andra syster
min
sara paborn
Min andra syster
albert bonniers förlag
Den som förbjuder sig att minnas, blir av det förbjudna minnets liv tung som en sten.
birgitta trotzig, Dykungens dotter
Avslöjaren/ Foro gnomonico 1992, Stockholm
â Vet du, i kyrkan Santa Maria Novella i Florens, i nĂ€rheten av vĂ„r lĂ€genhet, finns det ett magiskt fenomen.
Hon lutar sig fram mot mig och kisar sÄ att ögonen bara blir springor av blÄtt.
Min Àldsta syster och jag har inte setts pÄ fem Är. Nu sitter vi plötsligt pÄ en bÀnk i en park i Stockholm, dit hon oanmÀld kommit med sin italienska kille Damiano för att hÀlsa pÄ mig.
â JasĂ„? sĂ€ger jag och försöker att inte visa hur rĂ€dd jag Ă€r.
â Det Ă€r fullt av fresker och statyer och mosaiker dĂ€r inne av Pisano och Lippi och Botticelli och alla möjliga.
Hennes ansikte Àr sÄ nÀra mitt att jag kan kÀnna hennes andedrÀkt mot kinden.
Jag nickar vagt. Jag vet inte vem Pisano eller Lippi Àr. Möjligen har jag hört talas om Botticelli.
â LĂ€ngst in finns en jĂ€ttevacker mĂ„lning frĂ„n 1400-talet som heter âLa TrinitĂ â, Treenigheten, mĂ„lad av en renĂ€ssanskonstnĂ€r som hette Masaccio. Han var en av de första som anvĂ€nde sig av matematik för att rĂ€kna ut proportioner sĂ„ att bilderna blev verklighetstrogna. âLa TrinitĂ â Ă€r hans mĂ€sterverk och den tidigaste mĂ„lning som finns bevarad av linjĂ€rt perspektiv, du vet nĂ€r saker ser mindre och mindre ut ju lĂ€ngre bort de Ă€r.
Hon tystnar en sekund.
â TyvĂ€rr dog han nĂ€r han bara var tjugosex Ă„r. De bĂ€sta dör jĂ€mt unga.
Hon fnyser till.
Runt oss har semesterlediga mÀnniskor picknick. De spelar boule, dricker öl och skrattar. Det ser helt normalt ut, men för mig har vÀrlden precis stannat. En bit bakom bÀnken stÄr hennes kille och röker en cigarett. Han vÀntar otÄligt. Jag vet inte pÄ vad. Hon lutar sig nÀrmare.
â I taket ovanför mĂ„lningen finns tvĂ„ smĂ„ hĂ„l uthuggna i stenen. PĂ„ vĂ„rdagjĂ€mningen kring den tjugonde mars, prick klockan halv nio pĂ„ morgonen, om solen skiner, korsas ljusstrĂ„larna och landar rakt pĂ„ Jesusfigurens ansikte.
Hon höjer sitt pekfinger och vinklar det till en vass spets. Hon har alltid kunnat det. Vrida leder och ben pÄ konstiga sÀtt, som en yogi.
â StrĂ„len lyser upp den exakta diametern pĂ„ figurens utstrĂ€ckta armar, som en stor ellips. Och dĂ„ hĂ€nder nĂ„gonting med mĂ„lningen.
â Vad hĂ€nder? frĂ„gar jag, fast jag egentligen inte vet om jag vill höra svaret.
Min Àldsta syster för lÄngsamt sina spretande fingrar mot varandra.
â Under ett par minuter blir Jesusfiguren gradvis tredimensionell. Han liksom glider fram ur vĂ€ggen. Ut i rummet. Till slut ser det ut som om hela hans kropp svĂ€var i luften. Som en hĂ€gring.
Hon kisar, som om hon kan se skepnaden framför sig. Bakom mig fimpar hennes kille i grÀset.
â Ljuspunktens storlek beror pĂ„ hĂ„lets höjd och storlek och vinklarna och allt möjligt. Det Ă€r ett optiskt fenomen. Foro gnomonico kallas det. Gnomon Ă€r ett ord frĂ„n klassisk grekiska. Det betyder den som har insikt, visaren eller avslöjaren. De anlitade en kosmograf som rĂ€knade ut det hela. VĂ€rldens största astronomiska storheter kommer frĂ„n Florens, du vet. Galilei
och Toscanelli ⊠de Àr vÀrldsberömda för sina astronomer dÀr, har varit sedan 1300-talet.
