lÄt vÄgorna göra resten
Tidigare u Tgivning
Sarek, 2022 Brandmannen, 2023
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
ISBN 978-91-0-080549-4
COPY rig HT © Ulf Kvensler, 2025
OMSL ag Elina Grandin
för STa T rYCK ning en T rYCK ScandBook, EU 2025
Marcus springer för sitt liv nedför Maria PrÀstgÄrdsgata, hans blod skummar av adrenalin och mjölksyra, sakta men sÀkert vinner mjölksyran mark. FrÄn stillastÄende till att springa det fortaste man kan i ett par kvarter, det Àr klart att lÄren skriker av smÀrta, det Àr klart att lungorna kÀnns som tvÄ stora kantiga stenar av granit som skaver sönder bröstkorgen inifrÄn, det Àr klart att det hÀr kommer att sluta illa. Om han blir upphunnen kommer han att dö, det vet han.
Han vaknar varje natt pÄ detta sÀtt: han springer för sitt liv nedför Maria PrÀstgÄrdsgata. Ibland tillkommer nÄgon detalj, han minns nÄgot mer som lÀggs till varje uppvaknande efter det. Som att det Àr en kylig fredagskvÀll i oktober, som att hans mÄl Àr att ta sig till polisstationen pÄ Torkel Knutssons gata, som att nÄgon vrÄlar och brölar dÀr bakom honom.
Marcus springer för sitt liv nedför Maria PrÀstgÄrdsgata, nu handlar det bara om att överleva, allt annat fÄr han deala med senare. Marcus rundar ett hörn pÄ Jakob Mommas gata och krockar med tre tjejer i korta kjolar och nylonstrumpor, eller med en av dem rÀttare sagt, hon har svart kajal och blÄfÀrgat hÄr och luktar starkt av nÄgon mycket söt och mycket brÀnd doft, som vanilj och karamell och en brinnande skog av cedertrÀd, bÄde tjejen och Marcus far omkull pÄ trottoaren, hon skriker och hennes kompisar skriker, vad i helvete gör du?!?!
Marcus mumlar förlÄt men hans enda tanke Àr nej nej nej, nu tappar jag fart, nu kommer han ikapp, nu kommer jag att dö, och det kommer göra för jÀvla ont.
ett Ă„r t IDI gare
Det var en grÄmulen tisdagsförmiddag i oktober i à rsta, ett tröstlöst landskap av partihallar och magasin, smutsigt och grusigt. HÀr regerade lastbilarna med buller och dieseldoft, men Marcus visste sedan lÀnge hur man bÀst navigerade frÄn Södermalm till postterminalen pÄ cykel. Han behövde inte fundera över vÀgen, det var som att cykeln hittade pÄ egen hand.
Hans tankar gick istÀllet till sommarhuset pÄ Ingarö. Han tÀnkte Äka ut till helgen igen. Kanske fick han med sig Nathalie. Om det var fint vÀder kunde de göra en sista utflykt med bÄten till nÄgon av öarna i IngaröfjÀrden.
MÄste kolla SMHI ikvÀll, tÀnkte han.
Marcus lÄste fast sin gamla hybridcykel i ett stÀll och sÄ gick han in i den stora byggnaden. Tog hissen ner till garaget, hejade pÄ kollegerna som hade förberett hans bil. Posten lÄg finsorterad efter adress i den sÄ kallade kammen baktill i bilen. Han vÀxlade nÄgra ord med Stefan som han kÀnde allra bÀst. Det var honom han hade vikarierat för nÀr han hade börjat som brevbÀrare i à rsta sexton Är tidigare.
Marcus klev in i förarhytten, lÀmnade terminalen och satte kurs mot Bandhagen. Han konstaterade att dieseltanken nÀstan var tom. Motorn gick pÄ el, men vÀrmen drevs med diesel. Den skulle nog lÀgga av efter nÄgon timme men det var inte sÄ kallt ute att det skulle bli ett problem.
