Rachel Cusk
Parad
ĂversĂ€ttning av Niclas Hval
Albert bonniers förlag
Av Rachel Cusk har tidigare utgivits:
Konturer 2018
Transit 2018
Kudos 2019
Efterbörd 2020
Andra stÀllet 2021
Albert Bonniers Förlag
SveavÀgen 56, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se | info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080749-8
Originalets titel: Parade
Copyright © 2024, Rachel Cusk
All rights reserved
ĂversĂ€ttning: Niclas Hval
Omslagsbild: Petra Börner
Omslagstypografi: Eva Wilsson
Första tryckningen
ScandBook, EU 2025
Stuntmannen
Vid en viss tidpunkt i karriÀren började konstnÀren G, kanske för att han inte lyckades hitta nÄgot annat sÀtt att fÄ rÀtsida pÄ sin tid och plats i historien, att mÄla uppochner. Vid en första anblick sÄg mÄlningarna ut att vara felhÀngda, men sedan lÀt signaturen i det nedre högra hörnet tydligt meddela att en ny verklighet stod för dörren. Hans fru menade att han genom den hÀr utvecklingen oavsiktligt hade gett uttryck för nÄgot besvÀrande om kvinnans villkor och undrade om det kunde inverka menligt pÄ hans framgÄngar, men kritikerna var mer entusiastiska Àn nÄgonsin över uppochnedmÄlningarna, och G överöstes av en ny omgÄng priser och utmÀrkelser som folk verkade vilja ge honom nÀstan oavsett vad han tog sig för.
De bodde i en skogklÀdd trakt en bit frÄn staden, för trots att vÀrlden hade visat G sin uppskattning var han arg och sÄrad och kunde inte förmÄ sig att förlÄta den. Hans tidiga verk hade kritiserats brutalt, och Àven om folk försÀkrade honom att förmÄgan att chockera var det sÀkraste beviset pÄ att han var begÄvad hade G inte ÄterhÀmtat sig frÄn pÄhoppen. Han hade en styrka som visserligen inte kunde hejda försöken som gjordes att förgifta och förgöra honom, men den kunde ta emot dem, han kunde svÀlja
anklagas för att utnyttja folk: han led inte av sjÀlvupptagenhetens blindhet, och han hade heller aldrig tagit sig nÄgra friheter som hans allmÀnt högt vÀrderade blick till synes hade kunnat legitimera. Han hade berÀttat att innan han trÀffade henne hade han i stor utstrÀckning fÄtt tillgripa onani. Gjorde han ansprÄk pÄ att det marginella perspektivet faktiskt var hans eget? I sÄ fall hade han varit tvungen att lÀgga sin maskulinitet Ät sidan, om Àn bara tillfÀlligt. Han hade försiktigt makat sig nÀrmare det marginella, liksom frÄn sidan, och delat dess rÀttslöshet och dess stumma och trasiga identitet, med den skillnaden att han nu hade lyckats ge det en röst.
De tidiga mÄlningarna var stora portrÀtt, flyhÀnta och nÄgot naiva i stilen, av fullt igenkÀnnbara personer frÄn trakten och bekantskapskretsen. De var enkla och formella, som om G ville uttrycka sitt Àrliga uppsÄt samtidigt som han vÀnde vÀrlden uppochner. Varför var personerna uppochner? Det var den enda frÄga man kunde stÀlla sig, fast svaret verkade sÄ uppenbart att ett barn hade kunnat leverera det, alltsÄ förmÄdde mÄlningarna sÀtta fokus pÄ en kunskap som betraktaren redan besatt. G började mÄla stora komplexa landskap dÀr naturen verkade mÄ bÀttre Àn nÄgonsin; den verkade vittna om sin förmÄga att ÄterhÀmta sig efter mÀnniskans vÄld, om sitt vakande genom gryning efter gryning dÀr den oupphörligen trÀdde fram i ljuset. Den solade sig i ett ordlöst moraliskt överflöd, troskyldigt omedveten om den fullstÀndiga omkastning den genomgÄtt, och det var den aspekten av oskuldsfullhet, eller okunnighet, som fullstÀndigt lyckades separera mÄlningens representerande kvaliteter frÄn det den tycktes representera.