Hon ser stint pÄ mig. Det rycker i en muskel under ena ögat.
En pÀrla av svett rinner lÀngs hÄrfÀstet. SjÀlv Àr jag fortfarande inte det minsta varm. TvÀrtom kÀnns det som om jag har frossa. Allt hÄr reser sig i min nacke, trots att sommarhettan Àr tryckande.
â Men det hĂ€nder bara en enda gĂ„ng om Ă„ret. Alltid pĂ„ samma dag. Och fenomenet varar bara ett par minuter. Sedan försvinner det. Poff.
Hon öppnar hÀftigt handflatan, som om hon slÀpper i vÀg nÄgot ut i sommareftermiddagen.
â Foro gnomonico, upprepar hon med sin mystiska röst.
Den minns jag, bÀttre Àn nÀstan allt annat.
Jag nickar. Munnen Ă€r torr. Ljuden frĂ„n trafiken, fotbollsplanen och boulebanan Ă€r bara ett avlĂ€gset sorl nu. Jag kĂ€nner tyngden av ofrĂ„nkomlighet. Banden som finns kvar. Gemenskap? KĂ€rlek? Dom? Ăde?
â Bara nĂ„gra minuter, sedan Ă„tergĂ„r figuren in i vĂ€ggen.
Hon nickar hemlighetsfullt.
Det slÄr mig nu, mer Àn trettio Är senare. Kanske Àr det vad detta Àr. Att jag skriver den hÀr historien. Minuterna dÄ solstrÄlen Àntligen ska trÀffa det heliga föremÄlet och lÄta hela figuren framtrÀda. Kanske fÄ den att stiga ut ur sig sjÀlv.
Visa sig frÄn alla sidor.
Jag mÄste bara bli avslöjaren först.
Sölvesborg
Det Ă€r aldrig nĂ„gon hemma nĂ€r jag kommer frĂ„n skolan. Jag tycker att det Ă€r skönt. Jag har min rutin. SĂ„ fort jag tagit av ytterklĂ€derna gĂ„r jag raka vĂ€gen in i vardagsrummet och lĂ€gger pĂ„ Ulf Lundells skiva âKĂ€r och galenâ. Sedan kryper jag ihop intill de stora Luxorhögtalarna.
Det Àr mina systrars gamla stereo som fÄtt flytta ner till vardagsrummet. Nu Àr det bara jag som anvÀnder den, förutom de fÄtal gÄnger min mamma sÀtter pÄ en klassisk skiva samtidigt som hon pÄtalar hur mycket hon Àlskar klassisk musik.
Introt till första lĂ„ten gĂ„r i gĂ„ng och i samma sekund snörps mitt svalg ihop. Sorgen, eller vad det nu Ă€r för kĂ€nsla, vĂ€ller upp i kroppen. Jag knĂ€pper hĂ€nderna som i bön â det Ă€r viktigt av nĂ„gon anledning â och lĂ„ter mig svepas med av musiken medan jag slĂ€pper ut tĂ„rarna. Exakt vad det Ă€r som sker med mig kan jag inte sĂ€tta ord pĂ„. Har jag inga ord för. Det Ă€r bara en stark samhörighet mellan mig och musiken, en igenkĂ€nning av nĂ„got som svallar djupt inifrĂ„n. NĂ„got som kĂ€nns urĂ„ldrigt och helt och hĂ„llet sammanbundet med mig, fast jag bara Ă€r elva Ă„r.
Det Ă€r en bĂ„de storslagen, ensam och sorgsen övertygelse detta, att vemodet jag erfar pĂ„ nĂ„got sĂ€tt hör ihop med mig. âKĂ€r och galenâ Ă€r den enda skiva jag lyssnar pĂ„, om och om igen. Varje dag efter skolan, och jag grĂ„ter alltid, rituellt. Jag lyssnar till slutet, hela tiden tĂ€tt hopkrupen i fosterstĂ€llning intill högtalaren. Jag vĂ„gar inte röra mig, fĂ„r inte röra mig. Jag har sĂ„dana regler för mig sjĂ€lv. Röra vid handtaget tre gĂ„nger
innan jag gÄr ut. Inte se mig sjÀlv i spegeln. Undvika brunnar mÀrkta med bokstaven A. A stÄr för Avbruten kÀrlek.
NÀr jag stoppar tillbaka skivan i den gula plastbacken Àr jag noga med att inte vidröra de andra skivorna. De som har hennes namn pÄ smÄ klisterlappar högst upp i hörnen.