Marcus hade trivts bra pÄ terminalen i à rsta, och kollegerna hade trivts bra med honom. Han hade jobbat deltid och som sommarvikarie i flera Är, innan AvfÀllingen kom ut och hans liv tog en annan vÀndning. Under nÀstan tio Är hade han sedan inte varit i nÀrheten av postterminalen i à rsta, men en gÄng hade han sprungit pÄ Stefan inne pÄ Söder; de blev stÄende och pratade ett tag och av det samtalet hade han förstÄtt att hans forna arbetskolleger mindes honom vÀl och var stolta över honom.
I vÄras hade han hört av sig till en av produktionsledarna i à rsta och sökt jobb pÄ halvtid och hade fÄtt börja nÀstan direkt. Stefan och Ronny var de enda som var kvar frÄn förr.
Han hade inte mÀrkt ett spÄr av skadeglÀdje hos dem nÀr han kom tillbaka, bara vÀrme och vÀlkomnande.
Marcus tog en bunt ur kammen som skulle rÀcka till fem portar, klev ur bilen, lÄste den och gick mot den nÀrmaste entrén.
Lika bra att bÀra in utemöblerna till helgen, tÀnkte han. Eller ska man köpa en stor presenning och svepa in dem i? Enklare, mindre jobb, men ocksÄ en risk att presenningen blÄser bort under nÄn vinterstorm.
Han började dela ut posten. Det hÀr var nybyggda hus med postfack i entrén. De bÀsta husen. Han hade bunten pÄ vÀnsterarmen och delade med högerhanden.
Mobilen surrade till i fickan, men Marcus delade klart porten innan han kollade.
Han hade fÄtt ett mess. FrÄn Ernst.
Tjena Marcus! LÀngesen vi hördes! Hoppas allt Àr bra med dig. Har du lust att ta en lunch och surra lite?
Ernst Fabricius. Uppenbarligen hade han kvar samma mobilnummer som för tolv Är sedan. Eller hade de hörts nÄgon gÄng efter Biskops Arnö? Marcus mindes inte.
Ernst.
Marcus lÀrde kÀnna Ernst nÀr de började pÄ kursen Att skriva skönlitterÀrt pÄ Biskops Arnö tretton Är tidigare, folkhögskolan dit alla aspirerande författare sökte sig men bara sexton antogs varje höst, tvÄ terminer pÄ ett internat pÄ en ö i MÀlaren.
Marcus kÀnde sig vilsen och utanför de första mÄnaderna.
Han var medelklass, nÄgot under medellÀngd, blont hÄr i nÄgot slags genomsnittlig frisyr, ett vÀlansat medellÄngt skÀgg dÀrtill; han kÀnde sig fÀrglös och intetsÀgande.
Han visste att han kunde skriva. NĂ€stan direkt nĂ€r han lĂ€rt sig lĂ€sa som femĂ„ring började han hitta pĂ„ egna historier. NĂ€r han var fjorton fick han en sommarnovell publicerad i EnköpingsÂPosten. Som artonĂ„ring var han finalist i Lilla Augustpriset. Ă ret efter gymnasiet jobbade han ihop pengar som brevbĂ€rare hemma i Enköping, reste Sydostasien runt och fick flera reportage publicerade i resetidningen Vagabond.
Började lÀsa litteraturhistoria pÄ Stockholms universitet, ansökte till Biskops Arnö med nÄgra av sina texter, blev antagen.
Han hade aldrig drömt om nÄgot annat Àn att bli författare, men vad skulle han skriva om? Det var bara den lilla detaljen. Alla andra pÄ kursen visste exakt vad de tyckte och vad de ville berÀtta och vilket slagfÀlt de skulle verka pÄ, de visste vilka motstÄndarna var och sÄg fram emot att fÄ se korparna festa pÄ deras kadaver. Alla brann för nÄgot, alla ville sÀtta vÀrlden i brand. Vad ville Marcus? Brann han? Nej. Han gillade att pyssla med ord. Det rÀckte inte, inte pÄ Biskops Arnö. SÄ kÀnde han.
