FĂ DEM ATT LYDA NINA DE GEER
ALBERT BONNIERS FĂRLAG
Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
ISBN 978-91-0-080912-6
COP y RIGH t © Nina De Geer, 2026
Utgiven enligt avtal med Albatros Agency
O m S laG Michael Ceken fö RS ta t RyC KNING e N t RyCK ScandBook, EU 2026
Han H ar ingenting att vara missnöjd över. Faktum Ă€r att han har ett utmĂ€rkt kontor en vĂ„ning ner. ĂndĂ„ gĂ„r han upp hit varje morgon. FrĂ„n vindsloftets inre rum ser han Ă„t tre vĂ€derstreck. Oscarskyrkans Ă€rgade koppartak, Ă€nda bort till KaknĂ€stornet i öster. VĂ€sterut skymtar Hedvig Eleonoras svarta kupol intill Ăstermalmstorg. Vid snart sextio Ă„rs Ă„lder söker sig blicken oftare söderut, mot LadugĂ„rdsvikens mörka djup. Han vrider pĂ„ vigselringen. Den matta guldringen har suttit som berg i trettiofem Ă„r.
Men nu kÀnns den frÀmmande.
Han Ă€r inte en vidskeplig man. ĂndĂ„ stĂ„r han dĂ€r vid vindsfönstret och undrar om allt Ă€r pĂ„ vĂ€g att glida honom ur hĂ€nderna. Det senaste brevet brĂ€nner i kavajfickan. Ett
A 4-ark, vikt tvÄ gÄnger sÄ att vecken bildar ett kors. En enda mening mitt pÄ sidan:
Klockorna klÀmtar
Det Àr det fjÀrde brevet sedan i vintras. Men just det hÀr fick honom att tappa brevkniven.
Blicken dras pÄ nytt till morgonrusningen i kvarteret. TunnklÀdda innerstadsbor trotsar kallfronten som ska hÄlla i sig över helgen. Oavsett vem avsÀndaren Àr har han tillrÀckligt mÀktiga kontakter för att lösa de flesta situationer. Besinna dig. FortsÀtt som vanligt.
S a KN ad
Sara S vetta S i den nya, dyra jackan nÀr hon lÀgger i backen och rullar ut frÄn uppfarten. Villaförorten dÄsar i vita dimslöjor fast klockan nÀrmar sig elva. HÀnderna hÄrdnar om ratten nÀr Tom muttrar i passagerarsÀtet. SÄ enkelt att bara kliva ut först genom dörren och lÀmna dusterna till henne. Barnen vÀgrade varma klÀder trots att de sa pÄ vÀdret att det skulle bli den kallaste valborgsmÀssoaftonen pÄ femtio Är. Skolan har planeringsdag och Axel och Lilly turades om under frukosten att smula sönder vartenda utflyktsförslag. Vid nio och tolv Ärs Älder finns inte en enda destination som kan mÀta sig med skÀrmarnas underbara vÀrld.
Men alla behöver faktiskt komma ut, inte bara hunden.
NÀr Sara vÀl parkerar familjens Volvo pÄ grusplanen invid
Drottningholms slottspark har det tysta samförstÄndet av att Àntligen komma i vÀg lagt sig. Barnen Àr redan hungriga och varken hon eller Tom har packat med nÄgot. Trots att de bor i ett vÀlskött hus i ett bekvÀmt omrÄde som gjort för barnfamiljer Àr Tom och Sara Helt inte den sortens förÀldrar som packar picknickkorgar.
âVi har ingen termosâ, sĂ€ger Sara tonlöst, nĂ€r Lilly efter femtio meter hĂ€vdar att det varit nice om nĂ„gon Ă„tminstone tĂ€nkt pĂ„ att ta med varm choklad.
Det har precis börjat dugga och Mimi drar envetet i kopplet framför flickan.
âEn timme i friska luften kan ni vĂ€l klara?â Tom lĂ„ter onödigt kĂ€rv.
En snÄl vind viner genom trÀden i slottsparken. Vidderna
Àr tÀckta av kanadagÀssens svartgröna avföring som Mimi hela tiden försöker nappa Ät sig. Tom tappar tÄlamodet och rycker Ät sig kopplet frÄn dottern nÀr hunden slukar en tredje bit gÄsbajs. Lilly surnar till och klampar demonstrativt före i sina smutsiga Converse. Dotterns spÀnda rygg i den tunna jeansjackan drar som en sorg genom Sara.
Snart tretton, fjorton, femton. Snart nÄgon annanstans.