FrÄgan huruvida G i praktiken mÄlade en inverterad
vÀrld eller helt enkelt hade vÀnt pÄ mÄlningarna nÀr de var klara och sedan signerat dem var nÄgot som bemöttes med en egendomlig tystnad. Det första scenariot medförde ofantliga tekniska utmaningar; det andra var mer som ett absurdistiskt skÀmt som kunde avfÀrdas pÄ nÄgra minuter. Trots det blev han aldrig tillfrÄgad om det i offentligheten, och frÄgan nÀmndes inte i nÄgon av de mÄnga texter som kritikerna skrev om den nya radikala vÀndningen i hans konstnÀrskap. Det hÀnde att folk frÄgade G:s fru i avskildhet, som om de i hennes nÀrvaro Àntligen kunde ta risken att visa sig dumma. I sÄdana stunder kÀnde hon sig förverkligad i sin roll som ett kÀrl för all slags svaghet. Hon hade inget emot det, för man lÀrde sig vÀldigt mycket pÄ det viset, men det sammanfattade nÄgot för henne, och inte bara om konsten, att en sÄdan enorm förvirring kring sanningen kunde förbli höljd i en stilla stumhet. Hon anade att det var sÄ allt som var Àdelt till sist förstördes. G skulle helhjÀrtat ha hÄllit med henne, och hon lade faktiskt mÀrke till att han sjÀlvmant började tala om sin teknik och öppet förklarade att svÄrigheterna med det inverterade mÄlandet krÀvde att man anvÀnde sig av fotografier. LÀngre fram övergav han fotomediet och mÄlningarna blev dÄ Ànnu större och mer drömlika och abstrakta. FrÄgan om vad en mÀnniska egentligen var hade i alla fall aldrig verkat sÄ omöjlig att besvara. Han mÄlade ofta en ensam man som lÄg hopkrupen i sÀngen, med solkiga oceaner av tomma lakan och den lilla plÄgade mannen nÄgonstans högt upp i bild.
G ansÄg att kvinnor inte kunde vara konstnÀrer. G:s fru tÀnkte att det nog var precis vad de flesta mÀnniskor ansÄg, men att det var olyckligt att det var just han som skulle uttrycka det öppet. Hon undrade om det var hennes
outsinliga lojalitet mot honom, hennes stÀndiga nÀrvaro vid hans sida, som hade lett honom fram till den Äsikten.
Utan henne skulle han nog fortfarande kunna vara konstnĂ€r, men han skulle inte vara en riktig man. Han skulle sakna hem och barn, han skulle sakna förutsĂ€ttningarna för skapandets vĂ„rdslöshet, eller han skulle rĂ€ttare sagt snabbt förgöras av den vĂ„rdslösheten. AlltsĂ„ tĂ€nkte hon att det han egentligen sa var att kvinnor inte kunde vara konstnĂ€rer om mĂ€nnen skulle vara konstnĂ€rer. En gĂ„ng var hon i hans ateljĂ© med en romanförfattarinna som var pĂ„ besök, och nĂ€r denna fick se uppochnedmĂ„lningarna var det som om hon blev trĂ€ffad av blixten, vilket var ungefĂ€r vad som hade hĂ€nt G:s fru ocksĂ„. Jag vill skriva uppochner, hade kvinnan utbrustit med stor kĂ€nslosamhet. G hade sĂ€kert tyckt att det var en urbota dum utsaga, men G:s fru var i tysthet nöjd eftersom hon sjĂ€lv hade kĂ€nt att den verklighet som G sĂ„ briljant mĂ„lade upp, som var identisk med sin verklighetspartner i varje liten detalj bortsett frĂ„n den fullstĂ€ndiga omkastningen av den moraliska kraften, var det nĂ€rmaste hon hade kommit mysteriet och tragedin kring hennes eget kön. Det hade hörts en klagande ton â kanske pĂ„ grund av orĂ€ttvisan â i romanförfattarinnans röst, som om hon just insett att nĂ„got hade stulits frĂ„n henne. G var inte den första man som beskrivit kvinnor bĂ€ttre Ă€n kvinnorna lyckades beskriva sig sjĂ€lva.
