9789127466647

– att välja sina ord

Innehåll

Vad är ett inkluderande språk?

När jag i slutet av 2012 blir uppringd av SVT Debatt vill dom att jag ska skriva en debattartikel om hen. Har inte alla vinklar redan belysts? frågar jag, men tydligen finns det mer att säga, trots att debatten om hen i mina språkvetarkretsar pågått under flera år och nått sin kulmen i medierna under 2012. Dom vet att ämnet genererar klick och debatt. Artikelns kommentarsfält får långt över 500 kommentarer – mestadels hätska och polariserade. Hur kan tre små bokstäver frambringa ett sådant högt tonläge?

I januari 2020 skriver den pensionerade språkforskaren Lars Melin en debattartikel i Dagens Nyheter1 där han i uppskruvad ton driver tesen att så kallade språkaktivister, lite oklart vilka han åsyftar, gör mer skada än nytta – dom ägnar sig bara åt ordmanipulation! Han vänder sig mot vad han uppfattar som ”rejäla förbud med stränga sanktioner”, och menar att människors tro på vad språklig förändring kan åstadkomma är betydligt överdriven. ”Infödda svenskar” behöver inte hjälp med att välja ord och ingen borde lägga sig i om det ska heta indian eller ursprungsamerikan, könsbyte eller könskorrigering, byggaktör eller byggherre, ryar Melin. Sammanlagt sju repliker publicerades innan Dagens Nyheter

satte punkt. Bland annat företrädare för intresseorganisationer som DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) och Funktionsrätt Sverige, jag själv tillsammans med en rad andra språkforskare, företrädare för det statliga språkvårdsorganet Språkrådet och huvudredaktören för Svenska Akademiens ordlista pekade alla på – var och en från sitt perspektiv – att frågan om vad som är ett inkluderande och icke-diskriminerande är långt mer komplex än Melin ger uttryck för.

Varje dag pågår strider och diskussioner om ord och benämningar. I den mediala offentligheten har vi dom senaste åren sett strider om pronomen som hen och en och benämningar som person med funktionsnedsättning, funktionshinder, funktionsvariation och handikapp. Vi har debatterat om det är bättre att säga native american eller ursprungsbefolkning än indian, om det är lämpligt att ändra Astrid Lindgrens epitet på Pippis pappa till en modernare variant och om det är rasistiskt att kalla ett rum för Vita havet på Konstfack.

Men dom flesta diskussioner äger rum på gräsrotsnivå långtifrån massmediernas strålkastarljus. Intresseorganisationer flyttar fram sina positioner genom språkförändringsförslag som slidkrans istället för mödomshinna, ensamrad istället för den typografiska termen horunge, och museerna vill lyfta fram människorna och pratar därför om mumifierade personer istället för mumier. Inte minst omförhandlar vi ords betydelser när vi i vardagen genom vårt eget språkbruk ändrar ords laddning bara genom hur vi använder dom. Språklig förändring hänger alltid intimt samman med samhällelig förändring. Eller annorlunda uttryckt: All social förändring har en språklig sida. När samhället förändras, synen på minoritetsgrupper omförhandlas, normer ifrågasätts och diskriminering synliggörs finns alltid språkliga aspekter närvarande. Vi strider om ord, benämningar och

termer när vi strider om annat – och genom att strida om språket åstadkommer vi samhällsförändringar.

Frågor om vad som går an att säga när och av vem är alltså sprungna ur en vilja att använda språket inkluderande, på ett sätt som motverkar diskriminering, och som ska göra samhället lite bättre för fler grupper av människor. Vi behöver språket för att kunna sätta ord på varandra och varandras identiteter, för att kunna prata om människor och deras rättigheter, för att kunna kategorisera, identifiera och definiera oss själva och andra, och för att göra världen och samhället begripligt. Vi behöver använda språket på ett respektfullt och inkluderande sätt, om vi vill leva i ett respektfullt och inkluderande samhälle.

Så långt brukar dom allra flesta vara överens. Men när det kommer till enskilda benämningar och ord blir diskussionerna fler och åsikterna går ofta isär. Medan vissa tycker att det är exkluderande att använda blind verkar döv gå bra. Handikapptoalett och handikapparkering används, men alltmer sällan handikappad om människor (toaletten eller parkeringen kan ju inte bli kränkta). Förlagen tvekar om dom kan ge ut Snövit och de sju dvärgarna, eftersom dvärg kanske är diskriminerande (men gäller det verkligen sagofigurer?). Och en hel del funderar på vad ord som rasifiering och tolkningsföreträde egentligen betyder och varför dom har blivit vanliga på tidningarnas kultursidor.