Vad hade Marcus att komma med? Marcus Andersson frĂ„n Enköping, enda barnet till en gymnasielĂ€rare i historia och en bibliotekarie som avancerat till enhetschef inom barn/ungdom/ kulturÂförvaltningen, uppvuxen i ett helt oansenligt radhus i ett av Enköpings mest oansenliga omrĂ„den. Mer medelklass gick det inte att bli.
Marcus insÄg att detta lÄg honom i fatet som författare. Han hade inte upplevt nÄgon stor orÀttvisa att ta spjÀrn emot i sitt skrivande.
Varje torsdag hade man gruppsamtal om ett par texter av eleverna, och efter en mÄnad hade det blivit dags att prata om Marcus text. Den var sex sidor lÄng och handlade om en ung man som Àr hemma över jul i staden dÀr han vÀxte upp. Mannen mobbades under uppvÀxten och nÀr han gÄr ut för att trÀffa kompisar pÄ juldagen möter han en av sina gamla plÄgoandar.
Texten bestod till stor del av dialog, den var nÀstan som en scen ur en pjÀs. De beskrivande stycken som fanns var fÄordiga.
Den lÄg vÀldigt lÄngt frÄn de poetiska, gÄtfulla, stilmÀssigt avancerade texter nÀstan alla andra pÄ kursen hade skrivit.
Marcus var helt sÀker pÄ att texten var skit men det var sÄ hÀr han skrev, han kunde inte förstÀlla sig Àven om han ville, och nu hade han skrivit och skrivit om de hÀr fÄ sidorna till förbannelse, filat pÄ varenda formulering, lÀst varje replik högt för sig sjÀlv, nu fick det bÀra eller brista.
Alla satt i en stor ring med texterna i knÀt, det var halva kursen plus lÀraren, totalt nio personer. Nervositeten fick Marcus hjÀrta att bulta i bröstet och han var torr i munnen. Han kÀnde inte igen sin egen röst nÀr han lÀste högt, var pinsamt medveten om att han var alldeles knallröd i ansiktet. NÀr han var klar föll tystnaden i rummet.
Okej, det dÀr gick ju helt Ät helvete, tÀnkte Marcus. Ingen kommer vilja sÀga nÄt överhuvudtaget.
Han trivdes bÀttre och bÀttre, tills han inte lÀngre gjorde det. Katastrofen intrÀffade och allt gick kÀpprÀtt Ät helvete. Men det var inte Ernsts fel.
Marcus hade Ànnu inte besvarat messet frÄn Ernst.
Nu var han klar för dagen. StÀllde tillbaka postbilen i garaget i à rsta, morsade pÄ kollegerna, lÄste upp sin cykel och började trampa mot Liljeholmsbron. Det hade redan börjat mörkna och blÄste friskt i ryggen.
Han hade ljusa minnen av Ernst, mestadels. SÄ varför denna instinktiva tvekan? Varför detta luddiga obehag?
Marcus rannsakade sig sjÀlv och kom fram till att det delvis handlade om att Ernst hade recenserat hans senaste, eller möjligen sista, bok i Expressen. Mosaiken i San Vitale. Det hade inte varit en regelrÀtt sÄgning, mera av ett diffust avstÄndstagande.
Ernst hade hÄllit upp ett blött finger i luften och försökt bedöma vartÄt vinden blÄste, sÄ uppfattade Marcus det.
En mer vÀlvillig tolkning vore att Ernst hade tyckt lika illa om boken som mÄnga andra recensenter, men besparade sin gamle kompis de hÄrdaste formuleringarna.