Damen hade bett oss att flytta, för plötsligt ville hon ha tillbaka sin lĂ€genhet. Det gick inte att dröja med att tillfredsstĂ€lla hennes önskan â trots att vi inte hade nĂ„gonstans att ta vĂ€gen var vi tvungna att ge oss av omedelbart. Vi hade bott dĂ€r i mer Ă€n ett Ă„r: lĂ€genhetens vĂ€ggar hade
Àgodelar och jag hade fÄtt en djup trygghetskÀnsla av att leva bland hennes saker som var av ett slag som jag inte hade valt Ät mig sjÀlv. Det var inte bara befrielsen frÄn min egen smak och mina egna val som hade lugnat mig, utan Àven detta att nedsÀnkas i nÄgon annans perception. Men jag behövde faktiskt inte frÄga mig varför det var sÄ behagligt att leva i en vÀrld som skapats av nÄgon annan. Trots det blev samma kapitulation pÄ de stÀllen som följde efterÄt bara alltmer oroande. Vi bodde en lÀngre tid i en liten intetsÀgande lÀgenhet dÀr den som hade rummen ovanför hetsigt vankade fram och tillbaka under nattens alla timmar, och jag drogs med i den osedda frÀmlingens rastlöshet som började kÀnnas som min egen rastlöshet som vaknade efter att ha undertryckts det senaste Äret. Den enda spegeln var en rektangel ovanför handfatet i badrummet, och ytterdörren var försedd med en hel rad kraftiga jÀrnlÄs, som om individualiteten som begrepp plötsligt hade blivit mer begrÀnsad och hotad.
Det fanns en park i nÀrheten dÀr det vÀxte ett stort körsbÀrstrÀd. Dess gigantiska grenar var sÄ gamla och tunga att de vilade pÄ marken runt trÀdet. I den för tidigt ankomna vÄrens plötsliga solsken hade trÀdet blommat i ett uppseendevÀckande vitt blomlödder, som en enorm brytande vÄg. Blommorna bildade en bröllopshimmel runt stammen som vajade och böljade i de friska vindbyarna. Den var sÄ stor att den utgjorde ett slags vindskydd, som ett tÀlt runt den jÀttelika knotiga stammen. Jag tÀnkte ofta pÄ hemmet vi hade lÀmnat, vÄrt eget hem, som vi hade lÀmnat pÄ eget bevÄg.
Vi flyttade till en annan tillfÀllig lÀgenhet och sedan ytterligare en. Vi bodde nÄgra nÀtter pÄ ett stÀlle med trasig vÀrmepanna dÀr vi inte kunde ta av oss ytterklÀderna.
Iskallt och snöblandat regn störtade ner frĂ„n himlen som en repris pĂ„ vintern. Jag tĂ€nkte pĂ„ körsbĂ€rstrĂ€det i parken som hade blommat sĂ„ tidigt. PĂ„ gatorna fanns det folk som sov hopkurade i portar och under broar och gĂ„ngvĂ€gar, ibland slog de upp tĂ€lt pĂ„ trottoarerna. Alla gick förbi dem, dessa förebrĂ„elser mot subjektiviteten, till synes likgiltiga. Vi sjĂ€lva, som var utbölingar i ett limbo vi skapat pĂ„ egen hand, kĂ€nde kanske förebrĂ„elsen pĂ„ ett annat sĂ€tt. Hemma hade folk ocksĂ„ sovit i portarna: hĂ€r tog det oss lĂ€ngre tid att glömma dem. Vi flyttade frĂ„n stĂ€lle till stĂ€lle tills vĂ„ren kom tillbaka pĂ„ riktigt och trĂ€den Ă„terfick sina kronor och gatorna blev livliga igen. NĂ€r vi gick genom staden i det skarpa nya solljuset kunde vi ibland kĂ€nna frihetsinslaget i vĂ„r rotlöshet. Vi hade till sist hittat nĂ„gonstans att bo, en egen lĂ€genhet, som skulle bli ledig om nĂ„gra veckor. Med denna hamn i sikte blev vĂ„ra riktiga kĂ€nslor â som nu drogs med erfarenhetens börda â mer uppenbara. En viss blomning â en oskuldsfullhet, eller kanske bara en okunskap â hade berövats oss. Vi hade förestĂ€llt oss ett liv hĂ€r i staden och sedan försökt göra den bilden verklig, och i den processen hade förestĂ€llningsförmĂ„gans roll verkat extra tvetydig, den verkade blottlĂ€gga nĂ„got som vi inte hade kĂ€nt till om vĂ„rt förhĂ„llande till verkligheten.