Många är medvetna om att ord förmedlar och upprätthåller värderingar och normer, och vill uttrycka sig utan att diskriminera och utan att upprepa fördomar och stereotyper. Samtidigt som många vill uttrycka sig neutralt och opolitiskt, speciellt i sin yrkesroll, upplever dom också att det är svårt att veta vad som är ett respektfullt och inkluderande språkbruk. Språkförändringsförslag kommer i strid ström, ofta med

en hastighet som gör att många upplever att det är svårt att hänga med. Det är lätt att tappa bort sig, att känna sig osäker på vad som ”gäller just nu”. En konsekvens blir att en del hellre håller tyst än riskerar att använda språket ”fel”. Men att bara vissa – dom som är insatta i den senaste diskussionen – vågar delta i samtalen är inte särskilt inkluderande eller demokratiskt.

Det finns alltså något av en paradox. Det språk som syftar till inkludering riskerar att bli exkluderande, eftersom det också riskerar att tysta människor och därmed hindra deras deltagande i viktiga samtal. Samtidigt som offentliga samtal måste präglas av respekt och medvetenhet om språkets makt, måste dom också utmärkas av tålamod och tolerans för att alla inte befinner sig på samma plats, att tankar och insikter har kommit olika långt, att vi har olika erfarenheter och bakgrundskunskaper. Ja, att vi också tycker olika – även om språkets laddningar och diskriminerande potential.

Så hur ser ett språk som är inkluderande, icke-diskriminerande, jämställt och jämlikt egentligen ut? Svaren är långt ifrån självklara.

Det går inte att slå fast vad som är inkluderande

Det kan upplevas som att det finns facit någonstans, att någon har bestämt en lista med ord som är neutrala och som ”gäller just nu”, och en lista med ord som är förbjudna och bör undvikas. I vägledningar från myndigheter och organisationer om inkluderande språk stöter man visserligen ibland på listor med bra och dåliga ord. Skriv brandsoldat – inte brandman. Använd förskollärare – inte dagisfröken.

Säg svart – inte mörkhyad. Säg invånare – inte medborgare.

I sådana vägledningar slås det ofta fast vilka ord som är inkluderande och vilka som är exkluderande: ”Hen är ett inkluderande pronomen” eller ”Handikapp är ett ord som inte ska användas någon annanstans än i golf”.

Listorna kan ge god hjälp till en skribent som behöver hitta ersättningsord som kanske är könsneutrala eller har en positivare laddning. Men listor av det här slaget är också problematiska eftersom dom är förenklade, kategoriska och kontextlösa. Det går nämligen inte att slå fast att brandsoldat är mer inkluderande än brandman i alla sammanhang, att medborgare alltid ska ersättas av invånare eller att ordet dagisfröken alltid är dåligt. Språk måste alltid förstås och tolkas i sin kontext.

Det som i ett sammanhang upplevs som inkluderande är exkluderande i ett annat eller för en annan språkbrukare. Vad som är inkluderande är och kommer alltid att vara beroende av sammanhanget och den tid vi lever i, vilka vi skriver för och deras bakgrunder och ståndpunkter, vilka vi är och våra intentioner, och kanske framförallt – vilka vi vill vara och hur vi vill uppfattas. Det är därför många faktorer att ta hänsyn till vid varje språkligt val – faktorer som inte låter sig fångas av dom enkla listorna.

Det råder ofta oenighet om vad som är inkluderande

En erfarenhet som belyser en del av komplexiteten har berättats av socialantropologen Don Kulick.2 När han gjorde en studie på ett gruppboende i Danmark satt han under en fikarast och pratade med en av dom anställda. Det var en kvinna

i sextioårsåldern, omvittnat mycket omtyckt av dom boende. När hon skulle berätta om en av dom boende sa hon plötsligt: ”Och så har vi det lilla mongot.” Medan hon tog ett nytt bloss på sin cigarett lade hon förtydligande till: ”Ja, alltså vi har den lilla mongoloiden.” Don Kulick beskriver hur han vara nära att sätta kaffet i halsen, vilket fick henne att omedelbart be om ursäkt: ”Åh, förlåt”, sa hon, ”jag vet att man inte får säga ’lilla’ – hon är ju vuxen.”