NÀr gÄngvÀgen delar sig styr flickan mot slottstrÀdgÄrden i stÀllet för mot bron till Hundön, dÀr en labrador och en jack russel leker i stora Ättor.
âInte dit, Lillyâ, skriker Axel. âVi ska till Hundön.â
Men hon Àr redan lÄngt före pÄ vÀg mot labyrinten.
Kylan biter i tÄrna pÄ Sara nÀr hon och resten av familjen följer efter.
âJag tĂ€nker ringa körskolan pĂ„ mĂ„ndagâ, sĂ€ger Tom. âEfter opponeringen pĂ„ avhandlingen sĂ€tter jag i gĂ„ng.â
Sara svarar inte. Hon har hört det förut.
Tom kopplar loss Mimi nÀr de Àr framme vid labyrinten med de höga, livlösa hÀckarna.
âMen pĂ„ riktigt, Tom?â sĂ€ger Sara nĂ€r hunden sticker i vĂ€g med Axel. ĂndĂ„ kan hon inte lĂ„ta bli att le nĂ€r sonens kalufs lyfter i vinden. Trots att Axel blivit allt svĂ„rare att fĂ„ ut ur huset kan han fortfarande lockas till lek om han bara fĂ„r chansen att slĂ€ppa mobilen. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng springer han före och kryper ihop runt ett hörn, lurpassar tills nĂ„gon i familjen Ă€r nĂ€ra nog för att han ska kliva fram och skrika distraction.
âDet heter destruction, din idiotâ, tjuter Lilly nĂ€r Axel vĂ€l lyckas fĂ„ henne pĂ„ fall.
De har just kommit fram till en glÀnta inuti labyrinten.
Tom stannar en bit in pÄ grusgÄngen.
âSka vi plocka upp nĂ„got fĂ€rdigt pĂ„ vĂ€gen tillbaka dĂ„? Eller handla vid Brommaplan?â
Sara vajar lite pÄ huvudet. Hatar rollen som den motvilliga projektledaren.
âKan vi inte Ă€ta pĂ„ Chop Chop?â sĂ€ger Lilly.
Sara ser sig om och lÀgger en arm om dottern. Axel och hunden varken syns eller hörs lÀngre. Sara pussar Lilly pÄ pannan. Chop Chop blir bra. Stora skÄlar med apelsinkyckling och oljiga nudlar.
Hon gÄr ett raskt varv i labyrinten och ropar pÄ sonen och hunden.
SÄ Ànnu ett varv.
Hur lÀnge har det varit sÄ tyst att hon kan höra blÄsten och smÄfÄglarna?
Lilly har försjunkit i mobilen pÄ en bÀnk nÀr Sara Àr tillbaka i glÀntan. Tom stÄr en bit bort och fotograferar ett trÀd.
âHar de sprungit förbi hĂ€r?â frĂ„gar hon.
Tom tar inte blicken frĂ„n skĂ€rmen. âHan gömmer sig vĂ€l med hunden.â
Irritationen pÄ Tom blossar upp och fÄr blodet att koka.
Alltid bara huvudet i molnen.
âTĂ€nk om han gĂ„tt i vĂ€g sjĂ€lv till Hundön med Mimi?â sĂ€ger hon. Ser det slammiga vattnet under bron framför sig.
DÄ rör det sig Àntligen nÄgonstans i hÀckarna. Hon andas ut med en förmaning pÄ tungan precis innan den vita tiken kommer rÀnnande.
Mimi sÀtter sig ner framför Sara och slickar henne pÄ fingrarna.
âVar har du Axel dĂ„?â sĂ€ger hon och stryker hunden.
Tom gÄr fram och kopplar Mimi.
âSka vi dela pĂ„ oss och leta dĂ„?â
Sara nickar och rĂ€tar pĂ„ sig. âOm ni gĂ„r tillbaka en bit sĂ„ ser jag om han Ă€r hĂ€r framme.â
Hon följer stigen till labyrintens slut. Den sista utposten Àr vintergrön. TÀt granhÀck, som gjord för en pojke att gömma sig i. FörstÄs. Hon stannar framför den ovala öppningen dÀr barockslottet svÀvar fram ur dimman nÄgra hundra meter bort. Ett ögonblicks vakuum nÀr ett annat liv passerar. Hon
som aldrig hade det minsta dÄligt samvete över att tillbringa hela helgen i sÀngen med sex, böcker och filmmaraton. NÀr blev de sÄ prÀktiga att de mÄste tvinga ut ungarna pÄ utflykter som ingen vill göra?