Jag Àr ofta ensam hemma, eftersom mina förÀldrar jobbar sent och dessutom Àr politiskt aktiva och ofta pÄ olika sammantrÀden om kvÀllarna. Ibland, pÄ vÀg till mitt rum, glÀntar jag pÄ dörren upp till övervÄningen. PÄ vÀggen i trappan finns en stor sjöjungfru. Det Àr de som har mÄlat den. Mina storasystrar. Det guldgula hÄret svallar över masoniten. FjÀllen pÄ jungfruns stjÀrtfena blÀnker metallicblÄ i dunklet. Hon tornar upp sig, mycket högre Àn jag. De vildsinta vÄgorna med vita kammar som omger henne Àr skrÀmmande realistiska. Redo att skölja över alla som öppnar dörren.
Det Àr bara hon och jag kvar hÀr. De tvÄ andra har försvunnit. Systrarna. Men sjöjungfrun Àr lika fÄngad i det hÀr LB-huset som jag. Jag Àr rÀdd för henne. Och full av beundran.
Ibland stÄr jag bara och stirrar pÄ den stora vÀggmÄlningen med gÄshud över hela kroppen. Det Àr som om hon bÀr pÄ ett budskap just till mig, ett oroande förebÄdande. Oklart vilket. NÀr jag nu söker pÄ ordet sjöjungfru, lÀser jag att hon Àr symbolen för omöjlig passion. Hon representerar kÀrlek men ocksÄ förvandling, sjÀlsförlust och förrÀderi.
Jag vÄgar aldrig gÄ upp dit, till övervÄningen. Jag Àr övertygad om att det som finns dÀr uppe skulle smitta mig. Som ett livsfarligt virus. Jag behöver förresten inte gÄ upp dit heller. Jag vet redan hur det ser ut; snedtaket i furu med mörka kvisthÄl. Madrasserna pÄ golvet. Burkarna med nagellack. Den gamla kvartslampan i hörnet. LocktÄngen med grönt handtag.
View-Mastern och bildskivorna med djur i djungeln och avlÀgsna galaxer. Ritblocken med teckningarna pÄ borden lÀngs lÄngsidan. Framför allt de. LÀngst upp i slutet av trappan lurar ett rödaktigt sken. Det Àr det indiska tyget av korallfÀrgad bomull med smÄ elefanter som silar ljuset. Tyget hÀnger kvar i sina hÀftstift framför fönstret.
Ăven om systrarna Ă€r borta finns skenet fortfarande dĂ€r.
Ibland nuddar jag vÀggen med mÄlningen av sjöjungfrun med pekfingret, som för att utmana min rÀdsla. Hon har enorma nakna bröst. Provocerande stora med detaljerade bröstvÄrtor. Trappan knarrar. Jag kan förnimma en doft av damm och inpyrd rökelse.
Plötsligt drar en kall kÄre lÀngs min ryggrad. Jag stÀnger snabbt dörren till övervÄningen. Det Àr som om det bor spöken dÀr uppe.
Mina systrar Àr borta. Jag bor i lÀmningarna av det som en gÄng fanns.
En av dem lÀngtar jag efter. Hon Àr bara tre mil bort, men det kÀnns ÀndÄ alldeles för lÄngt.
Den andra Àr jag rÀdd för. Hon Àr tvÄhundra mil bort, men det Àr inte lÄngt nog.
Mitt sovrum ligger precis under deras. Deras golv Àr mitt tak. Jag kÀnner tyngden av dem, Àven nÀr de inte Àr hÀr.
Ănnu mer nu, nĂ€r de inte Ă€r hĂ€r.
I mammas och pappas sovrum hĂ€nger ett svartvitt portrĂ€tt pĂ„ mellansystern. Det har tidigare hĂ€ngt tvĂ„ portrĂ€tt pĂ„ vĂ€ggen, men det ena Ă€r nedplockat och har lĂ€mnat ett mörkare fĂ€lt i tapeten dĂ€r solen blekt runt omkring. Jag vet inte vart fotografiet tagit vĂ€gen. Ăr det uppbrĂ€nt? Eller stĂ„r det undangömt i nĂ„got förrĂ„d? Jag undviker förrĂ„den just dĂ€rför, man vet inte vad man kan hitta.
Ett enda blekt, fyrkantigt fotografi finns kvar av de tvÄ, instoppat i en plastficka i ett av bokhyllans fotoalbum. De poserar framför en mintgrön fond, i identiska blommiga klÀnningar och med pinnsmala ben. Det vilar en romantisk air över bilden, som om den Àr tagen i en helt annan familj. Vilket den pÄ sÀtt och vis Àr.