Exemplet sätter fingret på det mest problematiska. Medan den ena personen inte ser några problem med ett ord som mongo, är det för den andra tabu. Den andra ser inga problem med att kalla någon liten, som för den första är förminskande. Med andra ord: Det den ena tycker är okej får den andra att sätta kaffet i halsen. Vi språkbrukare har helt enkelt inte samma uppfattning om vad som är ett inkluderande och respektfullt språk, eller vad det innebär att vara en inkluderande och respektfull medmänniska. Det som av den ena uppfattas som neutralt och bra uppfattas av andra som förlegat eller kanske oetablerat och svårt att förstå. Hur avgörs då vad som är inkluderande och respektfullt när vi inte är överens, när våra språkliga kompassnålar pekar åt olika håll?

Ibland sägs att vi måste låta människor bli benämnda så som dom själva vill – så har jag själv argumenterat många gånger. Det är i grunden en bra princip. Men den går egentligen bara att tillämpa fullt ut när det är möjligt att fråga berörda personer, när dom sinsemellan är överens och dessutom kommer med ett förslag som kan antas vara begripligt för dom man vänder sig till, så att det blir inkluderande även för dom. Ofta står skribenten inför uppgiften att sätta ord på en stor och brokig grupp av människor, fler än det går att fråga. Och även om det gick skulle dom antagligen tycka olika sinsemellan. Vilken benämning ska man då välja?

Vissa säger att dom har genomgått ett könsbyte, eftersom deras upplevelse är att dom har gått från en könstillhörighet till en annan. Det är en förkastlig beskrivning, säger andra, som menar att det inte handlar om att byta kön, utan om att genomgå könsbekräftande behandling (t.ex. hormonbehandling) och ibland könskorrigerande kirurgi för att bli det kön som man redan känner sig som och upplever att man är. Dom menar då att könsbyte är något som enbart kan ske juridiskt, i samband med att någon byter kön i folkbokföringen, vilket sker först efter att den könsbekräftande behandlingen är gjord. Dessutom bekräftar ordet könsbyte bilden av en tvåkönsnorm där det bara finns plats för kvinnor och män, medan många vill prata om många fler könskategorier än två. Vems upplevelse är den rätta? Det är den fråga som den myndighet som skriver om till exempel vården för dessa personer ställs inför när dom vill inkludera och nå alla.

Vid ett tillfälle var jag på Synskadades Riksförbund och diskuterade benämningar som används om personer med synnedsättningar. Dom berörda satt i publiken och vi utan värre synnedsättning än att vi bar glasögon satt i panelen. Diskussionen rörde sig trevande, nästan ängsligt, kring huruvida det är diskriminerande eller inte att säga synskadad och det faktum att det inom forskningen och specialpedagogiken finns en stark norm om att använda person med blindhet istället för blind, eftersom det anses mer inkluderande att sätta personen först och funktionsnedsättningen efter. Men när jag frågade vilken benämning deltagarna själva föredrog sa en av dom: ”Jag brukar säga att jag ser väldigt dåligt.” Det verkligt respektlösa menade hon, är att strida så mycket om ord – petitesser i hennes värld – när det finns så många viktigare saker att ta tag i. ”Jag ser ju lika dåligt oavsett vad jag kallas”, som hon formulerade det.

När det inte råder enighet ens inom gruppen ställs den skribent som ska skriva en så neutral text som möjligt inför ett svårt val. Ofta kan diskussionerna om olika benämningar även inom berörda grupper vara omfattande och inte sällan infekterade. Det gör att hur vi än väljer tar vi någons parti.

I tider av förändring finns inga neutrala alternativ

När jag arbetade som språkvårdare på Språkrådet fick jag ofta frågan om vilken benämning som gäller just nu – vilket är det neutrala alternativet?

Jag är handikappad, säger någon. Det är ett diskriminerande ord, säger en annan. Andra säger att dom är funktionshindrade. Ytterligare andra att dom är en person med funktionsnedsättning, funktionshinder, funktionsvariation eller att dom har en normavvikande funktionalitet eller funktionsuppsättning. Ibland används istället ord som mongo, aspergare eller döv. Antagligen använder samma människa olika ord i olika sammanhang, beroende på vad som behöver lyftas fram för tillfället, och beroende på vem hen pratar med och i vilken situation. Det finns sällan ett enda neutralt alternativ, i alla fall inget som är neutralt för alla samtidigt.