Himlen mullrar till och slottsparken förmörkas pÄ nÄgra sekunder nÀr skyfallet kommer. Sara stampar i marken sÄ att Axel ska höra henne och fÄ skrika distraction en sista gÄng. Men
Axel hoppar ÀndÄ inte fram.
Benji gick inte under jorden för att dyka upp i ett skitĂ€rende. ĂndĂ„ lutar sig kriminalinspektör Defne Isik nĂ€rmare datorskĂ€rmen med en kall colaburk i handen och koncentrerar sig pĂ„ de svartvita filmerna. Mannen pĂ„ bensinmacken i Hammarby sjöstad sticker ett par Red Bull i fickorna och fortsĂ€tter genom gĂ„ngen. Den stora luvan döljer ögonen. Det enda som syns tydligt Ă€r nĂ€sryggen ovanför buffen som tĂ€cker nedre delen av ansiktet. Huden förefaller vit, men den skulle ocksĂ„ kunna vara som hennes egen. Defne hĂ„ller andan nĂ€r han styr mot kassan. Det unga, söta bitrĂ€det i pikĂ©tröja och lĂ„ng mörk hĂ€stsvans lĂ€gger korvar pĂ„ grillen utan att titta upp.
Misstaget Àr att hon lÄter honom vÀnta.
Den maskerade mannen tar fram en Glock ur byxlinningen.
Sannolikt en sjutton, samma modell som hon sjÀlv bÀr i tjÀnst. BitrÀdet hinner knappt reagera innan killen kliver runt disken. Han rycker av bandet med nyckelknippan som hÀnger om hennes hals och fortsÀtter till skÄpet med cigaretter. Tar ut tvÄ paket röda Marlboro och lÀmnar sen butiken hundrasju sekunder efter att han gick in. FrÄn kameran vid fjÀrde pumpen kör mannen i vÀg i den stulna Mercedesen som Äterfanns dagar senare med okÀnda blodspÄr i bagageutrymmet.
Defne tar en djup klunk cola och kör övervakningsfilerna pÄ nytt. Fryser bilden frÄn kameran inifrÄn disken i ögonblicket nÀr mannen hugger i luften efter nyckelbandet. DÄ den stora luvan glider upp en bit frÄn pannan och blottar de mörka ögonen. Defne kisar efter nÄgot bekant. Men pannan Àr för kort, hela ansiktet grovt tillyxat.
Det dÀr Àr inte min bror.
Den stillastÄende kontorsluften blir lÀttare att andas.
Defne skriver ett kort svar till den optimistiska omrÄdespolisen frÄn Södermalm som vidarebefordrat filerna till sektionen för grova brott, rimligtvis utan en tanke pÄ Benji Isik.
Det sticker i huden vid tinningarna.
Filmerna tillför ingenting av vĂ€rde i hennes privata utredning. ĂndĂ„ kan hon aldrig lĂ„ta bli att tĂ€nka: den hĂ€r gĂ„ngen kanske det Ă€r han.
Hon slĂ€nger den halvtomma burken i papperskorgen och skjuter ut stolen frĂ„n skrivbordet. Blir kvar dĂ€r hon sitter och stirrar pĂ„ regndropparna som slĂ„r mot fönsterrutan. Ănnu en pisskall valborg som somliga ska supa bort medan andra jobbar hĂ„rt. Hon kan fortfarande sakna skiftarbete. Att fĂ„ somna som en sten efter ett lĂ„ngt pass. KĂ€nslan av avslut som höll saknaden i schack.
Som moderlösa rövarungar hade hon och Benji bara varandra. Deras farsa Keno kom frĂ„n fyra generationer körsbĂ€rsplockare i Marmara och kunde inte kapa en parabol eller stava till organiserad brottslighet om sĂ„ deras liv hĂ€ngde pĂ„ det. Bra dagar kallade han sig för videokonstnĂ€r. DĂ„liga dagar sa han ingenting. ĂndĂ„ vet hon att det mĂ„ste ha varit baba som gav henne namnet Defne, som pĂ„ turkiska betyder lagerblad.
Att hon och brorsan föddes i Sverige berodde pÄ Kenos enda beslut som han faktiskt genomförde, att aldrig mer lÄta ett körsbÀr snudda vid lÀpparna. Ibland körde han taxi. Men nÀr mami Nicki lÀmnade vÀrlden med en spruta i armen började han dricka med de andra gubbarna i centrum. Benji var ett lÀtt byte för gÀnget. Och tanken pÄ att fÄ se honom igen Àr det enda som fÄr Defne att kliva ur sÀngen och hÄlla sig till ett glas vin om dagen.