PÄ de fÄ bilder som finns av mig har jag pojkiga byxdressar i jeanstyg, tröjor i frotté och kort, hemmaklippt hÄr. Jag Àr knubbig, lite smutsig och rödkindad. Fotofonderna bakom mig Àr inte pastellfÀrgade utan vinröda.
Jag Ă€r sladdbarn. Nio och tretton Ă„r yngre Ă€n mina systrar. PĂ„ ett vis Ă€r det som att vara född i en familj dĂ€r allt det avgörande redan har hĂ€nt. DĂ€r det levdes en helt annan sorts liv innan jag kom. PĂ„ den tiden var mamma hemmafru. Hon umgicks med de andra kvinnorna pĂ„ gatan, sydde om klĂ€der och sĂ„lde Tupperwareprodukter. Nu har hon pluggat fem Ă„r i Göteborg och blivit pedagog. SĂ„ fort telefonen ringer muttrar pappa: âDet Ă€r vĂ€l nĂ„n pedagog.â SĂ„ ser han menande pĂ„ mig. Jag bekrĂ€ftar honom, skrattar till. Det Ă€r sĂ„dan jag Ă€r, vill bli omtyckt.
Vissa spÄr finns kvar frÄn den gamla familjen och mina systrars prÀktiga uppvÀxt: tvÄ identiska klÀnningar frÄn en resa de gjort till Tjeckoslovakien. TvÄ pastellportrÀtt mÄlade av en gatukonstnÀr i Malaga, dÀr familjen hade hus innan jag föddes. TvÄ smÄ, vita gungstolar. TvÄ likadana solfjÀdrar. TvÄ kÀrror till tvÄ dockor. Sakerna Àr en pÄminnelse, bÄde om det andra livet som levts och om det hemska som har hÀnt. SjÀlv har jag en helt annan sorts leksaker: pojkdockor med penis. Bilar. Lego. Min högsta dröm Àr att fÄ en elektrisk tÄgbana. Det Àr sent sjuttiotal och pappa önskar att han fÄtt en son. I stÀllet fick han en tredje dotter. Sonen skulle han ha döpt till
Ossian, efter sin far. Skeppsredaren. Nu fÄr min pojkdocka med penis heta Ossian i stÀllet.
Jag kan njuta av tystnaden som uppstÄtt efter dem. Den odelade uppmÀrksamheten. Jag Àr en pojkflicka, fylld av sjÀlvförtroende. NÄgon som beordrar pojkarna pÄ dagis att gifta sig med mig med ett Àpple i munnen, sÄ att de ska bli mer lika en julgris. NÄgon som klarar sig sjÀlv. NÄgon som Àr otÄlig. Men varje gÄng jag glÀntar pÄ dörren till övervÄningen pÄminns jag: det har funnits en annan och mÀktigare historia hÀr före mig.
En kÀrnfamilj med tvÄ sjÀlvlysande systrar. Jag stÄr inte mellan dem eller ens bredvid. Jag stÄr nedanför. I slutet av trappan.
I det svaga, rödaktiga ljuset.
PÄ sÀtt och vis stÄr jag kvar dÀr Àn.
â Inga andra systrar har stĂ„tt varandra lika nĂ€ra som de tvĂ„. Eller inga andra mĂ€nniskor överhuvudtaget.
Mamma fÄr en fjÀrrskÄdande blick nÀr hon försöker sÀtta ord pÄ deras enastÄende förbund.
Det gÄr inte, förstÄr jag. Vissa saker Àr för fantastiska för att lÄta sig fÄngas i ord. En del relationer gÄr utanpÄ vad sprÄket kan rymma.
TvÄ konstnÀrliga systrar. Inneslutna i den vanliga vÀrlden.
Som tvÄ starka magneter som inte syns men som allting annat kretsar kring. Jag har roterat i deras kraftfÀlt hela mitt liv.
â De var oskiljaktiga, sĂ€ger mamma. Helt oskiljaktiga! De hade till och med ett eget sprĂ„k. Jag brukade oroa mig för hur de skulle klara sig utan varandra nĂ€r de blev vuxna. Om de skulle behöva bo ihop hela livet. Hur sjutton skulle det gĂ„ annars?