Men Marcus obehag handlade inte bara om den njugga recensionen. Den kanske viktigaste orsaken till hans obehag inför att trÀffa Ernst handlade om att slippa jÀmföra sig. Ernst tillhörde dem i Marcus kull frÄn Biskops Arnö som hade tagit plats pÄ parnassen. Regelbunden medarbetare pÄ Expressen Kultur, tongivande litteraturkritiker. En kort debutroman, eller om det var en lÄng prosadikt, utgiven pÄ Albert Bonniers Förlag. DÀrefter nÄgra essÀböcker.
Marcus valde en annan vÀg. En kort tid, under nÄgra Är efter debutromanen AvfÀllingen, hade han tillhört en annan elit, den kommersiella. Cirka tio Är och exakt tvÄ böcker senare kÀndes det mycket avlÀgset. Om Marcus tillhörde nÄgon elit numera
var det glömskans elit, upp-som-en-sol-ner-som-en-pannkakaeliten, vart-i-hela-friden-tog-han-vÀgen-den-dÀr-författaren-somvar-sÄ-omtalad-eliten. I den kretsen tillhörde han verkligen det nationella toppskiktet, sÄ tÀnkte han om sig sjÀlv, muntert och bittert och sorgset och nyktert.
Marcus passerade krönet pÄ Liljeholmsbron. Nu bar det utför mot Hornstull. Vindbyarna rev och slet i honom, kom cykeln att vingla.
Jag vill inte jÀmföra mig med Ernst, tÀnkte han, och just dÀrför bör jag trÀffa honom, för att konfrontera den fÄfÀngan hos mig sjÀlv. Jag har inget att skÀmmas för. Har skrivit de böcker jag haft lust till, valt min egen vÀg, tagit konsekvenserna. Jag jobbar som brevbÀrare nu. Det Àr inget att skÀmmas för, det Àr nÄt att vara stolt över. Och jag tycker ju om honom. Varför skulle vi inte Àta lunch?
Marcus var hemma pÄ Maria PrÀstgÄrdsgata och stÀllde ner cykeln i garaget. Han svarade Ernst.
Kul att höra ifrÄn dig! Tar gÀrna en lunch nÄn dag.
Redan innan han hade gÄtt de tvÄ trapporna upp till lÀgenheten kom ett nytt mess frÄn Ernst.
Super! Vill be dig om en liten tjÀnst ocksÄ.
Han drog Marcus tÀtare intill sig. Pussade honom pÄ kinden.
âSĂ„ jĂ€vla grymt att se dig!â
Marcus bestÀllde en poke bowl med kyckling och ett glas vitt och slog sig ner vid bordet igen. Ernst satte sig strax mittemot honom.
âNu fĂ„r du berĂ€tta, hur lever livet?â
âJag jobbar som brevbĂ€rareâ, sa Marcus. âPĂ„ halvtid.â
âOkej.â
âGjorde det innan jag började pĂ„ Biskops Arnö. Trivs ganska bra med det. Man har sin runda, kan tĂ€nka pĂ„ lite annat under tiden.â
âFattar.â
âPlus att man fĂ„r röra pĂ„ sig ⊠sen Ă€r jag gĂ€stlĂ€rare pĂ„ en folkhögskola i Ingelstad.â
âIngelstad? Var Ă€r det?â
âUtanför VĂ€xjö. En kurs i kreativt skrivande. Och ⊠ja, vad Ă€r det mer ⊠jag söker lite stipendier, gör ett och annat skolbesök âŠâ
âSkriver du pĂ„ nĂ„t nytt? NĂ„n ny roman pĂ„ gĂ„ng?â
âEhh ⊠nej. AlltsĂ„, skriver gör jag ju hela tiden. Men vad det ska bli av det ⊠det vet jag nog inte riktigt. Försöker hĂ„lla det lite öppet.â
Ernst nickade, sedan tittade han pÄ Marcus med allvarlig blick.
