällingbypolisen, att de alltid skulle kalla den som förolämpat personalen till förhör även om ärendet lades ned. Det skulle medföra obehag att slänga sig med detta alltför vedertagna invektiv. En del tyckte att jag gick för långt, men hot och våld tillhör aldrig yrket.
Ett sätt att lyfta av handläggarna press var att som chef ta emot dem som klagade och stå upp för de svåra besluten. Dock hände det ibland att jag tyckte att klienten hade rätt och då måste man hantera det så att inte handläggaren hamnade i negativ dager.
Mitt älsklingsexempel – som ändå inte blev av För att ge ännu ett exempel på det nu mycket annorlunda sociala arbete vi bedrev i Kista vill jag berätta om försöket till ett somaliskt återvändarprojekt.
I vår arbetsmarknadsverksamhet fanns personal med bakgrund i Somalia. De visste att i den del av Somalia som heter Somaliland och som har en viss självständighet och fred, kunde herdarna plocka ädelstenar i marken. Somaliland ligger längs samma bergskedja som Sydafrika. Ädelstenarna säljs vidare till utländska uppköpare för nästan ingenting. Många somalier ville återvända men behövde en försörjning. Mina medarbetare hade hittat diamantsliperiet Kristallen i Lannavaara. De lyckades övertyga Kista Arbetsförmedling att bekosta en kurs i diamantsliperi trots att somalierna hade fast anställning. Tillsammans med Kristallen, Luleå tekniska universitet och Kiruna