Hon kan prata med mig sÄ, utan att vÀnta pÄ nÄgot svar. Vad
ska jag svara förresten? Jag vet ju inte hur det var. SÄ jag nöjer mig med att sitta bredvid henne i hammocken, vid köksbordet, i soffan eller var vi nu sitter medan mamma funderar högt.
Men det behöver gĂ„ ganska mĂ„nga Ă„r efter brytningen, katastrofen, det fasansfulla innan hon kan prata om dem sĂ„, förstĂ„s. Tiden innan dess Ă€r bara stumhet. Ăven jag blir tyst i frĂ„nvaron av deras oerhörda syskonkĂ€rlek. Deras sjĂ€lsförbund.
SjÀlsförbundet Àr det som gör sveket extra obegripligt, för att inte sÀga mystiskt. Det lÄnar sig inte till ord, gÄr inte riktigt att beskriva. Jag pratar aldrig om det som hÀnt med nÄgon. BÀr det bara inuti mig. Det Àr en hemlighet som gör mig tung. Skiljer ut mig frÄn mina vÀnner och klasskompisar. Inget Äldrar en som en hemlighet man tror sig vara ensam om.
LÀnge trodde jag att det hÀr bara var deras historia. Att min enda roll var som vittne och ÄskÄdare. Senare som medlare.
Lillasystern utan ryggrad som rÀnde mellan Àn den ena, Àn den andra, i en sjÀlvupptagen förhoppning om att ⊠ja, vad? Laga, lÀka, förena likt en god fe? Eller kanske bara vinna favörer och tid? Kunna skapa varsin bild av mig sjÀlv Ät var och en av dem. Dela mig mitt itu, som en oblat under nattvarden. Lillasystern, hon med turen.
Men ju mer Ären gÄtt, desto mer har jag undrat hur mycket tur jag egentligen hade. Att det bara Àr deras historia Àr helt enkelt inte sant. Jag befinner mig mitt i den. Har varit dess vittne sÄ lÀnge att jag blivit dess fÄnge. Det Àr den historien som alltid har legat över mig. Den historia jag tÀnkt att jag aldrig nÄgonsin kommer att vÄga skriva.
Inte ens har rÀtt till.
Man nÄr inte upplysning genom att fantisera om ljuset, utan genom att medvetandegöra mörkret. Det mörker som inte
skriver, och inte ens Àr intresserade av svaret, blir jag illa till mods. Arg. Vansinnig! Nej. Jag tÀnker absolut inte bli författare! Verkligen inte. Varför?
För att författare blir olyckliga. KonstnÀrer blir olyckliga. SÄ sÀger rösten i mitt huvud, eller inuti min kropp. Jag har bevis. Hoppas att jag inte Àr författare. Jag undviker allvar och konst, för det förknippar jag med henne. Med min syster Susanne. Jag kan knappt sÀga hela hennes namn. Inte efter det som hÀnde. Susanne Àr konstnÀr. Det kan hon inte hjÀlpa och det Àr ett straff. Varför skulle Bibi sÀga sÄ? Nu kan jag inte fortsÀtta skriva. NÀr de stÀngt dörren blir jag sittande med pennan i handen. Det bultar i magen och bröstet av obehag.
De pratar dÀr utanför. Jag tittar ut genom fönstret. Det finns en liten skrÀpig pergola dÀr min pappa satt ett par vinrankor i ett försök att fÄ fram egna druvor att göra vin pÄ. Ibland dyker en liten skrumpen, violett klase fram ur snÄren. BÀren Àr sura och proppfulla med kÀrnor. Skalen sÄ beska att tungan fÄr kramp. En gÄng gjorde pappa maskrosvin i kÀllaren i sommarstugan och flaskorna exploderade under jÀsningen sÄ att fönstren i hela huset skallrade.
Jag drar ut en av furuskrivbordets lÄdor. Tar fram en gammal burk med slajm, öppnar locket och luktar pÄ den svampaktiga, numera helt grÄdaskiga gelén som ligger i den giftgröna burken. Den kÀnns sval och skön mellan fingrarna. Jag har en vandrande pinne i en glasburk till höger pÄ skrivbordet, fast jag hittar inte honom bland alla löven lÀngre. Han har vandrat i vÀg, sÀger jag till min kompis Anneli och hon skrattar högt. Ett tag lÄg en tunn kletig vÀv med smÄ prickar över alla blad i botten pÄ burken. Kanske var det den vandrande pinnen som lagt Àgg. Eller sÄ var det bara mögel. Det Àr svÄrt att veta. Hur som helst har jag slutat att titta in i burken eftersom det kan vara obehagligt.