Den hÀr andra sidan av förestÀllningsförmÄgan, dödssidan, flimrade ibland förbi under perioder nÀr en sak inte kunde kopplas till en annan och det saknades ordning eller logik i planerna vi genomförde.
En morgon nÀr jag gick nedför en stillsam solig gata dÀr folk satt pÄ uteserveringar och drack kaffe blev jag attackerad av en okÀnd person som slog mig hÄrt i huvudet. Angriparen var en kvinna, som var omtöcknad av
galenskap eller missbruk, och just hennes kön orsakade problem bÄde nÀr jag skulle berÀtta om hÀndelsen för andra och i hur jag hanterade den sjÀlv. Jag hade inte lagt mÀrke till att hon nÀrmade sig och inte heller förberett mig pÄ slaget, vilket gjorde att jag hamnade blödande pÄ hÀnder och knÀn pÄ gatan utan att förstÄ vad som hade hÀnt. En skara mÀnniskor samlades genast: folk reste sig frÄn borden och ropade och gestikulerade. I tumultet hade kvinnan gÄtt dÀrifrÄn. à skÄdarna pekade pÄ henne: hon hade stannat vid gatuhörnet och vÀnt sig om, som en konstnÀr som tar ett steg tillbaka för att beundra sin skapelse. Sedan hytte hon med nÀven och försvann.
Under tiden som följde slogs jag av tanken att jag hade blivit mördad men trots det var vid liv, och jag mÀrkte att jag kunde förknippa denna död i livet med andra hÀndelser och upplevelser, som i de flesta fall pÄ nÄgot vis var en konsekvens av min biologiska kvinnlighet. Dessa kvinnliga erfarenheter, förstod jag nu, hade oftast tillskrivits ett alternativt jag eller dubblettjag vars roll var att ta emot eller stÀnga in dem sÄ att de inte tog plats i livets fortgÄende historia. Det alternativa jaget fungerade ungefÀr som en stuntman som tog de verkliga riskerna nÀr en uppdiktad varelse skulle skapas, nÄgon vars identitet ansÄgs vara helt grundad i att utsÀtta sig för fara. Trots att stuntmannen inte har nÄgot eget namn eller nÄgon egen identitet Àr det hon som bÄde gör karaktÀren möjlig och skapar dess fiktionalitet. Men vÄldet och plötsligheten i hÀndelsen pÄ gatan hade fullstÀndigt överrumplat min stuntman.