Ibland gör vi misstaget att tro att dom laddningar och konnotationer – alltså associationer som är behäftade med ett ord – som man själv lägger i ett ord också är giltiga för mottagaren. I kommunikationsmodeller kan man ibland se ”budskapet” som ett färdigt paket som packas av avsändaren och tas emot av mottagaren i samma skick och format och med exakt det budskap som avsändaren avsåg att förmedla. Men så fungerar inte verklig kommunikation. Betydelse ska-

pas snarare i samspel mellan avsändare och mottagare, deras erfarenheter och uppfattning om världen i den situation som dom befinner sig i. All kommunikation är ett slags förhandling om hur samhället ser ut. Det finns inga färdiga paket.

Det är svårt att vara språkbrukare när språket inte är enhetligt, när det präglas av förhandling och normkonflikter, när ord kan glida i betydelse i olika kontexter, och där olika sammanhang skiljer sig åt, speciellt när dom skilda ståndpunkterna bygger på ideologiska motiv. Men en tröst kan vara vetskapen om att det är där diskussionerna pågår som förändring är på gång. Ordrikedomen i sig är alltså snarast ett kvitto på att något rör på sig. Förändringsfaser präglas nämligen av att vi både strider om orden i sig och om ordens betydelser och laddningar. Det språk vi inte diskuterar är där ingen förändring sker, där vi är överens om att dom normer som gäller just nu är bra och rimliga. Men att social förändring leder till språkliga oenigheter gör att det under förändringstider inte finns några neutrala alternativ.

Det handlar inte bara om att olika språkbrukare tycker olika om vilka ord som bör gälla eller vilken laddning olika benämningar har, utan också om att allt inte kan förändras samtidigt. Olika system varierar i hur rörliga dom är. Medan Socialstyrelsen sedan länge har avrått från ordet handikapp kallas det vetenskapsområdet fortfarande för handikappvetenskap. Ju formellare något är desto trögrörligare är det ofta. Därför hittar vi det mest omoderna språket i lagar och andra mycket formella texter.

Så här måste det vara eftersom ingen språkförändring sker över en natt, men det betyder att valen blir svårare eftersom det i tider av förändring inte finns några neutrala alternativ.

Det som anses inkluderande

är ofta krångligt

En komplikation när vi vill skriva inkluderande är att det finns en konflikt mellan det ibland krångliga språk som ofta används och begriplighet.

Ett tillspetsat exempel. En del är kritiska mot benämningar som kvinna och man, eftersom det framstår som om det bara finns två fasta könskategorier som alla kan stoppas in i. Juridiskt är det en sådan kategorisering vi har i Sverige idag, men biologiskt är forskare överens om att det finns fler än två kön. Många människor identifierar sig heller inte som antingen man eller kvinna, och ifrågasätter att kvinna och man är något man är, utan menar att det är något människor identifierar sig som. Även vit och svart är benämningar som kritiseras eftersom människors hudfärg knappast kan delas in i enbart två motsatta begrepp. Ifrågasättandet av normerna har alltså även en språklig sida, där orden kvinna och man ses som problematiska. I kritiken mot uppdelningen av kvinna/man och vit/svart finns en vilja att uttrycka det på ett annat sätt, ett sätt som ligger närmare ens egen uppfattning att kategorierna inte ska ses som fasta och som motsatser. En variant kan exempelvis vara att istället för att skriva ”en svart kvinna” skriva ”en rasifierad person som identifieras som kvinna”. ”En vit man” skulle – lite tillspetsat – kunna skrivas ”en rasistiskt och sexistiskt privilegierad person som identifieras som man” – om syftet är att lyfta fram den ojämställdhet som finns mellan könen. Benämningarna kan upplevas som mer sanna mot den verklighetsuppfattning man har, och fyller ofta syftet att ifrågasätta normer som för det mesta tas för givna. Men rent språkligt kan det bli problem med att formuleringarna blir

krångliga, otympliga och obegripliga för dom som inte förstår bakomliggande ideologiska motiv.