Jag har andra saker i mina skrivbordslÄdor. En Rubiks kub. En miniatyrkortlek. En lÄng, blÄvit orm av geometriska plastbitar som man kan forma till olika saker: en kobra. En kanin.
En boll. Massvis med pennor och smĂ„ kuvert med brev frĂ„n brevvĂ€nner. Ett kartotek med recensioner av pĂ„hittade böcker. En glasburk med konstigt godis som jag fĂ„tt av min pappas faster Minnie. Det Ă€r smĂ„ kumminfrön, överdragna med lilafĂ€rgat socker. En mystisk, gammaldags konfekt â sĂ€kert lika gammal som hon, och hon Ă€r född pĂ„ 1800-talet.
Hemma hos henne pĂ„ Norra Bryggerigatan finns ett dunkelt finrum och pĂ„ bordet i finrummet stĂ„r en kristallskĂ„l, fylld med karameller. Försöker man ta en karamell sĂ„ lyfts hela skĂ„len upp frĂ„n bordet. Allting sitter ihop, som en hĂ„rd, sammanvuxen kristalliserad klump. ĂndĂ„ försöker jag alltid nĂ€r jag kommer hem till henne. BĂ€nda loss en karamell â en sidenkudde. PĂ€rlemorfĂ€rgat skal med ett innandöme av mintsmakande choklad. NĂ€r det inte gĂ„r hĂ€nder det att jag hĂ€mtar ett tillhygge för att hacka loss flagor av godiset. Spetsduken skrynklar sig pĂ„ bordet under skĂ„len av min omilda behandling. Men Minnie hör dĂ„ligt sĂ„ jag kan utföra mina brutala operationer i fred.
Jag Ă€r en arg flicka. Mamma har en gĂ„ng tagit mig till doktorn för den sakens skull, till stora lasarettet i grannstaden. Jag fĂ„r vansinnesutbrott som ingen kan förklara. LĂ€karbesöket slutar med att jag tar en bunt veckotidningar frĂ„n ett bord och drĂ€mmer dem i doktorns huvud. Sedan flyr jag genom lasarettets lĂ„nga korridorer. Jag Ă€r rĂ€dd för sprutor. Efter det besöket fĂ„r jag, som mamma sĂ€ger, en âprickâ i lĂ€karprotokollet. Det stĂ„r att jag har ett okontrollerat humör och saknar uppfostran.
Jag tröttnar pÄ mina lÄdor och försöker ÄtervÀnda till det jag skriver. Man kan vÀl fÄ skriva utan att bli anklagad för att vilja bli författare! JÀvla kÀrring.
PÄ en mjölkörtsstig en lavendelblÄ kvÀll gick jag ensam och tÀnkte pÄ dig, skriver jag.
Romantiska dikter lugnar nÀr man kÀnner sig upprörd. De följer en pÄ lagom avstÄnd, precis som en skugga en lavendelblÄ kvÀll.
I en hatt som var molnvit och i en klÀnning som en sol, beundrade jag skuggan av mig.
Jag sÀtter punkt för dikten. Ryser. Var det jag som nyss skrev den? Det kÀnns inte sÄ. Den bara kom ut, nu sitter den dÀr pÄ pappret. Det Àr kusligt. Jag hade nÀppeligen nÄgot med det hela att göra. NÀppeligen. Det lÄter som nippertippa. Jag tycker om gammaldags ord. Vissa ord Àr som en tröstande varm famn som luktar gott och konstigt men ÀndÄ bekant. Jag vill inte bli författare! Förresten Àr det vÀl inget man bara blir? Löjligt.
Jag hör Bibis röst frÄn hallen:
â Och herregud, har ni inte mĂ„lat över den dĂ€r hemska bilden Ă€n? Hur ska ni kunna sĂ€lja huset med den dĂ€r i?
Jag stelnar till. SÀlja huset? Vem pratar om att sÀlja huset?
Jag tar upp slajmen och knÄdar den hÄrdhÀnt. Ger den en riktig omgÄng. Pressar fingrarna genom den Àckliga massan. Kanske borde jag slÀnga den? NÀr vet man att det Àr dags att slÀnga nÄgot?
Jag reser mig frÄn skrivbordet och gÄr in i vrÄn. HÀr inne blir alla röster burkiga. Men nu har de sÀnkt sina stÀmmor dÀr utanför. Jag snappar bara upp enstaka ord.
â ⊠inte hört av sig.