Inte ens efter att vi hade flyttat in i vÄr lÀgenhet kunde jag glömma eller ÄterhÀmta mig frÄn det som hÀnt, och den rena sorg jag kÀnde verkade ha sitt ursprung
landsbygden. Det var svĂ„rt att komma pĂ„ anledningar att hĂ€lsa pĂ„ honom eftersom hemmet inte lĂ„g i nĂ€rheten av eller pĂ„ vĂ€gen till nĂ„got av de stĂ€llen som G och hans fru brukade Ă„ka till. ĂndĂ„ hade hans dominans över G en gĂ„ng i tiden varit sĂ„dan att den inte gick att skilja frĂ„n ödet. Det hade funnits en period som varade ett antal Ă„r nĂ€r G och fadern inte pratade med varandra, en relationskyla som fadern skyllde helt och hĂ„llet pĂ„ G samtidigt som han sjĂ€lv verkade nöjd och belĂ„ten med den. Att han inte förebrĂ„dde sig sjĂ€lv alls var nĂ€stan det som var plĂ„gsammast för G. Det fanns historier om folk som fick sin Ă„terupprĂ€ttelse nĂ€r döden och ljuset den kastade över sanningen nĂ€rmade sig. G hade trott att fadern inte kunde dö eftersom det var omöjligt att han skulle Ă„terupprĂ€ttas pĂ„ det viset. Sedan en dag hade han bett G instĂ€lla sig i det kvava rummet pĂ„ den platta landsbygden, och det verkade trots allt som om han skulle dö. G var i hemlighet rĂ€dd för att Ă„ka dit. Han trodde att fadern skulle kunna döda honom, förinta honom pĂ„ samma vis som han en gĂ„ng skapat honom. Sedan hade G:s fru sagt att hon skulle följa med. Det var förvĂ„nande att fĂ„ se den Ă€ktenskapliga kĂ€rleksförsĂ€kringen falla ut, det var inget han hade rĂ€knat med. Nu följde hon alltid med honom pĂ„ dessa besök. Fadern stod röd i ansiktet vid sitt fönster som vette mot den lilla runda grĂ€smattan och uppfarten och den slingrande vĂ€gen som löpte över de platta fĂ€lten framför byggnaden. Mitt i den runda grĂ€smattan stod en naken tĂ„rpil. NĂ€r fadern sĂ„g dem komma flyttade han sig bort frĂ„n fönstret dĂ€r vintersolen ritade hĂ„rda geometriska figurer i glaset. Hans ursinniga röda ansikte hade sett ut att sitta fast bakom formerna, men nu var det borta. Det tomma glaset glittrade. Senare, under deras besök, Ă„tervĂ€nde han
flera gĂ„nger till fönstret och tittade ut genom det. Det verkade vara en revirhĂ€vdande instinkt som ocksĂ„ var en tvĂ„ngsmĂ€ssig minneshandling, som om han tvingades bĂ€ra minnets börda till fönstret och bjuda ut det. Rummet lĂ„g pĂ„ andra vĂ„ningen. Dess tjocka beige matta gav ifrĂ„n sig en kemisk lukt. Det fanns ocksĂ„ en nĂ„got frĂ€n lukt av Ă„lderdom. Utanför fönstret var dagen vindstilla och lugn, och i mitten av den orörliga scenen kunde den nakna tĂ„rpilen nu ses ovanifrĂ„n, mitt i en pöl av dess nedfallna löv. Det hĂ„rda vinterljuset fyllde det mycket varma rummet. Fadern satt i en lĂ€derfĂ„tölj som stod vĂ€nd mot fönstret. Det fanns en teve i hörnet men fĂ„töljen hade flyttats bort frĂ„n den. Fadern tittade inte pĂ„ teve. Bredvid fĂ„töljen fanns ett lackat soffbord med en hopvikt tidning pĂ„. Faderns skrumpna kropp var klĂ€dd i en grĂ„ skjorta som var instoppad i ett par manchesterbyxor Ă„tsnörda med ett bĂ€lte. KlĂ€derna hĂ€ngde löst pĂ„ honom, men han var fortfarande fast i hullet. Han bar ett förbluffat ansiktsuttryck som aldrig förĂ€ndrades. Han hade under Ă„rens lopp deltagit i vissa ondskefullheter som G bara delvis kĂ€nde till, och mot G hade han begĂ„tt mĂ„nga outplĂ„nliga talhandlingar som förblev oanfrĂ€tta i G:s minne. De förĂ€ndrades eller bleknade aldrig â det var fadern som förĂ€ndrades i takt med att tiden Ă„t upp honom. G:s ökande benĂ€genhet att förlĂ„ta fadern för det han sagt innebar ocksĂ„ en benĂ€genhet att förlĂ„ta honom för det han gjort, Ă€ven om det förra lĂ„g i det personliga minnets domĂ€n och det senare stod att finna i offentliga handlingar. Men G hade inte lyckats separera dessa tvĂ„, och tillsammans fyllde de honom med ett sĂ„dant mörker att han instinktivt ville slita ut dem ur sig sjĂ€lv och kasta bort dem utan att se pĂ„ dem.