Ett exempel på hur det kan se ut i praktiken är hämtat från Socialstyrelsens termbank. För några år sedan besvarade dom frågorna ”Vad ska vi säga istället för handikappomsorg?” och ”Vad ska vi säga istället för handikapplan?”. Syftet var att rangera ut ordet handikapp, som har varit omdiskuterat och stigmatiserat inom funktionshindersrörelsen under lång tid. Istället för handikappomsorg föreslogs ”insatser till personer med funktionsnedsättning” och istället för handikapplan föreslogs ”plan för ökad delaktighet för personer med funktionsnedsättning”. Ersättningsförslagen fyller visserligen sitt syfte att komma bort från ordet handikapp, men ger samtidigt andra problem. Dom är mångordiga, krångliga och vaga, och antagligen svårare att förstå och hantera både för myndighetspersoner som ska använda dom och för personer utanför myndigheten som ska förstå.

Känsliga ämnen leder ofta till att vi uttrycker oss luddigt och vagt – och till en stor ordflora. Det blir speciellt tydligt om vi tänker på hur många omskrivningar vi har när det gäller känsliga ämnen som döden, sex, könsorgan och toalettbesök. Svåra eller känsliga ämnen ger helt enkelt svåra kommunikationssituationer.

Det blir också tydligt när man tänker på hur bra vi är på att prata runt saker. Inom samtalsforskningen har man visat att vid kniviga ämnen använder vi fler ord, längre pauser, fler tvekljud och utfyllnadsord, och fler skratt. Osäkerheten gör att vi garderar oss och på olika sätt försöker att legitimera det vi säger genom att kommentera språket i sig. Vi använder alltså olika strategier för att undvika att gå rakt på sak, och genom att vi ser hur mottagaren reagerar kan vi parera, backa och revidera om någonting inte landar som det är avsett.

I skrift blir det ofta besvärligare. Det finns en del strategier för att undvika att benämna människor i skrift. Man kan använda passiveringar, det vill säga att något görs istället för att skriva ut vem som gör det, eller som i den här meningen – använda ett anonymt man eller en. Att använda språkliga abrovinker av det slaget gör att dom mänskliga aktörerna osynliggörs, och man undviker att benämna någon genom att skriva runt det. Det kan vara effektiva strategier för att få alla att (åtminstone i teorin) känna sig inkluderade. Samtidigt kan undvikandestrategier ge ett abstrakt och ofta svårbegripligt språk som exkluderar alla som inte förstår hur dom språkliga abrovinkerna ska utläsas.

Inkludering är inte bara benämningar

Våren 2021 rasade en debatt på Konstfack och på Dagens Nyheters debattsidor. Som ett led i ett arbete för ökad inkludering ville studenter byta ut namnet Vita havet på en av skolans salar. ”Löjligt!” ropade kritikerna. ”Ska man inte ens få säga vit nuförtiden?” Försvararna försökte alltmer desperat att nyansera debatten. Det handlade inte bara om ordet, förstås – det handlade om sedan länge cementerade strukturer som gör att konsthögskolor generellt nästan uteslutande består av studenter och lärare med samma typ av vita medelklassbakgrund. Som ett led i, och en konsekvens av, detta arbete kom även namngivningen upp i ljuset. Diskussioner om varför bra saker alltid kombineras med vit och dåliga och farliga med svart diskuterades, bland mycket annat. Alla stenar ska vändas, menade dom som tagit initiativet.

Debatten handlade alltså om mycket mer än namnet på en skolsal. Men ofta diskuteras just benämningar, etiketter

och ord när vi talar om inkluderande språk – det ser vi inte minst i listorna med ordförslag. Benämningar är en viktig del, men inte hela saken. Inkludering och exkludering sker nämligen på många andra sätt och på andra språkliga nivåer än ordnivån.

Det handlar aldrig bara om orden. När diskussioner om ett inkluderande språk förs är det alltid som ett led i diskussioner om något annat, en större helhet. Att begränsa diskussionerna till orden, både för den som vill förändra och för den som vill kritisera, gör att frågor om vad som bidrar till inkludering respektive exkludering förminskas och kan framstå som oviktiga och ja, löjliga.

Språklig inkludering handlar nämligen också om vilka som överhuvudtaget får sina röster hörda i offentligheten, hur vi genom undvikandestrategier låter bli att tala om vissa grupper av människor, vad som inte sägs rent ut men tas för givet mellan raderna, och hur vi ofta omedvetet gör skillnad mellan vi och dom.