â Nej ⊠elĂ€nde. Se henne som förlorad ⊠allting Ă€r hans fel. Hon vet inte vad hon gör.
Mammas hÀftiga stön, som om hon har ont nÄgonstans.
De försvinner in i stora rummet. Jag hör skorna mot parketten. Konversationssalongen stÄr det pÄ en plÄtskylt ovanför
kupol. Det blir planeter, explosioner. Jag Àlskar kalejdoskopet. Och min mörka vrÄ.
Det Àr sÄ konstigt. HÀr inne kan inget nÄ mig. Och pÄ andra sidan trÀplankan, dÀr trappan med sjöjungfrun finns, kan allt nÄ mig.
Hur gÄr det ihop?
De Äker pÄ en sprÄkresa till Italien 1979. Bara en av dem kommer hem. Det Àr sÄ det börjar.
PÄ skÀnken i sommarhuset finns en korg med fotografier. De har alltid legat dÀr. I alla fall kÀnns det sÄ. Det nyaste Àr taget nÄgon gÄng i mitten av 1980-talet. Efter det Àr det som att allting stannar av.
Bara ett enda fotografi finns sparat av oss alla tre tillsammans. Det Ă€r en kvadratisk liten fĂ€rgbild frĂ„n pappas gamla Instamatickamera. Diana ligger pĂ„ rygg i ljusgrön bikini pĂ„ en mörkt turkos luftmadrass, som har svĂ€vat som ett spöke genom alla mina romaner. Bredvid henne sitter Susanne i virkad vit bikini och runda glasögon med svarta skalmar. Lyft pĂ„ Dianas knĂ€n sitter jag med ryggen mot kameran. Det blonda hĂ„ret Ă€r en enda hĂ€rva, precis sĂ„ som min egen dotter sĂ„g ut i samma Ă„lder. Jag Ă€r kanske tvĂ„ Ă„r pĂ„ bilden. Ăr det 1974? -75?
Jag hÄller min ena hand i Dianas, den andra i Susannes. Jag zoomar in bilden pÄ mobilen. Jag fotograferade av den nÀr jag var hemma pÄ besök senast. I bakgrunden syns vedskjulet; det sneda, röda med hönsnÀt för fönstren. Utanför stÄr ett gammalt kylskÄp. BrÀdor i olika lÀngder svankar mot sten-
röset. Jag har pÄ mig en urtvÀttad gul t-tröja med brun linning. Otroligt nog kan jag kÀnna den mot huden nÀr jag tittar pÄ fotografiet. Mjukheten i frottén. Jag kan förnimma doften frÄn den solsvedda grÀsmattan ocksÄ. Höra rasslet av löven i den lilla björken ovanför oss. Se mina systrars blick pÄ mig. KÀnna nÀrheten. Det Àr en bild av lycka och kÀrlek, Ànnu okomplicerad.
Ingen kan förklara varför det sker. Hon har alltid varit sÄ blyg. SÄ tillbakadragen. Inte haft nÄgon trotsÄlder. Bara gjort som mamma sagt. En hemmakatt som vÀgrat att lÀmna sitt rum.
Och sÄ detta: vÀgran att komma hem. En plötslig personlighetsförÀndring. Eller personlighetsutveckling? Redan innan allt hÀnder som sedan ska hÀnda kÀnns det att nÄgot Àr i görningen. Det mullrar i jordskorpan. En kall smak av rÀdsla i min mun. Upprörda telefonsamtal sent pÄ kvÀllarna. Ord jag inte förstÄr. StÀmningar jag inte begriper.
Hur lÀnge Àr hon borta? Jag vet inte.
De Äker pÄ en sprÄkresa till Rimini. Eller Àr det Ibiza?
Men det Àr bara Diana som kommer hem.
Jag har en liten skivspelare i mitt rum och en vĂ€ska med singlar. MĂ„nga utan konvolut. De bara finns dĂ€r, dessa skivor, som sĂ„ mycket annat bara finns. En del av dem lyssnar jag aldrig pĂ„, som korrespondenskursen i bulgariska. Förmodligen inköpt av mina förĂ€ldrar pĂ„ nĂ„gon resa nĂ€r min pappa turnerade med sitt pingislag i Ăsteuropa. Och sĂ„ finns ett par klassiska stycken av kompositörer med skrĂ€ckinjagande namn: Jaroslav JeĆŸek, Bohuslav MartinĆŻ. Dimitrij Bortnjanskij. Vem orkar ens lyssna pĂ„ nĂ„gon som heter nĂ„got sĂ„dant?