âVad du Ă€n gör, Marcus, sluta aldrig skriva.â
âNej.â
âJag menar, man kan tycka bu eller bĂ€ om dina böcker, och vad du har gjort av din begĂ„vning ⊠jag recenserade ju Mosaiken, jag hoppas du inte kĂ€nde att det var en sĂ„gning, men âŠâ
âNej nejâ, skyndade sig Marcus att avbryta, âdet Ă€r lugnt.â
âDet var mest att mina förhoppningar var sĂ„ enormt höga pĂ„ den boken för jag vet vad du kan, och det kĂ€ndes som att du
hade tvingat ner din briljans i nĂ„t slags ⊠vad ska jag sĂ€ga, formalistisk tvĂ„ngströja. Men en sak förstod jag redan pĂ„ Biskops Arnö, första gĂ„ngen jag fick lĂ€sa nĂ„t av dig: den hĂ€r killen kan skriva. JĂ€vlar vad han kan skriva. SkĂ„l.â
âSkĂ„l.â
Marcus log förlÀget mot Ernst, de höjde sina glas och klingade lÀtt.
Ernst ville veta om Marcus fortfarande var gift med den dÀr skÄdespelerskan, Nathalie Avellin, och det kunde Marcus bekrÀfta. Ernst berÀttade att han hade en norsk flickvÀn vid namn Synnöve sedan en tid tillbaka. Förskolepedagog som ville bli skÄdespelerska. Hon avgudade förresten Nathalie. Hade sett alla hennes filmer och teveserier.
âHur Ă€r det pĂ„ Expressen Kultur, dĂ„?â frĂ„gade Marcus.
Ernst grimaserade.
âDet Ă€r som att springa framför tĂ„get. Leveranshetsen blir vĂ€rre för varje Ă„r.â
âĂr det sĂ„?â
âJa ja. NĂ€r jag började kunde man ju fortfarande Ă€gna nĂ„gra veckor Ă„t en grej, gĂ„ pĂ„ djupet. TĂ€nka igenom, tĂ€nka fĂ€rdigt. Finns inte lĂ€ngre. Nu fĂ„r du en förmiddag pĂ„ dig.â
âMm.â
âDet Ă€r ett förytligande som faktiskt Ă€r lite skrĂ€mmande.â
NÀr de hade Àtit fÀrdigt föreslog Ernst att de skulle ta en promenad. De gick lÀngs den trÀbelagda MonteliusvÀgen som klamrade sig fast pÄ Mariabergets utsida med vy över Riddarholmen och Gamla stan. Himlen var jÀmngrÄ, det blÄste och duggregnade och Marcus drog upp dragkedjan pÄ sin vindjacka sÄ lÄngt det gick.
âJoâ, började Ernst, âjag nĂ€mnde vĂ€l att jag ville be om en tjĂ€nst.â
âJa?â
âDet Ă€r sĂ„ hĂ€r ⊠jag har skrivit en spĂ€nningsroman.â
Marcus kunde inte helt dölja sin förvÄning.
âEn spĂ€nningsroman?â
Ernst lÀt en aning förlÀgen nÀr han förklarade. Boken hette Kandelabern och byggde pÄ en idé han hade burit pÄ i mÄnga Är.
âMen ⊠med den position jag har i offentligheten ⊠det kan bli lite förvirrande om jag ger ut en spĂ€nningsroman. Du förstĂ„r vad jag menar?â
âJa, jag fattar.â
Du vill inte sÀnka dig sÄ lÄgt, tÀnkte Marcus.
âDet kan bli förvirrande för min arbetsgivare och mina kolleger, och förlagen, och lĂ€sarna.â
âMm.â
âJag tĂ€nker framförallt pĂ„ lĂ€sarna. Jag vill inte förvirra lĂ€sarna.â
âNej, precis.â
SÄ Ernst tÀnkte att han ville ge ut Kandelabern under pseudonym. Men eftersom han var sÄ ytterst noga med att hans namn inte skulle avslöjas, ville han be Marcus att skicka manuset till sin agent.