Hon lÀngtar redan efter kvÀllens dos i trapphuset pÄ vÀg till den bÀttre kaffeautomaten, den pÄ Nationella operativa avdelningen högst upp i huset. Vid trettioett har hon bestÀmt
sig för att gÄ mer i trappor. Men har dÀrmed ocksÄ mÀrkt att hennes knÀn knastrar, nÄgot hon snarare förknippat med pensionÀrer.
âIngen guss lĂ€ngreâ, muttrar hon och drar i glasdörren till Noa.
âHur Ă€r det med konditionen?â
Defne vÀnder sig mot Erki JÀrvi i dörröppningen till personalköket. Den Àldre, rödlÀtta utredaren frÄn Noa som hon med Ären kommit att betrakta som en god kollega. De lÀrde kÀnna varandra ordentligt under utbildningen till barnförhörsledare nÄgra Är tidigare och fann gemensam kraft i att störa sig pÄ den sÀvliga kursledaren. Nu gör hon sitt bÀsta för att inte stirra pÄ Erkis senaste frisyr. NÄgon sorts tuperat fÄgelbo som rimligtvis inte kan göra livet lÀttare.
âKĂ€ften pĂ„ dig, babeâ, sĂ€ger hon och strĂ€cker sig efter en kopp vid kaffeautomaten.
Erki ger henne en skĂ€rskĂ„dande blick. âDu har börjat springa hĂ€r uppe för kaffet mer Ă€n för mig, eller hur?â
âJag ser det som att jag fĂ„r dig pĂ„ köpetâ, svarar hon och gör sina knappval.
Svart kaffe, extra starkt.
För en stund blir de stÄende, vilande i kaffekvarnens rasslande.
âHur gĂ„r det med nya rumskollegan dĂ„?â frĂ„gar Erki nĂ€r maskinen tystnat.
âJag sa Ă„t honom att ta lĂ„ngledigt.â Defne blinkar med ett öga. âTill mitt försvar behöver jag stĂ€lltid om jag ska sitta rygg mot rygg med nĂ„gon pĂ„ Ă„tta kvadrat.â
Erki nickar. âDet förstĂ„r jag verkligen.â
Defne lyfter ut den rykande koppen ur automaten samtidigt som mobilen surrar i bakfickan pÄ jeansen.
âĂr du pĂ„ gymmet eller nĂ„t?â Den djupa rösten tillhör Ljungman, hennes nĂ€rmsta chef. Barnröster hörs i bakgrunden, som om han gĂ„r genom en lekpark.
âJust tappat upp ett fotbad Ă„t Andreasson pĂ„ vĂ„rt gemensamma kontorâ, svarar hon och möter Erkis blick.
Det Ă€r uppenbart att Ljungman inte Ă€r pĂ„ humör. âVi har en försvunnen pojke. En dryg timme sen. VĂ€sterort Ă€r underbemannade och barnet Ă€r bara nio. SĂ„ det gĂ„r till oss.â
Defne kontrollerar sin smart watch. 12:43. Fem plusgrader och regn. âOkej, prata med mig.â Hon trycker den odruckna kaffekoppen i Erkis hand och vinkar ursĂ€ktande.
âGrabben försvann pĂ„ kronans markâ, fortsĂ€tter Ljungman. âPrecis utanför slottet pĂ„ Drottningholm.â
âTill natten ska det bli minusgraderâ, sĂ€ger hon samtidigt som hissdörrarna glider upp. âBĂ€st för lillskiten att han tröttnar pĂ„ leken till kvĂ€llen.â
âHinner du och Joel till Drottningholm pĂ„ en kvart för att möta upp YB ?â sĂ€ger Ljungman.
Fuck, tÀnker Defne, innan hon ger ifrÄn sig ett umhum.
En barntechnolĂ„t med heliumsĂ„ng hörs i bakgrunden i andra Ă€nden nĂ€r Ljungman fortsĂ€tter: âDet Ă€r ju perfekt om Andreasson fĂ„r bli varm i klĂ€derna.â
Defne kliver ut ur hissen pÄ sektionen för grova brott för att fÄ med sig jackan med bilnycklarna medan Ljungman fortsÀtter:
âJag ansluter sĂ„ fort jag kan. RĂ„kar spela en viktig roll pĂ„ barnbarnets kalas hĂ€r inom nĂ„gra minuter.â
âDu ska inte dansa, hoppas jag?â sĂ€ger hon.