Men sÄ finns det singlar som jag lyssnar pÄ om och om igen.
âI Am An Astronautâ med Ricky Wilde. âHere Comes the Sunâ med Beatles. Jag har en spegel pĂ„ vĂ€ggen och gungar i takt med musiken framför den.
Det Àr nÄgot med hur BeatleslÄten börjar, nÄgot försiktigt och mjukt. Jag förestÀller mig en soluppgÄng. Lika fÀrgstark som pÄ en plyschaffisch eller som pÄ det dÀr fotografiet av mina systrar nÀr de Àr pÄ en av sina resor vid Medelhavet. De har likadana blusar pÄ sig, sydda i ett tyg de köpt i Torquay. Palmer och drinkar. SolbrÀnna. Himlar sÄ som jag aldrig sett himlar hÀr. De sitter i sanden i likadana piratbyxor med varsin smal flÀta i hÄret, garnerad med olikfÀrgade plastpÀrlor.
Deras införstĂ„dda leenden. Som om de bĂ€r pĂ„ en gemensam hemlighet. Hur gamla kan de vara? Fjorton och arton Ă„r? Femton och nitton? Tretton och sjutton? Ăr det Ă„ret före sprĂ„kresan som ska förĂ€ndra allt?
Jag grabbar tag i en tjock tuschpenna pÄ skrivbordet och mimar i spegeln med stor inlevelse. Det hÀr Àr en av mina vanligaste och skamligaste dagdrömmar. Hur jag sjunger lÄten, helt fantastiskt. Min röst Àr sanslöst bra. Jag sjunger som en oupptÀckt artist. Och hur mina systrar plötsligt dyker upp i den glÀntade dörren till mitt rum. De ser helt chockade ut.
HĂ„ller pĂ„ att tappa hakan. LĂ„ngsamt börjar de digga, nicka bekrĂ€ftande, gunga med sina ljusa huvuden och viska âWowâ. Deras ansikten Ă€r allvarsamma och fulla av beundran. De kĂ€nner igen nĂ„got i mig. NĂ„got som de inte trott fanns dĂ€r. Men det finns. De ser det nu. LĂ„tens gyllene toner rinner genom rummet, genom min strupe.
Allting Àr okej. Som det ska vara. Som det var förut. Innan allt det hÀr hÀnde.
Jag Àr helt fÀrdig efter mitt upptrÀdande och behöver lÀgga mig pÄ sÀngen. Men först sÀtter jag pÄ en skiva med Pippi LÄngstrump, den Àlskar jag.
Ibland nÀr jag lÄtsas vara sjuk Àr det bara för att jag hellre vill ligga i sÀngen och lyssna pÄ mina Pippiskivor. Se solljuset glida över golvet. Lysa upp burken med min vandrande pinne. Tapeten med flickfigurer i blekt gult och skirt grönt. Den kommer frÄn England, tapeten. Egentligen var den tÀnkt Ät deras rum, men i stÀllet har den hamnat i mitt. Det Àr en underbar tapet.
Flickorna hÄller varandra i handen, i en oÀndlig ringdans. De omger mig dÀr jag ligger i min sÀng med stadiga furugavlar. Jag har ett sminkbord men Ànnu inget smink.
Jag har nÄgot annat. Jag vet inte vad jag ska kalla det.
En föraning. Av nĂ„got tungt. Ett ansvar. NĂ„got som gör att jag inte kan bli som de andra i min Ă„lder. Det Ă€r som att jag Ă€r jĂ€ttegammal inuti. Djup. Usch, vad jag inte tycker om det ordet. NĂ€r de sĂ€ger âDu Ă€r djupâ. Jag vill inte vara djup. Eller Ă€r det en frustration över att de berĂ€ttar nĂ„got som jag redan vet?
Det Àr svÄrt att hÄlla ordning pÄ kronologin. Först Äker de i vÀg. De ska pÄ en sprÄkresa i Italien. Bara en av dem kommer hem.
Det Àr sÄ det börjar.
Jag vet att jag upprepar mig. PĂ„ latin betyder ordet repetere ocksĂ„ âatt Ă„tervĂ€nda tillâ. OrdsprĂ„ket repetitio est mater studiorum som brukar översĂ€ttas med ârepetition Ă€r kunskapens moderâ kan alltsĂ„ lika gĂ€rna tolkas som âĂ„tervĂ€ndandet Ă€r kunskapens moderâ.
Det Àr det jag gör, ÄtervÀnder för att fÄ veta.