âDu har nĂ„n pĂ„ Serning, va?â
âJa. Beyan Rezazi.â
âĂr hon bra?â
âHon Ă€r bĂ€st. AvfĂ€llingen Ă€r sĂ„ld till fyrtiotre lĂ€nder eller nĂ„t.â
âKan du tĂ€nka dig att vidarebefordra manuset till henne?â
âSjĂ€lvklart. GĂ€rna.â
Innan de skildes bytte de mailadresser. De kramade om varandra och intygade bÄda att det hade varit sÄ roligt att ses efter alla dessa Är. Nu fick det inte dröja lika lÀnge innan de trÀffades igen.
NÀr Marcus promenerade hemÄt tÀnkte han pÄ Ernsts ord. Vad du Àn gör Marcus, sluta aldrig skriva. Ingen hade sagt nÄgot liknande till honom pÄ ganska mÄnga Är, förutom Beyan, och det rÀknades inte riktigt i Marcus vÀrld, hon var hans agent och nÀra vÀn, det var hennes plikt att sÀga sÄ, att aldrig svikta i sin tro. Men nÀr Ernst sa samma sak: det var som om Marcus hade irrat lÀnge i öknen och nu bjöd Ernst honom att dricka kallt och friskt kÀllvatten ur sina kupade hÀnder.
Marcus klev in genom dörren och sĂ„g att LovaÂLo var dĂ€r stannade hans hjĂ€rta till, av jubel och av fruktan. Katja var dĂ€r, Ernst ocksĂ„, och nĂ„gra andra.
KvĂ€llen blev sen, gĂ€nget frĂ„n Biskops Arnö fick sĂ€llskap av andra bekanta vid bordet, Katja försvann, Ernst försvann, Marcus fick ha LovaÂLo för sig sjĂ€lv en bra stund. De pratade om skolan och lĂ€rarna dĂ€r och nĂ„gon kursare som verkade lite skum. Marcus lĂ€ttade sitt hjĂ€rta och förklarade att han kĂ€nde sig lite off ibland. Jo, han var lite full vid det hĂ€r laget. Han undrade om han egentligen passade in pĂ„ Biskops Arnö. LovaÂLo funderade pĂ„ â och hon lĂ€t lite syrlig nĂ€r hon sa detta â om det kanske kunde vara nyttigt för honom att vistas i ett sammanhang dĂ€r han inte ingick i den absolut högsta kasten? Han tillhörde ju en extremt privilegierad grupp. Man, vit, svensk, medelklass. Han hade dragit en vinstlott igen och igen och igen. Kunde möjligen erfarenheten av att för en gĂ„ngs skull inte fĂ„ allt serverat pĂ„ silverfat vara anvĂ€ndbart i skrivandet? Eller? Marcus var tvungen att ge henne rĂ€tt. Hans erfarenhet av utanförskap eller nedanförskap var begrĂ€nsad.
De pratade om böcker de tyckte om, dissekerade Ălskaren av Marguerite Duras pĂ„ lĂ€ngden och tvĂ€ren, kom in pĂ„ filmer som utspelade sig i gamla Franska Indokina, LovaÂLo frĂ„gade om Marcus hade sett Doften av grön papaya och det hade han ju, mĂ„nga gĂ„nger, bĂ„da Ă€lskade den filmen för stĂ€mningen och miljöerna.
En gammal gymnasiekompis till LovaÂLo dök upp, han slog sig ner vid bordet och ville prata, han var salongsberusad och lite pĂ„stridig, Marcus sköt in en sarkasm om detta i samtalet som killen inte hörde men som fick LovaÂLo att fnissa och lĂ€gga sin hand pĂ„ hans arm.
De skildes med en kram och Marcus kunde inte somna nÀr han kom hem, han var sÄ upprymd och förÀlskad och kÀnde sig
sĂ€ker pĂ„ att det var nĂ„got mellan honom och LovaÂLo, hon hade ju lagt sin lena hand pĂ„ hans arm och lett mot honom, stort och öppet som hon inte sett honom göra mot nĂ„gon annan, hennes leende hade varit som ett gyllene rapsfĂ€lt i sommarsol.