Språket finns alltid på både en specifik och en strukturell nivå. Ord har specifika betydelser i situationen och måste alltid tolkas i sitt sammanhang. Samtidigt bär ord spår av alla tidigare användningar – man kan säga att dom bär på kontext och gemensam historia – som inte går att bortse från i tolkningen i den specifika situationen. Om ett ord bara har använts i till exempel rasistiska eller anti-feministiska kontexter – som batikhäxa eller skäggbarn – bär det spår av dessa tidigare användningar och kan därför inte användas på ett neutralt sätt eftersom det bär på rasistiska konnotationer.

Vad menar jag med ett inkluderande språk?

Så, vad är ett inkluderande språk? Min uppfattning är att ett inkluderande språk diskriminerar eller exkluderar människor i så liten utsträckning som möjligt, och att det är ett språk som visar respekt för dom som språket berör.

Men hur det språket ser ut är inte självklart och varierar från situation till situation. Det finns inga enkla svar, ingen bestående lista med bra och dåliga ord, inget entydigt facit med benämningar som är rätt eller fel.

Jag vill också framhålla att inkludering och exkludering har att göra med många andra saker än bara orden: kontexten, vem som säger vad och vad som tas som given bakgrundsinformation i kommunikationen. Att lära sig att använda språket inkluderande handlar därför också om att gå utanför ordnivån och att lära sig att göra vissa andra språkliga analyser.

Det mest inkluderande av allt, menar jag, är att skriva så att mottagaren förstår. Ett inkluderande språk måste vara lätt att använda, lätt att lära och lätt att förstå. Ett inkluderande språk måste vara begripligt, därför att i obegripligheten bor den största risken för exkludering. Ett krångligt språk är inte inkluderande.

Begrepp: Inkludering, diskriminering, normkritik och språkaktivism

Inkludera betyder enligt Svensk ordbok ’låta ingå som del i viss grupp’ och kommer av latinets includere som betyder just ’innesluta; innefatta’. Ordet lånades in i svenskan på 1600-talet. Motsatsen är exkludera. I sammanhang där språk diskuteras ger inkludering ofta uttryck för viljan att alla ska med, att alla ska ses som lika mycket värda. Dom grupper som ska inkluderas avser ofta minoritetsgrupper eller normavvikande personer med annan könstillhörighet, funktionalitet eller etnicitet än den som är den vanligaste och den som utgör norm i sammanhanget. Diskriminera betyder enligt Svensk ordbok att ’utsätta för orättvis behandling på grund av tillhörighet till viss grupp, till exempel på basis av sexuell läggning, etnisk tillhörighet eller religion’ och har alltså en mer exakt betydelse än inkludera. Det är också ett nyare ord i svenskan, daterat till 1948 i Svensk ordbok, men det finns belägg i Kungliga bibliotekets pressarkiv så tidigt som 1933. Det är inlånat från latinets discriminare som betyder ’avskilja’ eller discrimen som betyder ’skillnad’. När vi talar om diskriminerande språk är det just språk om minoritetsgrupper som vanligtvis avses, och stöd kan hämtas från diskrimineringslagen där det slås fast vilka som utgör diskrimineringsgrunderna, nämligen kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Ibland diskuteras ett normkritiskt språk. Normkritik är ett ord som så sent som 2021 kom in i Svensk ordbok med definitionen ’synliggörande och ifrågasättande av invanda normer och föreställningar, särskilt i pedagogiska sammanhang’. I Nationalencyklopedin definieras normkritik som ’metoder och teorier som används för att arbeta mot diskriminering och exkludering’. Ordet finns belagt så tidigt som 1933, men etableras inte förrän runt millennieskiftet; första belägg i tidningstext är från 2001.

Normkritik beskrivs ofta av dom som använder det i sin verksamhet. I Nationella sekretariatet för genusforsknings ordlista definieras normkritik som ’ett samlingsbegrepp för metoder och teorier för att förskjuta perspektivet från att fokusera på avvikare från normen, till att belysa den norm som tas för given’. När det gäller språk handlar det normkritiska ofta om att just benämna även normen, och inte bara det avvikande. När vi skapar nya ord som cis (som betyder ’på denna sidan, hitom’ och refererar till den vars biologiska och juridiska kön hänger ihop med hens könsidentitet genom livet) är det ett sätt att skapa en motsvarighet till trans, och genom ett ord som biomamma som kortform för biologisk mamma skapas ett begrepp som har sin motsats i bonusmamma, plastmamma, adoptivmamma eller styvmamma, det som setts som avvikande från normen. Ett normkritiskt förhållningssätt är ofta närvarande när man diskuterar inkludering, men ett inkluderande språk är ett vidare begrepp som innefattar mer än normkritik.