âDet Ă€r vĂ€rre Ă€n sĂ„â, svarar Ljungman dovt innan de lĂ€gger pĂ„.
Defne slÀnger en irriterad blick pÄ det nytillkomna skrivbordet i det trÄnga arbetsrummet innan hon rycker tag i jackan pÄ stolen. Joel Andreasson hade efter sina första tre arbetsdagar inte gjort nÄgot vidare intryck. Det var hans sort som fÄtt Defne att hoppa av officersprogrammet och söka till polisutbildningen i stÀllet.
Efter tolkskolan i Uppsala, dÀr hon bankade in flytande
arabiska pÄ mindre Àn ett Är, kom hon in pÄ Karlberg med siktet instÀllt pÄ underrÀttelsetjÀnsten. Men ramarna pÄ militÀrhögskolan var byggda för alfahannar, inte för brainiacs.
Hon mÀrkte det redan första dagen, nÀr ingen reagerade pÄ att hon kallades bullfitta i löpspÄret. Men om hon klarat kyla och hunger i fÀlt, kunde hon stÄ ut med lite krÀnkningar.
Tills hon inte kunde det lÀngre.
Defne övervÀger om hon ÀndÄ borde lyda chefen och ringa upp Andreasson medan hissen sjunker genom polishusets rödbruna kropp. Hon kan nog hitta numret bland inkommande samtal, Àven om hon inte brytt sig om att spara honom som kontakt. Men hon strÀcker sig aldrig efter mobilen. En försvunnen pojke Àr ett allvarligt fall, tÀnker hon pÄ vÀg ut i garaget. BÀst hanterat utan nagel i ögat.
Det molar i magen nÀr hon kör ut i regnet pÄ DrottningholmsvÀgen. Varför försökte hon ens skoja om en försvunnen pojke som lillskiten?
Ba SS e ligger i sĂ€ngen och stirrar pĂ„ mobilen. Nutellaburken Ă€r nĂ€stan tom men hĂ„let i magen bara vĂ€xer. Det stĂ„r fortfarande âinte levereratâ under alla mess till Rafi.
Basse var sÀker pÄ att Rafi skulle komma förbi i gÄr. De har bott tvÄ radhus frÄn varandra pÄ PrÀstkragevÀgen i Upplands
VÀsby sen de var bebisar, och Basse kan inte minnas en enda dag före det hÀr nÀr de inte har trÀffats.
Men nu har det gÄtt nÀstan tvÄ dygn.
Han önskar att han bara kunde glömma tisdagskvÀllen.
DÄ han sÄg Rafi stÄ vid husbilen med ett tomatrött ansikte. Shunon, som satt i förarsÀtet, vÀnde blicken rakt mot Basse. De ljusa ögonen glodde under en mörk keps. Basse slog ner blicken till mÀrket pÄ dörren. Fantomen pÄ Hero, pÄ vÀg in i
Dödskallegrottan. Sen gasade killen i vÀg, utan att sÀga ett ord. Basse stod kvar och sÄg Rafi springa hemÄt med det mörka hÄret virvlande bakom sig.
Som om Basse var luft.
Med Ären har Rafi blivit den coolaste killen i hela lÄgstadiet.
Vilket Basse Àr lÄngt ifrÄn att kunna sÀga om sig sjÀlv.
Han petar pÄ den lösa tapetkanten intill huvudkudden. Under vÄden finns en repig, mörkgrön vÀrld. Om han drog till ordentligt i kanten skulle kanske allt förÀndras. Han kunde hitta en skog i vÀggen, dricka nektar och rida pÄ flygande hunddrakar och kanske aldrig komma tillbaka.
FrÄn vardagsrummet hörs Ànnu en reklam frÄn teven. Mamma gÄr förbi utanför dörren och pratar pÄ polska i telefon. Basse vÀnder sig om sÄ att han kan se det regnstrimmiga
fönstret. Varför kan inte skit fÄ vara som i Narnia eller Harry Potter, varför kan inte han fÄ hitta en hemlig vÀrld? Basse vill inte vara den som svansar efter Rafi. Men han hade hoppats att de skulle dra till Runby och kolla majbrasan i kvÀll. KÀka sockervadd och hoppa i hopptornet som förra Äret. Bara de tvÄ. Basse masar sig ur sÀngen och stÀller sig i fönstret. Om han strÀcker pÄ sig kan han se Rafis hus frÄn sidan.
Allt ser ut precis som vanligt.
Basse blinkar men fÄr inte bort de dÀr ljusa ögonen.