Han messade henne dagen efter och tackade för en trevlig kvÀll, hon svarade glatt. Han tog en skÀrmdump frÄn Facebook och skickade till henne, en referens till nÄgot de hade skÀmtat om kvÀllen före, och fick en grÄtskrattande emoji i retur. Marcus skrev ytterligare ett mess.
LĂ€ngtar tills vi ses igen.
Hans hjĂ€rta bultade medan han vĂ€ntade pĂ„ svar. Det sista messet var lite riskabelt, det kĂ€nde han, dĂ€r stack han ut hakan, dĂ€r antydde han att han hade kĂ€nslor för LovaÂLo.
Svaret dröjde. För varje sekund som gick dubblades Marcus Ă„nger, den vĂ€xte exponentiellt. Men sĂ„: tre pussemojis frĂ„n LovaÂLo. FrĂ„n minus till plus pĂ„ en sekund, plötsligt helium i blodet.
VĂ„rterminen började, de sĂ„gs igen, LovaÂLo var som vanligt, som hon varit innan de sĂ„gs i mellandagarna, Marcus tyckte sĂ„klart att hon var underbar men det fanns ingen kĂ€nsla av nĂ€rmande, ingen kĂ€nsla av att LovaÂLo hade lĂ€ngtat efter att trĂ€ffa Marcus igen pĂ„ samma sĂ€tt som Marcus hade lĂ€ngtat efter att trĂ€ffa LovaÂLo. Han var lite besviken, jo sĂ„ var det faktiskt.
En fredagskvĂ€ll i februari var det fest i lĂ€genheten som Marcus delade med tre kursare. Marcus och Katja, LovaÂLos bĂ€sta kompis pĂ„ Biskops Arnö, tömde en bagÂinÂbox Periquita som öppnats gud vet nĂ€r. Visste Katja om LovaÂLo hade nĂ„gon pojkvĂ€n? Katja skakade pĂ„ huvudet. Nej, hon kĂ€nde inte till nĂ„gon pojkvĂ€n. Marcus frĂ„gade om LovaÂLo hade sagt nĂ„got om honom, Marcus? Visste Katja vad LovaÂLo tyckte och tĂ€nkte om honom?
för avvisande. Den hade styrt hans liv, begrÀnsat honom. Men inte lÀngre! Det var dags att kasta av sig oket!
Hon kommer tycka att det Àr romantiskt, intalade han sig. Hon kommer att Àlska det. Och jag sjunger faktiskt ganska bra.
Han drog ett djupt andetag och ringde LovaÂLos nummer, och lyckligtvis svarade hon inte, han hade ingen plan för vad han skulle ha gjort i sĂ„ fall. Det kunde ha blivit pinsamt men i efterhand tĂ€nkte han att det hade varit tusen gĂ„nger bĂ€ttre om hon hade svarat. Tusen gĂ„nger bĂ€ttre.
Men LovaÂLo svarade inte, Marcus uppmanades att tala in sitt meddelande efter pipet, och sĂ„ sjöng han med sin lenaste, mest beslöjade röst, han försökte lĂ„ta sĂ„ lik Ella Fitzgerald som möjligt.
NĂ€r han sjungit fĂ€rdigt blev han osĂ€ker pĂ„ om han skulle sĂ€ga nĂ„got mer, sĂ„ lĂ„ngt hade han inte tĂ€nkt. Han hasplade ur sig nĂ„gonting osammanhĂ€ngande om att han Ă€lskade LovaÂLo och lade pĂ„.
à ngern kom omedelbart. En fallande kÀnsla, som om det bara var kroppens skal som hölls uppe, allt pÄ insidan hade slÀppt taget och fallit ner och lÄg och skvalpade i fötterna.