Den som arbetar för att förändra språket i syfte att påverka samhällsnormer kallas ibland språkaktivist. Även det är ett relativt nytt ord som är bildat i analogi med miljöaktivist, kroppsaktivist och fredsaktivist. I Svensk ordbok definieras aktivism som ’praktisk handling från individ eller organisation i syfte att uppnå (samhälls)förändring’. Språkaktivism handlar om att aktivt och medvetet försöka förändra samhället genom språket och ses ofta som en politisk strategi. Språket används som ett sätt av flera för att påverka diskriminerande strukturer och normer i samhället. En grundtanke är att man genom att använda språket agerar, och att strukturerna byggs upp av alla dessa språkliga handlingar tillsammans. Genom att handla annorlunda, alltså genom att använda språket på ett annat sätt, kan man också förändra samhället. Ordet språkaktivism har ofta kommit att användas om just den typ av normkritiskt språkarbete som beskrevs ovan, vilket på sätt och vis är lite

märkligt. Egentligen kan man tänka sig att även människor som strider för språkliga rättigheter på andra sätt, till exempel för att älvdalskan ska få status som nationellt minoritetsspråk, för rätten till mer modersmålsundervisning eller mot engelskans utbredning och dominans i vissa samhällssektorer, också borde kallas språkaktivister, men så sker sällan. Som synes hänger orden samman men betyder inte riktigt samma sak. Jag använder inkludering i den här boken eftersom min mission är just denna: att försöka förmedla hur vi kan tänka och resonera i frågor som rör ordval och språkbruk för att språket ska bli tillgängligt, funktionellt och begripligt för så många som möjligt, utan att vara diskriminerande.

Varför uppstår ordstrider?

Om hur språk och samhälle hänger samman

När Sveriges då äldsta riksdagsledamot, liberalen Barbro Westerholm, använde ordet årsrika istället för gamla, försökte hon genom att byta ut det språkliga uttrycket påverka hur vi såg på äldre människor i Sverige. På så sätt ville hon utöva inflytande på den åldersdiskriminering som finns i samhället. Det är inte det enda hon gjorde för äldre, utan språket var ett av flera verktyg som användes i diskussionerna och förändringsarbetet.

Att språkförändring hänger ihop med samhällsförändring är dom flesta överens om. Nya företeelser behöver nya ord, och ord som vi inte längre behöver dör sakta ut – det är så språkförändring på ordnivå förenklat kan beskrivas. Det är ingen slump att vi får in många nya ord inom områden som snabbt förändras, som teknik, mode, mat och populärkultur och att ord för gammal teknik, äldre metoder inom jordbruket och så vidare glöms bort.

Eftersom språk och samhälle är så intimt sammanlänkade är det ofta övergripande sociala strukturer som ger upphov till behovet att förändra språket. Att det finns ett språk som upplevs diskriminerande eller exkluderande beror på att det finns diskriminering och exkludering i samhället. Det

Hur vi benämner andra människor spelar stor roll i ett demokratiskt samhälle. Men hur vi använder språket så att alla inkluderas och ingen diskrimineras är långt ifrån enkelt och självklart. Ofta behövs texter som riktar sig till stora, brokiga målgrupper där alla ska inkluderas. Då kan Inkluderande språk – att välja sina ord vara till hjälp för den som funderar över hur språket kan bli funktionellt och begripligt för så många som möjligt, utan att vara diskriminerande.

Här ges inga enkla och raka svar, inga listor på rätt och fel. Istället ges bakgrund, argument och vägledning för att kunna sätta in språkliga diskussioner i ett sammanhang. Ambitionen är att ge verktyg för att kunna resonera och kanske komma fram till vad som passar att skriva i den egna kontexten och för de tänkta mottagarna – att kunna göra medvetna val.

Inkluderande språk vänder sig till skribenter, journalister, kommunikatörer, språkvårdare, lärare, studenter och alla andra som behöver kunna använda ett språk som är inkluderande, neutralt och respektfullt men inte krångligt och svårt. Boken kan även användas som kurslitteratur på universitet och högskolor och som fördjupningsläsning på arbetsplatser med intresse för den här typen av språkfrågor.