Ălskar, varför hade han anvĂ€nt det ordet? Avslöjade inte det exakt hur naiv och oerfaren han var? Om han Ă„tminstone hade sagt tycker sĂ„ mycket om eller â allra helst â det betydligt svagare gillar.
Men Marcus pĂ„minde sig om att han hade Ă„ngrat sig nĂ€r han messade LovaÂLo efter den dĂ€r utekvĂ€llen i december ocksĂ„, och sedan hade han fĂ„tt svar och allt hade kĂ€nts bra, i efterhand var han glad att han hade skickat messet. Det skulle bli likadant den hĂ€r gĂ„ngen. Han klamrade sig fast vid den tanken som vid en flytande vrakspillra pĂ„ öppet hav.
Men han hörde inget frĂ„n LovaÂLo, inte nĂ€sta morgon eller under dagen eller dagen dĂ€rpĂ„ heller, inte ett ljud pĂ„ hela
Det var de plÄgsammaste minuter han nÄgonsin hade upplevt.
Han mumlade ett osammanhÀngande svar pÄ lÀrarens frÄga.
Katja och Henry ursÀktade sig, sa att de mÄste gÄ pÄ toaletten, de smet ut och stÀngde dörren efter sig och Marcus hörde Henry bryta ut i gapskratt en bit bort i korridoren.
LÀraren sÄg lite förbryllad ut, hon kÀnde ocksÄ av den mÀrkliga stÀmningen i rummet. Hon bad Marcus utveckla sitt svar. Ernst bröt in och utvecklade i Marcus stÀlle, han ville uppenbart avleda uppmÀrksamheten frÄn Marcus, han visade förbarmande. Men detta underströk samtidigt att Marcus var nÄgon som behövde visas förbarmande och fördjupade bara hans skam.
Han stirrade ner i bordsskivan framför sig. Det hÀr gÄr aldrig att tvÀtta bort, tÀnkte han. Jag Àr en annan nu i deras ögon. Dagen dÀrpÄ klarnade bilden.
Marcus var den enda pĂ„ hela kursen som inte hade fattat att Katja och LovaÂLo var ett par.
PĂ„ lördagen, dagen efter att han hade sjungit in meddelandet, hade Katja frĂ„gat LovaÂLo om hon hört nĂ„got frĂ„n Marcus. Hon hade ju uppmanat honom att berĂ€tta för LovaÂLo vad han kĂ€nde. LovaÂLo hade hittat inspelningen. De hade lyssnat pĂ„ den tillsammans. Katja hade skrattat men LovaÂLo hade tyckt synd om Marcus. De blev osams om detta. LovaÂLo hade tyckt att det var elakt av Katja att uppmana Marcus att förklara sin kĂ€rlek helt i onödan.
PÄ nÄgot sÀtt hade Katja kommit över inspelningen och sedan lÄtit en annan kompis pÄ kursen lyssna pÄ den. Sedan fortsatte den sin resa genom hela gruppen av studenter.
Allt detta hade LovaÂLo berĂ€ttat för Marcus nĂ€r hon bad om ursĂ€kt. Hon ville vara tydlig med att det inte var hon som hade spridit hans insjungning av The nearness of you.
Det fanns ett före och ett efter Katastrofen. Efter drog sig Marcus undan de övriga, han började Äka hem till förÀldrarna i Enköping över helgerna sÄ ofta det gick. Ernst var till slut den enda han umgicks med. Han odlade sitt utanförskap. NÀr han började pÄ Biskops Arnö var han innerst inne osÀker pÄ vem han var, men efter Katastrofen klarnade hans identitet:
Inte Som De. Och han började skissa pÄ en idé om nÄgra unga mÀnniskor pÄ en folkhögskola, en historia om grupptryck och motstÄnd och syndabockar och kÀrlek och vÄld. Det blev sÄ smÄningom AvfÀllingen. Katastrofen ledde honom till att skriva en vÀrldssuccé.